Varsamhet med orden

Ett allvarligt svar:

Min ledare i Svensk kyrkotidning nr 35 diskuteras av Per Beskow i Signums ledare i nr 6 under rubriken ”En allvarlig fråga”. Min ledare inringar på ett skissartat – om än provokativt – sätt ett teologiskt problemområde med särskild relevans för Svenska kyrkans aktuella situation. Per Beskow behandlar denna text närmast som ett förpliktande lärodokument för Svenska kyrkan och ett kyrkopolitiskt manifest rörande Svenska kyrkans relation till den Romerskkatolska. Den kritik av Svenska kyrkans lära och lärobearbetning som Per Beskow framför har endast indirekta samband med min ledare. Min ledare utgör också ett allför litet underlag för att karakterisera min uppfattning om realpresensen. Den kontext i vilken Per Beskow ställt sin fråga får han själv svara för, men jag är glad att den öppnar möjligheter till dialog. När jag nu givits möjligheten att skriva i Signum vill jag främst lyfta fram det teologiska problemet om hur man bör förstå realpresensen. Det är angeläget att det förs debatt om centrala teologiska problem. Jag vill också ge min syn på den för ekumeniken viktiga principfrågan om hur man kan förstå och hantera teologisk oenighet.

Som Per Beskow påpekar, rörde min ledare förhållanden inom Svenska kyrkan. Vi har två skilda bruk när det gäller handhavandet av bröd och vin efter nattvardsgudstjänstens slut. I en del församlingar reserveras sakramenten, i andra inte. Bruken kan också variera inom en församling. Vad jag kritiserade var inget av dessa bruk, utan bruket att reservera sakramenten utan att den teologiska motiveringen klargörs. Samma problem aktualiseras i konfirmandundervisningen, när man talar om elementens förvandling utan att förmedla de sublima teologiska tankar, som måste kvalificera innebörden i ordet ”förvandling”.

Jag polariserade kraftigt ord och element och förespråkade en betoning av ordet snarare än elementen. Det är berättigat att fråga hur långt jag är beredd att gå i denna polarisering.

Hur ska man förstå realpresensen? Tyvärr är det inte så enkelt att jag skulle kunna hänvisa till den lutherska nattvardsläran. Luther kan tolkas på olika sätt och den lutherska traditionen rymmer fler alternativ än Luthers egna skrifter. Den ofta citerade formuleringen ”i, med och under” skänker igenkännandets trygghet, men vad betyder den?

En central tanke hos Luther är att orden gör brödet och vinet till bärare av den reellt närvarande Kristus. Instiftelseorden är grunden för att nattvarden är ett sakrament och inte vilken välsignad måltid som helst. Orden som sägs till varje kommunikant, ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet”, förmedlar nattvardens gåva, som är förlåtelsen. I Stora katekesen står: ”Nu gives förlåtelsen och blir vår egendom endast och allenast genom de orden ’för eder utgiven och utgjutet.’ Ty i dem har du båda delarna, både att det är Kristi lekamen och blod och att det är din egendom såsom en dig given skatt och skänk.” Mysteriet ryms i det för tanken ogripbara att i detta verkliga bröd och detta verkliga vin är Kristus.

Jag ansluter mig till denna lutherska uppfattning av realpresensen. Detta innebär att jag avvisar transsubstantiationsläran, som säger att det sker en förvandling av brödets och vinets väsen, så att brödet och vinet, trots att de behåller sina yttre egenskaper, har Kristi kropps och blods väsen. Även denna lära vill försöka förklara det outsägliga, men är svårbegriplig i sin filosofiska utgångspunkt. Den aristoteliska ontologi som är dess grund omfattas av få, om ens några, i dag. Risken för missförstånd är stor. Dessutom är läran inte nödvändig för att hävda realpresensen.

Skälen för den lutherska nattvardslära jag här antytt är att den enklare förmår uttrycka realpresensen och att den genom sin betoning av ordet tydliggör evangelium. Det måste medges att den filosofiska grunden för denna lära är oklar och att det även går att hävda att evangeliet görs tydligare genom att elementen lyfts fram. Den är inte invändningsfri.

