Mellan religion och politik

Förhållandet mellan stat och kyrka är en viktig del av vad sociologer kallar förhållandet mellan det politiska systemet och det religiösa systemet i ett samhälle. Sekulariseringsprocessen kan definieras på skilda sätt, men att en aspekt av den består i differentieringen av skilda samhällssfärer från varandra, är alla överens om. Denna utveckling har lett till att å ena sidan samhälleliga aktiviteter som tidigare var under kyrkans kontroll, t.ex. skolan, har blivit helt fristående, å andra sidan att kyrkans verksamhet alltmer har inskränkts till ett specifikt religiöst livsområde. Nästan överallt har denna process bekräftats av en legal åtskillnad mellan stat och kyrka.

I Sverige har kyrkan nästan helt trängts ut från samhällsområden som undervisning och sjukvård, där den i många länder med radikal åtskillnad stat-kyrka fortfarande spelar en betydande roll. Däremot har kyrkan på ett märkligt sätt behållit en viktig roll inom vissa kulturområden, t.ex. musik och arkitektur. Men man kan fråga sig hur väl denna funktion är integrerad i det religiösa uppdraget. När det hölls orgelfestival i Stockholm häromåret framhöll musikkritikerna inte endast stadens utmärkta orgelbestånd, utan också den fördel som låg i att det inte förekom så mycket gudstjänster eller privat andakt som var i vägen för kulturutövandet.

För drygt hundra år sedan differentierades den borgerliga kommunen från den kyrkliga socknen. Skolväsendet överfördes från kyrklig till världslig kontroll genom en rad steg som först avslutades 1954. Fortfarande finns kantorer med föreskriven tjänst både i kyrka och skola.

Utvecklingen av organen för lokal kyrklig styrelse illustrerar denna utveckling på ett något paradoxalt sätt. Samtidigt som kyrkofullmäktige och kyrkoråd fick fastare former kom dessa genom lagar 1930 och 1957 att i struktur och arbetsformer snarast närma sig den borgerliga kommunens organ. Viktigare än de rent legala föreskrifterna var att de politiska partierna också tog hand om kyrkofullmäktige.

Kyrkofullmäktigeinstitutionen är föremål för en banbrytande sociologisk studie av Göran Gustafsson, nybliven professor i religionssociologi i Lund. Titeln är Mellan religion och politik (Verbum – Håkan Ohlson 1977), och uppgiften är just att studera fullmäktige som en förbindelse mellan det politiska och det religiösa systemet i Sverige.

På frågan varför redan från 1931 kyrkofullmäktigevalen partipolitiseras lämnar Gustafsson inget svar. Men det är uppenbart att något egentligt alternativ aldrig har erbjudits. Opolitiska listor av typen ”Kyrkan ovanför partierna” är tämligen sällsynta och deras framgång begränsad. Endast i tre procent av församlingarna förekom uteslutande konkurrerande icke-politiska listor, inklusive de fall där de enda politiska listorna var kds eller vpk. I valet 1973 förekom i en sjättedel av församlingarna med flera listor någon opolitisk lista.

De helt dominerande typerna av kyrkofullmäktigeval är en mer eller mindre öppet sammansatt politisk enhetslista å ena sidan, flera politiska listor å den andra, där i ung. hälften av fallen en gemensam borgerlig lista står mot en socialdemokratisk.

Sedan 1954 har andelen enhetslisteförsamlingar varit mellan 52 och 60 %. 1973 hade den i förhållande till 60-talet sjunkit något till 52 %.

Den som liksom jag föreställt mig att enhetslistor var typiska för små, relativt kyrksamma församlingar, blir tagen ur denna villfarelse. Bland de intressantaste resultaten av Gustafssons undersökning förefaller just vara avsaknaden av ett meningsfullt mönster för förekomsten av skilda listtyper. Det enda helt tydliga är att enhetslistor är vanligare i Götaland och de allra minsta församlingarna.

