Peter Paul Rubens – målarfurste och diplomat

Rubens i Sverige

Den Rubensfeber som gripit världen med anledning av 400-årsminnet av mästarens födelse har slutligen även manifesterat sig i vårt land i Nationalmuseum utställning ”Rubens i Sverige”. Själva titeln är något pretentiös av det skälet att Sverige aldrig satsat på att samla Rubensmålningar, och skissamlingen i Nationalmuseum hör inte heller till de mera omfattande. Skisserna testamenterades till den av sönerna som eventuellt blev målare eller till en dotter som gifte sig med en målare. Ingetdera blev emellertid fallet och därför skingrades den på olika händer. De största skissamlingarna befinner sig som bekant i Albertina i Wien, Handteckningssamlingen i Louvren, Kopparstickkabinettet i British Museum samt i Eremitaget i Leningrad. Enbart fem målningar av vilka en tillhör en privatsamlare bildar kärnan i denna utställning. Allegorin över ungdomens frestelser, signerad av Rubens lärare van Veen, numera av den konsthistoriska forskningen tillskriven eleven Rubens hand på stilkritiska grunder, Susanna och gubbarna signerad 1614, Backanalen på Andros från ca 1635, en fri kopia efter Tizian grundad på Filostratos d.ä. Eikones (Bilder), retoriska beskrivningar av antika romerska konstverk från 200-talet e.Kr, Offer till Venus ca 1635, likaså en fri kopia efter Tizian som återgår på Filostratos skildring av eroternas symboliska kärlekslekar, Cecrops döttrar finner Erichtonius, 1630-talet, grundad på den grekiska myten om Erichtonius som var son till Gaia och Hefaistos och föddes med en ormsvans, samt slutligen en skiss i olja till Sabinskornas bortrövande ca 1635. Teckningarna av mästarens egen hand och kopparsticken efter hans verk bildar tillsammans med målningarna ur Rubens verkstad ramen kring dessa original. Perspektivet kring Rubens vidgas till de talrika elevernas och efterföljarnas krets, till vilka bl.a. räknas van Dyck, Jordaens, Jan Breughel och Snyders.

Vår tid upplever sålunda en Rubens-hausse. Inställningen till Rubens konst har emellertid varierat starkt under olika perioder. Från att ha betraktats som ett inspirerat målargeni av sin samtid mättes han av Winckelmann som dominerade estetiken under 1700-talet med antikens måttstock. Förgäves sökte Winckelmann återfinna antiken i hans måleri men hindrades dock inte att beundra Rubens storhet bland samtida och efterföljare, hans aldrig sinande fantasi, styrkan i teckningen, de magnifika draperingarna och hans förebildliga clairobscur. Under den tyska ”Sturm und Drang” perioden upptäckte man på allvar Rubens storhet och genialitet, på grund av den vidgade förståelsen för konstens nationella och tidsbetonade betingelser, ett nytt medvetande om geniets omätbara förmåga och varje konstnärs originalitet. Konstens inre lagar betraktas som ett dialektiskt spel av motsatser. Goethe skriver: ”Rembrandt, Rafael och Rubens syns mig i sina religiösa historiebilder vara lika verkliga helgon, som överallt förnimmer Guds närvaro . . . och inte behöver den överdådiga prakten i templen och offren för att känna honom i sina hjärtan”, och vidare om Rubens: ”Vad konstnären inte älskar kan han inte skildra. Ni finner Rubens kvinnor alltför köttiga! Jag säger er att de var hans kvinnor, och hade han befolkat himmel och helvete, luft, jord och hav med idealgestalter så hade han varit en dålig äkta man, och det skulle aldrig ha blivit kraftigt kött av hans kött och ben av hans ben!” och vidare: ”I medvetandet om hans ädla och mäktiga väsen måste han ha varit en av de mest gynnade dödliga!” Redan Sandrart beundrade människan Rubens. Jakob Burckhardt ansluter sig till Goethes romantiska uppfattning om undantagsmänniskan som med sitt personliga geni ger uttryck åt en oklassisk tidsstil. I sina Erinnerungen aus Rubens 1898 prisar han Rubens kompositionskonst, hans färg och teknik. Både klassicismen och romantiken kritiserar det föremålsliga i Rubens konst och ifrågasätter hans konstnärliga språk. Buckhardt prövar den inre lagbundenheten i hans konst och Wölfflin ser honom som ett typexempel på barockens måleri och inpassar honom i sitt formalteoretiska resonemang, som en historiskt nödvändig betingad utveckling ur renässansens formspråk. Särskilt utmärkande för Rubens konst är det ögonblickliga, den mäktiga förmågan att gestalta skeendet, hans dramatiska styrka och episka bredd. Hans historiska insats består i att han även i Norden förmådde vara en ”grek”. Winckelmann och Goethe betraktar denna förmåga som en yttring av hans natur. Rubens gestaltar en genrescen som en antik Backanal, som ett homeriskt slag och han förmår spegla själen och på så sätt gå ett stycke utanför antiken. I den stora striden mellan Rubenister och Poussinister segrar de förra. Detta betyder kolorismens och naturalismens seger över den klassiska akademismen. På detta sätt öppnade Rubens med sitt måleri en bred väg mot framtiden. De stora Rubensforskarna Gläck och Oldenburg fördjupar analysen av Rubens verk och ställning i samtiden. Ett sent bidrag är det ljus som kastas över Rubens förhållande till jesuitorden av Erik Larsen, till vilket vi får anledning att återkomma.

