Länge trodde många av oss att vi levde vid 1900-talets mitt. Efter hand inser vi ändå att årtusendet nalkas sitt obönhörliga slut. Inför tusenårsskiftet fylls vi med förväntningar och med fruktan. Att möta ett nytt årtusende är emellertid inte någon helt ny situation. Åren före år 1000 drog en våg av apokalyptiska förväntningar över Europa. Profeter siade om att den yttersta dagen nu var inne, och att stora olyckor nu skulle drabba världen. Men det ödesdigra året passerade utan katastrofer, och historien gick omärkligt in i ett nytt millennium. Under de båda närmast kommande århundradena skulle klosterordnarna, korstågen, tiggarordnarna och den skolastiska vetenskapen se dagen, romanska och gotiska katedraler skulle växa upp i Europas städer. Historien gick vidare, på gott och ont.
Också denna gång är förväntningarna inför sekel slutet mera färgade av oro än av förhoppningar. Alla kärnvapenavtal till trots hänger det stora kriget som ett hot över mänskligheten. Våra tillgångar minskar kontinuerligt, svältkatastrofer och epidemier hotar. Påfrestningarna på miljön blir alltmer outhärdliga, från ozonskiktet till grundvattnet. Den framtidsoptimism som många kände för bara femton år sedan har bytts mot en förlamande misstro inför framtiden. Det är inte minst kännbart hos de unga som så tydligt saknar ljusa visioner inför den framtid de snart skall överta. Denna brist på mening, som så många plågas av i dag, är inte utan relation till tidens sekulära grundhållning och avvisandet av all transcendens. Om man principiellt förklarar att tillvaron saknar mening, bör man inte sedan förundra sig över att den också i praktiken tycks meningslös.
En tilltro till framtiden är ingen otillåten eskapism. Den är tvärtom förutsättningen om någon skall orka ta itu med dagens frågor, också dem som ligger närmast. Att ingjuta mod och förhoppningar är mer än någonsin nödvändigt i en situation som tycks många hopplös. Ett sådant mod kan inte grundas på enstaka positiva tecken i tiden. Det är nödvändigt att bygga upp ett medvetande om att vårt liv är i sig självt meningsfullt och att det livsdugliga till slut segrar över destruktionen. Detta är i grunden ett religiöst förhållningssätt, och pessimisten kan förkasta det som naivt, men det finns goda skäl att trots allt bejaka det. Mänskligt liv och mänsklig kultur är i sig i själva synliga bevis på att människor inte bara kan överleva hotet mot sin existens utan också skapa något nytt och bestående.
Detta innebär förvisso inte att alla hoppfulla framtidsvisioner är realistiska. Den entusiasmens glöd som tändes av 68-vågen i den marxistiska revolutionens tecken, falnade hastigare än någon hade väntat. Tron på en kommande solidaritet mellan folk och raser ser i dag inte hoppfull ut vare sig i Sydafrika eller i Invandrarsverige. Detsamma gäller de många vägar till inre förnyelse som propagerades under 70-talet liksom de recept på individuell lycka och livsnjutning som det nyegoistiska 80-talet har att erbjuda.
Många framtidsförhoppningar av i dag går under den nebulösa beteckningen New Age. Man finner dessa spekulationer på Svenska Dagbladets Idagsida, i TV:s Sköna söndag och i mängden av terapikurser och hälsotips. Allt detta har sina rötter i 60-talets motkultur, i arvet från hippies och nyandliga rörelser. I dag har det mesta kommersialiserats och blivit till fritidssysselsättningar för de ekonomiskt välmående. Själva namnet New Age kommer från astrologiska spekulationer. 1962, sade astrologerna, gick vårdagjämningens precessionspunkt över från Fiskarnas till Vattumannens stjärnbild. Det innebar enligt somligas mening att kristendomens tvåtusenåriga tid nu var över och att Vattumannens tidsålder, The Aquarian age, stod för dörren med nya och fräscha löften. Detta kan vara värt att hålla i minnet. Man behöver inte som frikyrkopastorn Torbjörn Freij (i New Age – de nygamla lögnerna från Eden 1984) betrakta New Age-rörelsen som en satanisk konspiration mot mänskligheten. Det räcker med att dess framtidshopp visserligen är religiöst motiverat men står helt vid sidan om den kristna traditionen och dess värderingar. New Age-rörelsens framtidslöften vilar helt visst på mycket osäkra grunder.
