Praktiserad gregorianik i Sverige i dag

I Sverige fortsatte efter reformationen gregorianiken att odlas i kyrkorna, och musiken hör till ett gemensamt förreformatoriskt arv. Men hur ser ställningen ut för gregorianiken i dagens Sverige? I denna lilla översikt ges en bild av hur gregorianiken i Sverige i dag används och vilket normerande arbete som pågår, över samfund, språk och traditioner. Pallar byggs med tre ben, stabilare stolar och bord med fyra. Här kommer att argumenteras för att gregorianiken i Sverige i dag är en tämligen välskött pall, men att det för stabilitetens skull vore önskvärt med ytterligare ett ben. Nedan beskrivs de tre befintliga benen, nämligen det formella arbetet i nämnder och kommittéer, den akademiska forskningen samt verksamheten i församlingar och körer.

Med ”praktiserad gregorianik” avses både det konkreta framförandet av denna sångrepertoar, västkyrkans kyrkosång såsom den kodifierades under medeltiden och därefter fortsatt har sjungits, samt det formellt påbjudna och normerande arbetet med densamma. Det filologiska och historiska arbete med gregoriansk repertoar som är min dagliga sysselsättning, det vill säga studiet av hur melodier och texter har växt fram i sina respektive gudstjänstsammanhang, hur de tolkats och ”omplanterats” i olika kyrkliga traditioner, samt inte minst hur de vid olika tidpunkter förståtts av musikteoretiker, teologer och (i de fall detta kan spåras) gudstjänstfirande lekpersoner, faller i viss mån utanför. Detta slag av källnära arbete ligger ofta och i bästa fall till grund för allt förnyat arbete på området men kan naturligtvis inte ensamt åstadkomma en livaktig praxis i kyrkosången.

Den ”tämjda” gregorianiken

De senaste tio åren har flera av de västkyrkliga samfunden i Sverige tagit fram nya ordningar för sina gudstjänster. I det romersk-katolska stiftet kulminerade många års arbete i den för arbetet ansvarande Katolska liturgiska nämnden med färdigställandet av den nya gudstjänstboken Cecilia 2013. Inom nämnden arbetade en psalmkommitté bestående av nämndens ordförande professor Anders Ekenberg, adjunkten i svenska Maria Green, professor emeritus Anders Piltz, samt kyrkomusiker Elisabeth von Waldstein och bokens huvudredaktör stiftsmusikkonsulent Ulf Samuelsson.

Arbetet med nya Cecilia har haft god möjlighet att ta vägledning av Liturgiam authenticam, riktlinjer från Heliga stolen utfärdade 2001. Detta gäller inte minst frågor om översättning och språkliga revisioner av gudstjänsttexten. Liturgiam authenticam II:19 stipulerar att ”orden som utsägs i liturgisk tjänst, i synnerhet de i sakramentens firande, är inte i första hand avsedda att vara något slags spegel för den inre dispositionen hos de troende”. Detta är en mycket avgörande passage vad gäller synen på kollektiv kunskap och lära i förhållande till individuella uppfattningar och erfarenheter. Tillämplig i allt liturgiskt arbete kunde en sådan insikt ha besparat andra samfund många efemära återvändsgränder och problem i pågående gudstjänstutveckling. Det är samtidigt en sedan 1800-talet återkommande uppfattning om den gregorianska sångtraditionen som helhet, ofta idealistiskt beskriven som en abstrakt, absolut, och autentisk musik, i motsats till ett subjektivt, känslospeglande eller individualistiskt uttryck. Även om denna uppfattning företett vissa excesser under 1900-talet, så har den ofta varit vägledande i positiv mening och även inneburit en omsorg om brett uppskattade befintliga traditioner.

