Mässans historia

Per Björn Halvorsen har i Jesu nattverd ambitionen att presentera liturgins historia från de tidigaste skildringarna i NT fram till tiden efter Andra vatikankonciliet. Det kan förefalla som en svårbemästrad uppgift eftersom mässans utveckling både kyrkohistoriskt och teologiskt är ett komplicerat förlopp. Det omfattande källmaterialet bearbetas skickligt och lättfattligt utan att dess tyngd går förlorad. Resultatet är en underhållande och vacker bok. Till detta bidrar också de många välvalda bilderna som berikar texten. Den tidiga kristna bildkonsten visar att Jesu sista nattvard inte uppfattades isolerad från de andra måltider han delade med sina följeslagare. Freskerna visar att brödundret ofta användes för att framställa nattvarden. I kyrkans praxis är ändå Jesu sista måltid i centrum för mässfirandet. Den är kulmen på alla de måltider han intagit tillsammans med lärjungarna. Jesus säger inte säg detta till minne av mig utan gör detta till minne av mig. Kyrkan tar tidigt fasta på detta – mässan är en handling. Mönstret är tydligt:

Jesus tar brödet – offergåvorna bärs fram

Jesus välsignar brödet – den eukaristiska bönen

Jesus bryter brödet – fraktionen (brödbrytelsen)

Jesus ger brödet till dem – kommunionen

Kyrkans tidiga nattvardsfirande var en regelrätt måltidsgemenskap. Troligen var det församlingens utsatta läge under perioder av förföljelse och politisk instabilitet som ledde till att måltiden reducerades till vissa bestämda moment. Detta inträffade redan under 100-talets första hälft. Dagens katolik eller lutheran skulle inte ha några svårigheter att känna igen sig i den av Justinus Martyren år 155 beskrivna mässan: Ordets liturgi med textläsning och predikan, de troendes förbön, offertoriet, eukaristibönen och kommunionen.

Mässans liturgi har sitt ursprung i synagogans gudstjänst; bruket att läsa ordet, att utlägga det och att sjunga psalmer. Halleluja och amen är hebreiska ord som förekommer i vår liturgi. Halvorsen konstaterar att församlingens svar alltid är det mest konservativa elementet i mässan.

Dessutom beskriver författaren en levande församling med historiska personer och konkreta händelser. Medlemskap i församlingen har inte alltid varit en given sak: på 380-talet i Antiokia blev en person exkommunicerad för att han gjorde narr av en dövstum. Kyrkotukten i denna lokala kyrka kunde även drabba prästen och biskopen: om de inte åt kött och drack vin på festdagar riskerade de att avsättas. Trots att askesen var strängare än idag tilläts den inte få otillbörliga proportioner. Om Antiokias församling får vi också höra att änkor, jungfrur och äldre kvinnor fick hedersplatsen i gudstjänsten. De föreställningar om kvinnans orenhet som varit utbredda in i vårt århundrade ansågs här i Antiokia som grekiska och judiska ”påhitt”.

Förunderlig läsning är beskrivningen av mässan som den firades på 700-talet och framöver i Rom: det predikades sällan och predikan var periodvis förbjuden. Dominikus ”förkunnarorden” var en reaktion på just detta. Överraskande är också Karl den Stores avgörande roll när det gäller den liturgiska konformiteten i Västeuropa. Resultatet blev därför också enligt Halvorsen att det vi kallar ”romersk rit” bara till ca 40 procent är egentligt romersk, resten är snarare gallisk p.g.a. Karl den Stores politiska inflytande. Först så sent som på 1100-talet infördes liturgiska färger under kyrkoåret. Det tidigaste bruket var att ha svart på juldagen. Halvorsen gör också personliga reflektioner kring en del seder och bruk. Han behåller en kritisk distans som ibland gränsar till humor. Han har förmågan att se det mänskliga och tidsbundna i en rad företeelser. ”Kreativiteten i presteskapet har ikke alltid vaert like stor” suckar han och senare, lite lakoniskt: ”Liturgien är under stadig utvikling og forandring, til det bedre eller til det verre.”

Boken ger en omedelbar utdelning till alla mässbesökare. Mässfirandet kommer i ett nytt ljus och mässans rikedom framstår allt större.