Nationalmusei Årsbok 1977 ägnas ”Rubens i Sverige”. Det smakfulla omslaget bär titeln i guldskrift mot en lyckad färgåtergivning av Backanalen på Andros som gör originalet full rättvisa. Boken är förnämligt redigerad av intendent Görel Cavalli-Björkman som själv skrivit det tyngst vägande bidraget om Rubens målningar i Nationalmuseum. Av stort värde är de intressanta ikonologiska utblickarna, framförallt jämförelsen mellan Tizians och Rubens verk samt de utförliga texterna ur Filostratos Eikones. De båda backanalerna karakteriseras fint: ”De väsentliga skillnaderna mellan Tizians och Rubens Backanal ligger inte i innehållet utan i stil och karaktär. Rubens har förändrat kompositionens rytm. Hans gestalter är mera dynamiska och rörelsen häftigare. Rymden har vidgats och trädklungorna öppnats. Bilden verkar ljusare och mera öppen och luftigare. Färgen flyter ut och understryker rörelsen, inte formen som i Tizians målning. Rubens har valt en annan skådeplats för sin gudafest. Scenen är inte längre det klassiskt ideala renässanslandskapet utan det samtida flamländska. Därmed har också festen förändrat karaktär. Den dionysiska vinyran har ersatts av ett flamländskt ‘ölrus’. Människor och gudar framstår som levande varelser av kött och blod.”

Rubens som diplomat

En viktig källa till Rubens personlighet och liv utgör hans bevarade korrespondens som bedrevs med stor regelbundenhet. Standardverket Codex Diplomaticus Rubenianus utkom i 6 volymer 1887-1907. Rubens obegränsade vitalitet och skapande förmåga visar sig inte bara i hans konstnärliga produktion utan även i den omfattande korrespondensen. Breven avslöjar honom som vetenskapsman, som lärd humanist och som diplomat och statsman av rang. En världsman och kosmopolit avtecknar sig. De bevarade breven omfattar tiden 1603-1640, dvs några veckor innan hans död. Enbart den diplomatiska korrespondensen är bevarad, inga privata brev till familjen. Av detta skäl får vi ingen inblick i hans estetiska teorier, och även hans privata känslor undgår oss, då han pålägger sig den borne gentlemannens reservation och älskvärda ton. Mest beklagligt för den historiska forskningen är den förkomna korrespondensen på hemlig kod till statssekreteraren för Spanska Nederländerna Pedro de San Juan på infantinnan Isabellas uppdrag.

