Medeltida och monastiskt

Låt oss anta att en ängel plötsligt dök upp i drömmen hos en from klerk på Island någonstans kring sekelskiftet 1200, slog med vingarna och styrde uppåt och stannade halvvägs mellan månens bana och jorden och sedan flög österut motsols, mot de andra himmelska sfärernas omlopp. När det såg ner på jorden skulle detta angeliska intellekt uppfatta de rivaliserande kungarikena och kejsardömenas maktstrider, deras härskares och småkungars falnade glans, de ännu små städerna som hölls vid liv av handelsmän; det skulle höra böner ila förbi, uttalade på skiftande dialekter, likt fromma stjärnskott som återvände till sitt ursprung i empyréen. Men när dess flykt bar vidare mot Japans yttersta öar, alldeles som Island placerade i utkanten av den väldiga oceanen, då skulle det ha sett en specifik formation som återkom om och om igen åt vilket håll man än skådade, och vart än dessa tränade andliga ögon riktade blicken: klosteranläggningar, som trängdes med varandra över hela Eurasien och i norr på den afrikanska kontinenten.

Vilken officiell religion härskarna än bekände var deras territorier översållade med kloster för män och kvinnor vilkas existens – helt visst – bestämde de andliga relationerna, men också de politiska, sociala och ekonomiska nätverken i deras inflytelsesfär. Man kan helt säkert jämföra enskilda monastiska traditioner (benediktiner och cistercienser till exempel, eller trappister och daoister), men vårt änglaintellekt skulle inte fästa sig vid de skiftande kåpornas tillskärning eller färger eller små egenheter i den gemensamma bönens rytm, eller de vitt skilda teologiska förutsättningarna för dessa ceremonier. Tvärtom skulle det uppmärksamma det gemensamma fortgående ekonomiska avtrycket från dessa gudshus och det centrala syftet med deras existens. Det är just existensen av kloster som nyckelspelare i det sociala landskapet som verkligen motiverar att ett samhälle kan kallas medeltida. Prästerskap som befolkade centralhelgedomar eller mer perifera tempel, liksom aristokratier i lös allians som innehade jordegendomar med monarkens goda vilja, fanns kanske också i andra och tidigare samhällen, men bara i det medeltida rådde ett så oupplösligt symbiotiskt förhållande mellan samhälle och klosterkultur.

Så låt oss först vända blicken mot samhällets stöttepelare, denna den medeltida versionen av den upplyste, förnuftsstyrde Envar: monachus œconomicus (vilket också för den delen innesluter också en monacha œconomica). Denna jämförelse kan kanske chockera någon läsare, som till exempel den ekonom i Harvard som upplyste mig, efter att ha hört min presentation om detta ämne inför en ansedd akademisk åhörarskara, att ”vi alla” vet varför en munk blir munk – för att undfly världen – och att det är absurt att tala om munkar och ekonomi i samma andetag. Koncentrationen på det individuella, låt vara att det är hörnstenen i den moderna ekonomin och en ideologisk drivkraft i ekonomi­historien, är helt missvisande på tal om medeltiden, då korporationen (gillet, adelsfamiljen, klostret) var den dominerande principen för organisationen av samhället.

Trots den mytologiserande litteratur som klostren själva producerade, trots den ofta utslungade förkastelsedomen över handelsverksamhet bland munkar, och trots den specifikt nutida uppfattningen att monastisk ekonomi är något lätt otillbörligt, så var dock klostren avgörande ekonomiska spelare och utgjorde en masse en dominerande närvaro på marknaden. Idén att dra sig tillbaka i askes inom munkklostrets murar blev möjlig först genom en ekonomisk och social struktur med förgreningar långt utanför dess väggar. Det systematiska ansamlandet av rikedom tillät institutionell stabilitet och inflytande i samhällslivet. Det omsorgsfulla vårdandet av kontakterna med nobiliteten garanterade skydd, militärt och politiskt, i tider av absolut kris. Omfattande jordegendomar utgjorde en buffert mot lokal missväxt, producerade ett överskott för de fattiga och stimulerade handeln. Fastän vissa moderna uppfattningar om klostertillvaron tänker sig denna som en antikapitalistisk motkultur, uppstod den alltid i symbios med handelsutbytets konjunkturer och kunde bestå tack vare handelsmännens understöd, mot gentjänster som till exempel abbotens jurisdiktion över marknader och handelsmässor på festdagar eller lokaler för försäljning och övernattning, och den var därmed aktivt involverad, ofta som en av de viktigaste aktörerna, i lokala och transnationella marknader.

