Minnets kartografi

Också minnet

och med det historien tar stryk.

Den storslagna bilden av släktled på släktled

på väg från savannen får tas ner

till de besegrades arketyp

på Titusbågen i Rom:

en surrande bisvärm som fångats i stenen.

Kjell Espmark, ”Spätstil”, ur Kvällens frihet 2019.

Varför upphörde det romerska imperiet enligt våra historieböcker 476, när det i själva verket fortsatte i Bysans ytterligare 977 år? Hur kunde den siste shahen av Persien (död 1980) åberopa sig på storkonungen Kyros (död 530 före Kristus), fast hans egen ätt inte sträckte längre bakåt i tiden än till hans far? Varför får svenska skolbarn inte lära sig något om den svenska arméns största förlust någonsin, slaget vid Kirkholm 1605, ett namn som är självklart för alla polska skolbarn? Varför undertecknades Versaillesfreden 1919 i samma sal där det tyska kejsardömet hade utropats efter Preussens seger över Frankrike 1870? Varför tänker spanjorerna på de senmedeltida segrarna över morerna som en reconquista, en återerövring?

Svar: därför att en social gemenskap hålls samman av en kollektiv och individuell sociomental topografi, en inre karta över sitt förflutna, sådant det är organiserat, inklusive de vita fläckarna. I det medvetna minnet finns bara en bråkdel kvar av de miljarder impulser hjärnan registrerat – och väl är det, annars skulle man snabbt bli tokig.

Forskningen har under de senaste decennierna blivit alltmer uppmärksam på minnets sociologi: inte om vad Columbus, Gustav II Adolf eller Napoleon faktiskt gjorde utan om deras roll som minnesgestalter. Om historieforskningen försöker komma åt händelserna i sig, som något slutligt, så uppmärksammar memory studies, minnets sociologi, hur de berättas och återanvänds i fortsättningen: alltså inte skeendet, utan hågkomsten. Det kollektiva minnet filtrerar, liksom det individuella. Vad anses i längden relevant, vad irrelevant? Om den frågan utspelas veritabla krig, i samhällen och inom släkter och familjer. Tänk på striderna mellan eurocentrister och multikulturalister, upptäckten av kvinnohistorien, och på det enorma intresse som nu råder för det nya National Museum of African American History and Culture i Washington D.C. och dess samlingar, när det i år är 400 år sedan den första svarta slaven steg i land i Nordamerika. Historieskrivningen omförhandlas ständigt, och nya intresseprofiler och metoder uppenbarar minnesluckorna i det kollektiva minnet och omöjligheten av ett kliniskt objektivt synsätt på det förflutna.

Men också högst personliga minnen är insatta i ett större landskap av minnen som delas av den gemenskap man ingår i, nationell, professionell och religiös. En jude minns det första templets förstöring för 25 sekler sedan, en grek är stolt över den antika grekiska filosofin och demokratin, trots att dessa bakgrunder inte är personliga minnen utan grundläggande händelser som traderas i respektive samhörighet. Det judiska påskfirandet innebär att ”vi” drog ut ur Egypten, den kristna påsken att ”vi” deltar i den sista måltiden och står inför korset och den tomma graven. Detta förklarar också den skam som unga tyskar kan känna över nazitidens barbari, trots att de absolut inte kan ha någon personlig skuld, liksom man kan känna stolthet över verkliga eller uppdiktade nationella storverk långt tillbaka i tiden.

Uppfinningen av skriften är väl den mest betydelsefulla någonsin. Skriften tillåter ett delande av kollektiva minnen i enorma minnesbanker: poesi, berättelser, domar, diplomatiska traktater, protokoll, labbrapporter, recept. Skriften tillåter att jag återupplever Augustinus minnen av sin uppväxt på 350talet i Nordafrika, liksom mina egna personliga erfarenheter kan återupplevas i mötet med gamla dagböcker och brevbuntar. Också ickeverbala spår bidrar till minnet på skiftande plan: porträtt, statyer, foton, inspelningar; Napoleons kröning och Carusos röst, mordet på Kennedy, en lycklig sommardag i barndomen.