Gregorianikens formella ställning i kyrkolivet har växlat under de senaste 300 åren. Utmaningarna för traditionens fortlevande – den enda äldre sammanhängande och levande gudstjänsttradition som västkyrkan känner – ligger i dag knappast i några principiella angrepp av symbolisk eller ideologisk art, såsom faktiskt varit fallet vid några tillfällen tidigare (en av de mest formidabla attackerna var Andreas Karlstadts 53 teser mot den gregorianska sången, De cantu gregoriano disputatio 1521–1522, argument väl värda att studera, då de i olika skepnader ofta gått igen i reformerta, antiliturgiska och biblicistiska kretsar sedan dess). Snarare har i dag en uppfattning blivit utbredd enligt vilken gudstjänsten ska spegla de troendes tankar och inre tillstånd – precis det som enligt Liturgiam authenticam II:19 inte antas vara de liturgiska texternas uppgift. Frågan är – i skenet av gregorianikens fortsatt starka ställning både i gudstjänstpraxis och i konsertsammanhang – om det nu förhåller sig så att de traderade melodierna och deras framförande på abstrakt plan upplevs återkasta just sådana uppfattat själsliga spegelreflektioner även när de liturgiska texterna (nya som gamla) inte gör det. Stefan Klöckner har i en intressant text, publicerad i översättning i Signum nr 3/2019, kommenterat detta så: ”När människor vill tillfredsställa sin längtan efter andlighet och söker svar på existentiella frågor lämnar de ofta det officiella utbudet utan anmärkning, i synnerhet när dessa institutioner ger svar på frågor som ingen egentligen har ställt.” Om nu liturgins abstrakta musikaliska element fortsätter att locka när kyrkans lära och liv av vissa individer eller grupper upplevs mindre relevanta, är detta då ett problem, och i så fall vilken sorts problem? Vad innebär det att västkyrkans sångtradition vuxit fram i ett sammanhang där den religiöst och estetiskt förutsatta kollektivismen är av en grad och en art som den kristne i en mer individualistisk tidsålder knappast ens kan föreställa sig?

Klöckner menar att det utomkyrkliga bruket av gregorianik som kulminerade på 1980- och 1990-talet – då gregorianik i allmänhet och Hildegard av Bingens melopoetiska skapelser i synnerhet kom att användas i spa-sammanhang, avslappningsövningar, musikterapi och så vidare – delvis är en logisk följd av den katolska kyrkans egna försök att ompositionera sin samhälls- och kulturrelevans under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Detta utvidgade bruk av musiken utanför kyrkans ram har säkerligen delvis möjliggjorts just av betoningen på gregorianikens universalistiska och ”objektiva” egenskaper, inte minst bland intellektuella katoliker på frankofont område. Klöckner är förståeligt kritisk till att en sådan syn på gregorianikens ”själslugnande”, ”terapeutiska” och ”helande” möjligheter nu har inympats i dagens kyrkoliv, men kopplar detta till estetisk erfarenhet i vidare mening: ”Det kan knappast råda någon tvekan: med hjälp av blott en reminiscens av vissa liturgiska betingelser och en främst estetisk föreställning om gångna tider kan det på sin höjd bli tal om att tillfredsställa ett kulturestetiskt behov, men inte att lösa ett enda av samtidens teologiska eller kyrkliga problem.” Även om många nog delar både hans pessimism för den nära framtidens gudstjänstliv och tveksamheten inför universalistiska och livsskådningsmässigt synkretistiska bruk av gregoriansk sång, så är även hans eget uttalande tämligen problematiskt. Samtidigt är det för vår tid typiskt i avseenden som gör det till en intressant utgångspunkt för en analys av nuläget.

För det första förutsätts att ”en estetisk föreställning om gångna tider” utelämnar något som funnits i forna tider bortom det estetiska. Man kan tänka sig att Klöckner här avser synnerligen avgörande och centrala stycken som lära, fromhet, samt religiösa erfarenheter och föreställningar. Men vad betyder det när vi kan veta med hög grad av klarhet hur den gregorianska sången traderats, kultiverats och adapterats rent musik- och textmässigt, men mindre klart få kännedom om allt ”det där andra”, hur sången rätt har förståtts dogmatiskt, homiletiskt, och hur den gett upphov till individuella religiösa erfarenheter? Frågan är om inte Klöckner här själv uppställer en onödigt skarp åtskillnad mellan estetik, ”kulturestetiskt behov”, och teologi, ”samtidens teologiska eller kyrkliga problem”. Eugène Cardine och hans semiologiska angreppssätt framställs hos Klöckner som en revitalisering av gregorianiken som musikalisk-teologisk praxis, och han har själv i många år undervisat enligt semiologiska metoder vid Folkwang Universität der Künste i Essen. Men det är tydligt att ”estetiska föreställningar om gångna tider” är lika starkt närvarande inom semio­logiska studier som hos romantiska teologer, Cecilianistiska musikforskare och tonsättare under 1800-talet, och – utan jämförelse i övrigt – till och med i den nyandliga och kommersiella ”approprieringen” av repertoaren och dess praxis. Frågan är annars i vilken grad bruket av gregorianik i utomkyrkliga andliga och kommersiella sammanhang alls är styrt av mer konkreta historiska intressen. Snarare rör det sig i alla fall i vissa sammanhang om en eskapism från musikens kulturella kontext, vilken till stor del möjliggörs av musikens abstrakta egenskaper (måttfulla dynamiska variationer, diatonisk melodik, egaliserade röster osv.).

