Moral, etik, religion i öppen konsensus

För så där ett decennium sedan talades det, i Sverige, om 90-talet som etikens decen-nium. Med 90-talet i backspegeln kan man undra vad som blev av denna spådom eller förhoppning. Har moraltänkandet blomstrat under decenniet? Nja, om det kan man nog tvista. Men har 90-talets praktiska samhällsliv kanske utmärkt sig som särdeles moraliskt högtstående? Har det alltmer utbredda marknadstänkandet lett till att rättfärdigheten flödat över i vårt samhälle? Nej, det är det nog bara fan själv och hans advokater som vill hävda.

Hur som helst talas det också idag – några veckor in på ett nytt decennium, sekel och millennium – en hel del om ”etik och moral”. Det är nog bra. Eller det kan bli bra, nämligen om det finns talare, samtalare, som reflekterat mer ingående över vad ”etik och moral” är, eller kan vara, i vårt samhälle, i vår kultur och i var individs – medborgarens och privatpersonens – liv. En som kontinuerligt, under decennier, företagit en sådan reflexion är den norske filosofen Knut Erik Tranøy. Åttio år gammal publicerade han 1998 boken Det åpne sinn – Moral og etikk mot et nytt årtusen (Universitetsforlaget, Oslo). Det är en engagerad bok, skriven av en akademisk filosof som absolut inte vill vara blott akademisk. Tranøy har inte mycket till övers för kolleger som tror att intelligent reflexion över vad som är rätt och gott – det vill säga etik – är filosofernas prerogativ. Han är skeptisk till sådana pretentioner, oavsett om filosoferna i fråga sedan stänger in sig i det akademiska elfenbenstornet, eller de sätter sig på höga hästar och rider ut i samhället för att uppfostra den fåkunniga allmänheten om vad en rationell, genomtänkt moral egentligen går ut på. Vi känner igen typerna i Sverige, och de återfinns, i legioner, i många länder. Tranøy försvarar vad han kallar ”allmänmoralen”: den som barn börjar lära redan i sandlådan; den som en uppväxande individ efter hand internaliserar; och den som den vuxna, ansvarskännande medborgaren ofta får anledning att reflektera över, modifiera, förfina, fördjupa och föra vidare till andra, som vittnesbörd och som invit till samtal. Reflexionen över moralen är viktig, så viktig att den bör vara just allmän – och för viktig för att överlåtas åt akademiska viktigpettrar.

Filosofer är, i bästa fall, tränade i att tänka klart och djupt. Men någon vishetens brunn, som andra får hålla sig borta från, har de inte att tillgå. I ett öppet, demokratiskt och pluralistiskt samhälle är det särskilt viktigt, och naturligt, att många medborgare reflekterar över moralen, det vill säga bedriver etik.

Det etiska samtalets värde

Etisk reflexion och samtal om moral bidrar till fredliga, eller till och med harmoniska, förhållanden människor emellan. Tranøy talar för en ”öppen konsensus”, särskilt en öppen, moralisk konsensus. En sådan innebär inte att man är helt överens om vad som är rätt och gott, tillåtet, påbjudet eller förbjudet – detta skulle vara en sluten konsensus. En öppen moralisk konsensus innebär i stället, att även om man i ett samhälle inte är överens om allt i fråga om normer, värden och dygder – en sådan total enighet är för övrigt inget att sträva efter – så finns det mycket som de allra flesta kan enas om är åtminstone acceptabelt, det vill säga, det kan, om än av somliga en smula motvilligt, accepteras. Därtill kommer normer och handlingar som är (helt) oacceptabla, det vill säga, som inte bör accepteras (t.ex. tortyr) – vilket också praktiskt taget alla bör kunna vara överens om.

Att acceptera (i Tranøys mening) en viss, ofta inte helt okontroversiell norm, t.ex. att det är rätt att äta kött, eller ett visst, kanske inte helt okontroversiellt värde, t.ex. beskådandet av fotbollsmatcher, är för somliga individer förbundet med ett mer eller mindre starkt engagemang, det vill säga, de är anhängare av normen eller värdet i fråga – medan för andra individer acceptans inte betyder mer än tolerans, det vill säga, de klandrar inte, och tar inte heller till värre sanktioner, mot dem som följer normen eller eftersträvar värdet i fråga. Och mellan blotta toleransen och det engagerade stödet finns så alla grader av engagemang, stöd och anammande av normer och värden – allt inom ramen för en ”öppen konsensus”.

Emellertid – och detta är Tranøy helt klar över – för att en öppen konsensus skall vara omfattande nog för att vara av verklig betydelse i ett samhälle – så att inte oenighet, konflikt och strid är det som dominerar samhällslivet – måste medborgarna både reflektera, var och en för sig, över sina moraliska värderingar och visa sina moraliska kort för varandra i samtal som är så jämlika som möjligt, det vill säga, där ingen dominerar över den andre blott på grund av sin högre samhällsställning. Så skall, i en öppen dialog, vars och ens personliga moral kunna föras till torgs och påverka andras motsvarande personliga moral – med argument, inte indoktrinering, tvång eller hot. Alla får, eller bör få, utrymme och tid att ta ställning själva, autonomt och i egen takt, till den påverkan, de förslag och de utmaningar som en öppen dialog kommer att leda till och in i.

