Slutet för en legend – Huskyrkor har aldrig funnits

Sedan länge talar man om att kristendomen i länder med stark kristendomsförföljelse endast skulle kunna överleva i så kallade huskyrkor. Och i bakhuvudet finns tanken att den gör detta bättre i sådana än i en kyrka som är centraliserad, hierarkisk, och kanske kopplad till staten. Huskyrkor har varit framgångsrika, framför allt inom frikyrkligheten och där är de erkända som kyrkobildande princip. Även i katolska sammanhang ses de här och där som en modell för pastoralt arbete. Man åberopar sig här på den tidiga kyrkan. I alla handböcker och lexikon, oavsett om de är evangeliska eller katolska, går det att läsa att den tidiga kristendomens utbredning skedde genom mission via huskyrkor. Därför har det funnits flera i varje stad, och ju större stad, desto fler huskyrkor.

Denna föreställning, enligt vilken tron började i rika medborgares bostadshus i städerna, där de kristna samlades – under förföljelser i hemlighet! – och husfadern eller husmodern ledde eukaristin och där man delade bibelordet med varandra, är utomordentligt suggestiv. Föreställningen är kopplad till idén om att det från början inte fanns någon enhetlig kristendom utan en polycentrisk, tolerant och inkluderande kristendom: kristendomar i plural. Varje huskyrka ska ha odlat sin egen Kristusbild och sin egen liturgi, ibland mer ”konservativ”, ibland mer ”liberal”. Markioniter, valentinianer och kerdonianer är i själva verket legitima företrädare för huskyrkor. I invandrarstaden Rom ska det ha funnits huskyrkor uppdelade efter etnicitet och sympatier för grekiska judekristna, quartodecimaner från Mindre Asien, valentinianer och så vidare. Denna pluralistiska värld ska först genom uppkomsten av monoepiskopatet (att en lokal församling leds av en biskop) ha bringats under kontroll och blivit påtvingad kyrklig enhet. Biskoparna ska ha berövat husfäderna och -mödrarna deras autonomi och förstört huskyrkokulturen.

En sådan berättelse passar utomordentligt väl in i den nuvarande tendensen att resonera om samhälle och kyrka. Men i grund och botten rör man sig här på legendens område, och det bokstavligt. Ty den romantiska bilden av huskyrkorna uppfanns först under 400- och 500-talet och blev så framgångsrik att den har efterverkningar än i dag. Då tar exempelvis de aristokratiska kvinnorna Pudentiana och Praxedis emot de förföljda kristna i sin stadsvilla och firar hemliga bönegudstjänster med dem. Man skulle kunna nämna fler exempel. Det är samma legender som också uppfunnit ”katakombernas kyrka”, att de kristna under förföljelserna skulle ha gömt sig i katakomberna.

Har myten om ”katakombernas kyrka” till sist blivit vederlagd på vetenskaplig grund, så kan man inte säga detsamma om den om huskyrkorna. Att förpassa denna till legendens värld stöter fortfarande på ett utbrett motstånd. Många kristna inriktningar håller nämligen fast vid att den hierarkiska kyrkan är obiblisk och ser i stället i huskyrkorna den bibliskt förankrade motsatta modellen. De hänvisar till den påstådda ”huskyrkoformuleringen”, som Paulus två decennier efter den första påsken oförändrat använder fyra gånger (Rom 16:5, 1 Kor 16:19, Kol 4:15, Filem 2). Men här bör man iaktta försiktighet. Ty redan ordet ”huskyrkoformuleringen” är tendentiös. Den frammanar ett fackbegrepp för ett visst sakförhållande. I verkligheten finns varken hos Paulus eller någon annanstans någon ”huskyrkoformulering”.

