Siktet inställt på konklav

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULLA GUDMUNDSON

Det var uppenbarligen bara att trycka på knappen. Det tog inte många dagar efter påven emeritus Benedictus bortgång för två böcker med bäring på hans liv och verk att nå bokhandelsdiskarna i Rom (och nätet). Den som för ordet i den ena är Georg Gänswein, mångårig handsekreterare till Joseph Ratzinger/Benedictus. I den andra är det Gerhard Müller, kardinal och prefekt för Vatikanens Troskongregation åren 2012–2017, alltså den post som Ratzinger själv innehade i 24 år.

Både Gänswein och Müller har fått hjälp i skrivandet. Gänswein, vars bok har titeln Nient’altro che la Verità (Intet annat än sanningen), har som spökskrivare haft Saverio Gaeta, före detta journalist på Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano. Müllers bok, In buona fede (I god tro) är en intervjubok, där pennan förs av Franca Giansoldati, Vatikanbevakare på den italienska tidningen Il Messaggero. Giansoldati har skrivit flera böcker, bland annat en tillsammans med Lucetta Scaraffia, stridbar katolsk feminist, om sexövergrepp i kyrkan.

Böckerna har likheter. De har båda udden riktad mot den nuvarande påven. De ska utan tvekan läsas som ett led i förpostfäktningarna inför nästa konklav. Om Benedictus var informerad om bokprojekten framgår inte. I varje fall i Gänsweins fall kan man nog utgå från att så inte var fallet. I så fall hade det ju varit en poäng att lyfta fram. Det är svårt att tänka sig att Benedictus skulle ha ställt sig bakom en så ytlig, indiskret och skvalleraktig bok.

Både Gänswein och Müller är tydliga med att de anser sig personligen illa behandlade av Franciskus. Müller beskriver hur han burdust avpolletteras som chef för Troskongregationen med förevändningen att han uppnått pensionsåldern (en regel som har många undantag), efter att dagen innan ha fått försäkringar av påven personligen om dennes förtroende. Gänswein fick efter Benedictus abdikation av Franciskus en reträttpost som chef för Prefetturan, det påvliga hushållet, vid sidan av det fortsatta sekreterarskapet åt Benedictus. Han är påtagligt störd över att inte också ha fått flytta in i den våning i det apostoliska palatset som traditionellt tillkommer innehavaren av denna post. Den tilldelades i stället Paul Gallagher, Vatikanens utrikesminister. Att Franciskus, vars personliga hushåll inskränker sig till en tvårumslägenhet i Vatikanens gästhus Santa Marta, gör den prioriteringen är ju ganska självklart.

Bägge episoderna har otvivelaktigt the ring of truth about them. Att Franciskus har hårda nypor i personalfrågor och visat sig kapabel att flytta om befattningshavare som pjäser på ett schackbräde är väl känt. Att det kunnat ske med brutalitet erkänns också av personer som i grunden är sympatiskt inställda till hans pontifikat, såsom den brittiske journalisten Robert Mickens (i marsnumret av The Tablet). Men som Mickens också påpekar handlar ju kritiken av Franciskus ledarstil i grunden om ett motstånd mot hans sätt att utöva påveämbetet och mot den riktning i vilken han vill föra kyrkan. Att ett missnöje länge funnits bland biskoparna på fältet med den romerska kurians tendens att lägga sig som ett filter mellan den helige fadern och de lokala kyrkorna och att förväntningar fanns på Franciskus att ta itu just med det problemet är ett faktum.

Skillnaderna mellan de båda böckerna är dock större än likheterna. Titeln på Gänsweins bok väcker mitt spontana intresse. Gänswein är den person som genom åren stått Joseph Ratzinger närmast, om man bortser från storebror Georg. Jag ser fram mot att få ta del av en stor katolsk teologs personliga reflexioner kring det som även hans kritiker sett som en röd tråd i hans livsbana: sökandet efter sanningen. Jag hoppas att jag lite bättre ska förstå det som jag alltid, som icke-katolik och icke-teolog, sett som ett problem hos honom: svårigheten att reda ut förhållandet mellan subjektivitet och objektivitet i vårt förhållande till sanningen.