Autonomi och rättvisa

Knut Erik Tranøy är en liberal, närmare bestämt socialliberal, tänkare. Han tror att den höga värderingen av självbestämmande, autonomi, som utmärker de flesta västerländska samhällen, på det hela taget är av godo. Att patienter anses ha rätt till självbestämmande, eller åtminstone medbestämmande, när de möter läkare som gör upp planer för deras liv är bra och ett framsteg jämfört med hur det var för bara ett par tre decennier sedan, då doktorn regelmässigt visste, det vill säga ansåg sig veta, bäst. Men, menar Tranøy, värderingen av autonomi kan också gå till överdrift, så att den blir till ett försvar av ett hänsynslöst (förment) självförverkligande, som inte har plats för omtänksamhet, solidaritet, generositet och barmhärtighet.

Tranøy tänker sig, att även om uppfattningarna om vad som är ett gott liv är och kommer att förbli olika, så bör det inom ramen för ett öppet pluralistiskt samhälle och en öppen konsensus finnas utrymme för både självförverkligande och omsorg om andra. På tal om självförverkligande ställer Tranøy också de svåra frågorna som får det att brännas under fötterna på alla oss som lever med en levnadsstandard högt över den som miljoner och åter miljoner människor kan hoppas på att någonsin uppnå. Vad kräver vår känsla för rättvisa av oss i förhållande till alla de underprivilegierade? Har vi rätt till självförverkligande och ett gott liv efter eget skön då många saknar den blygsamma materiella standard som är en första förutsättning för ett gott liv? Vi bör ställa sådana moraliskt obekväma frågor, samtidigt som vi inser att alla, också de privilegierade, måste få göra något av den potential att skapa, till-ägna sig och njuta värden som de begåvats med. Tranøy befinner sig i ett dilemma som varje liberal västerlänning som inte satsar på att bedöva sitt sociala och politiska samvete hamnar i: hur upprätta en icke existerande, och kanske omöjlig, balans mellan det goda livets värdemöjligheter och ett djupt känt krav på rättvisa? Men han faller inte för frestelsen att formulera förmenta lösningar och utvägar, som inte är annat än självbedrägeri och illusioner. Därmed visar han sig vara en både samvetsgrann och sannfärdig tänkare.

Att sätta värden på plats

Tranøy är alltid stimulerande att läsa. Men visst finns det punkter där man kan vara kritisk mot hans bok – inte nedgörande kritisk, utan kritisk som den som känner sig tilltalad och uppfordrad att klarlägga, modifiera och bygga vidare. Man kan vara helt sympatisk med hans värderingar, som präglas av humanitet, god vilja och ansvar, utan att finna sig till freds med hans försök att förklara var värderingarna kommer ifrån och varför de är tillförlitliga. Att, som Tranøy gör, tala om, och lita till, en allmänmoral som ”i grund och botten” är ”ett socialt system, ett delsystem av det allomfattande sociala system vi kallar en kultur”, är inte oproblematiskt. Om detta är moralens utgångspunkt, varifrån skall individen/medborgaren då hämta den kritiska etik – invändningen, protesten – han eller hon behöver i en situation som upplevs som olidlig, det vill säga, då andra värderingar och handlingar än de gängse blivit ett måste? Att hon då – detta är det alternativ som modernt västerländskt tänkande bjuder på – får gå till och lita till sig själv som moralens källa låter heroiskt men också käckt i överkant. Ty det är en öppen fråga, om individen hänvisad blott till sig själv hamnar i hjältedåd eller i förtvivlan och nederlag. Frågan är, om vi inte på nytt, och radikalt, måste fråga oss om vi klarar oss – vår samvaro och värdighet – utan ett tänkande som sätter in våra moraliska normer och värderingar i ett överindividuellt, transsocialt, i sista hand utommänskligt, sammanhang. I det perspektivet framstår Tranøys hänvisningar till sociala system och kultur som en halvmesyr, givet en gemensam övertygelse om att den nihilistiska situationen och positionen – det vill säga, att var och en får hänga upp sina normer och värderingar blott på sig själv – är ohållbar.

Man kan så i tanken söka sig bort utöver samhället och kulturen, och på den vägen försöka formulera en filosofisk ontologi som ger plats åt moraliska värden och normer – samtidigt som den sätter samhället/kulturen och dess värden på plats, inte negerar och förskjuter dem utan just sätter dem på plats, inordnade i ett mer omfattande sammanhang.

Eller man kan, än radikalare, orientera sig mot en religiös eller teologisk grundhållning, där det rätta förhållningssättet och handlandet gentemot andra framstår som en bjudande uppenbarelse bortom mänskliga ambitioner att känna, ordna och styra tillvaron. Detta kan synas som en äventyrlig och inte så litet subjektiv väg att gå. Ett äventyr är det förvisso, utan återförsäkringar i kända, eller förment kända, förhållanden. Men frågan är, om inte den religiösa utgångspunkten för moralen är både radikalare och mer universell än andra utgångspunkter, t.ex. i samhälle och kultur.