Den tidigast bevarade korrespondensen rör tiden 1605-1608 då Rubens befinner sig i tjänst hos hertig Vincenzo I Gonzaga i Mantua. Rubens knyter under denna tid kontakter med höga kyrkliga dignitärer och rika bankirer i Venedig och Genua. Han lär sig den europeiska hovetiketten. Italienskan blir hans favoritspråk, det språk som på 1600-talet ersatte latinet som diplomatspråk. I övrigt begagnar han sig i breven av franska och flamländska. Återbördad till Antwerpen 1609 med anledning av moderns hastiga död, sluter sig Rubens till ”romanisternas sällskap”. Förhandlingar pågår nu om tolv års vapenvila mellan Spanien och norra Nederländernas förenade provinser. I Antwerpen blir Rubens hovmålare åt Spanska Nederländernas härskare, ärkehertig Albert av Österrike och infantinnan Isabella, dotter till Filip II av Spanien. Han inträder även i deras tjänst som diplomat. Samtidigt skapar han sig en egen verkstad och gravyrskola. Tidigt insåg han värdet av att på detta sätt sprida kunskapen om sin produktion och han förfar mycket systematiskt och affärsmässigt. En kombination av beräknande planering och skapande inbillning blir det utmärkande draget för Rubens. 1618 byter han en rad målningar av egen hand mot Sir Dudley Carletons antiksamling. I den korrespondens som åtföljer bytet beskriver Rubens elevernas ställning i verkstaden. Han gör en noggrann åtskillnad mellan sina egna och elevernas arbeten. Under en period av 12 år korresponderar Rubens åt sin vän och medhjälpare Jan Breughel på italienska. Denna korrespondens, som ger uttryck åt hans egna tankar, bryggar över en lucka i hans egen brevskrivning, som gått förlorad. 1622 reser Rubens till Paris för att dekorera Palais de Luxembourg för Marie de Medicis räkning. I Paris blir han vän med den framstående humanisten och samlaren de Peiresc, som fungerar som mellanhand mellan Rubens och drottningen. Entusiasmen för den klassiska arkeologin förenar dem båda. En annan vän blir Pierre Dupuy, kunglig bibliotekarie och rådgivare åt Ludvig XIII. Peirescarkiven i Paris, Aix och Carpentras äger en stor del av den bevarade korrespondensen. Peiresc skriver till den påvlige nuntien i Bryssel Guidi di Bagno att om han tidigare uppskattat Rubens talang har han nu efter att ha träffat honom funnit hans konversation ”den mest angenäma och lärda” som han någonsin njutit. Beträffande antiken var Rubens kunskap den mest universella och framstående. Dessa brev, som utväxlas en gång i veckan, kastar ljus över det politiska tillståndet i Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Italien, England och Amerika och över den första fasen av Trettioåriga kriget. Rubens fungerade som informationsgivare åt de första regelbundna tidningarna, som nu började utgivas i Antwerpen omkring 1620. Sina informationer fick han genom denna systematiska och regelbundna korrespondens med vänner vid de utländska hoven.

