Medier i Vatikanen

Svensk press rapporterar från Vatikanen framför allt om ”sådant som läsarna förmodas ogilla”, påpekade Per Beskow helt riktigt i Signum 8/2004, s. 3. Men den intresserade behöver idag inte nöja sig med godtycket hos den svenska pressen utan har numera tillgång till ett rikt flöde av Vatikaninformation helt gratis genom internet och satellit-tv. Det som sätter gränser är förstås de egna språkkunskaperna men kanske också att det kan vara svårt att bedöma trovärdigheten – vad är detta för kanaler, och vem ligger bakom dem? Därför kan det vara meningsfullt att skissera korta porträtt av några av de informationskanaler som en intresserad läsare eller lyssnare då och då kan höra talas om eller rentav vilja ta del av.

Tidningar och internet

Den officiella kanalen för Vatikanens information till pressen är presskontoret, Sala Stampa, som sedan många år leds på ett mycket effektivt sätt av spanjoren och Opus Dei-medlemmen Joaquín Navarro-Valls. De journalister som är ackrediterade här får tillfälle att ställa frågor till högt uppsatta kyrkoledare och experter i samband med förhandspresentationer av Vatikandokument, och de får flyga med påvens plan under påvens resor. Presskontorets dagliga bulletin med dokument och utnämningar finns tillgänglig för alla, om än bara på italienska, på Vatikanens hemsida www.vatican.va. I praktiken är detta en kanal som bara används av specialiserade journalister.

Journalisterna i Sala Stampa är de så kallade vatikanisterna, ett alldeles särskilt släkte som omfattar några av världens främsta experter på vad som händer i Vatikanen. Dagens vatikanister är en samling män och kvinnor – mest män – i övre medelåldern, som har bildats genom de informella mötena med Johannes Paulus II men också med hans medarbetare under påvens många utlandsresor. Under informella presskonferenser på planet lärde påven känna dem alla personligen, och kommentarer och antydningar som viskades i mungipan av påvens medarbetare hjälpte dem att förstå vad som egentligen var på gång. Detta umgänge har naturligtvis gett vatikanisterna unika insikter i hur Vatikanen fungerar. Det kan vara intressant att notera att deras årstid är över, åtminstone för tillfället. De informella mötena med påven tog nämligen slut i och med påvens resa till Kuba 1998. Johannes Paulus II:s vacklande hälsa har sedan förhindrat dessa unika personliga möten. Därför talar vatikanisterna idag nostalgiskt om gångna tider – för dem är säsongen över för gott. När en ny och yngre påve kan inleda en ny säsong för vatikanister kommer dessa säkert att tillhöra en ny generation.

Johannes Paulus II har på många sätt utövat sitt ledarskap genom personliga möten, och man kan lägga märke till att det under hans pontifikat nog har varit särskilt två yrkesgrupper som i större utsträckning än andra har fått tillfälle att ha återkommande personliga samtal med påven. Den ena gruppen har varit vatikanisterna, medan den andra har varit, och är, de katolska biskoparna, som vart femte år får ett kvartssamtal på tu man hand med påven. Den mediemedvetne Johannes Paulus II har alltså tidigare utövat sitt ledarskap både genom medierna och genom kyrkans hierarki, men på sin ålders höst har han fått prioritera biskoparna och förlita sig på den respekt och insikt som han lyckats förmedla till medierna under de år som gått.

Många av de vatikanister som spelar en avgörande roll i den internationella och sekulära nyhetsförmedlingen från Vatikanen är fromma katoliker, i vissa fall före detta seminarister eller rentav före detta präster, som varje dag brottas med utmaningen att förse sekulära nyhetstörstande medier med information som på en gång säljer lösnummer, är korrekt och dessutom begriplig och trovärdig för människor med olika livsåskådning. De skriver för italienska dagstidningar som La Repubblica (Marco Politi), Corriere della Sera (Luigi Accattoli) och Il Messaggero (Orazio Petrosillo), men också för internationella nyhetsbyråer som Reuters (Philip Pullella), som genom TT också når svenska medier. Vatikanisterna skriver ofta uppmärksammade böcker i aktuella frågor som rör påven, Vatikanen och kyrkan i världen av idag. Flera av dem har för övrigt de senaste åren gett ut böcker som egentligen tycks ha skrivits inför påvens död (men det kanske bara är en elak misstanke). Apropå journalister som rapporterar från Vatikanen kan man också nämna Romkontoret för USA:s katolska biskopars nyhetsbyrå Catholic News Service, som har en utmärkt hemsida. CNS:s Romredaktion skryter, inte utan anledning, med att den ”provides what many regard as the best Vatican coverage available from any news agency”.