Den ”tämjda” gregorianik som helt berövad sin religiösa och kulturella kontext funnit oväntade utlopp i varuhus, spa-anläggningar och nyandliga meditationsövningar företer därmed på vissa plan klara likheter med synen på gregorianik som liggande ”närmare talet” och på så sätt ”närmare Gudsordet” än annan musik. Den senare uppfattningen finns hos många såväl katolska som lutherska teologer, som förespråkar denna musik som ”tjänande” Ordet, fri från individuella uttryck. I bägge dessa fall, skulle jag hävda, har musiken ”tämjts” för ett bruk som motsägs av de faktorer och sammanhang som gett upphov till, och utvecklat, den västerländska kyrkosången under senantik och medeltid. Men det innebär inte att den inte kan släppas lös utanför sina inhägnader igen – nämligen i sitt dagliga liturgiska sammanhang. Man behöver då heller inte rädas de icke kontextberoende musikaliska kvalitéer i musiken som uppenbarligen utövar en så stor lockelse på många människor inom och utom kyrkan.

Gregorianikens ställning inom kyrkosamfund i Sverige i dag

Det antas ofta att gregorianiken är hotad utifrån sina egna premisser i form av bristande eller bruten kommunikation med ovana, yngre och sekulariserade gudstjänstfirare i dag. Men sett i ett större historiskt perspektiv har sången knappast förlorat ytterligare i förankring och popularitet inom kyrkorna i Sverige under de senare decennierna. Svenska kyrkan befinner sig trots det senaste decenniets liturgiska och musikaliska problem på centralnivå i slutet av en snart sekellång gudstjänstförnyelse på historiska grunder. Man har återinstallerat, revitaliserat och ansat befintliga bruk, ofta i samarbete med västkyrkliga systersamfund, men också genom samspel med den akademiska teologin och musikvetenskapen. Stockholms katolska stift har under senare decennier med råge överträffat Svenska kyrkan, som i nuläget inte har en liturgisk nämnd, i sådana arbetsinsatser. Gregorianikens relativt starka ställning kan spåras såväl på församlingsnivå som på centrala nivåer. I Svenska kyrkan, där en förvisso djupt problematisk och hårt kritiserad kyrkohandboksrevision pågått, slås denna ställning ändock fast i det fortsatta arbetet. Så sade Kyrkomötet 2017, § 172: ”Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A [sammanställning av kyrkohandbokens gregorianik och koraler] den gudstjänstmusik som har en särställning, då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.” Detta är en formulering som närmast minner om den i Andra Vatikankonciliets Sacrosanctum concilium artikel 116, där det fastslås att den gregorianska sången ”erkänns som särskilt lämpad för den romerska liturgin”, eller för all del i kardinal Arinzes mer tillspetsade uttalanden, i en intervju gjord av Zenit 2005, om gregorianiken som ”kyrkans dyrbara arv” och att om ”i något visst stift eller i något land ingen längre hör gregoriansk musik, då har någon gjort ett misstag någonstans”. Visserligen förekommer i Svenska kyrkan strövisa populistiska utspel mot gregorianik från enskilda präster, kyrkomusiker eller andra personer i Svenska kyrkan. Detta är dock oftast rotat antingen i tillfälliga positioneringar till förmån för egna tonskapelser, eller i en missriktad iver att ”få med ungdomarna”, ”följa med vår tid” eller andra fromma men i längden ohållbara projiceringar och gagnlösa ansatser.

