Se människan – Reflektioner över en roman

På omslaget av Lars Gyllenstens nya roman Det himmelska gästabudet karaktäriseras hans författarskap under senare år: ”Under 60-talet ägde en tyngdpunktförskjutning rum i G:s författarskap. Kritiken av vårt behov att härska över tillvaron kvarstår, men han söker nu på ett nytt vis efter sammanhang och mening i livet. Ett centralt tema i flera av hans böcker under 80-talet blir viljan att försona sig med tillvaron. I Det himmelska gästabudet, som är en av hans stora romaner, får detta tema sin starkaste och vackraste gestaltning hittills.” Utan tvekan: ”Man lägger ifrån sig hans roman med bultande hjärta. Bultar det av lycka eller smärta? Gyllenstens existentiella spel fortsätter rakt in i läsaren” (SvD).

Vi hade tillfälle att i Signum 1988:7 publicera Gyllenstens tänkvärda artikel ”Se människan. Om en teologisk antropologi i vår tid”, där han på sätt och vis sammanfattade sin syn på kosmodice- och theodiceproblemet, dvs. frågan om kosmos eller kaos som livets mening och det ondas problem i världen. Detta tema som stod under Augustinus motto: ”Låt oss därför söka så som om vi vore på väg att finna – och finna så som om vi vore på väg att söka” har nu i Det himmelska gästabudet fått sin mångfacetterade litterära och konstnärliga gestaltning. Romanen är inte minst en fascinerande utmaning för kristen livsåskådning.

Romanens berättelser

Gyllenstens verk ger prov på en skaparförmåga som spränger romanens sedvanliga form. En ramberättelse, skimrande vacker, binder ihop en rad fantastiska berättelser: ”Det är Vandringsman som kommer till Den Dödes Hus och finner en anteckningsbok. Anteckningsboken börjar”: … ”Varför jag levde kunde jag aldrig förstå.” Och ”Kören” – ett gyllenstenskt inslag som återkommer i hela romanen och påminner om den antika tragedin – ger återklang åt denna tanke: ”… jag längtar till befrielse och till förklaring och försoning …”

Berättelserna som följer och som – om jag inte misstar mig – skall kommentera eller tolka denna anteckningsbok myllrar av hejdlösa fantasier: ”Från grotesker och absurdismer till dryftanden av tidens flykt, livets äventyrligheter och dödens inmutningar” (Just si eller Kanske det). Det börjar med ett samtal mellan Sankte Pär i himmelriket och vår Herre med långa inlägg av personer ur ett sällskap som sitter vid ett gästabord. Där, allt under deltagarnas samtal och funderingar över himmel och jord, skall man ”spisa lätt och dricka nätt”. Och återigen faller kören in: ”Varför levde vi – varför dog vi? Var allt fåfänglighet och jagande efter vind? Måste bitterhet och besvikelse, grämelse och agg vara vad vi har kvar av att ha levat och ha dött? … Låt oss försöka rädda vårt liv, och rädda vår död! Låt oss prisa skapelsen för att vi har fått leva i den … Låt oss söka det uppbyggliga i denna anstötliga och absurda paradox, som strider mot allt vad vi vet och mot allt vi förstår: Gud såg på allt som Han hade gjort – och Han fann att allt var gott.”

Om detta existentiella kosmodice- och theodiceproblem kretsar de följande berättelserna. Dessa knyts i ymnig gyllenstensk fantasi ihop genom ett slags överenskommelse mellan Sankte Pär och Vår Herre om en skomakare. Denne skulle förunnas ”ett långt liv, som låter det onda man har lidit sonas av det goda som livet ger – om livet nu är gott, så som dess Skapare har sagt”.

Blomsterhandlaren i sällskapet vid bordet som ”emballerade, eller snarare ärade och förhärligade (de döda) – i svepning och kista” berättar om skomakarens öde och liv ”i ett par hundra år”. Allt är fullt av rånmord, ihjälsvultna småbarn, kvävda spädbarn, våldtagna kvinnor och tristess. ”Lidande, leda. Och kvar blev till sist blott leda.”

På liknande sätt blir husägarens, byggmästarens och ryttmästarens berättelser till isomorfier och ikoner som visar hur ett liv i gränslös frihet och egenmäktighet leder till fångenskap och armod eller blir till förtvivlans och självförstöringens kalla brand. Sensmoralen är: ”Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva, om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fast allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvinna.”