Även om det inte förekommer något klart samband mellan enhetslista och kyrksamhet, finns sannolikt i små församlingar en gemenskapskänsla och kanske en motvilja mot anpassning till kommunblocken som skulle tala för enhetslista. Men Gustafsson pekar också på en annan gripbar faktor: De borgerliga partierna är mer positiva till flerlisteval i norra Sverige, socialdemokraterna i södra Sverige. Alltså omvänt förhållande mot partiernas styrka. Eftersom den borgerliga mobiliseringen är större i kyrkofullmäktigeval vinner de partierna på flerlisteval; för socialdemokraterna förhåller det sig tvärtom. Frågan blir varför de borgerliga i södra Sverige i så stor utsträckning går med på enhetslistor. Svaret ligger i en allmänt större benägenhet att tona ned det partipolitiska i kyrkofullmäktige, och i att enhetslistorna i Götaland inte uppställs lika strikt efter kommunal röststyrka som i andra delar i landet.

Valdeltagandet

För hela landet var valdeltagandet i kyrkofullmäktigevalen 1973 15,2 procent, högre än någon gång sedan 1954. En orsak till det högre deltagandet är en större andel flerlisteval. Räknar man deltagandet i relation till kommunvalet blir procenten 17, för enlisteval 10,5, för flerlisteval 24,5. Skillnaden kan förefalla överraskande liten men förklaras delvis av att deltagandet i båda kategorierna minskar med församlingsstorlek. Jämför man deltagandet i församlingar av samma storleksklass blir det tre gånger så stort vid konkurrens.

Den regelbundna minskningen med församlingsstorlek kunde leda till misstanken att kyrksamheten som visar samma mönster spelar en roll, men detta synes inte vara fallet.

Om det är en gemensam borgerlig lista som står mot en socialdemokratisk eller om alla partier uppträder synes knappast påverka deltagandet. Inte heller har förekomsten av kds någon betydelse, medan däremot vpk:s uppträdande tenderar att öka deltagandet, tydligen genom mobilisering av andra partiers väljare för att hålla vpk tillbaka i fullmäktige.

Partierna

Vid flerlisteval fick socialdemokraterna ca 42 procent av rösterna, vilket förefaller vara minst fem procentandelar mindre än vid kommunala valen. Mobiliseringsgraden, dvs andelen kyrkofullmäktigeröstande / kommunfullmäktigeröstande var ung. dubbelt så stor bland moderaterna som bland socialdemokraterna. Den var genomgående också något större bland folkpartisterna. Centerpartiet visade en intressant bild; medan mobiliseringen i mindre församlingar låg mellan fp och s, sjönk den i stora församlingar under jämförelsetalet för socialdemokraterna. Uppenbarligen speglar det svårigheterna för cp:s nya väljare i dessa områden att också ställa upp vid de mer perifera kyrkofullmäktigevalen. (Möjligen också att storstädernas nya centerväljare inte gillar partiets konservativa statskyrklighet.)

Ser man till partifördelningen av de fullmäktige som valts in som partirepresentanter på enhetslista eller partilista blir emellertid avvikelsen i styrka från kommunvalen tämligen begränsad. Socialdemokraterna har några procentenheter färre företrädare; främst moderaterna är bättre representerade.

Väljare och valda

Av väljarna finns endast några stickprov från skånska städer med olika listtyper. Det synes vara en svag övervikt av kvinnor bland väljarna, en påtaglig tendens till hög medelålder, och ett starkare kyrkligt intresse än genomsnittligt. Även om väljarna i flera hänseenden till sin sammansättning erinrar om kyrkobesökarna och även är flitigare gudstjänstbesökare än normalt, kan de inte helt identifieras med ”kyrkfolket”. Särskilt de som röstade socialdemokratiskt framhöll politiskt intresse som viktigare än kyrkligt för röstning.