Av de fyra ställena hos Paulus kan Kol 4:15 tjäna som exempel. Paulus skriver till de kristna i Kolossai: ”Hälsa […] och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus.” Här är nog den tyska Einheitsübersetzung vilseledande, när den översätter det grekiska ordet ekklesia med ”Gemeinde” [församling]. Då tänker man på en lokalförsamling. Men några lokalförsamlingar fanns det inte under det första årtusendet, allra minst hos Paulus. Den riktiga översättningen måste lyda: ”Hälsa […] också Nymfas och hennes husgemenskap.” Paulus talar sin tids helt vanliga umgängesgrekiska, och då kan ordet ekklesia helt enkelt betyda en gemenskap av människor. I detta avseende hälsar han hövligt i slutet av sitt brev till gemenskapen i den rika Nymfas hus, till vilken helt visst även icke-kristna hörde. En husgemenskap omfattade nämligen familjen, slavarna och klienterna. Varför skulle Paulus beteckna denna husgemenskap hos Nymfas som ”kyrka”? Det finns ju ingen grund för det. Även de tre övriga ”huskyrkoformuleringarna” är normala brevhälsningar, där det handlar om hövlighet mellan männi­skor som känner varandra. Detta sakförhållande, som går att belägga genom att läsa i vilket skollexikon om klassisk grekisk kultur som helst, tycks mig fortfarande inte någon bibelforskare ha upptäckt.

När Paulus annars använder ordet ekklesia i ett specifikt kristet avseende, är det uteslutande för alla kristna i en stad, alltså inte bara för exempelvis en ”lokalförsamling” utan för den lokala kyrkan – exempelvis när han i sitt första brev till korinthierna vänder sig till ”Guds kyrka, i Korinth” (1 Kor 1:2) [här använder Bibel 2000 termen ”församling” för ekklesia, övers.anm.]. Mot detta brukar anföras att Paulus riktar sitt Romarbrev ”till […] alla i Rom” (Rom 1:7), utan att beteckna de kristna som ”kyrka” i singular, och förutsätter följaktligen inte en central storförsamling – eftersom det just ska ha funnits flera ”kyrkor” i Rom. En sådan argumentation är förvånande. Ty hur ska brevet nå ”alla i Rom”, om inte genom uppläsning i den stora församlingen? Man samlades till den gemensamma gudstjänsten, närmare bestämt varje söndag, så att brevet kunde läsas upp i avsnitt och utläggas. Med tanke på dess omfång – det hade med dåtida mått mätt en boks omfattning – tog det månader. Att det skulle ha skickats som en rundskrivelse mellan huskyrkor är otänkbart, eftersom uppläsningen då skulle ha sträckt sig över flera år.

För att påskynda detta skulle man ha behövt kopiera brevet för varje huskyrka, men vem hade tid och pengar till det? Dessutom skulle ett så viktigt brev som Romarbrevet med tanke på en till stora delar analfabetisk befolkning ha varit kärt besvär förgäves, om det inte kunde läsas upp i små portioner och samtidigt utläggas. Ska man därför anta att det i varje huskyrka fanns en som kunde läsa och ytterligare en som var så teologiskt bildad att han kunde utlägga brevet? Hur många teologer fanns det i Rom vid denna tid? Ska man verkligen anta att förkunnelse och utläggning av ett apostlabrev överläts till vilken husfader eller -moder som helst? Ett sådant brev av en apostels hand var ju helt enkelt en sensation, en oerhörd ära för Rom. Det krävde allas samlade uppmärksamhet, och ingen ville missa uppläsningen av detta brev. Om brevet skulle skickas från huskyrka till huskyrka, varför nämner då Paulus inte detta uttryckligen?

Hur som helst, faller de fyra Paulusställena bort, så störtar hela huskyrkoteorin samman. Inte på något annat ställe i Nya testamentet talas det om att särskilda kristna grupper i en stad varaktigt skulle ha träffats i hus till rika ägare för att fira eukaristin. Naturligtvis nämner Apostlagärningarna på flera ställen ”hus”, i vilka de kristna träffades. Men även här understödjer den tyska Einheitsübersetzung idén om ett antal husgemenskaper med eukaristifirande. Apg 2:46 översätts med ”(De kristna i Jerusalem) bröt brödet i sina hus”. Den grekiska texten säger dock endast att ”de bröt i ett hus (kat’oikon) bröd”. Då är det endast fråga om delande av bröd och en gemensam måltid i ett hus. Allt annat är tolkning. Ingenstans i Apostlagärningarna går det att påvisa en kristendom som indelas i olika husgemenskaper. Tvärtom, i stället betonas enheten i alla kristnas gudstjänst inom i en stad (Apg 2:44).