Efter 1621, då den tolvåriga vapenvilan löpt ut, blir Rubens allt livligare invecklad i politiken. Samtidigt dör Filip III i Madrid och ärkehertig Albert i Bryssel. Isabella blir nu spansk ståthållare under Filip IV. Med dennes trontillträde förnyas fientligheterna. Filip reste krav på holländarnas underkastelse och den kalvinistiska heresins utplånande. Infantinnan Isabella inledde en febril aktivitet för att söka förnya vapenvilan och utnyttjar till detta ändamål Rubens. Han besjälades av samma starka fredsiver som hon och åtnjöt hennes fulla förtroende. Den 30 september 1623 får han av henne en månadspension ”med hänsyn till Peter Paul Rubens förtjänster och de tjänster han gjort Hans Majestät”. Denna intensiva kamp för fredens sak drog in honom i stormakternas intrigspel. 1622 blir Richelieu kardinal. Richelieu såg i Rubens en målar-diplomat i Habsburgarnas tjänst. För Rubens förkroppsligade Richelieu det franska motståndet mot den spanska kronan. 1625 mötte Rubens greven av Buckingham i Paris. Förhandlingar upptogs för att söka närma England och Spanien med varandra inför det franska hotet. 1626-30 ägnar sig Rubens helhjärtat åt att söka åstadkomma fred mellan England och Spanien, för att isolera Nederländerna så att det villigt skulle sluta fred med Spanien. Från denna tid löper korrespondensen till infantinnan Isabella och hennes trogna rådgivare markisen Spinola, hertigen av Buckingham och hans agent Balthasar Gerbier samt till hertigen Olivares som var premiärminister i Spanien. I mars 1630 lämnar Rubens England med den engelskspanska freden säkrad. Nu återstår för honom att välja politiken eller måleriet. I Madrid skrev han till vännerna Peiresc och Dupuy: ”Jag håller mig till måleriet här, som jag gör överallt.” Maria Medicis fördrivande från det franska hovet omöjliggör fullbordandet av Luxembourggalleriet.

1631-32 gjorde infantinnan Isabella förnyade försök att åstadkomma fred mellan norra och södra Nederländerna och Rubens spelade en roll i dessa diskussioner, trots att han ansåg att de var fruktlösa. Därmed avslutas hans diplomatiska verksamhet. Han drog sig tillbaka från politiken för att helt ägna sig åt måleriet och antikstudiet.

Den lärde brevskrivaren

Breven avslöjar Rubens som en man av älskvärd läggning och generös natur, direkt och ärlig i uttrycket, med en utomordentlig förmåga att komma till tals med alla oavsett rang och ställning. Redan innan han fyllt 30 år prisar humanisten Scoppius honom för hans skicklighet i måleriet, i vilket han nått fullkomning, för hans insikter i brevskrivandets konst, för hans förfinade smakomdöme, som han förenar med särskild charm i tal och konversation. Sandrart uppger att Rubens ”var högt skattad av personer i såväl de högsta som de lägsta stånd”. Peiresc skrev: ”Han föddes att behaga och förnöja i allt vad han gjorde och sade.” Han var en god affärsman, som förstod att utnyttja sina sociala kontakter och använda sin berömmelse som målare för att skyla sin diplomatiska verksamhet. Kosmopolitiskt inställd skrev han 1625 till Valavez: ”Jag betraktar hela världen som mitt land, och jag tror att jag skulle bli mycket välkommen överallt.”

Hans lärdom vilade på en sund klassisk bildningsgrund. Han citerade med lätthet Vergilius, Juvenalis, Cicero, Seneca och Tacitus. Han konsulterades av lärda vad angick den klassiska antiken. I två brev till den påvlige nuntien i Bryssel 1626 ger han en detaljrik historik över Dianatemplet i Efesus ur minnet. Passionerat intresserad av den klassiska antiken var detta för honom något självklart. I sitt traktat De imitatione statuarum behandlar han frågan hur konstnären lämpligen bör använda klassiska statyer för att nå fulländning i sin konst. Han varnar för slavisk imitation och betonar att det fordras en ingående kunskap om dem och att de måste användas med urskillning. I ett brev 1630 till Peiresc skrev han en essä om tripoden, som kunde vara skriven av en klassisk arkeolog. Dessa intressen begränsade dock inte hans livliga intresse för samtiden. Av sina brevvänner fick han böcker och tidskrifter, som höll honom à jour med händelserna inom politiken, litteraturen, konsten, historia, astronomi, naturvetenskap, kolonial expansion, filosofi och teologi. Han följde noga den teologiska debatten i egenskap av jesuiternas vän och motreformationens försvarare. I detta avseende var i synnerhet vänskapen med förläggaren Balthasar Moretus av stor betydelse. Moretus var den katolska kyrkans officiella förläggare i hela Europa. Rubens gjorde en mängd titelblad för hans skrifter. Dessa båda mäns bekantskap fick en särskilt betydelsefull inverkan på kulturlivet i det barocka Flandern.

