Moralens dynamiska drivkraft

I sina Undervisande Tal säger Mäster Eckhart (1260-1327), att människan inte kan vara hel i det hon gör, om hon inte är hel i det hon är. Det är därför som människorna inte borde tänka så mycket på vad de skulle göra, de borde mera tänka på vad de skulle vara. På sitt sedvanligt mästerliga sätt sammanfattar Eckhart sin tids syn på sambandet mellan människan som person och som aktör. Endast den person som är god till sitt väsen kan i längden fungera som god aktör och därför handla rätt.

Genom att förankra personens handling i hennes väsen följer Eckhart ett axiom, en grundläggande sats, som satte sin prägel på medeltidens synsätt och livsstil. Den oefterhärmliga, korthuggna latinska satsen lyder Agere sequitur esse- görat följer varat. Det man gör skall bygga på det man är. Axiomet innebär att människan i sitt handlande (agere) måste rätta sig efter verkligheten (esse). Att svika en medmänniska eller medvetet föra henne bakom ljuset innebär att förvanska verkligheten. Den främste uttolkaren av axiomet var Thomas av Aquino. Det är också där, i människans vara och väsen, i hennes personkärna, som dygden är förankrad, och den skall stimulera till handling.

I anslutning till sina gamla grekiska läromästare, särskilt Aristoteles, ansåg Thomas att dygden (grekiska arete, latin virtus) resp dygderna betyder en människas disposition (habitus) och förmåga till moraliskt handlande. Dygdeläran är själva hjärtpunkten i Aristoteles etik. Dygden har sina rötter i människan som person och skall styra henne som aktör_ Dygderna är moralens dynamiska drivkraft

Dygdernas förträngning

Efter hand har emellertid diskussionen om dygderna alltmer hamnat i skymundan. Sedan upplysningstiden och det nya vetenskapliga synsättets genombott och dominans har moralfilosoferna först och främst funderat övervilka etiska priciper (riktlinjer), normer (regler) och konsekvenser som bör styra våra handlingar. (Vi bortser här från filosofernas utdragna metaetiska övningar; inte is av dem har tillbringat hela sitt vuxna liv med att söka avfärda de etiska värdeomdömenas anspråk på allmän giltighet.)

Både Aristoteles och Thomas av Aquinos intresse för dygderna som moralens drivfjädrar tycktes stå i vägen, när man sökte lösa den moderna tidens etiska konflikter. Handlingsnormer och konsekvenser har en mer objektiv innebörd, de kan göras till föremål för kalkyler, deras hållbarhet kan prövas. De är mer än dygderna jämförbara och tillgängliga för filosofisk analys.

Med förträngningen av dygderna förändrades det etiska scenariot avsevärt. Det såg ut som om moralen hade förlorat sin själ. Vad hjälper riktlinjer och regler när en människa inte är motiverad att sträva efter det goda och handla rätt? Man har lyft fram aktörsmodellen – och låtit personmodellen falla i glömska (jfr Signum 1991 nr 8). Visserligen har även i vår tid en personorienterad etik varit levande i både den franska (J Maritain, E Mounier) och den tyska (M Buber, E Fromm, K Rahner) kulturkretsen. Personalismen hade emellertid svårt att vinna terräng i den anglosachsiska världen där de längsta avsnitten av den vetenskapliga, i synnerhet den biologiska, forskningsfronten låg och fortfarande ligger.

Dygdernas återkomst

Revolten mot en enbart principorienterad etik kom för ett dussin år sedan. Den inleddes av Alasdair MacIntyre. Sedan han hade gett ut sin banbrytande bok After Virtue (University av Notre Dame, 1981) kom en strid ström av publikationer som behandlade samma ämne. I sin nyligen publicerade översiktsartikel The Return of Virtue åskådliggör William C Spohn vid Jesuit School of Theology at Berkeley otillräckligheten i en etik där enbart riktlinjer och regler, plikter och påbud väntas påverka människans handlande. (Theological Studies 1992 nr 1)