Om den kristna tron, som det påstås, standardmässigt skulle ha utbretts (och kyrkligt organiserats) i många huskyrkor, varför finns det då inte något eget ord för detta, vare sig på grekiska eller på latin? Om det över huvud taget under 200-talet talas om domus ecclesiae eller oikos tes ekklesías, så avses kyrkobyggnaden respektive byggnaden där kyrkan samlas och inte någon huskyrka. Det finns inte ett enda arkeologiskt belägg för huskyrkor, vare sig i Rom eller någon annanstans. Man hänvisar gärna här till Dura Europos, den fullständigt utgrävda staden vid Eufrat, som övergavs i mitten av 200-talet. Där har man grävt ut ett dåtida boningshus som använts för kristet bruk, vilket dock helt motsäger huskyrkoteorin. Ty i hela staden fanns det endast en gudstjänstplats (liksom även en enda synagoga). Det aktuella huset var dock inte längre bebott utan tjänstgjorde uteslutande som ett biskopligt kyrkokomplex med ett eukaristi- och doprum. Alla kristna i staden kom dit för att fira eukaristin tillsammans.

En stad, en biskop, en eukaristi

Därmed är en viktig upplysning inhämtad om hur man måste föreställa sig kristendomens början utan legendernas huskyrkor. Går man igenom samtliga textkällor, så upptäcker man att det fram till inpå 300-talet inte finns en enda stad i den kristna världen som uppvisar mer än en enda plats för eukaristifirande. I alla texter rör det sig alltid enbart om en kyrka respektive ett eukaristifirande i en stad. Justinus Martyren (cirka 160) säger uttryckligen att alla kristna i staden med förorter träffas på en och samma plats för söndagens eukaristi; där kommer alla samman. Det finns inga hemliga, decentraliserade gudstjänster, utan allt äger rum i stadens offentlighet. Inte ens Rom utgör här något undantag. Givetvis fanns det åtminstone i Rom fler träffpunkter för olika ”filosofiska” kristna grupper, mer eller mindre elitistiska cirklar. Men även dessa kom till det gemensamma eukaristifirandet med ”föreståndaren”.

Lika viktig som Justinus är Ignatius av Antiochia (början av 100-talet), som i sina brev till de kristna i flera städer i Mindre Asien betonar att alla kristna där vid varje tillfälle samlas tillsammans med biskopen och presbyterna kring altaret. Många lärda anstränger sig för att bevisa att dessa brev är förfalskningar, men hittills utan framgång. Det finns knappast några mer autentiska brev än dessa av Ignatius, även om dateringen till 100-talet inte kan preciseras närmare. Ignatius talar om det som faktiskt var regel överallt: det finns i varje stad endast ett eukaristifirande, som leds av presbyterna respektive biskopen. Det är förvånande att den engagerade kristne Hermas (cirka 140), som själv äger ett hus i staden Rom, inte leder någon egen huskyrka! Tvärtom, även han känner endast till den gemensamma eukaristin med presbytern. Och för övrigt lämnar varken de apostoliska fäderna eller apologeterna, varken Hippolytos eller Origenes, eller någon annan författare från 100- eller 200-talet några som helst användbara upplysningar om existensen av huskyrkor.