Minnesgemenskaper

Gruppminnena är primärt knutna till platser, ruiner, landskap, monument. En nation är en mnemonic community, en minnessamhörighet, som håller sig med ett passande förflutet och en trovärdig framtid, och som därför måste skaffa sig ett användbart förflutet. Alltså uppdateras läromedel för att ge en acceptabel bild av historien utifrån nya tiders grundvärderingar. Ju större den statliga kontrollen är över bilden av det förflutna, desto viktigare blir de inofficiella minnesgemenskaperna, som tar sig uttryck i skämt, skvaller, dubbeltydigheter och anekdoter.

Museet som institution, en offentligt tillgänglig samling av systematiskt ordnade föremål, är en uppfinning av det sena 1700talet för att organisera minnets landskap. Under 1800talet blev museerna allt viktigare verktyg för att skapa, upprätthålla och fostra den nationella självbilden, genom objektivering av det kollektiva minnet kring fysiska föremål. Museerna och mausoleerna hör ihop: deras existens, auktoritet och innehåll ifrågasätts om och om igen. I vår tid fragmentiseras och avnationaliseras de kollektiva minnena, men i en motsatt rörelse växer intresset för den egna platsens förhistoria, gamla hantverk, hus och järnvägar. I dag skapas det kollektiva minnet i hög grad av de sociala medierna. Varje ny offentlig staty är svaret på ett behov.

Bilden av det förflutna beror alltså av nutidens glasögon och varseblivningsberedskap. Historieskrivningen säger inte sällan (eller alltid?) mer om sin samtid än om den avbildade epoken. Våra förfäder och mödrar hade ingen aning om att de levde under antiken eller medeltiden. Varje epok är utlämnad åt sin eftervärlds bedömning och värdering. Bilden och tolkningen av förgångna händelser, processer och personer omprövas ständigt. Detta är en nödvändig del av den historiska forskningen och traditionsförvaltningen. Det finns också alltid ett syfte bakom (om)tolkningen av det förgångna – även under de mest positivistiska epokerna i historieforskningen, som strävade efter en absolut objektivitet. Bilden av det förflutna är alltid en konstruktion. Vad vill man åstadkomma med en viss konstruktion? Memory studies vill svara på frågan vilka krafter som styr detta ihågkommande och glömmande.

Studiet av det kollektiva minnet, vad en gemenskap väljer att komma ihåg respektive att glömma, är en gren av humaniora som blommade upp på 1990talet, inte minst genom makarna Jan och Aleida Assmanns teorier. Jan Assmann har blivit bemärkt för sina teorier om ”normativ inversion”: hur till exempel den egyptiska kulturen påverkat den hebreiskabibliska, i form av en motreaktion. Minnesstudierna betonar nya aspekter av historiska fakta som redan till stora delar är kända: hur de sociala, kulturella, kognitiva, politiska och teknologiska omvälvningarna motiverar och påverkar hur vi använder det förflutna, och till vad.

Allt vad nationalism heter bygger på utgångspunkten om en ”folksjäl”, ett begrepp uppfunnet av Johann Gottfried Herder på 1700talet; Herder själv var dock allt än nationalist i ordets senare betydelse. Ett tydligt skolexempel på historieanvändning för nationalistiska syften är monumentaliseringen av cheruskerhövdingen Arminius/Hermanns seger över de romerska trupperna i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. och användningen av denna gestalt på 1800-talet för de tysktalande staternas enande och tron på den germanska folkstammens överlägsenhet. För nazisterna fungerade dock inte Arminius, eftersom han inte var någon ledargestalt. Hitlers ideologer fann mer användbart material i den romerske historikern Tacitus beskrivning av germanerna, ett oförstört och ljushyllt folkslag, framställt i kontrast till de förslappade romarna.

Vilka händelser, idéer och personer bevaras, och vad stryks däremot ut ur det offentliga minnet – detta som under antiken kallades damnatio memoriæ: att en människa inte längre får omnämnas, att bilder och statyer avlägsnas, att namn utplånas på monumenten? Denna påbjudna glömska drabbade flera romerska kejsare. I förra seklets diktaturer kunde foton och journalfilmer retuscheras så att misshagliga figurer inte längre syntes på bild. Efter diktaturernas fall har man störtat och demonterat härskarbilderna av Hitler, Mussolini, Lenin, Stalin, Ceausescu och Saddam.