Dessa aktiviteter syftade inte till att generera vinster, det meningslösa anhopandet av rikedom, utan snarare till att omskapa förmögenheten till dygd eller nåd eller välsignelse: det andliga framträdde i den enkla, basala, asketiska livsstilen, den elaborerade liturgin (vars betydelse inte får underskattas i icke-individualistiska samhällen) och i den paraliturgiska fysiska påtagligheten i rummets utsmyckningar – som målningar och skulpturer i tempel eller oratorier – eller utforskandet av det intellektuella rummet genom teologiska traktater, debatter, andakter, eller genom utvidgningen av den monastiska lärdomen i utbildning och skolväsen.

Några av dessa kloster kunde helt enkelt avyttra överskottet av sina jordegendomar eller sälja från en avlägsen källa för att köpa av en mer lokal producent – och därigenom stimulera en kontantekonomi på ömse håll – medan andra skaffade sig en långsiktig specialisering (som daoistnunnorna inom silkesproduktionen, alltifrån att plocka maskarna till den färdiga väven) och styra in den kommersiella inriktningen i klostret på en viss produkt (som det bysantinska klostret Gamos, som kontrollerade varje steg i produktion och distribution av sina viner, från druvan till de säregna amfororna som fraktades på egna skepp) och producerade varor av högsta kvalitet, med en social statusmarkör som var eftersökt av både kyrkliga och världsliga köpare. En sådan långsiktig koncentration av specialiserad produktion, som inte kontrollerades av gillenas mer konservativa och kontrollerande bromseffekt, kunde leda till betydande utveckling av sakkunskap och innovation, som är väl dokumenterad, till exempel i buddhistiska och cisterciensiska kloster.

Klostret existerade i ett ekonomiskt landskap, vars nödvändiga behov – just därför att de var strikt underordnade de andliga – ofta återspeglas fragmentariskt i själva de monastiska källorna. Donatorerna tillkännagav mycket ljudligt sina gåvor och förväntade sig i gengäld att bli ihågkomna; men ändå förblir den administrativa proceduren kring detta och vem som skötte den höljt i dunkel. Och alltför ofta har klostrets brevarkiv, där alla landtransaktioner noga registrerades, tagits som främsta bevismaterial för att klostret ägnade sig åt girighet i stället för att visa sin tacksamhet, komma ihåg sina välgörare och fostra till insikt om nödvändigheten av ett gott förvaltarskap.

Ytterligare ett gemensamt drag i detta världsomspännande medeltida nätverk av kloster förtjänar att omnämnas. Kloster grundades vanligtvis kring, och växte med, sina reliker. Ofta byggdes de kring klostergrundarens grav – som i många hinduiska grundningar – eller var centrerade kring de samlade kvarlevorna av kära döda, till exempel en martyr eller Buddha själv. Klostret och dess understödjare bland lekfolket förstod sin uppgift i bevarandet och vördandet av dessa reliker. Tillvaron i nuet berodde av och var ett uttryck för vördnaden för det förflutna. I viss mening är medeltida klosterliv obegripligt utan reliker och relikvördnad, den påtagliga fysiska närvaron av det heliga, av en personlig helighet inom klostret, något som munkar och nunnor kunde förmedla till dem som levde utanför murarna. Donationer skedde vanligen inte till klostret i största allmänhet, eller till munkarna, utan till relikerna, det heliga som relikerna representerade och vars närvaro de fortsatte att förmedla. Det var relikerna som ägde gåvorna och ägorna, det var munkarna och nunnorna som hade ansvaret för dem. Det var relikernas sakralitet, omgiven av en passande asketisk och liturgisk gemenskap, som möjliggjorde de världsliga tillgångarnas förvandling till andliga tillgångar, på vilka hela denna den eurasiska monastiska kulturen berodde.

Översättning: Anders Piltz

Anthony Lappin är medeltidshistoriker och senior lecturer i spanska vid Uppsala universitet.