INGEMAR LECKIUS
En uppgörelse med Stalinepoken tycks ju äntligen vara på väg i Sovjetunionen. Visserligen har Gorbatjovs summering av terrorns offer hittills varit ett understatement – ”tusentals” människoliv är närmast i paritet med Le Pens beryktade ”detalj” apropå Auschwitz – men kanske menar han att sanningen måste utminuteras så sakta. Att se tyrannen i den forne avguden kräver naturligtvis en mental omställningsprocess hos medborgarna som tar sin tid.
Hur som helst har sovjetiska intellektuella nu uppenbarligen fått fullmakt att klargöra den verkliga omfattningen av Stalins ”krig mot sitt eget folk”, för att använda litteraturkritikern Natalja Ivanovas oförställda formulering vid Louisianamötet nyligen. Detta skräckvälde i fredstid kostade, om man får tro historieprofessorn Jurij Afanasiev, mer i människoliv och lidande än hela det andra världskriget.
Men stalinismen kastar långa skuggor i Sovjetunionen. Frågan är om dagens makthavare är beredda att granska även det onda arv som de själva har förvaltat. Tar man del av de dokument och dikter som i England har publicerats av den ukrainska skaldinnan och f.d. lägerfången Irina Ratusjinskaja, No, I’m Not Afraid (Nej, jag är inte rädd, Bloodaxe Books), så får man ett intryck av att helvetet på sina håll har varit intakt ända in i våra dagar.
Född 1954 i Odessa fick Ratusjinskaja en konventionellt kommunistisk uppfostran av föräldrar som var lojala sovjetmedborgare. Hon skötte sina studier, avlade så småningom en naturvetenskaplig examen vid hemstadens universitet 1976 och fick tjänst som lärare vid ett pedagogiskt institut.
Till synes välanpassad, ett partiets barn, ägde Ratusjinskaja likväl ett oroligt sinne, en sökande och trotsig tanke. Kanske var detta ett påbrå från en polsk anfader, som hade stupat under upproret mot ryssarna på 1860-talet: ”dina ögon har givits mig /som en fördömelse/ och som en belöning”, heter det i en hyllningsdikt till honom. Från sina farföräldrar fick hon en annan polsk arvedel, nämligen en katolsk tro som bröt av mot föräldrarnas rättrogna ateism.
Men under universitetstiden upptäckte Ratusjinskaja också ett annat Ryssland, som skulle bli hennes andliga hemland. Hon kom att läsa den s.k. silverålderns stora poeter – Achmatova, Tsvetajeva, Mandelstam och Pasternak – vilkas verk cirkulerade i hemlighet bland studenterna. De skulle snart fördjupa hennes egen halvt romantiska, halvt ironiska flickpoesi och efterhand få genomgripande konsekvenser för hennes liv.
Att skriva dikter är i Sovjetunionen att utmana ödet. Och ödet uppträdde i KGB:s skepnad. För säkerhetspolisen hade Ratusjinskaja varit misstänkt ända sedan början av 70-talet, då hon avvisade ett förslag att fungera som angivare vid universitetet. Än mer suspekt blev hon när hennes dikter – som inte ens hade underställts censuren – började spridas bland studenterna i maskinskrivna kopior. Det var en ”statsfientlig” verksamhet.
1979 gifte hon sig med medborgarrättsaktivisten Igor Gerasjtjenko och flyttade till Kiev, där de båda engagerade sig i kampen för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen. Sedan följde händelserna ett välbekant, dystert mönster. I augusti 1981 blev de uppkallade till KGB, som hotade med fängelse om de inte upphörde med sin agitation och sin poesi. Kort därefter förlorade Gerasjtjenko sitt arbete. Och i december samma år häktades de för första gången efter att ha deltagit i en demonstration för Sacharov på Pusjkintorget i Moskva. Domen blev förhållandevis mild: tio dagar i Butyrkaflängelset.
Sina upplevelser där skildrade Ratusjinskaja bl.a. i en underjordisk tidning utgiven av SMOT, den rörelse av arbetare och intellektuella som i Solidaritets efterföljd hade bildats i Sovjetunionen.
Den 17 september 1982 – ”min andra födelse” – häktades hon på nytt. Ett halvt år senare följde rättegången, där hon anklagades för ”antisovjetisk agitation och propaganda” under hänvisning till hennes frispråkiga dikter. Trots upprepade husundersökningar och förhör med hennes vänner hade KGB inte lyckats få fram några mer komprometterande dokument eller vittnesmål. Poesin var hennes brott.
Processen var på flera sätt anmärkningsvärd. Ratusjinskaja fick inte lov att välja en egen advokat och inte heller sköta försvaret själv. Hennes anhöriga vägrades tillträde till rättssalen, som i stället fylldes med arbetare från en närbelägen fabrik. Hon fick inte ens en kopia av domen.
Denna dom, som avkunnades den 5 mars 1983 – på dagen trettio år efter Stalins död – löd på sju års straffarbete och fem års inre förvisning. För en handfull dikter skulle Irina Ratusjinskaja få sona med tolv år av sitt liv …
Hon fördes till’ en straffkoloni med den kryptiska beteckningen ZhKh 385/3-4 i Barasjevo, som ingår i det s.k. ”Dubrovlag” (Eklövslägren), en särskild arkipelag av arbetsläger i Mordvinska republiken ett femtiotal mil sydost om Moskva. Här förvarades enligt Amnesty International enbart kvinnliga politiska fångar vid denna tid.
Bland Ratusjinskajas olyckssystrar, som alla dömts för ”speciellt farliga brott mot staten”, återfanns Tatjana Velikanova som redigerat den berömda samizdattidskriften Krönika över löpande händelser, Natalja Lazareva som givit ut feministantologin Maria, Galina Barats som dokumenterat förföljelserna mot pingstvänner i Sovjetunionen, medlemmar av olika Helsingforsgrupper osv. De som samlats i denna koloni representerade förvisso en sällsynt fond av mänskligt mod.