Grundläggningsberättelser

Varje gemenskap bygger på vissa grundläggningsberättelser, som uttrycker de värden och värderingar som anses fundamentala, omistliga och värda att lämnas vidare till kommande generationer. Typfallet är de kanoniska texterna, som Bibeln och Koranen, som ständigt utläggs, nyöversätts och återanvänds i det nya ljus som nuet kastar över den en gång för alla fixerade grundtexten. Tolkningsgemenskaper och skolor uppstår kring en överenskommen tydning av texterna. Det som i går var glömt och gömt kan i dag anses vara Guds viktigaste budskap till samtiden. Orden får svara på eviga frågor, frågor som författarna inte hade kunnat föreställa sig eller ens begripa, eftersom de nu ställs utifrån helt andra kulturella förutsättningar. Vi har redan nämnt den judiska och den kristna påskens grundberättelser. Också i mer sekulära och närliggande sammanhang kan vi i Sverige peka på folkhemstanken och föreställningen om vårt land med en mission som moralisk stormakt i världssamfundet. Som Göran Hägg i en träffande aforism har sagt: ”Ett folk är en grupp människor som förenas av gemensamma vanföreställningar om sitt förflutna.”

Memory studies har visat sig fruktbärande också inom den bibliska exegetiken. Inom evangelieforskningen var sedan 1920talet den så kallade formhistoriska metoden förhärskande. Förenklat utgick den ifrån att hågkomsterna av Jesus började samlas ihop cirka 40 år efter händelserna, och man tonade ner de enskilda författarnas personligheter och förklarade de olika textpartierna som formade av de sociologiska, kulturella och religiösa förhållanden som rådde vid den skriftliga fixeringen i konventionella och stereotypa former, som man måste känna till för att förstå ärendet bakom orden. Numera fäster man långt större avseende vid det faktum att urkyrkan utgjorde en mnemonic community, en minnesförvaltande gemenskap, där återberättandet och användandet av Jesustraditionerna från början var en vital och nödvändig förutsättning för Jesusrörelsens identitet, tro och sammanhållning. Minnet av Jesus var inte ett kortlivat utgångsstadium av flyktiga, subjektiva och lättändrade individuella hågkomster som någon började samla 40 år senare utan en socialt buren process (social memory) från dag 1. Samma människor som år 63 i Rom hade hört Petrus berätta om Jesus kunde tio år senare höra samma redogörelser föreläsas ur Markusevangeliet. Informationen kunde bekräftas av många som hade egna minnen av händelserna och hade bestämda åsikter om hur traditionerna hade återberättats (och som alltså kunde korrigera det de ansåg vara missförstånd och förvanskningar). Urförsamlingarna var nätverk av folk med sådana gemensamma, levande minnen. Ett ”mannaminne” är den period som minnesgoda äldre har egna minnen av (50–70 år). Med denna förutsättning har texternas historiska källvärde kommit att uppvärderas.

Inom medeltidsforskningen, exempelvis i Norden, är minnesforskningen en relativt ny vetenskapsgren. Det kulturella, kollektiva minnet är inte inskränkt till handskrifter, runinskrifter eller vaxtavlor, det lever vidare också i tideräkning, almanackans namnsdagar, minnesmärken, arkeologiska fynd, bevarade föremål och konstverk, spår i landskapet. Forskare undersöker sociala, kulturella, kognitiva, politiska och teknologiska skiften som påverkat vad grupper och individer minns eller glömmer av sitt förflutna, frågan hur händelser, idéer och människor blir ihågkomna och blir monument, medan andra snart glöms och försvinner ur hävderna.

Nordiska mytologier

I den väldiga forskningsantologin PreModern Nordic Memory Studies har nu 78 forskare, däribland undertecknad, från olika delar av världen i exakt 100 artiklar (på sammanlagt 1 163 sidor) tagit minnesforskningens grepp på vikinga- och medeltiden i de nordiska länderna (från Grönland, Shetland, Orkneyöarna, Hebriderna och Irland i väst till Baltikum och Ryssland i öst), ur perspektiven kultur, religion, folklore, muntligt och skriftligt berättande, ritualer, materiella lämningar, språkhistoria, namngivning och ikonisering. Att här ge en rättvisande översikt över detta kolossalverk är inte möjligt, men låt oss ta några case studies i mängden av synvinklar.