Palazzi di Genova utom 1621 och trycktes sedan i fem upplagor till 1775. Detta verk påverkade den flamländska arkitekturen på 1600-talet. Här presenterades en serie praktiska och funktionella planer för privathus. Rubens ville hjälpa till att återinföra den symmetriska arkitekturen, som anslöt sig till grekernas och romarnas regler, för att ersätta ”den stil som kallas barbarisk eller gotisk, vilken är föråldrad och mer och mer försvinner”. Rubens framställer Genua som ett exempel på en modern stad och dess palats som beundransvärda modeller för residens norr om Alperna. Han hoppas på detta sätt främja det allmänna goda. Hans eget palats i Antwerpen bidrog också till att popularisera denna barockstil.

Det är dock främst statsmannen som talar i breven. Modern placerade honom redan som 14-åring vid prinsessan de Lignes hov som page. Han ägde den borne diplomatens alla egenskaper, en snabb blick för situationen, skicklighet vid bedömning av personligheter, talets gåva och stor uthållighet samt ett förnämligt minne. Lojaliteten mot uppdragsgivarna var obrottslig. Han betvivlade aldrig den absoluta furstemaktens legitimitet utan såg den som ett uttryck för den kristna tron. Han var en nykter realist som diplomat. Som hovmålare förhärligar han furstemakten i barockens pompösa anda. Han kritiserade dock skarpt det spanska hovets avarter. Han var vidsynt i sin syn på världen: ”Idag är hela världens intressen nära sammanlänkade, men staten styrs av män utan erfarenhet och oförmögna att följa andras råd!”

Freden mellan England och Spanien 1630 vanns tack vare Rubens outtröttliga uthållighet. Han måste kämpa med de båda parternas olika attityder och den mäktiga franska intrighärvan. Han vann dock båda hovens uppskattning. Filip IV adlade honom och Charles 1 gav honom knight-titeln. Richelieus ständiga försök att omintetgöra honom kan enbart tolkas som ett bevis för hans stora kapacitet.

I målningen ”Krigets fasor” kommer hans fredsälskan och avsky för kriget till uttryck, invecklade i barockens allegoriska dräkt. I ett brev av den 12 mars 1648 ger han denna bild en tolkning: ”Den kvinna, full av sorg, som är klädd i svart med söndersliten slöja, berövad alla sina juveler och annan utsmyckning, är det olyckliga Europa, som lidit under så många år av utplundring, våld och fattigdom.”

Efter denna seger vänder han slutligen hovet ryggen, avstår från ett hoväktenskap och ber infantinnan befria honom från ytterligare uppdrag. En ny entusiasm för måleriet förlöses av hans andra äktenskap med den 16åriga Helene Fourment. En förnyad vitalitet och intensitet som helt förändrar hans kolorit. Varma och informella bilder målas av den unga hustrun som finns bevarad i 19 porträtt och som lånar sin bild till en mängd allegoriska skildringar. Hans refugium blir lantslottet Steen, när gikten ansätter honom. Här ägnar han sig i synnerhet åt landskapsmåleri, som förhärligar naturen.