Det viktigaste resultatet beträffande de valda synes vara att det knappast finns några skillnader mellan dem som valts på enhetslista och dem som valts på partilistor. I både social bakgrund och i attityder och värderingar visar båda kategorierna alldeles samma variationer. Kyrkofullmäktige skiljer sig i vissa hänseenden från valda till kommunfullmäktige. Inslaget av kvinnor är större, ganska exakt en tredjedel, utan större skillnader med listtyp och församlingsstorlek. Kyrkofullmäktige tenderar också att i vara äldre än de kommunala förtroendevalda, men till skillnad från dessa synes de ändå snarast vara yngre än sina väljare.

Fördelningen på yrkesgrupper liknar mer totalbefolkningen än andra valda församlingar. Påtagligt överrepresenterade är lantbrukare; i de minsta församlingarna en tredjedel, men’ också i de största 7-8 %. Märkligare är kanhända det stora inslaget av arbetare, minst 25 procent. Som i många andra hänseenden avviker kyrkofullmäktige i Stockholm från övriga; där dominerar helt tjänstemän på mellan- och högre nivå.

Kyrkofullmäktige och religionen

Den genomsnittliga kyrkliga aktiviteten bland kyrkofullmäktige varierar inte med församlingsstorlek och listtyp. Undantaget är Stockholm, där den kyrkliga aktiviteten är klart mindre. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt, som det finns en svag tendens att kyrksamheten eljest är störst bland dem som valts på partilista i större församlingar. I alla kategorier uppger 60-65 % att de går i kyrkan minste en gång i månaden, av fullmäktige i Stockholm mindre än 40 %. Medan församlingsstorlek och listtyp inte ger något utslag finns däremot regionala skillnader, så att kyrkofullmäktige är flitigare kyrkobesökare i Västsverige än i Mellansverige.

Kyrkofullmäktiges religiösa hållning bestämdes med svaren på tre frågor om Gud, om Jesus och om ett liv efter döden. På den första frågan kunde två svar passera som ”kristna”, och de som givit sådana svar på två av frågorna betecknades som ”kristna”. Det visade sig vara 53 % av samtliga. Andra svarskombinationer möjliggjorde klassificering som ”deister”, 20 %, ”agnostiker” 10 %, ”ateister”, 4 %, medan 5 procent inte lät sig bestämmas och 9 procent inte besvarade frågorna. Vid en jämförelse av hur de skilda grupperna svarat på attitydfrågor visar sig att de två obestämda grupperna närmast liknade agnostiker.

Det kan dock nämnas att samtliga i urvalet ingående präster valde det sista alternativet vid alla tre frågorna. Skulle samma krav ställas på lekmännen i kyrkofullmäktige för att klassificeras som ”kristna” skulle andelen sjunka nedåt en tredjedel. (Detta kan utläsas av tabell 7 i delrapporten Kyrkokommunala förtroendemän.)

Liksom i kyrklig aktivitet är det också i troshållning som kyrkofullmäktige i Stockholm skiljer sig från övriga. Mindre än en tredjedel kunde betecknas som ”kristna” enligt de kriterier som eljest tillät en majoritet att få denna beteckning. Däremot finns en påtaglig skillnad mellan de olika partiernas representanter. Medan två tredjedelar av de borgerliga fullmäktige är ”kristna”, är detta förhållandet med en tredjedel av de socialdemokratiska. Fortfarande utan några skillnader efter listtyp.

Flera attitydfrågor om religionens roll i samhället visar att de borgerliga ledamöterna genomgående har mer traditionella värderingar än de socialdemokratiska, t.ex. beträffande återinförande av morgonbön i skolan. Men dessa skillnader mellan partierna påverkas också av ledamöternas religiösa hållning och är i allmänhet minst bland ”kristna” från olika partiblock.

Av särskilt intresse är svaren på frågan om kyrkan bör skiljas från staten. Frågan ställdes i början av 1976 till kyrkofullmäktige valda 1973 och återger givetvis inte inställningen till frågan i dagens läge. Ändå är partiskillnaderna av intresse. Av centerpartisterna är 10010 för, av moderaterna 15 %, av folkpartister 35 och av socialdemokraterna över 40 %. Det kan noteras att i Stockholm en majoritet av kyrkofullmäktige förklarade sig för åtskillnad.