En anledning till denna bristfällighet är principernas oförmåga att ge vägledning när komplicerade beslut måste fattas. Principerna har ofta inte kunnat klara den uppgift man tilldelat dem. Hur skall man exempelvis låta bli att lösa en till synes utsiktslös konflikt med våld? Hur skall man avväga naturens egenvärde mot dess bruksvärde? Var går gränserna för användning av genteknologiska metoder på levande organismer? När förvandlas ingrepp till övergrepp? Vilka medicinska behandlingsbehov skall få vårdgaranti i ett samhälle där växande vårdbehov slåss om de krympande tillgångarna? Kan dygderna hjälpa vidare när principerna sviker eller inte längre räcker till? Kommer en vis person längre än en etikkunnig expert? Det är inte minst frustrationen över de etiska principernas vanmakt inför en person som inte är motiverad att handla som har lett till revolten. Vad hjälper noggranna kalkyler om hur mycket vi tunnar ut ozonskiktet, om hur många arter vi utrotar dagligen, om hur mycket vi smutsar ner oceanerna, när ingen eller bara några få entusiaster bryr sig om det? När de etiska principerna om vårt ansvar för kommande generationers livsbetingelser och för arternas mångfald dör bort i tomma intet? När den moraliska energi som ansträngningen kostar är så svårt att mobilisera? Utan inre omvändelse, inspirerad av dygderna som ledstjärnor, har mänskligheten ingen framtid.

Dygdernas innebörd

Vad är det då som döljer sig bakom den fadda och kraftlösa termen dygd? Spohn säger att virtues are skills of character, dygder är moraliska egenskaper hos en person, exempelvis mod, pålitlighet, sanningsenlighet, trofasthet, uthållighet. Dessa egenskaper disponerar eller bereder människan att orientera sitt handlande mot goda mål, exempelvis att befrämja gemenskapens (familjens, vänkretsens, församlingens, samhällets osv) bästa, värna om miljön, förvärva kunskap, söka försoning, skapa fred. Denna målinriktning ger en människas handlande profil och sammanhang. Dygdebegreppets innebörd tycks vara mera kraftfull än vad termen i förstone låter påskina.

När man försöker att precisera begreppets innebörd finner man hos olika anhängare till en dygdetik följande gemensamma drag:

– Dygdetiken står den mänskliga personens grundattityder och karaktär i centrum för uppmärksamheten. Extrema attityder skall man undvika: dumdristighet skjuter över målet, feghet skjuter under målet, bara mod når målet. Slösaktighet ger för mycket, snålhet för lite, generositet är dygden i mitten mellan de extrema attityderna.

– Dygden går bortom krav och regler. Pliktetiken säger att man bör göra gott mot en behövande människa. Men välviljans dygd (the virtue of benevolence) går längre än godhetsplikten (the duty of beneficence). En svårt lidande cancerpatient skall enligt konstens alla regler få adekvat smärtbehandling. Men doktorns och sköterskans empati, deras medmänskliga närvaro och beredskap att lyssna kan mycket väl gå längre än reglerna kräver. Sveket glömmer reglerna, dygden går bortom dem.

– Dygden uppenbarar sitt kreativa väsen när människan skall handla utan att ha regler till sin hjälp. Regler är ju bara stödstrukturer som skall tjäna livet. Men livet kan aldrig ungas in i regler. Livet gäckar ofta både bud och förbud. En respektfull och trofast människa brukar handla rätt även i moraliskt utsatta gränssituationer. En svekfull och föraktfull människa som är låst i sin självupptagenhet är inte hjälpt av regler hur tydliga de än är.

– En god människa som tack vare sina livsbefrämjande inre drivkrafter utför rätt handling far erfara livets mening, i enlighet med Aristoteles ord: En människa är inte god till sitt väsen enbart därför att hon gör det goda utan därför att hon gläder sig över det goda. Den goda personen och den rätta handlingen blir ett. Att känna igen enheten – dvs att se personen och hennes innersta drivkrafter speglade i handlingen – väcker glädje.