Bara två brev avslöjar något av hans personliga smärta och lycka. I ett svar på Dupuys kondoleansbrev med anledning av Isabella Brants död 1626 tillbakavisar han stoicismen som en utväg ur sorgen, ger uttryck åt djupet i sin känsla och ger sig själv praktiska råd: ”Ni påminner mig med rätta om Ödets nödvändighet, som inte tar hänsyn till våra passioner och som ett uttryck för den Högsta Makten inte är förpliktat att göra oss räkning för sina gärningar. Det har absolut makt över alla ting och vi har endast att tjäna och lyda . . . Sannerligen har jag förlorat en utmärkt följeslagerska, som man kunde älska – verkligen måste älska, med goda skäl – då hon inte ägde några av sitt köns brister. Hon hade inget nyckfullt humör, och inga kvinnliga svagheter, utan var helt och hållet godhet och ärlighet. Och på grund av hennes dygder var hon älskad under sin livstid och sörjd av alla vid sin död. En sådan förlust tycks mig värd djupa känslor, och eftersom det verkliga botemedlet mot allt ont är Glömskan, Tidens dotter, måste jag utan tvivel ta henne till hjälp. Men jag finner det mycket svårt att skilja sorgen över förlusten från minnet av en person, som jag måste älska och högakta så länge jag lever. Jag tror det vore rådligt att företa en resa, så att jag kommer bort från alla de ting som med nödvändighet förnyar min sorg, ut illa sola domo maeret vacua stratisque relictis incubat (liksom hon /Dido/ sörjer ensam i det tomma huset och ruvar över den övergivna bädden) (Eneiden 4,82) ”

Åtta år senare i ett brev till Peiresc den 18 december 1634 skriver han om sitt andra äktenskap: ”Jag bestämde mig för att gifta mig igen, då jag ännu inte var böjd att leva en celibatärs avhållsamma liv, och jag tänkte att även om vi måste ställa kyskheten i första rummet fruimur licita voluptate cum gratinrum actione (må vi med tacksamhet njuta tillåtna nöjen). Jag har tagit mig en ung hustru av en hederlig medelklassfamilj, trots att alla försökte övertala mig till ett äktenskap vid hovet. Men jag fruktade commune illud nobilitatis malum superbiam, praesertim in illo sexu (högmodet, adelns särskilda last, särskilt hos detta kön). Och det är därför som jag valde en som inte skulle rodna då hon ser mig gripa till penslarna. Och för att säga sanningen, det skulle ha varit svårt för mig att byta ut frihetens ovärderliga skatt mot en gammal kvinnas omfamning.”

Rubens och jesuiterna

Erik Larsen har påpekat att i Rubens fann jesuiterna sitt ideala instrument. Han hävdar att Peter Paul uppfostrades av jesuiterna i Köln och att uppdragen för jesuitkyrkorna var resultatet av denna tidiga bindning till orden. Han skulle ha varit deras protege, för vilken de öppnade alla dörrar till framgång och berömmelse. Av dessa skulle han ha insupit motreformationens idéer och det skulle ha skett i deras gymnasium i Köln. Traditionen hävdar detta, men det finns egentligen inga dokumentära bevis. Rubens föddes i Siegen i Westfalen. Familjen hade måst lämna Antwerpen på grund av Jan Rubens kalvinistiska sympatier. Till följd av en kärlekshistoria med Vilhelms av Oranien gemål blev Rubens dödsdömd och förpassades i fängelse i Siegen. Hans trogna maka flyttade med dit och lyckades efter en outtröttlig heroisk kamp få honom frigiven mot borgen och man återvände till Köln. Filip och Peter Paul är frukten av denna försoning i äktenskapet. Makarna var emellertid alltför fattiga för att kunna sända barnen till ett gymnasium. Rubens brorson Filip skriver i ”Peter Paul Rubens latinska liv” att hans farbror i Köln erhöll ”grunderna i sin bildning. Han lärde med sådan lätthet att han överglänste sina klasskamrater”. Rubens levnadstecknare de Piles skriver att Rubens ”apprit les elements de la Grammaire et des belles lettres; ce qu’il fit avec tant d’Inclinations et de facilite, qu’en fut peu de temps il passa ses compagnons”. Reiffenberg tillägger utan att ange någon källa ”au college des Jesuits”. Peter Paul anländer till Antwerpen i tioårsåldern som välbildad katolik. Han måste ha gått i en gratis driven skola, och det fanns bara en sådan – jesuiternas. Därför antar man att hans första fem skolår tillbringades hos dem. Jesuiterna hade utdrivits ur Antwerpen 1578 men tilläts återvända två år innan familjen Rubens återvände från exilen. Jesuitorden blev Antwerpens ledande institution för det intellektuella och konstnärliga livet, liksom Rubens blev dess ledande konstnär och en av dess främsta humanister. Jesuiterna hade intim förbindelse med hovet i Bryssel. Förmodligen ha dessa fungerat som mellanhand då Maria Rubens placerade Filip och Peter Paul. Filip hamnade hos rådssekreteraren Richardot i Bryssel, Peter Paul blev page hos prinsessan de Ligne. Även vid introduktionen till Vincenzo Gonzagas hov i Mantua torde jesuiterna ha spelat en roll. Rubens får där omedelbart uppdrag att smycka deras kyrka. Kanske var det också jesuitfäder som gav Vincenzo iden att sända honom på diplomatiska uppdrag till Madrid. Att Rubens står jesuitorden nära framgår av hans brev. Han höll sig t.o.m. underrättad om innehållet i den antijesuitiska propagandan.