Olaus Petris Svenska krönika skrevs i den uttalade ambitionen att inte bygga på lösa rykten utan på det som är lagrat ”i manna minne”, i syfte att skapa och stärka en svensk nationalkänsla efter reformationstidevarvets omvälvningar, som i grunden hade skakat självbilden. I samma syfte, men med motsatta förtecken, författade den katolske ärkebiskopen Johannes Magnus Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (”Historien om alla göternas och svearnas kungar”), en till stora delar fiktiv beskrivning av det förflutna, upplagd som propagandaskrift mot Gustav Vasa. Ett annat svenskt och övertydligt exempel på historieanvändning är göticismen, tanken att Sverige var den europeiska civilisationens vagga, en tankefigur med medeltida rötter men med kulmen på 1600talet med Olaus Rudbeckius Atlantica, där Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, varifrån sedan all världens kunskap och kultur har utgått. Rudbeck förklarar antikens historieverk och Eddans myter, forntida folkslag och folkvandringstidens händelser utifrån detta. Han sökte och nådde detta resultat genom närläsning av antika texter, fantasifulla etymologier och arkeologiska fynd. En uppgift hos historikern Jordanes på 500talet motiverade att de svenska götarna kunde identifieras med goterna och deras folkvandringar. Våra svenska förfäder grundade det äldsta styressättet på jorden genom sin överlägsna ”Wijsshet, Rättrådighet och Manlighet”.

Vid tiden för det trettioåriga kriget började fornminnesvården att ses som ett nationellt intresse. Den svenska statsmakten dekreterade att man skulle samla ”allehanda krönikor och historier, vhrminnes sagur och dickter om drakar, lindormar, dwergar och resar. Item sagur om nampnkunnige personer, gamble klöster, borger, konungasäter och städher” för att på detta sätt tänja gränserna bakåt och skapa ett kollektivt nationellt minne som anstod en europeisk stormakt, med stora ambitioner men skriande brist på historiska källtexter. Senare, under nationalromantiken, ville Götiska förbundet 1811 (efter förlusten av Finland) återuppliva ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Tegnérs Fritiofs saga är formad som en svensk motsvarighet till de isländska sagorna, eftersom svenska motsvarigheter saknas från fornstora dar. Så skapades vikingen, som senare fick sitt ikoniska monument i Frans G. Bengtssons Röde Orm, den roman som i en omröstning i SVT utnämndes till den tredje viktigaste boken på svenska under 1900-talet.