Offentlig kult

Har väl myten om huskyrkor fallit, får det konsekvenser för kyrkohistorien. En kristendom som skulle ha utbrett sig via privata residens i städerna, hade främst stötts av rika medborgare, som hade råd med sådana hus. En sådan kristendom skulle som en religion för eliten och de välbärgade tämligen snabbt ha försvunnit. En huskyrka skulle ha varit exklusiv, endast den biskopliga enhetskyrkan försvarade inkludering. Redan från början rådde det enhet i gudstjänsten. Rika och fattiga, vita och svarta, kvinnor och män, greker och latinare, hellenister och judekristna, alla utgjorde de en gemenskap, och just därför kom det till spänningar, som man var tvungen att uthärda. Redan eukaristigemenskapen i Korinth, till vilken Paulus skrev sitt brev, omfattade alla kristna i staden (1 Kor 11:18; 14:23). Den ägde därför inte rum ”hemma” i ett bostadshus (1 Kor 11:22). Eftersom alla tvärtom hade kommit hemifrån till den gemensamma gudstjänstsalen förekom det stridigheter (1 Kor 11:18). Paulus säger inte att den som är konservativ bara kan byta till en annan huskyrka. Ty sådana valmöjligheter finns det inte! Det finns bara en (lokal) Jesu Kristi kyrka, ingen privat kyrka hos Nymfas, Aquila, Priscilla eller någon annan husägare.

Det är av största betydelse för den tidigkristna liturgiutvecklingen att om huskyrkorna faller bort, så blir också tanken på att det ska ha förekommit privata gudstjänster, där varje pater familias efter förmåga utformade sin egen liturgi, obsolet. Därför måste den italienske teologen Romano Pennas tes, att den enda platsen för kyrkan och kulten för Paulus skulle vara hemmet och att den kristna kulten skulle vara en hus- och familjekult, bestridas energiskt. Naturligtvis bad de kristna hemma, men de gjorde aldrig anspråk på att därmed kunna ersätta den bis­kopliga gemensamma liturgin. Grundprinciperna för den kristna liturgin är tvärtom att den leds av biskopen och i offentligheten. Den kristna liturgin i dess yttersta form av dop- och eukaristifirande står i den offentliga kultens tradition, inte i mysteriefirandets. Den har inte utvecklats från privata husgemenskaper, utan den har från början ett starkt enhetselement, såtillvida att det i en stad alltid endast finns en kult och därmed en enda sorts liturgi. Klichén om en katakomb- och huskyrka, som gömde sig i privata kretsar måste en gång för alla försvinna från historikernas repertoar. Var och en borde känna till var de kristna träffades och vad de gjorde. Justinus säger omkring år 150 i talet till hedningarna att det i varje stad endast finns en kultplats och att det där alltid firas samma liturgi, som han sedan beskriver med avseende på eukaristi och dop. Hur skulle han kunna veta det, om det fanns otaliga huskyrkor med motsvarande gudstjänstvarianter? Men Justinus kunde mycket väl ha upplevt att gudstjänsterna, som han hade erfarenhet av, i städerna i Palestina, Mindre Asien och Italien alltid var desamma. Ett centralt liturgifirande utvecklade snabbt representativa former och krävde en differentierad kultpersonal. Lokalkyrkans personalstruktur med stegen diakon–presbyter–biskop utvecklades ur den centrala kulten och är fullt utvecklad i mitten av 100-talet.

Enheten inom stadens gudstjänstförsamling, begränsningen till en plats och ett altare är vidare viktiga instrument för att säkra presbyternas och biskopens auktoritet i en stad. De är inte intresserade av en stadsdelspastoral via ett ständigt växande nätverk av huskyrkor, utan tvärtom insisterar de på en samlad kyrka vid ett enda altare. Monoepiskopatet, som var etablerat redan under 100-talet, definierar sig topografiskt: i en stad finns det endast en biskop, ja, det får endast finnas en biskop (Konciliet i Nicaea, canon 8). Konkret innebär detta att biskopens jurisdiktion omfattar stadens område (med omnejd). Intressant nog spelar här inte stadens storlek någon roll. Inte ens i Rom finns det flera biskopar, trots att man skulle ha kunnat åberopa sig på två apostlar (Petrus och Paulus). Men om enhetsregeln gäller för biskoparna, varför skulle det då vara annorlunda för gudstjänstplatserna och altarna? Först i och med den oväntade dopvågen efter den konstantinska vändningen blev det i de större städerna nödvändigt att upprätta fler kyrkor med eget prästerskap, men strikt avhängigt den lokale biskopen.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2019 och publiceras med utgivarens tillstånd.

Stefan Heid är professor i liturgihistoria och hagiografi vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.