Andelen som förespråkar åtskillnad stiger med församlingsstorlek, särskilt beträffande socialdemokraterna.

Kyrka-stat-frågan hör inte till de attitydfrågor där ”traditionella” svar kontinuerligt ökar med större överensstämmelse med kristen tro. Bland de ”kristna” är anhängarna av åtskillnad några procentenheter större än bland ”deisterna”.

En avgörande fråga för kyrkofullmäktige där troshållningen entydigt väger tyngre än partitillhörighet är om man prioriterar ”vård av kyrkan och dess egendom” eller ”församlingsarbetet” (mätt efter svaren på flera frågor). Medan bland ateister/agnostiker det väger jämnt både bland borgerliga och socialdemokrater, är det bland de kristna tre gånger så många som prioriterar ”församlingsarbetet”.

Kyrkoråd och kyrkvärdar

Kyrkorådsmedlemmarna är den tyngst vägande delen av kyrkofullmäktige. Skiljer de sig från de övriga? Andelen kvinnor är något lägre, under 30 %, men denna underrepresentation kommer uteslutande från enhetslistorna. I kyrkoråden är man något äldre, men yrkesfördelningen är tämligen likartad, även om andelen arbetare är något mindre bland kyrkorådsmedlemmarna. Partifördelningen avviker obetydligt från kyrkofullmäktige.

Kyrkorådens medlemmar går i kyrkan något oftare än övriga, och är något mer engagerade i frivilligt kyrkligt arbete. Också andelen ”kristna” är något större utom bland dem som valts på enhetslista i större församlingar.

Skillnaderna är större vad gäller politiskt engagemang och andra politiska uppdrag, men trots detta finns det ingen skillnad mellan kyrkorådsledamöter och övriga i inställningen till ”politisering” av verksamheten. I båda kategorierna menar 75 % att det är olyckligt om partipolitiska hänsyn får styra besluten. Inte heller i frågan om åtskillnad mellan stat och kyrka finns några nämnvärda skillnader.

Kyrkvärdarna är en mer speciell grupp bland de förtroendevalda. Drygt 30 % är kvinnor, men det mest påfallande är det stora inslaget av lantbrukare, även i de största församlingarna 15-20 % av samtliga. Arbetarna är något underrepresenterade, men inte mer än bland kyrkorådsledamöter. Kyrkobesöken är givetvis mycket vanliga för kyrkvärdarna, och 75 % kan klassificeras som ”kristna”. Partifördelningen motsvarar inte kyrkofullmäktiges: endast 27 % av kyrkvärdarna är socialdemokrater. Andelen som vill skilja kyrka och stat är betydligt mindre än bland övriga, men denna skillnad kan helt förklaras av överrepresentationen av moderater och centerpartister.

Partierna

Det finns alltså påtagliga skillnader i genomsnittlig trosuppfattning mellan borgerliga och socialdemokratiska ledamöter, liksom i kyrksamhet. 75 procent av de borgerliga uppger sig gå i kyrkan minst en gång i månaden mot drygt 40 procent av de socialdemokratiska. Trots att endast två kyrkvärdar av sju var socialdemokrater kunde dessa endast i 65 % av fallen betecknas som ”kristna”, medan detta gällde för 80 % av de borgerliga kyrkvärdarna.

Dessa relationstal svarar ganska väl mot vad vi känner till om förhållandet mellan kyrksamhet och partisympatier. Men det ställer ändå frågor om partierna har skiljaktiga principer för utväljandet av kandidater. Denna viktiga del av processen, avgörande eftersom det inte finns några skillnader mellan valda på enhesslista och partilista, är den minst åtkomliga. Gustafsson erbjuder en teoretisk diskussion i anslutning till sociologisk teori om förhållandet mellan ”politisk valbarhet” och ”religiös valbarhet”. Skall man tolka data så, att socialdemokraterna fäster relativt större vikt vid ”politisk valbarhet”, eller är bland dess partimedlemmar kretsen av ”religiöst valbara” så begränsad, att skillnaden uppkommer ur detta förhållande?