Samtidigt som vatikanisternas guldålder har tagit slut, är det också tydligt att rapporteringen från Sala Stampa har blivit mindre viktig i takt med att internet har gjort det möjligt att sprida information gratis på flera språk.

Intresserade i Sverige hämtar ofta daglig information från Vatikanen från Zenit, en nyhetsbyrå på internet på sex språk. Den leds från Milwaukee i Wisconsin men har sin huvudredaktion i Rom. Det sägs vara den konservativa präströrelsen Kristi legionärer som ligger bakom och dess chef är spanjoren Jesús Colina, medlem av legionärernas lekmannarörelse Regnum Christi, men personalen är inte nödvändigtvis med i rörelsen. Zenit grundades 1998 på engelska och läses varje dag av 240 000 prenumeranter som får den gratis via mejl. Zenit uppskattas och citeras i många katolska medier på grund av att den på ett bra sätt förenar kyrkolojalitet och journalistisk saklighet. Nyhetsbyrån finansieras av gåvor från läsarna. Gåvorna skall ha sjunkit betydligt när en tidskrift publicerade uppgiften att det var Kristi legionärer som låg bakom; även de som uppskattade Zenits nyheter tycks ha trott att legionärerna hade så mycket pengar att de inte behövde några gåvor.

En av de traditionella vatikanisterna som har förstått internets möjligheter är Sandro Magister, som skriver för den italienska vänsterns veckotidning L’Espresso. Hans avdelning ”Chiesa” har utvecklats till en separat hemsida, www.chiesa.espressonline.it, där alla hans artiklar översätts till engelska. De lär vara mycket välbesökta inte minst från USA. Magister är alltid påläst och kommer ofta med överraskande infallsvinklar. Inte minst anmärkningsvärt är det att han de senaste åren utvecklats till vad man får beskriva som en mycket konservativ katolik med traditionalistiska sympatier, och att vänstertidningen L’Espresso låter honom fortsätta att sköta sin bevakning av Vatikanen och katolska kyrkan för sin räkning. Det ger en intressant inblick i vad vänstern är idag i kyrkliga sammanhang.

Ett särskilt omnämnande förtjänar prästen Bernardo Cervellera, som har bidragit till att utveckla dessa kostnadsfria flerspråkiga katolska nyhetsbyråer på nätet. Han var först chefredaktör för den mångspråkiga nyhetsbyrån Fides, knuten till Vatikanens missionsavdelning, och gjorde den till en ofta citerad och högt respekterad förstahandskälla om kyrkans liv i missionsländer och världsdelar där det är dåligt med religionsfriheten. Kort efter det att kardinal Crescenzo Sepe blev prefekt för missionskongregationen fick Cervellera lämna Fides (som sedan dess har citerats mycket mindre av andra medier). Cervellera blev i stället chefredaktör för AsiaNews, en liknande nyhetsbyrå på italienska, engelska och kinesiska, som rapporterar från kyrkliga källor i Asien. Rapporteringen koncentreras till Mellanöstern och omfattar Palestina och Irak. AsiaNews har därför de senaste åren varit en av de viktigaste nyhetskällorna för hela Mellanöstern för alla katolskt inspirerade medier.

Så långt internet. Vad gäller katolska etermedia som kretsar kring Vatikanen och den katolska kyrkan måste man först av allt nämna Radio Maria och Telepace, bägge kyrkolojala och ledda av en präst, men fristående från biskopskonferenser och andra officiella organ och finansierade av gåvor från lyssnare och tittare.

Tv-kanaler

Vatikanen har ingen tv utan bara ett produktionscentrum som heter Centro Televisivo Vaticano (CTV), som har rättigheterna till alla påvens offentliga framträdanden om inga andra avtal träffas med italiensk tv eller lokala tv-kanaler under påvens resor. När påven firar mässan offentligt är det alltid CTV som filmar, ibland med hjälp av kameramän från Telepace. Övriga tv-kanaler, som SVT, träffar sedan avtal med CTV om att sända vidare direktsändningar till exempel av påvens midnattsmässa.

Telepace grundades som en radio i Verona av prästen Guido Todeschini, men blev snart en lokal tv-kanal och sedan 1990 finns den i Rom för att rapportera från Vatikanen via lokal-tv och framför allt satellit (digitala satelliten Hotbird). Liksom Radio Maria lever Telepace enbart på gåvor från tittare i hela världen, också i Sverige. Telepace är en italiensk stiftelse, men uppfattas som ”påvens tv” i så hög grad att världsledare och icke-kristna religiösa ledare står i kö för att intervjuas av dem. Deras dagliga nyhetsprogram är veterligen det enda dagliga nyhetsprogrammet på tv i hela världen som alltid börjar med nyheter från Vatikanen. Så fort påven uppträder offentligt direktsänds det på Telepace, som har fler sådana direktsändningar än påvens egen radio, Vatikanradion (vars journalister brukar följa påvens resor genom Telepaces direktsändningar).

