Med Bibeln som bakgrund

Boken om oss alla och novellantologin Och Gud skapade människan är svar på två snarlika frågor: Vilken roll spelar Bibeln för författare, journalister, sångartister och bildkonstnärer i Sverige år 2015? Vad har den här bibelberättelsen att säga mig?

Den första frågan har gett upphov till tretton inbördes mycket olika texter. Kerstin Ekman, som på Bibelsällskapets uppdrag för ett par år sedan arbetade med en provöversättning av delar ur Lukasevangeliet, har fått inleda Boken om oss alla med en betraktelse om Gud och ginkgoträdet. Boken avslutas av Michel Östlund, vars bidrag även återger reproduktioner av hans målningar och skulpturer. Texterna hålls alltså inte ihop av några särskilda teman, utan de presenteras i alfabetisk ordning.

Den andra frågan, om vad en viss bibelberättelse säger, har ställts till svenska författare med olika relationer till Bibeln och resulterat i tolv nyskrivna noveller. I Och Gud skapade människan presenteras de i en ordning som följer Bibelns stora berättelse från världens skapelse till uppståndelsen vid tidens ände.

Boken om oss alla berättar om vitt skilda roller som Bibeln kan spela. Bibeln är ett föremål att stoppa under hakan på den som dött, så som Torgny Lindgren anger, och en text att skriva av, så som Maria Küchen gjorde som barn. Den är inspirerad av Gud men också en saga och en bra historia, så som Katrine Marçal framhåller – och dessutom minns hon hur skrämmande Barnens bibel kunde vara! Bibeln kan också ligga i ständig beredskap bredvid datorn, så som den gjorde på Kristian Lundbergs skrivbord medan han skrev diktsamlingen Job.

Niklas Rådström visar på olika möjliga vägar genom bibelläsningen och ger därigenom en tänkvärd bakgrund till dramat Bibeln (2012) och romanen Boken (2013). Mats Svegfors kombinerar framgångsrikt sitt eget perspektiv på Bibeln med Dag Hammarskjölds bibelläsning i Vägmärken till en text med stor lyskraft.

Sångerskan Jenny Petrén, känd från Ace of Base, och Björn Ranelid, författaren som för några år sedan tävlade i Melodifestivalen med låten ”Mirakel”, skriver båda helt oförställt om det som är deras kristna tro, om hot och tröst, om betydelsen av handlingar i vardagen – här har frågan om Bibelns roll orsakat inget mindre än nedskrivna trosbekännelser och vittnesbörd. Plötsligt är det allvar, inte bara ett skrivuppdrag i mängden. Och för den som nyss omvänts, så som i Elisabeth Sandlunds personliga berättelse, blir Bibeln till ett akut behov.

I novellantologin Och Gud skapade människan har flera författare skapat berättelser som fördjupar eller spränger bibelberättelserna. Efter att ha läst Inga-Lina Lindqvists bidrag, som anknyter till Johannesevan­geliets berättelse om Lasaros uppståndelse, har det blivit ett helt nytt äventyr att åka hiss – det är med skräckblandad förtjusning som jag numera prövar att gå av på nya våningsplan. Jonas Bruns rappa dialog mellan JHVH och Kain, förlagd till ett slags nutida förhörsrum, ett vitt rum utan dörr i starkt ljus, frammanar en textlig scen där den mördade Abel med ens kan uppenbara sig som från ingenstans för att skrämmas, med levrat blod och fläckar av hjärnsubstans på den bara överkroppen. Berättelsen om brodermordet presenteras här lika påtagligt som obehagligt och i ett helt nytt utförande.

Men de flesta novellförfattarna har valt jag-berättelsens inkännande perspektiv. Lotta Lundgren talar genom Adam efter syndafallet och Elisabeth Rynell med Johannes ord, den lärjunge som Jesus älskade. Johanna Nilsson för Leas talan, Carolina Klintefelt uttrycker Hagars fasa i öknen, och Majgull Axelsson talar för Marta som tycker att systern är ett våp. Några författare tillför nya gestalter: Göran Greider tänker sig in i Symeons dotters perspektiv, Vibeke Olsson använder sig av en romersk militär med tjänstgöring i Germanien som tjugo år tidigare varit med vid Jesu korsfästelse, och Maria Küchen skapar ett jag i form av en ung kvinnlig slav i hushållet hos Priscillas kusin, närstående den familj där Paulus en tid stannat för att arbeta som sadelmakare. Tomas Boström byter tid och perspektiv genom att presentera David, namnet bakom Psaltarens psalmer, som bluessångare.

De bibliska gestalternas och deras samtidas inre tanketal väcker djup medkänsla och föder ibland nya tankar. De nyskrivna novellerna lägger sig tätt intill minnet av de egentliga bibelberättelserna och fördjupar dem på så vis varaktigt. Ändå kan det kännas en smula ensidigt med de många jag-berättelserna. Kristian Lundbergs intensivt tänkande, resonerande text om Judas svek – eller är det tvärtom hans ansvar? – hör till dem som ger välbehövligt motstånd.

Att de båda antologiernas bakgrund presenteras i förorden är säkert nödvändigt, men det är en smula olyckligt att redaktörerna redan inledningsvis tar sig för att besvara de frågor som ställts till de tjugofem författarna: I Bibeln möter vi ”livets händelser som Guds gärningar”, och det gäller att ”kliva in i” bibelberättelsen och själv leva i den för att göra en egen tolkning. Men, riktigt så enkelt var det nog inte? De texter som antologierna rymmer visar sig som väl är ofta spjärna emot det på förhand tillrättalagda.

Så, hatten av för alla de författare och skribenter som i de här två böckerna erbjuder läsning som spränger de rätt så standardiserade ramar som satts av uppdragets frågor och format. I Boken om oss alla ger dessutom de många färgplanscherna en oväntad men mycket välkommen bokhistorisk konkretion och språklig utblick. Ur handskrifter från 1100-talet och framåt liksom ur senare tryckta böcker, samtliga hämtade från Carolina Redivivas samlingar i Uppsala, möter här en kavalkad av bibeltexter på olika språk – hebreiska, grekiska, latin, geez, svenska och samiska – ofta vackert illuminerade.

Kanske man kan tänka sig att dessa böcker, båda eller var för sig, kan fungera som en intresseväckande gå-bort-present när höstmörkret faller? De är rika men inte i någon mening tunga, och de varar helt säkert längre än både blomkvast och choklad. De inbjuder till egna minnen och funderingar och gemensamma samtal. Mycket möjligt ger de också inspiration till att fortsätta (eller påbörja) bibelläsningen, liksom till att läsa mer av nya bekantskaper bland våra aktuella svenska författare.

Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.