En utmaning som är mer specifik för Stockholms katolska stift är språkfrågan, vilket i kyrkosångens fall bjuder svårigheter när mässa firas på en lång rad språk med tillresta präster och gudstjänstfirare. Principiella frågor kring översättning av gregorianik till folkspråk, såsom de diskuteras ingående i Liturgiam authenticam, har därmed kommit i bakgrunden för mer konkreta problem sammanhörande med strävan att kunna sjunga inte bara eukaristins delar, utan – åtminstone emellanåt – även de delar av den liturgiska sången som växlar efter kyrkoår och festdagar.

I Sverige finns i dag två stora samfund som aldrig varit utan gregorianik sedan landets kristnande – Svenska kyrkan och det romersk-katolska stiftet. Detta är ingen självklarhet i Europa i övrigt, där många protestantiska samfund helt brutit med denna musikaliska tradition, ibland för att återuppta den under senare århundraden, ibland för att aldrig åter inympa den i gudstjänstlivet. För en svensk läsare måste därmed vissa perspektiv från internationellt håll utläggas för att inte missförstås. När Klöckner till exempel skriver ”Den gregorianska körsången är en förkonfessionell repertoar (för att inte säga överkonfessionell) som nu för tiden har vunnit spridning även inom de protestantiska kyrkorna” är det nog avsett som en ekumenisk utsaga. Den första satsen i meningen är ju oproblematisk om man tänker sig att man kan tala om ”konfession” som begrepp först under tidigmodern tid. Den andra satsen blir ju däremot helt oförståelig i Sverige, i ljuset av den svenska reformationen där större delen av medeltidens kyrkosång fortlevde, långt in på 1600-talet dessutom inte sällan på latin. Vissa förtridentinska element har kommit att bevaras i den svenskkyrkliga högmässan, men inte i den tridentinska och än mindre i den postkonciliära mässan i romersk-katolska kyrkan. Om Svenska kyrkan i dag tydligt berikas av närvaron av sin katolska systerkyrka i Sverige – inte minst vad gäller strävanden inom liturgik och kyrkomusik – så är samfundet, jämte några av de nordiska statskyrkorna, i praktiken en anomali liturgihistoriskt och därmed liturgiskt i relation till andra protestantiska kyrkor i världen. Till detta kommer att inga av de samfund som under senare århundraden knoppats av från Svenska kyrkan (till exempel Missionsförbundet, i dag en del av Equmeniakyrkan) har fortsatt att i någon grad odla den gregorianska sången i gudstjänstlivet.

Kunskapen om nuläget

En blick i backspegeln är en sak, men vilken säker kunskap om dagslägets sångbruk har vi att utgå från när vi ska blicka framåt? Arbetet med Cecilia i Katolska liturgiska nämnden föregicks av empiriska studier av rådande bruk i det romersk-katolska gudstjänstlivet i Sverige. Två liknande undersökningar har gjorts i Svenska kyrkan av Torbjörn Axner på Kyrkokansliets uppdrag, Utvärdering av 1986 års kyrkohandbok samt Utvärdering av 1986 års kyrkohandbok: Del 2 – 2009 års uppföljning. Resultaten av sådana studier kan vara till stor vägledning i fortsatt arbete om de beaktas på rätt sätt. Ofta uppstår här en konflikt mellan vad som påbjuds av tradition och normerat bruk och vad som framkommer i de nutida lokala bruk som man observerar. Bägge kan på olika sätt vara vägledande för fortsatta liturgiska strävanden. I både katolskt och svenskkyrkligt arbete har man under senare år (om än implicit snarare än uttalat) gjort en distinktion mellan element som i sig utgör gudstjänsten, såsom mässans ordinarium, de fasta momenten för dop, begravning med flera sakramentala ordningar, och element som läggs till de förra. I den senare kategorin finns valbara alternativ, psalmer, och andra nydiktade texter, parafraser och inskott. På Katolska liturgiska nämndens webbplats förklaras bortfallet från den förra Cecilia-utgåvan (1986): ”Sånger har bortfallit därför att de enligt enkäten sällan användes (låg användningsprocent). Sånger har fallit igenom därför att de inte bedömdes hålla måttet, teologiskt, poetiskt eller musikaliskt, eller enbart därför att man inte sett i vilken situation de skulle användas. Drygt 50 nydiktade psalmer har tillkommit för att täcka olika bristområden.” Här ser vi ett spänningsfält mellan idealisk situation och nuvarande situation, som egentligen bara kan tillåtas vara ett sådant inom den liturgiska kategori som läggs till gudstjänstens struktur.