Italiens största katolska medium är Radio Maria, som grundades 1983 med inspiration från de omdiskuterade Mariauppenbarelserna i Medjugorje i Bosnien. Idag finns Radio Maria i över 30 länder i hela världen och sänder på 13 språk. I Italien kan man höra Radio Maria överallt eftersom de har satt upp radiomaster i hela landet, till skillnad från Vatikanradion som ingen människa hör, eftersom Vatikanradion förutom i Rom bara hörs på mellanvåg och internet, som inte är så vanligt i Italien i brist på snabba nätanslutningar (Vatikanradions program återutsänds på FM i många länder som Frankrike, Tyskland, Polen och Italien, inte minst av just Radio Maria). I alla nunnekloster i Italien lyssnar nunnorna på Radio Maria, som dessutom varje dag sänder gudstjänster från olika kloster. Annars domineras denna lågbudgetradio av fader Livios hesa stämma medan han dag ut och dag in kommenterar dagstidningsnyheterna, svarar på lyssnarfrågor och går igenom katekesen. Det är ingen upphetsande mediaprofil, men dess framgång och genomslagskraft visar att det finns ett katolskt fotfolk som vill ha religiöst präglade kanaler som man så att säga kan låta stå på i bakgrunden.

Detta katolska fotfolk har knappast fått valuta för pengarna genom att ge pengar via skattsedeln till italienska biskopskonferensen CEI, som har använt en stor del av sina pengar för att skapa en tv som inte alls uppfyller katolikernas önskemål. CEI, ledd av påvens vikarie i Rom kardinal Camillo Ruini, har skapat en satellit-tv som är ett slags förlängning av dagstidningen Avvenire och heter Sat2000. Det är en dyr historia som bekostas av de italienska katolikernas bidrag via skattsedeln, trots att reklamen som skall förmå katoliker att ge bidrag till kyrkan i stället handlar om social hjälpverksamhet. Den omfattande budgeten betalar produktionen av en rad program varav bara några få är kyrkligt präglade. På samma sätt intar kyrkliga nyheter en marginell plats i det dagliga nyhetsprogrammet, som tydligen tänks konkurrera med vanliga tv-nyheter. Sat2000 sänder bara via satellit (Hotbird, som Telepace), och liksom Telepace brukar Sat2000 direktsända viktiga påveceremonier.

En gång i tiden var naturligtvis katolska etermedia lika med Vatikanradion, grundad 1931 av Marconi på Pius XI:s uppdrag och sedan dess anförtrodd åt jesuitorden. Den förmedlar idag nyheter och information via radio och internet på ett femtiotal språk. Vatikanradion leds i det dagliga arbetet av programdirektören pater Federico Lombardi, som sedan en tid också är chef för CTV, vilket tycks antyda att Vatikanen på sikt vill förena och slå ihop de många olika informationskanalerna från Vatikanen.

Till sist kan man nämna Rome reports, är en nyskapad tv-byrå som säljer reportage, intervjuer och dokumentärer på engelska, spanska och portugisiska till tv-kanaler i Asien, Afrika och Latinamerika som inte har råd att själva sända folk till Rom. Den leds av Yago de la Cierva, medlem av Opus Dei liksom flera andra i personalen. De la Cierva arbetade tidigare på Vatikanens pressavdelning hos dess chef Joaquín Navarro-Valls, som också är medlem i Opus Dei. Rome reports är en typisk Opus Dei-aktivitet på det sättet att den inte alls är knuten till Opus Dei utan till en stiftelse med det neutrala namnet Perseus, men av en ren händelse leds den av en Opus Dei-medlem, och medlemskap tycks spela in när det gäller att få arbeta där. Det är osäkert hur länge Rome reports kommer att finnas kvar; just nu tycks de mest vänta på att få sälja reportage från den kommande konklaven.

Referenser

Källa: mycket av ovanstående bygger på en artikel av Sandro Magister i L’Espresso 20 augusti 2004.

Några adresser:

Vatikanen (se ”News services”) www.vatican.va
Catholic News Service: www.catholicnews.com
Zenit: www.zenit.org
AsiaNews: www.asianews.it
Fides: www.fides.org
Sandro Magister i L’Espresso: www.chiesa.espressonline.it
Radio Maria: www.radiomaria.org
Telepace: www.telepace.it
Sat 2000: www.sat2000.it
Radio Vaticana: www.vaticanradio.org
Rome Reports: www.romereports.com