Men jag blir besviken. Gänsweins bok, skriven på svassande vatikanska, är en ytlig och konventionell rekapitulation av Ratzingers teologiska bana och hans tid som kardinal och påve. Syftet är att erövra tolkningsföreträdet när det gäller eftermälet, bemöta vad Gänswein hävdar är journalistiska fabrikationer och missförstånd, framför allt kring kriserna som kantade tiden som påve och påve emeritus (debaclet kring Benedictus association med kardinal Robert Sarahs bok med försvar för celibatet får stort utrymme). Att journalister, inte minst italienska, gärna spekulerar, ofta utan grund, om vad som rör sig bakom murarna i Vatikanen är ingen hemlighet. Media har som bekant sin dramaturgi, som tenderar att placera varannan påve på piedestal och varannan på de anklagades bänk. Benedictus hamnade konsekvent i den senare positionen. Men om Gänsweins protester verkligen är sanningen kan vi heller inte veta. Man merkt die Absicht. Att analysera Vatikanen har påtagliga likheter med spelet Mastermind.

Gänswein hävdar att han i Franciskus ögon bar kainsmärket på grund av sin långa association med Benedictus. Så kan det naturligtvis vara, men han framstår som småaktig och självupptagen. Dragkamper i Benedictus hushåll skildras och kollegor baktalas på ett sätt som för tanken till syskonsvartsjuka. Här och där skymtar en Joseph Ratzinger till som jag känner igen – torrhumorn, det sneda leendet. Men aningslöst avslöjas också en häpnadsväckande kvinnosyn – som att Gud skulle ha låtit Maria Ratzinger, mångårig hushållerska åt sin bror kardinalen, dö i stroke i stället för brodern (!).

Müllers bok då? Ja, den är av annan halt. Här talar en skarp teolog – men en teolog vars begränsningar också blir synliga. In buona fede är en pedagogisk framställning, på lättillgänglig journalistisk prosa, av huvudståndpunkterna i den inomkyrkliga kritiken mot Franciskus. Müller säger uttryckligen att han hoppas att boken blir läst av de kardinaler från ”periferin” som utnämnts av Franciskus och som ska välja efterträdaren. Att han inte har några höga tankar om deras teologiska kompetens (och inte heller om Franciskus) är uppenbart. Den röda tråden i boken är uppfattningen att den katolska kyrkan under Franciskus kommit på avvägar, att den tappat kontakten med sitt gudomliga ursprung och riskerar att bli en humanitär frivilligorganisation med Jesus Kristus som en brava persona, en hygglig kille, men inte Frälsaren som med sin död på korset och uppståndelse återlöst mänskligheten. Korsets vertikala axel, in i en transcendent evighet, står för Müller i centrum, inte som för Franciskus den horisontella: att trösta och stödja lidande människor här och nu. Müller är skarpt kritisk till tonvikten på kyrklig diplomati under Franciskus. När det gäller den kontroversiella frågan om Vatikanens relationer till Kina ställer han sig på den emeriterade Hongkongkardinalen Joseph Zens sida. Han beklagar att Zen inte blivit mottagen i Vatikanen. Kanske har, säger han, Franciskus en mytologiserad bild av Kina grundad på de historiska framgångar som jesuitmissionärer som Matteo Ricci haft där.

Kyrkan ska bära vittnesbörd. Hon ska, menar Müller, vara trogen sin profetiska kallelse och inte vara beroende av media och av diplomatisk balansgång. Kyrkans antropologi är en gång för alla given. Äktenskapet är mellan man och kvinna, samkönade relationer är mot naturen. Amoris laetitia, påvens slutord efter familjesynoden år 2016, har enligt Müller skapat en spricka i dessa enligt hans uppfattning bärande bjälkar i kyrkan (Müllers öppna kritik mot denna text är enligt de flesta orsaken till att han fick gå från Troskongregationen). Franciskus vägran att gå i debatt med de teologer som undertecknat det så kallade dubiabrevet, där han kritiseras för att avvika från kyrkans lära, beskrivs av Müller som ett fortfarande öppet sår i kyrkan. Den tyska katolska kyrkan är enligt Müller knappast längre att beteckna som katolsk. Men den stora utmaningen för kyrkan i framtiden är i Müllers ögon transhumanismen och AI. Vad blir kvar av individen, vad blir kvar av själen?

