Strövtåg genom Cusanus teologi

Grundaren av och ledaren för Cusanus-forskningens institut vid universitetet i Trier har efter ett halvt århundrades verksamhet nu utgivit en sammanställning av sina väsentligaste och efterfrågade arbeten: Streifziige in die cusanische Theologie. Boken är försedd med ett omfattande register bl.a. med hänvisningar till Cusanus verk och predikningar. Professor dr R. Haubsts tidigare avhandlingar: Das Bild des Einen und Dreieinen Gotten in der Welt nach Nikolaus von Kues (Trier 1952) och Die Christologie des Nikolaus von Kues (Freiburg 1956) finns på större svenska bibliotek. För Cusanus-forskningen är det en glädjande händelse, när den kunnigaste av alla forskare på området samtidigt som han här framlägger resultatet av egna omfattande forskningar också ger sina synpunkter på övrig forskning i ämnet. Det har blivit modernt med Cusanus-forskning i vår tid och detta inte endast i Cusanus hemland, Tyskland, och andra europeiska länder; också USA och Japan har egna Cusanus-sällskap med ett stort antal Cusanusforskare. Förklaringen varför denna 1400-tals teolog och filosof förmår att fånga nutidens intresse, framgår just av prof. Haubsts bok: ”Det är frapperande att konstatera hur intensivt Cusanus redan på 1400-talet kunde befatta sig med frågeställningar som även är aktuella för oss i vår tid. Är förklaringen kanske den att vi efter all splittring och specialisering på otaliga områden nu söker ett helhetstänkande av den art som var utmärkande för Cusanus mellan medeltiden och nutiden? Som renässanstidens tänkare förenade Cusanus både antikt, medeltida och nya tidens tänkande, genom att samtidgt förmå sammanknyta naturvetenskap, filosofi och teologi, ja allt mänskligt tänkande till en harmonisk enhet.”

I Signum nr 2/1990 kunde vi genom ett sammandrag av Haubsts artikel”Nikolaus Cusanus – ett ord till vår tid” få inblick i några av Cusanus väsentligaste tankar. Ännu tydligare visar Streifziige att Cusanus helt och fullt är filosof, och att hans filosofi berikats och upplysts av teologin. Han startar liksom på nästa nivå, med ett högre samskådande, där han utvecklar teologiska resonemang i fråga om trinitetsläran, kristologin och frälsningsläran i syfte att i Kristi ljus leda människan till den treenige Guden. Det är hans avsikt att ständigt tända en gnista, för att från olika utgångslägen försöka fördjupa tänkandet hos de troende och att engagera icke-troende till ett nytänkande.

Haubst visar hur skapelsens första steg enligt Cusanus sker i en nedåtgående riktning, varvid allt utvecklas i en mångfald. Utvecklingens nästa steg sker i en uppåtvänd riktning, tillbaka till ursprunget. Stegvis övergår kroppsligheten till andlighet. Utgångspunkten är dock det kroppsliga som måste bejakas, då det är basen för våra sinnen. Utan sinnenas varseblivning skulle vi sakna förutsättning till förnuftstänkande och insikt. All utveckling sker tack vare de möjligheter som nedlagts i alla varelser. Evolutionen sker därför enligt en viss gudomlig plan som dock förblir dold för oss i Guds hemlighet. Vi ser rörelsen, men kan endast ana urkraften som styr det vegetativa, det sensitiva och intellektuella kosmos.

Intellektet och den oändliga visheten

I Cusanus helhetstänkande nyttjar intellektet hela sin förmåga till insikt på alla områden för ett enda syfte: att närma sig den oändliga visheten. Hans mål är alltid Gud, det absoluta, ursprunget, det allra första, det yttersta, det bästa, det högsta, etc. Emellertid inser Cusanus att det mänskliga förnuftet har sin begränsning. Detta preciserar han i docta ignorantia-principen, insikten nämligen att mänskligt vetande, jämfört med Guds allvetande i ett oändligt avstånd förblir ett intet. Detta medvetande leder till äkta ödmjukhet, som inte stannar på ytan utan inser att människan i sin ändlighet aldrig kommer att kunna fatta oändlighetens sanning i sig. Gud själv är denna sanning. I tron kan människan dock närma sig sanningen, inte minst tack vare dess spegelbilder som vi finner i världen och i oss själva. Haubst påpekar att Cusanus räknas till våra mystiker; men att hans mystik skiljer sig från den vanligaste uppfattningen om mystik som ett avståndstagande från varje form av kunskapssökande. Cusanus kunde knappast ha blivit den ivrare för kyrkans reform som han var, om han inte hade haft förmåga att förknippa andlig kontemplation med aktivt liv och omsorg om sin nästa. Cusanus kombinerar ett intensivt engagemang och förnuftstänkande med mystik. Erfarenheten att i Guds närhet uppleva sin litenhet beskriver Cusanus som ett mörker hans själ befann sig i, när han genom en gåva av ljusets fader på ett obegripligt sätt i kärlek kunde omfamna det obegripliga, vilket han sedan kallar ”icke-vetandets vishet” (docta ignorantia).