En belysande partiskillnad gäller inställningen till samlingslista. Det visar sig att i mindre församlingar med enhetslista 90 % av fullmäktige föredrar denna ordning. 1 större församlingar är det fortfarande en lika stor andel av socialdemokrater valda på enhetslista som föredrar en sådan, medan uppslutningen är mindre bland de borgerliga, av moderaterna 65 %. Också i församlingar med flera listor skulle en majoritet, ehuru mindre, av de borgerliga föredra enhetslistor. Men av de socialdemokrater som valts på partilistor är det en minoritet, om än betydande, som skulle föredragit enhetslista.

Detta betyder uppenbarligen att där det förekommer enhetslista, socialdemokraterna är de främsta tillskyndarna, vilket även skulle vara fallet vid flerlisteval.

Denna socialdemokraternas förmåga att avgörande påverka listtyp ger uppenbarligen partiet något större representation bland kyrkofullmäktige än bland dess aktuella väljare.

Alternativ

Huruvida den bild av kyrkofullmäktige som Gustafsson visar är uppmuntrande eller nedslående är inte vår sak att ha någon mening om. Det är uppenbart att det bland de flesta kyrkofullmäktige, starkare ju närmare man är identifierad med kyrkans tro, finns en önskan att lyfta kyrkofullmäktige över partipolitiken. Det är då egendomligt att partierna så helt kunnat ta hand om kyrkofullmäktige. Opolitiska listor i en sjättedel av församlingarna samlar i dessa en sjättedel av avgivna röster. Med Sverige jämförliga förhållanden finns främst i Finland, och Finlands kyrka har idag en relation till staten som kanske mer erinrar om den nu föreslagna än om den gällande svenska.

1 Finland finns också hinder för partierna att som sådana ställa upp listor. Däremot kan man bilda valmansföreningar som i realiteten företräder ett eller flera partier. För kyrkofullmäktigevalet i Finland 1974 har vi tillgång till statistik över listtyper, däremot inte över valdas fördelning på listor.

Endast i 29 församlingar, 5 % av samtliga, fanns endast en lista och därmed skedde s.k. sämjoval. I drygt en tredjedel av församlingarna fanns socialistisk, icke-socialistisk och icke-politisk lista. 1 en fjärdedel fanns endast politiska listor, i en femtedel endast icke-politiska listor.

Där socialistisk lista förekom var det i allmänhet endast en, men i 70 församlingar två. På den icke-socialistiska sidan var en och två listor lika vanliga, men inte heller tre var ovanligt. Icke-politiska listor visar en liknande spridning. Av totalantalet listor var 41 % vardera ickepolitiska och icke-socialistiska, 28 % socialistiska. Det genomsnittliga antalet listor per församling låg mellan tre och fyra.

Skulle man anse det önskvärt att den ”religiösa” komponenten i det politisktreligiösa kompositum som kyrkofullmäktigeinstitutionen utgör blev starkare kunde de finländska förhållandena vara ett slags förebild. Men å andra sidan är det låga valdeltagandet, 1974 18 procent, mot bakgrunden av utbudet av listtyper ganska nedslående. Det är klart lägre än i Sverige 1973, särskilt om man tar hänsyn till att enhetslista med lägre valdeltagande var vanligare i småförsamlingarna.

I den utmärkta sammanfattningen av resultaten slutar Gustafsson sitt svar på frågan om kyrkofullmäktige är ett politiskt eller ett religiöst organ: ”Även om det politiska inslaget är föga framträdande i kyrkofullmäktige är det helt klart att kyrkofullmäktige är en del av samhällets politiska system; institutionen är en av de kanaler varigenom samhällets politiska system utövar inflytande över samhällets religiösa system.” Kan, bör eller måste förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten förändra detta omdöme? Eller kommer en oförändrad funktion för kyrkofullmäktige att göra åtskillnaden mellan stat och kyrka till en uteslutande juridisk förändring, utan möjligheter att omsättas på församlingsnivå?