I det taggtrådsinhägnade lägret rådde s.k. sträng regim. Fångarna fick arbeta i hårt tempo sex dagar i veckan med handsktillverkning. Födan var otillräcklig och torftig, för det mesta gröt till middag och soppa till kvällsmat (ofta med ruttna ingredienser). Sjukvården var rudimentär. Man fick ta emot tre besök om året och skriva två brev i månaden. Men för olika förseelser kunde även dessa ringa favörer dras in.
Kampen för de mänskliga rättigheterna fortsatte inne i lägret. Kvinnorna stred för bättre mat och sjukvård, protesterade mot orättvis behandling och mer eller mindre institutionaliserade trakasserier. Särskilt uppreste de sig mot tvånget att bära ”birka”, ett märke på fängelseuniformen som angav vederbörandes namn och straff. Ett märke av samma typ, erinrar Ilja Nykin, som Sovjets åklagare vid Nürnbergrättegångarna brännmärkte för att det ”förödmjukade den mänskliga värdigheten”. Historien gör sina grimaser.
Med sina ”polska gener” hörde Irina Ratusjinskaja till de mest okuvliga i gruppen. Gång på gång företog hon hungerstrejker för att understryka sina krav eller för att stödja kränkta medfångar. För att knäcka henne tillgrep man tvångsmatning, man slog henne medvetslös vid flera tillfällen och placerade henne tidvis i en ouppvärmd isoleringscell. Sista gången nära två månader, varvid hon ådrog sig lunginflammation. Hon fick också hjärt- och njurbesvär, ödem och kronisk bronkit.
”Varje andetag är ett lagbrott”, skriver Ratusjinskaja i en av sina fängelsedikter. Att hålla sig levande i en djupare mening kräver sitt pris i ett totalitärt samhälle. Nog är det märkligt, och paradoxalt hoppingivande, att människor som Ratusjinskaja oavbrutet har uppstått i Sovjetunionen. För det finns ju en annan, betydligt enklare och mer frestande väg att gå, som hon framhåller i en dikt full av sorgsen ironi, som råkar finnas översatt till svenska av Annika Bäckström:
Nu i natt drömde jag egendomligt:
att i gryningen skulle jag skjutas.
Och jag sitter där i betongkällaren,
från den källaren syns ingen gryning.
Och min klasskamrat kommer till mej,
en gång delade vi bänk tillsammans,
skrev läxuppgifter från varandra,
släppte upp en pappersdrake,
(visserligen flög den dåligt).
Klasskamraten säjer nu: God afton.
Vilken otur du har haft. Synd om dej.
Att bli skjuten – det är rätt omänskligt.
Jag var alltid för milda åtgärder.
Men man frågade mej aldrig,
gav mej bara en pistol och skickade iväg mej.
Har ju min familj, är inte ensam,
Jag har fru och barn: en son, en dotter.
Vill du se fotografierna?
Visst är dottern ganska lik mej?
Du förstår, jag har min gamla mamma.
Hennes hälsa får jag ej riskera.
Vi fick lägenhet för inte längesedan,
badrummet har rosenfärgat kakel.
Och nu vill min fru ha tvättmaskin.
Jag kan ju inte … Och det vore lönlöst..
Vi kan ändå inte ändra något.
Resan till Krim på vår semester har beviljats.
För dej … i gryningen … gör det ändå detsamma.
Om inte jag så skulle någon annan.
Kanske en vilt främmande person.
Men du och jag, vi var ju klasskamrater,
vi släppte upp en pappersdrake.
Du kan nog inte föreställa dej
hur svårt det känns för mej, vad kan jag göra?
Sommaren 1985 – samtidigt som Gorbatjov inledde sin charmoffensiv mot världen – överfördes Irina Ratusjinskaja till fängelset i Javas, där hon fick nerskurna matransoner – välling varannan dag, enbart vatten och bröd varannan – och upprepade gånger blev slagen av vakterna. Den 30 oktober inledde hon en ny hungerstrejk för att misshandeln skulle upphöra och även för att cellen skulle få värme. Efter tretton dagar gav fångekejedningen vika.
För Gorbatjov måste fallet Ratusjinskaja ha varit besvärande. Ty, som Joseph Brodsky skriver i förordet till hennes bok, ”en törnekrona på en poets huvud har en benägenhet att förvandlas till en lagerkrans”. Ratusjinskajas dikter började smugglas ut från Sovjetunionen och översättas runtom i världen – en och annan som synes även till svenska – och de internationella protesterna mot hennes öde blev allt starkare.
När David Owen sommaren 1986 besökte Moskva, överlämnade han den första utgåvan av hennes dikter till den sovjetiske ledaren. Samtidigt fick president Reagan ett annat exemplar. Och den 9 oktober samma år, omedelbart före Gorbatjovs och Reagans möte i Reykjavik, frigavs Ratusjinskaja ur fängelset. Kort därefter tilläts hon och hennes man att emigrera till England.
Irina Ratusjinskaja vann sin frihet men förlorade sitt fosterland. Sovjetunionen slapp ännu en kritisk röst, en dissonans i den enstämmiga kören. Men miste man inte något omistligt på samma gång? En man som Gorbatjov måste, om han överhuvud taget har tid att befatta sig med poesi, anfäktas av tanken att det är landet som har gjort den största förlusten när partiet i sitt obegripliga, ideologiska nit har jagat alla känsliga och egensinniga diktare i graven eller i landsflykt.
Kanske slås han av insikten att revolutionen för länge sedan har förlorat sitt hjärta.