Romanen utmynnar emellertid i skådespelerskans berättelse om kärleken mellan en man och en kvinna som beskriver det gudomliga mysteriet i människan. Mannen avstår från sina krav på partnern och öppnar därmed möjligheten till det innersta som människan alltid söker – gemenskap. ”Om det fanns en innerlighet i deras gemenskap, en närhet innerst inne – då måste den finnas djupt under oron, bortom utbrotten, förnekelserna och halvsanningarna eller osanningarna. Annars funnes den inte.” ”När det var svårt emellan dem – och ibland blev det så … – då gick han ut i verkstan och satte sig vid bänken. Ibland tog han den lilla träklotsen i handen (som han hade täljt), förde den mot ansiktet, blundade och andades … Därinuti fanns hennes ansikte – hennes riktiga ansikte, det fördolda och för alltid oskönjbara ansiktet. Däri skulle han alltid älska henne och vara henne nära, så nära som människor någonsin kan vara varandra nära … Med tiden förstod han att det var just detta som han älskade och åtrådde och alltid skulle åtrå: det osynliga och ofödda ansiktet, som hon förvarade inom sig. Det fanns där, fördolt för honom och för henne själv och för alla andra.”

Och kören ledsagar ramberättelsens avslutning: ”Så spelar livet mot förgängelsens fond och får sin lyster av allt som en gång var och allt som är för att försvinna … Ett underverk är skapelsen – när ögon, öron och kroppens alla sinnen i klarnad ro förunnas öppna sina portar för en delaktighet, som lockar vidare ut mot en närvaro utan gränser! Det göms ett Du i varje främling. Det finns ett Du fördolt i tingen … De väntar på ditt tilltal, för att du skall lösa dem ur tystnadens fjättrar…” Och romanen slutar: ”Dödens skugga bleknar, kylan släpper greppet om ditt hjärta.”

En människosyn som paradox

Lars Gyllensten har i denna roman om människans kosmodice- och theodiceproblem en häpnadsväckande och fängslande mångfald av färger på paletten. Hans infallsvinklar är ypperliga. Samtidigt väcker romanen frågor beträffande författarens människoskyn.

Det finns något paradoxalt i Gyllenstens framställning. Aldrig tidigare tycks de existentiella frågorna ha kommit så nära ett kristet mönster. Romanens skomakare möter den korsbärande Jesus på väg till Golgata varvid ett samtal pågår. I byggmästarens andra berättelse uppfattar skomakaren/pojken biskopens budskap: ”(Människan) kan inte bygga sig ett torn upp i himlen … till försoningen och friheten … Sådant är gåvor.” Men skomakaren vänder sig kallsinnigt och oförstående bort från den korsbärande på väg till Golgata. Och i skomakaren/pojkens insikt om att försoningen och friheten är gåvor finns också tvivlet: ”Om man alls får dem”, det vill säga dessa gåvor. Temat i romanens början lyder: ”Jag längtar till befrielse och till förklaring och försoning.” Men i fortsättningen skymtar i stället för befrielse, förklaring och försoning onekligen något annat då det heter: ”Låt oss söka det uppbyggliga i denna anstötliga och absurda paradox, som strider mot allt vad vi vet och allt vad vi förstår.” Den absurda paradoxen utgör romanens tyngdpunkt. Det enda ljuset visar sig i ”det osynliga och ofödda ansiktet” som människan upptäcker och förvarar inom sig i sin kärlek, ”det fördolda och för alltid oskönjbara ansiktet”.

När Gyllensten skriver om befrielse, förklaring och försoning försöker han inte beskriva den erfarenhet som religioner i alla tider vittnat om, en innersta övertygelse om ett hopp om att någonstans och på ett sätt som vi inte känner till, en försoning måste finnas och en återställelse i tillvaron? I människohjärtat finns ju outplånligt ett sökande efter något absolut och slutgiltigt. Bakom raden av berättelser skymtar emellertid efter allt att döma en gudsbild som s. a. s. är bortom människolivet – på något vis fjärran från människolivets tragik eller oberörd av dess djupa sår.

