Med anledning av ett 100-årsminne

I år har jesuitorden verkat i Sverige under hundra år. Några jesuiter skymtar också i reformationstidens svenska kyrkohistoria, när orden ännu var ny. Men någon officiellt tillåten verksamhet var det då inte fråga om.

Vi publicerar inte någon jubileumshistorik, utan låter ett viktigt avsnitt i Jesu sällskaps historia också kasta ljus över ordens allmänna roll i kyrkans liv.

Sett i ett nordeuropeiskt perspektiv handlar 1500-talets kyrkohistoria om reformationens genombrott. Vårt 1600-tal ingår delvis i den europeiska konfessionspolitiken om det status quo under principen cuius regio, eius religio, (den som har makten avgör också religionen) som etablerades med westfaliska freden. Sverige var från 1600-talets början ett av de mest renodlade exemplen på identifiering av konfession och medborgarskap.

Men ”reformationstiden” var också en ny missionstid. I ett globalt perspektiv var den medeltida kristna enhetskulturen en periferi av den eurasiatiska kontinenten, länge politiskt och kulturellt i skuggan av såväl Bysans som arabkalifatetet. Samtidigt som den islamiska frammarschen fortsatte i Östeuropa, återvanns den iberiska halvön från morerna. Detta blev avstampen för den i norderna tidens europeiska och kristna expansion.

Kolonialismen och missionen följdes av naturliga skäl åt. Efter tidens ordning underordnades det kyrkliga arbetet den politiska makten, främst uttryckt i den patronatsrätt den spanska och den portugisiska kronan hade i sina resp. kolonier. Missionen bland Amerikas indianer gav upphov till den fundamentala debatten om ”vildarnas” mänskliga rättigheter, där inte blott enskilda pionjärer som Las Casas utan även den Heliga stolen försvarade indianerna mot slaveriet.

Den nya tidens mission

Helt annorlunda var situationen i Asien. Visserligen ”kristnades” Filippinerna på ung. samma villkor som Latinamerika, och den portugisiska kronan skapade en komplicerad situation i Indien, där en tusenårig inhemsk kristen tradition kom i konflikt med den nya missionen. Men i Kina och Japan, i delar av Indien och Vietnam spreds den kristna läran till högstående kulturfolk utan direkt stöd av europeiska kolonialmakter. Något liknande hade knappast skett sedan de första kristna århundradenas expansion i medelhavsområdet. Den medeltida kyrkan spred sin tro över halvt illitterata keltiska, germanska och slaviska stammar, och den fredliga islammissionen hade inskränkt sig till några patetiska försök att förstå och vittna.

Det skulle ännu dröja århundraden innan missionstanken återföddes i de reformerade kyrkorna. Särskilt inom lutherdomen övervägde länge uppfattningen att hednamissionen endast hört hemma i den äldsta kyrkan. I den nya tidens mission spelade från början jesuiterna en framträdande roll, särskilt i Asien. `Det viktigaste namnet är givetvis Franciscus Xavier, men också Ricci i Kina och de Nobili i Indien har gått till historien.

I Europa kom jesuiterna tidigt att bedriva ett kulturellt apostolat, där ordensmedlemmar spelade en viktig roll för vetenskapen och litteraturen och undervisning av den maktägande elitens barn blev en huvuduppgift. Likaså fick jesuitmissionen i Östasien sina särdrag av denna kulturella aspekt, som väl utvecklas i Schatz artikel. Mendikantordnarna, dominikaner och franciskaner hade sin missionstradition i omvändelseförkunnelse för de rotlösa massorna i högmedeltidens snabbt framväxande städer. Där hade det inte funnits någon respektabel ”naturlig teologi” att knyta an till. Konflikten mellan missionsprinciper och -strategier var oundviklig och denna motsättning lades till den bestående mellan kolonialmaktens patronatsrätt och ordnarnas och snart också Propagandans strävan till oavhängighet av världsliga härskare.

Jesuitordens pånyttfödelse

När stadsabsolutismen vid mitten av 1700-talet nådde sin kulmen, lyckades härskarna med början i Portugal och dess besittningar fördriva och småningom förbjuda jesuitorden. Efter revolutions- och Napoleontiden återuppstod Jesu sällskap i en ny tid, där den Heliga stolen småningom återvann sin övernationella auktoritet.

Under åtminstone etthundrafemtio år var den katolska kyrkan frånvarande i svenskt kultur- och samhällsliv. När den från slutet av 1700-talet åter fick en officiell existens var det som legationskyrka under främmande makters beskydd eller för det pastorala behovet hos katolska medlemmar av kungahuset. Inte förrän med religionsfrihetsreformerna i samband med den konstitutionella nydaningen 1860 till 1873, upphörde i Sverige den strikta tillämpningen av cuius regio, eius religio, och tillryggalades de första stegen på vägen mot tolerans och religionsfrihet.

Inte många år efter det att möjligheter att verka hade kommit till stånd, befann sig de första jesuiterna i Sverige. En stor del av arbetsinsatsen har kommit att ägnas församlingsarbete, något som normalt inte prioriteras av orden. Men vad vi har kallat det ”kulturella apostolatet” har också hela tiden ingått i uppgiften. Andra ordnar, präster och inte minst lekmän har förvisso bidragit till den katolska trons möte med svenskt samhälls- och kulturliv. Men också jesuiternas arbete med Signum, tidigare Credo och KIT, Katolsk kyrkotidning och Katolska bokförlaget är idag aktuella svenska vittnesbörd om den förblivande strävan att ”inkulturera” tron i den intellektuella miljö där den förkunnas. De komplikationer som alltid hotar ett sådant program åskådliggörs av den följande analysen av ”ritstriden” och de är andra, men principiellt inte annorlunda i det sena 1900-talets Sverige.