Överenskommelsen med Giansoldati är enligt bokens förord att Müllers ståndpunkter ska redovisas tydligt och klart. Och det gör de. Giansoldati ställer raka frågor, men utmanar egentligen bara Müller på en punkt: när det gäller kvinnors ställning i kyrkan. När hon hävdar att kvinnor i sekler varit diskriminerade och exkluderade, avvisar Müller det rakt av – ”vi är alla jämlika i dopet”. Och varför, säger Müller, är kvinnor så fixerade vid ämbetsfrågan? ”Kvinnor har väl inte bara värde om de har makt över andra?”. Men gäller inte detsamma män i så fall? Här hade man kunnat önska sig att intervjuaren varit en av de katolska feminister som ifrågasätter kyrkans antropologi och idén om könens komplementaritet. Likaså hade man kunnat önska sig följdfrågan ”hur vet ni det?” när Müller frankt hävdar att våld mot kvinnor ”bara förekommer i begränsad omfattning i kyrkan”. Det är svårt att inte associera till den aningslöshet som länge rådde i den katolska kyrkan när det gällde omfattningen av sexuella övergrepp mot barn.

De flesta av Müllers ståndpunkter överensstämmer med Joseph Ratzingers. Men en intressant avvikelse finns. Müller är mångårig vän med Gustavo Gutiérrez, den peruan som myntat termen befrielseteologi. Han har arbetat med Gutiérrez i Latinamerika och de har gemensamt gett ut tre böcker. Müller fördömer inte, som Ratzinger och Johannes Paulus II, befrielseteologin som marxistisk. Den är, säger han, inte en vänsterideologi. Den bygger på den katols­ka socialläran och på Andra Vatikankonciliet, framför allt Gaudium et spes. Här har uppenbarligen den personliga erfarenheten trängt igenom hos en person som, hävdar han själv, främst hämtar sin kunskap ur böcker. Och på en punkt ger han Franciskus ett erkännande: encyklikan Laudato si’ jämförs med Leo XIII:s banbrytande Rerum novarum.

Slutomdömet om In buona fede blir detsamma som den amerikanske Vatikankännaren John Allens om Ratzinger: Müller förtjänar att bli lyssnad till. Men också att bli motsagd.

Georg Gänswein, Savetio Gaeta: Nient’altro che la verità. La mia vita al fianco di Benedetto XVI, Piemme 2023, 336 s.
Gerhard Müller, Franca Giansoldati: In buona fede. La religione nel XXI secolo, Solferino 2023, 224 s.

 

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2014.

Ur Signum nr 4/2023, s. 36–38.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULLA GUDMUNDSON

Det var uppenbarligen bara att trycka på knappen. Det tog inte många dagar efter påven emeritus Benedictus bortgång för två böcker med bäring på hans liv och verk att nå bokhandelsdiskarna i Rom (och nätet). Den som för ordet i den ena är Georg Gänswein, mångårig handsekreterare till Joseph Ratzinger/Benedictus. I den andra är det Gerhard Müller, kardinal och prefekt för Vatikanens Troskongregation åren 2012–2017, alltså den post som Ratzinger själv innehade i 24 år.

Både Gänswein och Müller har fått hjälp i skrivandet. Gänswein, vars bok har titeln Nient’altro che la Verità (Intet annat än sanningen), har som spökskrivare haft Saverio Gaeta, före detta journalist på Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano. Müllers bok, In buona fede (I god tro) är en intervjubok, där pennan förs av Franca Giansoldati, Vatikanbevakare på den italienska tidningen Il Messaggero. Giansoldati har skrivit flera böcker, bland annat en tillsammans med Lucetta Scaraffia, stridbar katolsk feminist, om sexövergrepp i kyrkan.

Böckerna har likheter. De har båda udden riktad mot den nuvarande påven. De ska utan tvekan läsas som ett led i förpostfäktningarna inför nästa konklav. Om Benedictus var informerad om bokprojekten framgår inte. I varje fall i Gänsweins fall kan man nog utgå från att så inte var fallet. I så fall hade det ju varit en poäng att lyfta fram. Det är svårt att tänka sig att Benedictus skulle ha ställt sig bakom en så ytlig, indiskret och skvalleraktig bok.

Både Gänswein och Müller är tydliga med att de anser sig personligen illa behandlade av Franciskus. Müller beskriver hur han burdust avpolletteras som chef för Troskongregationen med förevändningen att han uppnått pensionsåldern (en regel som har många undantag), efter att dagen innan ha fått försäkringar av påven personligen om dennes förtroende. Gänswein fick efter Benedictus abdikation av Franciskus en reträttpost som chef för Prefetturan, det påvliga hushållet, vid sidan av det fortsatta sekreterarskapet åt Benedictus. Han är påtagligt störd över att inte också ha fått flytta in i den våning i det apostoliska palatset som traditionellt tillkommer innehavaren av denna post. Den tilldelades i stället Paul Gallagher, Vatikanens utrikesminister. Att Franciskus, vars personliga hushåll inskränker sig till en tvårumslägenhet i Vatikanens gästhus Santa Marta, gör den prioriteringen är ju ganska självklart.