Man kan gå ytterligare ett steg och fråga om dessa läror över huvud taget äger aktualitet i dag. Jag tror de gör det. Bruket att reservera respektive inte reservera sakramenten uttrycker två skilda uppfattningar om nattvarden. Även om vi kan hitta brister i reformationstidens sätt att karakterisera dem, kvarstår skillnaden. När vi närmare försöker beskriva denna skillnad dyker en mängd svårbesvarade frågor upp: Vilken filosofisk begreppsapparat ska vi ta till hjälp för att bearbeta teologiska frågor i dag? Vilken ämbetssyn och kyrkosyn följer med respektive nattvardslära? Modern teologi ger mycket material till bearbetandet av dessa frågor. Det är ingen överdrift att påstå att vi inte tillräckligt utnyttjat det materialet.

Kyrkans teologiska reflektion är beroende av enskilda individers initiativ och intresse. Därför är det av största vikt att vi har en levande debatt om centrala teologiska problem, som inte för snabbt överförs till praktiska eller kyrkopolitiska diskussioner. Som en randanmärkning kan man ändå notera att Signums misstanke att Svenska kyrkan håller på att utveckla en mer reformert (”rent symbolisk”) nattvardslära nog kan avfärdas. Av reaktionerna i Kyrkans Tidning och Svensk Pastoraltidskrift på min ledare kan man åtminstone dra slutsatsen att de som där håller i pennan starkt avvisar en sådan syn. Förhoppningsvis kan den inomkyrkliga debatten tydliggöra vilka uppfattningar om nattvarden som finns i Svenska kyrkan i dag och även anvisa nya vägar framåt.

Cristina Grenholm

”… som på ett obehaglig sätt påminner om katoliker”

Detta uppfattar vi som mycket okontroversiellt. Det stod från början klart att det rörde sig om en inomkyrklig luthersk debatt där vi menar att den katolska kyrkan blev på ett olyckligt sätt indragen. Att Cristina Grenholm såsom ledamot av kyrkomötets läronämnd bekänner sig till luthersk lära borde vara självklart, och det är inte vår sak att avkräva henne något besked om detta. Slutligen är den teologiska oenigheten inte bara något att leva med; den är själva grundförutsättningen för ekumeniken. Vore vi alla ense, behövdes ingen ekumenik. Den oro som uttrycktes i Signums ledare låg på ett annat plan. Orsaken var främst Cristina Grenholms hårda ton (hokus pokus, magi, vidskepelse, avgudadyrkan) som anknöt till välbekant antikatolsk polemik. I sin iver att framhålla ordets primat över elementen gick hon till våldsamma överdrifter och uttryckte sig närmast nedvärderande då hon sade att Kristus inte är mer närvarande i nattvardens bröd än i limpan i skafferiet. Detta framfördes på ledarplats i en tidning som gärna uppträder som Svenska kyrkans officiella organ och var skrivet av en betrodd teolog inom samma kyrka.

Som Cristina Grenholm påpekar i sitt brev har ledaren lett till skarpa reaktioner inom Svenska kyrkan. Ledarens formuleringar har avvisats av både Svenska Kyrkans Tidning och Svensk Pastoraltidskrift liksom av ärkebiskop Werkström i en intervju gjord under mötet mellan lutherska och katolska biskopar. Svenska Kyrkans Tidning visade sig inte heller nöjd med det svar som hon gav där. Här finns alltså inre teologiska motsättningar vi helst håller oss utanför. Vår fråga om Svenska kyrkans ställning har kanske inte besvarats men läget har ändå klarnat något. Allt detta ger anledning till några påpekanden som vi hoppas inte låter allför mästrande. För det första gäller det att vara varsam med orden, också inom teologin och kyrkan. Hårda ord och kränkande omdömen fastnar i medvetandet och hindrar fortsatt kommunikation. Den oenighet som finns kan uttryckas på annat sätt.

För det andra måste man ha klart för sig vem orden drabbar. När rallarsvingarna går kan omkringstående lätt få en snyting i förbifarten. Vi minns ett tillfället då en ansvarig representant för Svenska kyrkan skrev att de högkyrkliga på ett obehagligt sätt påminner om katoliker. Hans förvåning blev stor när han hörde att en del katoliker hade tagit illa vid sig. Örfilen var ju inte avsedd för dem!

Slutligen är det ur ekumenisk synpunkt viktigt att skilja på vad som är kyrkans officiella ståndpunkt och vad som är enskilda medlemmars, också om de är teologer. Det är inte lätt att urskilja i dagens Svenska kyrka som saknar ett auktoritativt läroämbete. Inte minst läronämndens medlemmar borde dock kunna anstränga sig att uttrycka någon form av konsensus. Det är en förutsättning för det ekumeniska arbetet att man vet vem det är man talar med.

Per Beskow