I det katolska stiftet har det funnits en tradition av nyskapande gregorianik på informerade grunder, företrätt främst av Anders Ekenberg. Ekenberg var också inblandad (som adjungerad) i kyrkohandboksförslaget av år 2000 i Svenska kyrkan. Detta var musikaliskt långt mer genomarbetat och väldisponerat än de senare kyrkohandboksförslagen i samfundet, men denna nygregorianska ansats skiljer sig principiellt från vad som traditionellt gjorts gällande i Svenska kyrkan – bevarandet av melodiers integritet och ofta föga poetiska direktöversättningar från latinet. Denna den svenska kyrkoprovinsens egenhet gjordes genom Harald Göranssons försorg under 1900-talet på nytt gällande i statskyrkan. Ironiskt nog står härmed det katolska stiftet för en idétradition som ligger långt närmare Luthers syn på översättning (att man måste respektera folkspråkets naturliga böjelser och arbeta fram ett originellt och musikaliskt känsligt resultat), medan Svenska kyrkan har arbetat i den senmedeltida och reformationstida svenska traditionen med metriskt och prosodiskt sett relativt hårdhänt adapterade översättningar helt utan melodisk anpassning (vilket märks exempelvis i Anders Frostensons översättning av Victimae paschali laudes, som möjligen kan anses rytmiskt och prosodiskt klumpig – till stor del ett resultat av den kompromisslösa melodiläsarten från medeltida bruk). Inom Svenska kyrkan har dock även Ragnar Holte tillämpat principen av fortsatt levande skapande på samma sätt som Ekenberg, inte minst inom hans viktiga arbete med den av Laurentius Petri-sällskapet utgivna Den svenska tidegärden.

Osynliggjorda traditioner och framtidsmöjligheter – ett fjärde ben

Om man som här översiktligt bara betraktar gregorianikarbete inom de två stora samfund i Sverige som odlat den i någon grad tenderar fokus att hamna på det centrala och normerande. Man kan likna 1900-talets och det tidiga 2000-talets arbete på området i Sverige vid en tripod, där det ovan berörda centrala arbetet i kommittéer och nämnder endast utgör ett av de tre benen.

Det andra benet kan sägas utgöras av akademiskt arbete som bara delvis varit beroende av samfundsspecifika göranden. Teologiska och liturgihistoriska insatser hos ovan nämnde Ekenberg men också till exempel Yngve Brilioth, Edvard Rodhe och många fler speglas av praktiskt arbete av bland andra Artur Adell, Harald Göransson och Ragnar Holte. Musikvetenskapligt arbete har ofta spelat direkt in i samma forskningsfält, låt vara långt friare från samfundsspecifika hänsyn, till exempel forskning på sekvenser och hymner, tidegärdens musik, officier, senmedeltidens och reformationstidens kyrkosång, koraler och psalmer liksom birgittinska sångtraditioner och nyare tiders klostersång. Vad gäller det senare kan särskilt nämnas Karin Strinnholm Lagergren som även med konsertverksamhet och skivutgivning odlat gregorianiken som musikhistorisk repertoar på ett sätt som når också bortom gudstjänstlivet i samfunden – ett sätt att arbeta som ofta tillämpas på den europeiska kontinenten, men är mindre vanligt i Sverige. Även ensemblen Schola Gothia, under Ulrike Heiders ledning, framför regelbundet den medeltida kyrkosången för en bredare krets.

Trefotens tredje ben kan sägas utgöras av arbete som varit mindre synligt, men som är och har varit helt avgörande för implementeringen av såväl formellt stadfästande arbete som vetenskapliga bidrag till kunskapsområdet. Detta rör det praktiska folkbildningsarbetet och arbetet på församlingsnivå. Inom ramen för Laurentius Petri-sällskapet för svenskt gudstjänstliv har utgivningen av urkunder i faksimil ständigt kombinerats med kursverksamhet ursprungligen organiserad utifrån stiftens kyrkosångsförbund och dessas återkommande möten, men så småningom allt oftare kopplade till speciella kurser som ”Gregorianskt dygn” i Vadstena om vårarna. Sällskapet har numera även romersk-katolska medlemmar i styrelsen, vilket är en effekt av allmän ekumenisk utveckling i svenskt kyrkoliv, men också ett exempel på hur sakfrågor kring liturgik, gregorianik och hymnologi alltid varit samfundsövergripande.