Den danska historieanvändningen är minst lika illustrativ. I oron efter de franska revolutionerna och grundlagsändringen 1849, men i synnerhet efter Danmarks stora landförluster i kriget mot Preussen 1864, krävdes nya impulser för att befästa danskheten. Portalgestalter som Oehlenschläger och Grundtvig formade det danska självmedvetandet (som är högst påtagligt för en svensk iakttagare). I nationalsången ”Det är et yndigt land” blir fosterlandet Frejas sal i ett landskap av bautastenar och harneskklädda kämpar. För polyhistorn och folkbildaren Nicolai Frederik Severin Grundtvig (1783–1872) var den fornnordiska mytologin danskhetens essens, som kunde sporra samtiden att skapa en lysande framtid. Grundtvig var politiker, präst och teolog, filolog, filosof, historiker och psalmdiktare. Han var enormt produktiv, och hans undersökningar rörde till stor del den förkristna tiden, och han formulerar i sin bok Nordens Mythologi redan 1832 sin uppfattning om den fornnordiska (och grekiska!) gudalärans formativa betydelse för ”danskheten”. I samlingen BrageSnak (Brages tal) försökte Grundtvig skapa en känsla för ett gemensamt kulturellt minne. Han erkänner att han är intresserad av mytologin främst för dess användbarhet i nuet, ”da jeg ikke bryder mig det mindste om, hvad der staar hos ’Classikerne’ eller i … i store Mænds Bøger, naar jeg ikke kan bruge det til Noget, og hvad Myther angaar, naar de ikke kan … træde i MenneskeAandens Tjeneste som talende Billeder af noget Stort eller Skiønt og Sandt i Livet”. Han ser myterna som en ram i poetisk form av folkets kollektiva minnen som kan tjäna som begreppsvärld för att få grepp om nuet. Mytologin är poesi (av grekiskans poiein, ”göra”) och en formande kraft i samtid och framtid. Fornnordiska gudasagor tillhandahåller ett sammanhållande minne tvärs över klassgränser och landsändar, blir ett meningsmättat och meningsskapande universum som kan hålla samman det danska folket och är, enligt Grundtvig, den ”äkta” danska livsåskådningen, som han strävar efter att uppväcka och sprida bland befolkningen för att utifrån dem urgamla autentiska livskänslan återskapa en modern nation som en avbild av den forna etniska gemenskapen. Så ville han bota den kollektiva ”unaturlige Glemsel af vore egne naturlige Anlag och historiske Forhold”. I denna anda bedrev Grundtvig folkupplysning, folkbildning, inte minst genom folkhögskolorna, och den danska Folkhøjskolesangbog är fortfarande ett i högsta grad aktuellt och verksamt verktyg för samhörighetskänslan, på ett sätt som vi svenskar inte har någon motsvarighet till. Grundtvig ville ge folket ett gemensamt narrativ och ett språk som ersättning för den bildning som byggde på de klassiska, döda språkens herravälde i skolsystemet. Detta var ett program fast rotat i romantikens syn på folk, språk och nation, en ideologi som gick tillbaka till Herder.

Vikingaskeppet i Oseberg utanför Oslo (funnet 1905) är ett exempel på ett ”kanoniserat” föremål. Även om vikingaskepp användes i nazipropagandan har detta välbevarade skepp behållit sin status som norsk nationalsymbol. Ett kyrkliknande museum uppfördes intill Norsk Folkemuseum på 1920talet över detta och andra vikingaskepp av den tidens främste arkitekt Arnstein Arneberg. Under närmare 50 år ändrades inget i utställningen, inte förrän 1993, då en ny utställning färdigställdes, som alltsedan dess har den varit föremål för kontroverser.

Vilket visar hur ett föremål, taget ur sitt sammanhang och utan förbindelser med sin förhistoria, är någonting öppet för ständigt nya kontexter och tolkningar. Det antikvariska intresset utövas alltid med statens stöd som en form av makt över historien och är nödvändigtvis resultatet av en urvalsprocess, som kunde genomföras på otaliga andra sätt. Varför har man lagt så stor vikt vid alla objekt i trä i Osebergsskeppet men föga intresserat sig för det extremt rika textilmaterialet? En fråga om genusperspektiv.

För att förstå dessa omvärderingar måste man betänka att museer är uttryck för händelser och utvecklingar utanför dess byggnader. Historien omförhandlas kontinuerligt, inte bara därför att nytt källmaterial tillkommer, utan framför allt därför att nya situationer ställer nya frågor, som vi gärna vill ha det förflutnas svar på, till stöd och trygghet i vår egen tolkningsgemenskap. Med vilka glasögon betraktar vi i dag det förflutna? Först eftervärlden kommer att upptäcka det, när den med leenden eller rysningar läser våra historieböcker och tecknar sin egen bild av vår tid – och benämner vår epok med namn som vi ännu inte anar.

Litteratur

Handbook of PreModern Nordic Memory Studies. Vol. I–II. Ed. by J. Glauser, Pernille Hermann and S. A. Mitchell. Walter de Gruyter 2018.

Jan Assman: Cultural Memory and Early Civilization. Writing, Remembrance, and Political Imagination. Cambridge University Press 2011.

Bengt Holmberg: ”De fyra evangelisterna. I. Ganska nära Jesus”, Svensk Pastoraltidskrift 14/15, 2016.

Tore Janson: Germanerna. Myten, historien, språken. Norstedts 2013.

Eviatar Zerubavel: Time Maps. Collective Memory and the Social Shape of the Past. University of Chicago Press 2012.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.