Gentemot förslag i dessa riktningar skulle Knut Erik Tranøy troligen säga, att vi lever i en sekulariserad värld (där tron på Gud är föråldrad), och i den mån den inte är sekulariserad, finns det många olika religioner och religiösa tänkesätt, varav somliga är obehagligt fundamentalistiska, och andra hur som helst inbördes motstridiga. Allt detta är sant, eller nästan sant, men kanske bör de metafysiska och religiösa traditionernas många illusioner och missgrepp inte få oss att dra slutsatsen att alltsammans är färdigt för historiens sophög – inte mer än all världens kulturers, samhällens och vetenskapers talrika illusioner och missgrepp genom århundradena bör få oss att sluta tänka politiskt och bedriva vetenskap. Religiöst tänkande – det vill säga, tankar om människan och världen i relation till Gud – kan, i en liberal politisk kultur av det slag Tranøy är en talesman för, finnas med som en dynamisk faktor i det öppna, kontinuerligt pågående samtal ur vilket en öppen (moralisk och annan) konsensus uppstår, utvecklas, omvandlas, revideras, bryts ned och återuppstår. Det bör finnas en mängd religiösa och moraliska, eller religiöst moraliska, föreställningar, värden och normer som de allra flesta finner ”acceptabla” (i Tranøys mening).

Somliga kommer då att företräda dessa acceptabla föreställningar, normer och värden, medan andra tolererar dem, det vill säga tar inte bestämt avstånd från dem utan finner dem, i någon mån, intressanta och värda att reflektera över. Men givetvis kan det också inom religionens, eller snarare religionernas, och den religiösa moralens vida fält finnas normer och värden som de flesta (i en liberal, öppen kultur) kommer att finna rätt och slätt oacceptabla (t.ex. den radikala fysiska könsstympning av kvinnor som, med religiös sanktion, förekommer i vissa kulturer).

En etisk reflektion för alla

Värt att notera är hursomhelst, att Tranøy visar sig liberal nog att tillerkänna ”religiösa och politiska samhälls- och världsuppfattningar, eller livsåskådningar och människosyner” (s. 145) – han kallar dem ”teoriekvivalenter”, att skilja från filosofiska och vetenskapliga teorier – en roll i den etiska refle-k-tion som praktiskt taget alla människor är, och bör vara, inbegripna i. Om Tranøy å andra sidan – sedan han konstaterat att sekulariseringen monterat ned den (mer eller mindre) gemensamma religiösa verklighetsuppfattning som en gång fanns i vår kultur – vill försvara sin tillit till samhälle och kultur med att vi alla har ett ansvar att försvara de humana värderingar han själv står för – autonomi, tolerans, medkänsla, barmhärtighet m.m. – så att samhälle och kultur präglas av just dem, då öppnar han sig dels för invändningen, att detta är väl inte mer än en etnocentrisk propå, knuten till en västerländsk, sekulariserad men fortfarande (post-) kristen kultur, dels för den logiska kritiken att han utgår ifrån det vars giltighet han skulle försöka göra reda för.

Eller så är Tranøy själv, sig själv till trots, en religiös person, vars övertygelser slagit honom som omedelbart giltiga och hållbara – det vill säga, som uppenbarelser. Ingen religiös person menar sig ha auktoritet nog att göra reda för hur eller varför hans eller hennes mest grundläggande hållningar och övertygelser äger sin giltighet. Men det religiösa perspektivet står då också i vägen för frestelsen att hänvisa till kultur och sociala system som moralens grund – det vill säga, i vägen för just det som Tranøy gör. Så är då Tranøy kanske bara till hälften religiös, och med sin icke religiösa, så att säga aristoteliska, sida vänder han sig till samhälle och kultur för att förklara och legitimera den allmänmoral som han sätter så stort värde på. Knut Erik Tranøys bok visar vältaligt och nyansrikt att än finns det liv i en liberal västerländsk kultur, präglad av upplysningstankar om tolerans och personlig utveckling, och av (post)kristna värden som medkänsla och barmhärtighet. Hans idé om en öppen moralisk konsensus sammanfattar mycket av det han sålunda bekänner sig till. Jag har här reflekterat vidare kring hur religiösa tänkesätt kan komma in i det allmänna etiska samtalet på ett fruktbart sätt – och därmed bli en del av den öppna moraliska konsensus som kontinuerligt uppstår och utvecklas, eller kan uppstå och utvecklas, i ett liberalt kultur- och samhällsklimat. Mina reflexioner är en replik bland många möjliga. Ty Tranøys bok uppfordrar till många fruktbara samtal om ”etik och moral” – och till utbildandet av en vidsträckt, öppen konsensus. Det är bra. Det räcker länge. Vad som sedan kommer, det vet ingen. Utom möjligen Gud.