1623 blev Rubens rådsmedlem i Bebådelsens Jesuitbrödrasällskap i Antwerpen, 1629 sekreterare. Han målar en Bebådelse för deras kyrka, och altartavlan och taket i Ignatius kyrka. Rubens beundrade jesuiternas konstnärliga stilkänsla. I inledningen till verket Palazzi di Genova skriver han: ”Vi ser att arkitekturstilen som kallas barbarisk eller gotisk håller på att försvinna … och att några beundransvärda själar låter införa den sanna symmetrin … så som man kan se i de berömda tempel, som nyligen uppförts av det vördnadsvärda jesuitsällskapet i städerna Bryssel och Antwerpen.”

1623 blir också Balthasar Moretus rådsmedlem i Antwerpenbrödraskapet. Han utger all jesuitlitteratur och Rubens tecknar 19 frontespicer åt sådana publikationer. Fader Bauhusius skriver i ett brev till Moretus: ”Jag är säker på att Rubens gudomliga talang kommer att finna ämnen som passar min diktning, vår orden och religionen.”

Omfattningen av Rubens verk för jesuiterna talar sitt tydliga språk. Det är att anta att jesuiterna jämnade vägen för hans framgång och höga uppdrag genom att sätta honom i förbindelse med politiska och religiösa ledare. Hur påverkade jesuiternas läror Rubens egen personlighet? Det av jesuiterna drivna gymnasiet var ett latinläroverk som återgick på skolor i Quintilianus Rom och Isokrates Aten. En optimistisk och energisk livssyn inpräglades. Latinsk kultur och latinsk vältalighet dominerade studiet, i synnerhet Cicero, och man betonade starkt vikten av ständigt fortsatt studium.

Till vännen Peiresc skrev Rubens om numismatik, arkeologi, antika statyer, perpetuum mobilemaskiner och andra ting. Det nya likaväl som det antika intresserade honom. Han var en stor organisationstalang.

Hans hus var inrättat som ett kloster med stränga regler. Själv gick han upp kl. 4 varje morgon för att innan arbetets början bevista mässan. Gentemot eleverna tillämpade han hellre övertalning än bestraffning i Ignatius anda. För hans personliga karaktärsutveckling har förmodligen Excercitierna spelat en avgörande roll. Den energiska och positiva livsinställningen, förmågan att resa vart som helst och utföra ett uppdrag, vitaliteten, entusiasmen, allt detta är typiska jesuitiska drag. Ignatius brev är fulla av råd i diplomatiska angelägenheter. En lista över verken för jesuiternas kyrkor i Mantua, Genua, Antwerpen samt över bokillustrationer och gravyrer utförda för deras räkning återges i en nyutkommen artikel i Konsthistorisk Tidskrift (1, XLVI, 1977, s. 48–54, Erik Larsen, Vernon Hyde Minor: Peter Paul Rubens and the Society of Jesus).