Sveriges kyrkosångsförbund, till vilket LPS ännu hör, har haft en mycket viktig roll. Nyligen hölls en intensivkurs på Sjöviks Folkhögskola i södra Dalarna, vilket lockade vissa helt nya sångare som omedelbart ville fortsätta sin förkovran. Det bör noteras att detta närmast uteslutande rör gregorianik på svenska. Även Stockholms katolska stift har erbjudit kurser, ibland kopplade till den expertis som finns vid Newmaninstitutet i Uppsala, ibland arrangerade av musiker i församlingarna, främst i Stockholm. Dessutom har arbete gjorts självständigt i ordenslivet, till exempel för och hos ordenssystrar i Sverige (för närmare studium rekommenderas Karin Strinnholm Lagergrens Ordet blev sång. Liturgisk sång i katolska kloster 2005–2007), samt inom ordenssällskapet Societas Sanctae Birgittae i Svenska kyrkan genom en ganska vildvuxen tidegärdsordning av Hugo Berggren, senare harmonierad till historisk praxis genom intryck från Adell.

En fyrfoting är stabilare än en tripod, det är möjligen därför vi bygger trefotiga pallar, men alltid fyrfotiga stolar och bord. Det fjärde ben som vi i Sverige i dag i hög grad saknar är det som Klöckner nämner som varande under drastisk avveckling i Tyskland, nämligen högre utbildningscentra för gregoriansk sång på musikhögskolor. Harald Göransson lade stor vikt vid ledandet och deltagandet av monofon liturgisk sång under sin tid som utbildare av blivande kyrkomusiker på Musikhögskolan i Stockholm, och trots att viktiga insatser även senare har gjorts, till exempel av Peter Wallin på Musikhögskolan i Malmö, får området sägas vara eftersatt i dag. Detta förhållande omvittnas regelbundet både av lärare på kyrkomusikutbildningarna och av de studenter som genomgått utbildningsgången på senare år. De kyrkomusiker som i dag försöker hålla en schola av korister för gudstjänstens gregorianik, främst i större kyrkor i städerna, är alltså i hög grad antingen självlärda på området, eller har skaffat sig kunskapen på annat håll än i sin kyrkomusikaliska utbildning.

Vad kan och bör då sammanfattningsvis vara ledstjärnorna för arbete med den gregorianska sångtraditionen i Sverige? Vi behöver inte rädas det utomkyrkliga intresse som de tre senaste decennierna visat den gregorianska traditionen, även om detta ofta är kopplat till eklektiska och synkretistiska andligheter som är främmande för västkyrkans huvudfåra. Intresset är tvärtom en indikation på att de abstrakta estetiska kvalitéerna i sången stått starka i en tid då långtgående sekularisering gjort många främmande för övrigt kyrkoliv och ritual. Den här givna korta översikten har utöver den insikten åtminstone pekat på två andra förhållanden: den gregorianska sångtraditionens ställning är i våra kyrkosamfund inte i nuläget formellt hotad, tvärtom säger sig centrala organ vilja värna sången som kyrkornas specifika kärnrepertoar. Ej heller saknas insatser inom den akademiska forskningen, där man i nuläget i de nordiska länderna kan se en föryngring och nystart inom kunskapsuppbyggnaden rörande medeltidens och den tidigmoderna epokens kyrkomusik. En låga hålls också brinnande i form av kursverksamhet i körförbund och kursverksamhet, även om förstärkning där skulle kunna göra stor nytta för liturgisk körmedverkan på församlingsnivå. Den största lakunen i det liturgisk-musikaliska landskapet är formell högre praktisk utbildning inom ledning, framförande och instudering av gregoriansk sång i Sverige. Detta skulle kunna bli inte blott ett stödben utan även ge ny styrka åt de andra tre.

Mattias Lundberg är professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet.