Bibeln firar just nu jubileum i Sverige. För 450 år sedan utgavs den första kompletta bibelöversättningen till svenska, och händelsen ihågkoms bland annat genom den omfångsrika boken ”Bibeln i Sverige” som vi skall kommentera i ett senare nummer.
En bibelöversättning är en betydande prestation och en avsevärd kulturell händelse. Kunskaper, arbete och verbal förmåga av stora mått fordras om så svåra texter skall kunna överföras till ett annat språk. Det gäller 1541 års bibel men i lika hög grad vår tids svenska översättning som ännu är på väg. 1 samband med jubileet har för övrigt ytterligare tre gammaltestamentliga böcker kommit ut på svenska.
Bibeljubileet påminner om en kontinuitet som starkt förbinder bibeln med den svenska kulturen. Historien började ju inte på 1500-talet; redan under 1300-talet gavs enskilda bibelböcker ut i svensk översättning. Men den första helbibeln 1541 har mer än någon annan översättning påverkat kyrkolivet liksom det svenska språket och den svenska litteraturen. Den är väl värd en jubileumsfest.
Det finns emellertid vissa smolk i denna glädjebägare. Trots de stora ansträngningar som gjorts och görs för att bibeln skall bli tillgänglig för nya generationer svenskar är dess religiösa och kulturella betydelse stadd i tydligt avtagande. En bibel (eller åtminstone Nya testamentet) finns i de flesta svenska hem, men hör förvisso inte till de mest lästa böckerna. En uppsats i den nya jubileumsboken, av professor Göran Gustafsson i Lund, visar att den enskilda bibelläsningen är i snabbt avtagande. Det tycks ofta gälla också Svenska kyrkans präster (Göran Gustafsson, Förkunnarna, församlingarna och Bibeln, 1990). Att bibelkunskap och bibelintresse ligger lågt hos den unga generationen kan varje lärare bekräfta. För alla som vill slå vakt om Guds ord är detta uppenbarligen ett allvarligt problem. Särskilt accentueras reformationens syn på bibeln som var mans egendom som ett oförverkligat ideal om bibelproduktion inte längre kompletteras av motsvarande läslust.
Denna insikt ger ingen anledning till katolskt lättsinne inför bibelläsningens förfall i vårt land. Kunskapen om kristen tro försvinner här i takt med sjunkande bibelkunskap. Bibelkunskap är kristendomskunskap. Här finns anledning till flera reflexioner.
Tron på svenskarna som ett bibelläsande folk har väl aldrig varit helt realistisk. Under lång tid var läskunnigheten bristfällig, och det var snarare predikan, katekes och psalmbok som förmedlade tron än de ofta svårförståeliga bibeltexterna. När väckelserörelsens folk började läsa bibeln mera regelbundet fick de öknamnet ”läsare”. 1800-talet innebar en stor förändring genom masspridningen av billiga folkbiblar, men bibeln konkurrerades snart ut av andra och mera lättsamma böcker, av tidningar och i vårt århundrade av radio och TV. Den har blivit en klassiker som liksom Homeros och Shakespeare är mera vördad än läst.
På katolskt håll ser detta litet annorlunda ut. Kyrkan har inte på samma sätt uppmuntrat till enskild bibelläsning utan snarare motarbetat den. En okontrollerad bibelläsning kunde resultera i missuppfattningar och villoläror, menade man. Först i vårt århundrade har en attitydförändring skett, som ibland kallas bibelrenässans. I vissa länder har den slagit igenom bättre än i andra, men generellt sett har den privata bibelläsningen en ganska underordnad roll, särskilt i mera traditionella miljöer. European values study, denna utmärkta översikt av aktuella attityder har nyligen konstaterat att polackerna är Europas kyrksammaste folk men ett av dess minst bibelläsande. Precis som hos många tidiga generationer lutheraner förmedlas trosinnehållet på andra vägar än genom eget studium av bibeltexten.
Tilltron till bibeln undergrävdes under 1800-talet av den nya bibelvetenskapen. Efter en tid av motstånd gav de lutherska kyrkorna vika och inkorporerade den kritiska bibelforskningen. Resultatet blev det senaste sekelskiftets och det begynnande 1900-talets liberala teologi. Det skedde också en klyvning mellan mer eller mindre ”bibeltroende”. Ett mindretal ville hålla fast vid bibelns gudomliga inspiration och trovärdighet, något som i rationaliserad form lever vidare hos dagens fundamentalister. Den stora mängden av de bildade accepterade den historiska bibelforskningen och började betrakta bibeln som ett vanligt historiskt dokument, om också med inslag av hög religiös och poetisk kvalitet.
Först 1943 i och med encyklikan Divino aflante Spiritu antog den katolska kyrkan den historisk-kritiska bibelvetenskapen och exegeterna tillerkändes därmed uppgiften att med sitt vetenskapliga arbete bidra till kyrkans strävan att fördjupa den kristna tron. Den katolska synen på bibelns och traditionens inbördes sammanhang skulle ha kunnat tjäna som en brygga mellan dessa båda radikalt skilda uppfattningar, men av förklarliga skäl har den inte spelat någon stor roll i Sverige.
Inte minst har Gamla testamentet drabbats av den nutida historiseringen. Den kristologiska tolkningen av Gamla testamentet som var den vanliga i äldre tid och som fortfarande lever ett rikt liv i den katolska kyrkans liturgi och diktning, har i stor utsträckning ersatts av en rationell historisk tolkning som gör det gamla förbundets skrifter oanvändbara i gudstjänst och förkunnelse. Sedan en del år har man i Svenska kyrkan efter katolsk förebild infört en gammaltestamentlig läsning i söndagsgudstjänsten, och det pågår en livlig debatt i den kyrkliga pressen om denna läsning är motiverad. För många tycks texterna enbart obegripliga och irrelevanta för en kristen åhörare.
Också i skolan har bibelkunskapen alltmera krympt, och det ringa timtal som i dag ges räcker inte ens för att tillfredsställa de blygsammaste krav på förståelse. Man hamnar med andra ord i en ond cirkel. Sjunkande kunskaper medför minskande intresse, som i sin tur motiverar ytterligare nedskärningar av undervisningen. Här ses för närvarande ingen ljusning.
Trots detta finns tecken på att bibeln, både Gamla och Nya testamentet ändå betraktas på officiellt håll som en väsentlig del av vårt kulturarv. Det framgår inte bara av den statligt finansierade översättningen utan också av den starka ställning som exegetiken intar vid våra universitet. Men här finns också problem som sällan berörs. Vilken roll spelar biblen för icke troende?
För en generation sedan talades det mycket bland litteraturvetare om nödvändigheten av en förbättrad bibelkunskap. Inte minst sades detta av den i Dagens Nyheter mycket verksamme litteraturprofessorn Victor Svanberg. Som argument för bibelforskningen hörde detta inte till de starka. Litteraturvetenskapen fordrar många liknande kunskaper, t.ex. i grekiskromersk eller i fornnordisk mytologi som i dag intar en undanskymd plats i religionsvetenskapen. De kunskaper litteraturvetenskapen behöver är också av helt annat slag än de exegetiska. Alf Henriksons nyligen utgivna något vanvördiga ”Biblisk historia” fyller den rollen bättre än någon vetenskaplig introduktion till Gamla eller Nya testamentet.
Exegetikens vara eller inte vara måste rimligen vila på bibelns betydelse som religiöst dokument, brukat av de kristna samfunden i Sverige. Om bibeln sjunker alltmer undan i människors medvetande och blir alltmer inaktuell, förlorar också exegetiken sitt existensberättigande. Särskilt gäller detta den nytestamentliga exegetiken som av andra skäl är i ett problematiskt skede. Nya testamentet är en mycket begränsad textmassa – en bok som man med lätthet stoppar i fickan – och det är ingen hemlighet att det i dag är så utforskat att det är svårt för nya doktorander av hitta fräscha avhandlingsämnen. Trots nya metoder och grepp får den nytestamentliga exegetiken inte sällan till uppgift att vidmakthålla snarare än att utvidga kunskapen. Med Gamla testamentet ligger det annorlunda till, eftersom arkeologiska fynd och utombibliska orientaliska texter ger ett rikt parallellmaterial. Å andra sidan är det inte självklart i ett sekulariserat samhälle att de gammaltestamentliga texterna skall ges en annan behandling än andra orientaliska skrifter från antiken, t.ex. de egyptiska eller babyloniska. Exegetikens framtid vilar inte i sig själv utan på bibelns framtida ställning som religiöst dokument.
Därmed är vi tillbaka till bibelns huvudroll genom tiderna, som judendomens och kristendomens ojämförliga uppenbarelseurkund och till tron att Gud själv talar till oss i dess ord. Dess övriga roller av kulturell eller litterär art är klart underordnade. Detta innebär att de kristna själva har ett ansvar för bibelns framtid i vårt land. För vår del skulle vi gärna önska att man på nytt fann ett teologiskt och personligt budskap i den. Sett i dagens perspektiv måste ett sådant sökande innebära en långvarig och svår process.