Gud finns i sin treenighet bortom ”paradisets mur” och koincidensen, där motsättningarna möts för att sammanfalla i ett. Endast i transcenderande visioner kan vi göra oss en föreställning om ursprunget som den enhet vilket allt utgått från och som allt återvänder till. Den jordiska människan brukar uppfatta skapelsens olikheter som oövervinnerliga motsättningar, men i Gud samsas t.o.m. konträra motsättninger, utan att därvid förlora sin särart. Det är i detta mystiska skådande av motsättningarnas sammanfallade i Gud (colncidentia oppositorum) som Cusanus finner lösningen på den ekumeniska frågan. Ingen religion skall behöva frångå sin särart, sina riter och sina traditioner, försäkrar Cusanus i sitt verk De pace idei (Om trosfred; i svensk översättning och inledning av B. Helander, Åsak 1985). Där finns en enhet i gudstänkande hos alla och detta upptäcks, när man skalat bort allt yttre, allt detta nämligen som visserligen först syns vara väsentligt för ett enstaka samfund, men som i grunden endast är olika uttryck för människornas längtan, deras hängivenhet och kärlek till Gud. Alla andras olika sätt att utforma sin gudstro måste vi därför respektera. Det är i mystiken som olika religioner möts. Härifrån utgår även krafter att övervinna motsättningar – t.o.m. när det gäller främmande religioner som islam. Cusanus visar detta i sitt senare ekumeniska verk Granskning av koranen (Cribratio Alkorani). I det djupsinnigaste av Cusanus ekumeniska verk talar han dock om ”Gudsleendet” (De visione Dei (Gudsleendet) utkommer i svensk översättning av B. Helander på Åsak i oktober 1991) där mystiken utgör grunden till allt gudstänkandets enhet.

Förbindelselänken mellan människa och Gud utgörs av gudamänniskan Jesus Kristus, som genom sitt lidande och sitt kors helgar människan och leder henne till sin fullkomning i Gud. Kristi lidande intill döden, som öppnade hela frälsningen, får givetvis en mycket framträdande plats hos Cusanus. Detta visar både hans verk och i synnerhet hans predikningar. Av Cusanus ca 300 predikningar är det fortfarande den större delen, som enligt Haubsts ord ännu ”slumrar bland handskrifterna”.

Marias budskap

Det hittills bearbetade predikomaterialet visar en betydande andel av mariologiska texter. I föreliggande Streifziige kan vi glädjas åt nyöversatta icke tidigare publicerade mariologiska Cusanus-predikningar. En av dem är en ytterst subtil framställning av Kristi kors och lidande. Överraskande, ja revolutionerande får man kalla denna predikan av två anledningar: Den utgörs av en dialog att framföras som Långfredagspredikan i Brixen, påsken 1457. En liknande dialog i form av ett mysteriespel hade Cusanus författat till festen ”Maria hemsökelse” den 2 juli 1446, men då var det nog i anslutning till predikan den framfördes. Den senare dialogen är kardinalens egentliga långfredagspredikan. Även om Haubst själv inte beaktar detta, torde ingen kvinnlig läsare undgå att lägga märke till följande revolutionerande faktum: Det är Maria, en kvinna, som övertar huvudparten av denna predikan i kyrkan och detta på en av kyrkoårets stora festdagar. Vilka beteckningar Maria än hedrats med, theotokos, immaculata etc., så är och förblir hon ändå en kvinna, den som gav gudamänniskanJesus Kristus hela den mänskliga andelen i hans existensiella varelse. Detta hade Cusanus själv tidigare hänvisat till i De docta ignorantia (del 111, n 213). Man måste därför fråga sig: Var det Cusanus avsikt att ignorera Paulus föreskrift: ”kvinnan tige i församlingen”, som kyrkan genom århundraden strikt hållit sig till? Var Cusanus därvidlag lika självständig och förutseende som då han redan 70 år före Kopernikus och ca 200 år före Galilei trots den av kyrkan försvarade geocentriska världsbilden ändå publicerade sina tankar om att jorden inte utgjorde universums medelpunkt, att den var i rörelse som en planet bland andra? I nämnda långfredagspredikan är det inte heller oväsentligheter som framförs av Gudsmodern Maria. Närmast är det en trialog, då även kyrkan deltar med en del frågor. Evagelisten Johannes ombeds av Maria att redogöra för korsets hemlighet och Kristi frälsning. Men de mera djupsinniga tankarna, hur beredskapen till medlidande förmår att förvandla lidandet till viss glädje trots allt och hur själen kan tändas till kärlek för frälsaren etc., är det Maria som framför.

Avslutningskapitlet i Haubsts bok, ”Ord som bröd” är ett litet mästerverk i sig. Man upptäcker här en parallell till Cusanus-verket Gudsseendet (De visione Dei) som på ett genialt sätt med hjälp av en ikon leder på rakt spår fram till den mystiska teologin. I ”Ordet som bröd” är Guds ord vårt dagliga bröd som livnär själen och förmår väcka längtan till helheten i sitt gudomliga ursprung. Överallt skymtar man Cusanus begreppspar complicare – explicre. Tron sammanfattar allt som intellektet kan inse och intellektet utvecklar i sin tur trons innersta kärna. Haubst betecknar själv Cusanus verk som ”tänkande tro och troende tänkande”. Det är just detta som är utmärkande också för R. Haubsts Strezfziige. Med en klar återspegling av Cusanus tänkande förmedlar ”Strövtågen” samtidigt ett koncentrat av samtliga Cusanus verk och predikningar och det görs av en trygg vägvisare, en uppslagsrik uttolkare, som visar vägen in i Cusanus hjärtpunkt.