Bägge episoderna har otvivelaktigt the ring of truth about them. Att Franciskus har hårda nypor i personalfrågor och visat sig kapabel att flytta om befattningshavare som pjäser på ett schackbräde är väl känt. Att det kunnat ske med brutalitet erkänns också av personer som i grunden är sympatiskt inställda till hans pontifikat, såsom den brittiske journalisten Robert Mickens (i marsnumret av The Tablet). Men som Mickens också påpekar handlar ju kritiken av Franciskus ledarstil i grunden om ett motstånd mot hans sätt att utöva påveämbetet och mot den riktning i vilken han vill föra kyrkan. Att ett missnöje länge funnits bland biskoparna på fältet med den romerska kurians tendens att lägga sig som ett filter mellan den helige fadern och de lokala kyrkorna och att förväntningar fanns på Franciskus att ta itu just med det problemet är ett faktum.

Skillnaderna mellan de båda böckerna är dock större än likheterna. Titeln på Gänsweins bok väcker mitt spontana intresse. Gänswein är den person som genom åren stått Joseph Ratzinger närmast, om man bortser från storebror Georg. Jag ser fram mot att få ta del av en stor katolsk teologs personliga reflexioner kring det som även hans kritiker sett som en röd tråd i hans livsbana: sökandet efter sanningen. Jag hoppas att jag lite bättre ska förstå det som jag alltid, som icke-katolik och icke-teolog, sett som ett problem hos honom: svårigheten att reda ut förhållandet mellan subjektivitet och objektivitet i vårt förhållande till sanningen.

Men jag blir besviken. Gänsweins bok, skriven på svassande vatikanska, är en ytlig och konventionell rekapitulation av Ratzingers teologiska bana och hans tid som kardinal och påve. Syftet är att erövra tolkningsföreträdet när det gäller eftermälet, bemöta vad Gänswein hävdar är journalistiska fabrikationer och missförstånd, framför allt kring kriserna som kantade tiden som påve och påve emeritus (debaclet kring Benedictus association med kardinal Robert Sarahs bok med försvar för celibatet får stort utrymme). Att journalister, inte minst italienska, gärna spekulerar, ofta utan grund, om vad som rör sig bakom murarna i Vatikanen är ingen hemlighet. Media har som bekant sin dramaturgi, som tenderar att placera varannan påve på piedestal och varannan på de anklagades bänk. Benedictus hamnade konsekvent i den senare positionen. Men om Gänsweins protester verkligen är sanningen kan vi heller inte veta. Man merkt die Absicht. Att analysera Vatikanen har påtagliga likheter med spelet Mastermind.

Gänswein hävdar att han i Franciskus ögon bar kainsmärket på grund av sin långa association med Benedictus. Så kan det naturligtvis vara, men han framstår som småaktig och självupptagen. Dragkamper i Benedictus hushåll skildras och kollegor baktalas på ett sätt som för tanken till syskonsvartsjuka. Här och där skymtar en Joseph Ratzinger till som jag känner igen – torrhumorn, det sneda leendet. Men aningslöst avslöjas också en häpnadsväckande kvinnosyn – som att Gud skulle ha låtit Maria Ratzinger, mångårig hushållerska åt sin bror kardinalen, dö i stroke i stället för brodern (!).

Müllers bok då? Ja, den är av annan halt. Här talar en skarp teolog – men en teolog vars begränsningar också blir synliga. In buona fede är en pedagogisk framställning, på lättillgänglig journalistisk prosa, av huvudståndpunkterna i den inomkyrkliga kritiken mot Franciskus. Müller säger uttryckligen att han hoppas att boken blir läst av de kardinaler från ”periferin” som utnämnts av Franciskus och som ska välja efterträdaren. Att han inte har några höga tankar om deras teologiska kompetens (och inte heller om Franciskus) är uppenbart. Den röda tråden i boken är uppfattningen att den katolska kyrkan under Franciskus kommit på avvägar, att den tappat kontakten med sitt gudomliga ursprung och riskerar att bli en humanitär frivilligorganisation med Jesus Kristus som en brava persona, en hygglig kille, men inte Frälsaren som med sin död på korset och uppståndelse återlöst mänskligheten. Korsets vertikala axel, in i en transcendent evighet, står för Müller i centrum, inte som för Franciskus den horisontella: att trösta och stödja lidande människor här och nu. Müller är skarpt kritisk till tonvikten på kyrklig diplomati under Franciskus. När det gäller den kontroversiella frågan om Vatikanens relationer till Kina ställer han sig på den emeriterade Hongkongkardinalen Joseph Zens sida. Han beklagar att Zen inte blivit mottagen i Vatikanen. Kanske har, säger han, Franciskus en mytologiserad bild av Kina grundad på de historiska framgångar som jesuitmissionärer som Matteo Ricci haft där.