Gud den frånvarande eller Gud som kärleken

I detta sammanhang är det av intresse att följa Gyllenstens världs- och människobild under senare år. I Rätt och slätt (1983), i ”anteckningarna /… / när jag skulle lära upp mig till en bättre människa” fanns ännu en bitterhet, ja en ”bestörtning” över tillvaron i denna värld. Då gällde det, såsom han formulerade det, att skapa en kosmodice utan tro: ”Det gäller att leva i ett kosmos utan gud och rättfärdighet, utan nåd och utan dom, utan nåd och mening – i en värld där det blott och enbart berättas historier /… / Vi är inte ens sujetter i någon absurdisk fars /… / Vår värld är Kasperteaterns värld – våra skepnader och öden hör hemma i Grand Guignol.” I Skuggans återkomst (1985) har detta förvandlats till ett lyssnande inåt i tystnad ”i en bön om återfödelse”. ljust så eller Kanske det (1989) finner man en ny accent: ”Människan är förmer än summan av sina moment. Hon är inte sig själv nog, inte färdig i någon förment härlighet /… /. Hon är också /… / det som blott kan antydas men aldrig fyllas utan att förnekas, ekot eller mörkret som vittnar om en annan värld”, alltså om något som kan kallas en transcendens.

Men samtidigt gäller: ”Enligt den radikala mystiken kan Gud – verklighetens sanna, skapande kraft och tillvarons innersta källa och väsen – bara sökas genom negationer /… /. Gud, tillvarons kärna /… / är väsensskild från alla mänskliga former och begrepp.” Denna gudsbild är uppenbarligen präglad av en platonsk filosofi och av en nyplatonsk mystik i vilken allt ”skall – som Gregorios Palamas har uttryckt det – visserligen inte äga det bittersta av Gudomens essens men vara uppfyllt av Gudomens energi.”

Denna gudsbild kan knappast rymma en Gud som i sin kärlek till människosläktet har instiftat ett förbund och en communio med människorna och med världen, som skall leda till sann försoning, återupprättelse och befrielse. För åtskilliga år sedan påpekade Lars Gyllensten själv i Signum att en sådan tanke skulle vara ”en teoretisk konstruktion” för honom (1977:4). I det alternativ som en kristen livstolkning utgör kan människan till och med i världens absurda och tragiska paradox finna en frälsningshistoria, för det mesta fördold men oupplösligt förknippad med denna världs historia. Den löser visserligen inte kosmodice- och theodiceproblemet men kastar ändå ett ljus och ger människor om och om igen modet att existentiellt kunna brottas med det.

Låt oss anföra några litterära uttryck för detta hopp i världens desperata historia. Charles Peguy antydde detta i Portalen till hoppets mysterium på ett tänkvärt sätt: ”Det är Gud som har begynt … Han har hoppats på oss. Skall det sägas att vi inte hoppas på honom? Gud har satt sitt hopp, sitt stackars hopp, till var och en av oss…” Också Martin Buber, den judiske religions- och socialfilosofen, påpekade i sitt huvudverk jag och du – som han mot slutet av sitt liv publicerade på nytt med några förtydliganden – på ett eftertänksamt sätt: ”Historien är ett hemlighetsfullt närmande. Varje spiral på dess väg leder oss in i djupare fördärv och samtidigt in i mera fundamental omvändelse. Men den tilldragelse som från världens sida heter omvändelse heter från guds sida frälsning. När Dante Alighien sammanfattar Den gudomliga komedin i tanken ”lamor che munve il sol e Taltre Stella och därmed låter solen och stjärnorna röras av den kärlek som är Guds kontakt med oss (Paradiset XXIII, 145) är detta mer än from lyrik. Den innersta principen som Dante framställer, inte bara av solens och stjärnornas utan även av världshistoriens fördolda dynamik hän mot fulländningen – som visserligen döljer sig i Guds obegripliga och absoluta framtid – är Kristus själv, Guds människoblivna kärlek. Han är världens transcendenta fulländning. Men samtidigt kan och vill han också vara världens immanenta princip i dess ”rörelse” hän mot Gud ”allt, överallt” (1 Kor 15:28) som kommer att bli även skapelsens försonade fulländning. Ty kärleken innebär något evigt.

Gyllenstens roman Det himmelska gästabudet har många fängslande infallsvinklar. Men utifrån en kristen livstolkning saknas något väsentligt om människans existentiella situation.”Dödens skugga bleknar, kylan släpper greppet om ditt hjärta” kan inte vara det sista. Människan letar efter ett framtidsperspektiv där hoppet om Guds kärlek till sin skapelse en gång skall infrias.