Dygdernas aktualitet

En viss kultur eller samhällsutveckling kräver och formar vissa specifika dygder. Visserligen behåller de gamla grekernas fyra kardinaldygder tapperhet, rättrådighet, klokhet och måttfullhet sin aktualitet, liksom de tre ”teologiska” dygderna tro, hopp och kärlek. Nya tider behöver emellertid nya dygder. Vår tid präglas av ett ofta illa dolt värdesystem där icke-moraliska värden såsom hälsa, framgång och måttbandsreglerad skönhet bestämmer måttet av lycka. Mänsklig lycka knyts inte längre till inre moraliska ideal som människan bär inom sig, utan till yttre mätbara biologiska och ekonomiska företräden.

Enligt både den grekiska filosofin och den judiskkristna värdetraditionen har mänsklig lycka bara bestånd, om människan rotar sig i, och strävar efter, moralisk godhet. De moraliska egenskaper som hjälper en människa att stå emot tidens ytliga trend är frimodighet, anspråkslöshet, civilkurage, tolerans för naturliga och kulturella variationer och inte minst ett självständigt omdöme. Dessa dygder, i kombination med varsamhet och vördnad inför allt levande, bör ingå i dagens moraliska ideal.

Kan dygder bli föremål för inlärning? Aristoteles svarar ja på den frågan.

Vänskapen är den rätta miljön och grogrunden för framväxten av dygderna. Man kan lära sig och ”ta till sig” dygderna i vänkretsen. Aristoteles var alltså medveten om att dygden kräver ett socialt rum för att kunna slå rot hos en människa. Det är sannolikt att vår tid måste komplettera det sociala rummet för inlärning av dygderna. Den primära och naturliga miljön är den egna kärnfamiljen som emellertid måste vidgas till att omfatta arbetslag på verkstadsgolv och sjukhus, skolklasser och forskarlag. Kyrkans katekes och liturgifirande församling kan skapa utmärkta tillfällen för inlärning som leder till och bekräftar en i personen rotad moral. Det finns tyvärr svåröverkomliga hinder mot konsten att utöva dygder, inte minst i Sverige. En inflytelserik fiende till dygdetiken har varit den sociala ingenjörskonsten som, något tillspetsat uttryckt. Har försökt skapa ett samhällssystem som är så överlägset gott att ingen längre behöver vara god (fritt efter T S Eliot). Det kan leda till uppfattningen att moralisk ansträngning är något för folk som inte vet hur man utnyttjar systemet. Moralen är onödig, och dygderna har blivit överflödiga.

Dygdernas begränsning

Dygdetiken saknar inte invändningar. Måste inte en människas handling kunna granskas och vara föremål för allmängiltig bedömning? Och gör inte etiska omdömen (som är vägledande för en människas handlande) med rätta anspråk på allmän giltighet med möjlighet att argumentera för och emot? Känner sig inte människor som påverkas av dygdetiken upphöjda över regler och riktlinjer? Struntar de inte ibland i att redovisa skälen för sitt handlande? Är inte dygdetiken dömd till godtycke, placerar den inte sig själv bortom redovisningsskyldighet om rätt och fel?

Denna invändning skulle vara förödande, om dygden bannlyste all reflektion över regler, plikter och konsekvenser. Dygdetiken är inte något teoretiskt alternativ till pliktetik eller konsekvensetik. Den ifrågasätter i stället aktörsmodellens dominans i Sverige när det gäller att lösa etiska konflikter. Den modellen innebär att man i analysen av en konflikt identifierar de inblandade aktörernas intressen och avväger dessa mot varandra med hjälp av etablerade etiska riktlinjer såsom autonomi-, godhets- och rättviseprincipen. Problemet med denna konfliktlösningsmodell är att den är alltför självgående och skild från den levande personen.

Dygder som leder människan som person, och principer som hjälper henne som aktör, behöver varandra. Aktörsmodellen måste kompletteras med personmodellen, regeletik med dygdetik. Utan dygd är personen verkningslös i sitt handlande, utan riktlinjer kan hon vara otydlig eller rentav blind. Båda är nödvändiga för att etik skall kunna bli praktisk och verkningsfull moral.