Kyrkan ska bära vittnesbörd. Hon ska, menar Müller, vara trogen sin profetiska kallelse och inte vara beroende av media och av diplomatisk balansgång. Kyrkans antropologi är en gång för alla given. Äktenskapet är mellan man och kvinna, samkönade relationer är mot naturen. Amoris laetitia, påvens slutord efter familjesynoden år 2016, har enligt Müller skapat en spricka i dessa enligt hans uppfattning bärande bjälkar i kyrkan (Müllers öppna kritik mot denna text är enligt de flesta orsaken till att han fick gå från Troskongregationen). Franciskus vägran att gå i debatt med de teologer som undertecknat det så kallade dubiabrevet, där han kritiseras för att avvika från kyrkans lära, beskrivs av Müller som ett fortfarande öppet sår i kyrkan. Den tyska katolska kyrkan är enligt Müller knappast längre att beteckna som katolsk. Men den stora utmaningen för kyrkan i framtiden är i Müllers ögon transhumanismen och AI. Vad blir kvar av individen, vad blir kvar av själen?

Överenskommelsen med Giansoldati är enligt bokens förord att Müllers ståndpunkter ska redovisas tydligt och klart. Och det gör de. Giansoldati ställer raka frågor, men utmanar egentligen bara Müller på en punkt: när det gäller kvinnors ställning i kyrkan. När hon hävdar att kvinnor i sekler varit diskriminerade och exkluderade, avvisar Müller det rakt av – ”vi är alla jämlika i dopet”. Och varför, säger Müller, är kvinnor så fixerade vid ämbetsfrågan? ”Kvinnor har väl inte bara värde om de har makt över andra?”. Men gäller inte detsamma män i så fall? Här hade man kunnat önska sig att intervjuaren varit en av de katolska feminister som ifrågasätter kyrkans antropologi och idén om könens komplementaritet. Likaså hade man kunnat önska sig följdfrågan ”hur vet ni det?” när Müller frankt hävdar att våld mot kvinnor ”bara förekommer i begränsad omfattning i kyrkan”. Det är svårt att inte associera till den aningslöshet som länge rådde i den katolska kyrkan när det gällde omfattningen av sexuella övergrepp mot barn.

De flesta av Müllers ståndpunkter överensstämmer med Joseph Ratzingers. Men en intressant avvikelse finns. Müller är mångårig vän med Gustavo Gutiérrez, den peruan som myntat termen befrielseteologi. Han har arbetat med Gutiérrez i Latinamerika och de har gemensamt gett ut tre böcker. Müller fördömer inte, som Ratzinger och Johannes Paulus II, befrielseteologin som marxistisk. Den är, säger han, inte en vänsterideologi. Den bygger på den katols­ka socialläran och på Andra Vatikankonciliet, framför allt Gaudium et spes. Här har uppenbarligen den personliga erfarenheten trängt igenom hos en person som, hävdar han själv, främst hämtar sin kunskap ur böcker. Och på en punkt ger han Franciskus ett erkännande: encyklikan Laudato si’ jämförs med Leo XIII:s banbrytande Rerum novarum.

Slutomdömet om In buona fede blir detsamma som den amerikanske Vatikankännaren John Allens om Ratzinger: Müller förtjänar att bli lyssnad till. Men också att bli motsagd.

Georg Gänswein, Savetio Gaeta: Nient’altro che la verità. La mia vita al fianco di Benedetto XVI, Piemme 2023, 336 s.
Gerhard Müller, Franca Giansoldati: In buona fede. La religione nel XXI secolo, Solferino 2023, 224 s.

 

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2014.

Ur Signum nr 4/2023, s. 36–38.