Som symbol för den evigt sökande människan står för oss Lionardo da Vinci, detta gåtfulla geni som såg den ödmjuka forskningen som en oavbruten andakt. Under våren har man kunnat se en nyskriven opera av Lars Johan Werle på Folkoperan i Stockholm som handlar just om denna renässansens förgrundsgestalt: Lionardo, med ett libretto av Claes Fellbom, som tidigare har regisserat Folkoperans stora succéuppsättningar. Just eftersom Lionardo da Vinci är en gestalt som ofta får låna sina drag av den som talar om honom är det intressant att se hur universalsymbolen för sökandet efter livets mening framställs i år, 1988. Librettot är också värt att ta på minst lika stort allvar som musiken – vilket kan vara en stor överraskning för den som bemödat sig att läsa recensionerna i dagspressen.
Ibland kan man se en osökt likhet mellan operarecensioner och filologiska avhandlingar. Bägge har en tendens att behandla uttrycksmedlen med gastkramande teknisk ekvilibristik, medan själva innehållet ofta missförstås med en märklig naivitet. Det kan ju möjligen bero på att de flesta klassiska operor i sig själva är ganska naiva. Många tycks också ha uppfattat Lionardo som en ganska enkel pacifistisk manifestation på temat ”make love, not war”, om den omedvetne vetenskapsmannen som skapar krigsmaskiner utan att förstå deras innebörd.
Nu är detta tvärtom ett konstverk som är minst av allt programmatiskt, utan i stället en fascinerande symbolisk klärobskyrmålning. Tonen anges från början av den gigantiska symbol för cirkelns kvadratur som helt dominerar scenografin – hela föreställningen är en inbjudan att meditera över symboler för sökandet efter tillvarons innersta kärna. Själva librettot får sin fantasieggande karaktär av att en stor del av Lionardos repliker är hämtade från hans egna anteckningar, och i sig själva är symboliska och allegoriska. Så blir själva huvudpersonen ett prisma där övriga rollfigurer reflekteras och får se sig själva. Hela persongalleriet blir en bild av Lionardos komplexa själ.
Operans Lionardo övergavs som barn av sin mor. I den första scenen får vi veta hur hans liv har kommit att domineras av en förkvävd kärlekslängtan, eller snarare av hans egna försök att slippa den kärlek han kommit att frukta. Hela hans verksamhet är ett uttryck för hans längtan att slippa vara människa, att utplåna nivån ”människa” i skapelsens hierarki.
Den historiske Lionardo skriver i en anteckning, att måleriet är det högsta av allt därför att människan där intar det gudomligas plats som medskapare av naturen – hans ideal är alltså att lämna människan och förenas med Guds skaparkraft. Operan ger en bild av hans sökande som en flykt från den mänskliga tillvaron, där man inte kan undfly de två förgörande krafterna kärleken och döden.
Så möter Lionardo Lisa Gherardini, Mona Lisa, och under flera år möts de när han skall måla hennes porträtt. Också hennes kärlek har en gång blivit sviken, och sedan dess vågar hon inte leva. Lionardos intuition ser genast igenom henne: han frågar ”hur gammal är ni?” och när Lisa svarar ”- två år…” replikerar han genast ”hur gammal var ni förut?”, varpå hon svarar ”arton”.
Lionardo och Lisa är alltså på något sätt tvillingsjälar, och under deras möten söker de sig tillsammans tillbaka ett stycke i riktning mot det liv de har fruktat. Lionardo blir som en psykoterapeut för henne, och själv förbereds han för upptäckten att livets fullkomning för en människa bara står att finna där människan och kärleken finns. Den frihet han söker visar sig inte bestå i att uppgå i naturens harmoni, utan i det smärtsamma mognandet till en människa, vilket kräver mycket större mod.
Detta fullbordas i mötet med Cecilia Gallerani, som egentligen är Lodovico Sforzas älskarinna. I scenografen Peter Berggrens anteckningar i programmet står uttolkningen av vad man får se på scenen: ”cirkeln frigör sig från sin kvadrat, medan Lionardo masseras av en kvinna”. Nu finner han – på ett symboliskt sätt – vägen till tillvarons kreativa kärna, men inte där han trodde att den stod att finna. Den bestod inte bara i kunskap om tillvaron, utan i gemenskapen med människan. Först där finns den naturliga och fullkomliga enheten natur – människa – Gud som han sökt. Mannen blir människa i det jämlika mötet med kvinnan.
Hela operan kan tolkas som en bild av människans plats i skapelsen, och av sexualitetens centrala plats i denna skapelses enhet. Men den handlar också om människans fruktlösa flykt från döden. Symbolgestalten Lionardo finner ”cirkelns kvadratur” först när han blir tillräckligt modig för att erkänna att han är en människa, med allt vad det innebär: i det ögonblick han accepterar sexualiteten har han på något sätt också accepterat att även han en gång skall dö. Det är inget lätt steg för honom, och när han vaknar nästa morgon och finner en lock av Cecilias hår viskar han ”min Gud … Tänk om det är sant…”
Som i en grekisk tragedi går Lionardo från hybris, från tron att han kan överskrida gränserna för människans tillvaro, till sofrosyne, besinningen, när han inser att han är dödlig. Men han har inte förlorat någonting genom att ge upp sin längtan efter gudomlighet: det är först nu som han lyckas lösa gåtan hur människan skall kunna flyga.
Man anar ett sökande efter en ny, eller om man så vill gammal människosyn bakom allt detta. Efter decennier av tro på människans obegränsade herravälde över resten av skapelsen, och efter sjuttio- och åttiotalets längtan efter att tvärtom låta människan utplånas i naturen, finns här en aning om att människan har en alldeles särskild ställning i skapelsen, och att hon inte kan förverkliga sina inre möjligheter om hon inte inser gränserna för vad det är att vara människa.