New Age rymmer en mängd av teman. Här möter en holistisk världsbild som kan övergå i kosmisk mystik, här finns olika slag av meditation och ”positivt tänkande” liksom metoder för självförverkligande och för välmående till kropp och själ. (Det finns en belysande artikel om allt detta i Sökaren 1:1988.) Det iögonenfallande är inte bara lättrogenheten inför påstådda livsinsikter och hälsokurer utan framför allt det egocentriska perspektivet. ”Tyck om dig själv och må bra!” är det inte så sällan det grundläggande budskapet. Utan tvivel kan ett sådant budskap ge tillfällig tröst åt en och annan i en tid då många mår illa. Men med sitt koketta självpysslande uppvisar New Age-rörelsen alltför ofta drag av en förfärande omogenhet i en tid då vuxet ansvar och omsorg om nästan är mer av nöden än någonsin.
Det tragiska är att de kristna samfunden – bl.a. i Sverige – har varit alltför oupplysta och illa rustade för att erbjuda dagens människor ett andligt budskap och en genomtänkt etisk åskådning. Alltför ofta möter man två motsatta attityder, som båda är lika ofruktbara: de traditionellt bibeltroendes ovilja och oförmåga att föra en dialog med andra, den viljelösa följsamheten hos sådana kristna som till varje pris vill anpassa sig till sin tid. De båda motsägande beskrivningarna av de kristna som trångsynta och fanatiska eller som medgörliga och idefattiga återspeglar var och en på sitt sätt en brist på spänst och kreativitet i kristet tänkande. Frånvaron av gemensam målsättning och vilja splittrar de kristna och fjärmar människorna från kristen tro överhuvudtaget. Det omöjliggör all sund och intelligent reflexion inför aktuella problem och frågeställningar.
Att ge människorna mening i livet och grundläggande värderingar borde höra till den kristna förkunnelsens väsentligaste målsättningar. För att citera Anders Piltz (i Signum 1987:9–10, s. 276) lär oss den kristna människosynen ”att den mänskliga personen har ett unikt värde ’i världens centrum’, att historien har en mening, att framsteg är möjligt på alla områden, att det fortfarande går att hoppas på en värld grundad på rättvisa och solidaritet i respekt för rätten, att det inte är nödvändigt att låta sig överväldigas av ondskan”. Det är en positiv livssyn som inte är grundad på någon känslooptimism utan på förvissningen att vår värld har en transcendent dimension och en räckvidd utöver det materiella och ekonomiska. Det är tongångar av det slaget som vi alltför sällan hör i dagens kristna förkunnelse. Den katolska kyrkan har här unika möjligheter att ge nutidsmänniskan en hoppfull livsförståelse genom sin religiösa och filosofiska tradition och sin öppenhet i kultur och samhälle. Problemet är, som vi alla vet, att den har betydande svårigheter att göra sig hörd och förstådd i vårt land.
Till framtidens talesmän hör inte oväntat påven Johannes Paulus II. I sina tal och skrifter uppehåller han sig förvånansvärt ofta vid tanken på det förestående tusenårsskiftet. Han gör detta utan att måla upp något Harmageddon utan möter tvärtom den nya tiden med hoppfullhet som ”ett nytt Advent”. Detta tema, som verkligen hör till hans älsklingstankar, dyker upp redan under tiden innan han valdes till påve. I mars 1976 höll kardinal Wojtyla en serie fastemeditationer vid Vatikanen (sv övers Ett tecken som väcker strid, Catholica 1982). Meditationerna avslutades med just en sådan utblick:
”Genom att det heliga året 1975 kommit till sitt slut har vi redan skridit in i den sista fjärdedelen av andra årtusendet efter Kristi födelse, ett nytt Advent för kyrkan och mänskligheten.”
Som påve tog han upp temat på nytt i encyklikan Redemptor hominis 1979, denna gång redan i inledningskapitlet. Påven började encyklikan med att påminna om hur Gud har gett honom hans uppdrag i en tid som ligger mycket nära år 2000. Det är nu svårt att avgöra, säger han, vad detta år kommer att betyda för varje folk, nation, land och kontinent, men han ser det som vi nu befinner oss i ett nytt advent, en tid av förväntan.
I kap 7 skrev påven att kyrkan för närvarande befinner sig i perioden mellan Andra vatikankonciliet och årtusendeskiftet. Medan konciliet satte kyrkan i gång, måste den nu se till att det nya adventet vid det andra årtusendets slut för oss närmare Honom som är Pater futuri saeculi (Jes 9:6). Det ord som i den svenska bibeln översätts med ”Evig Fader” har i Vulgata fått en översättning som kan återges med ”den kommande tidens Fader” eller till och med ”det kommande seklets Fader.” I kanske medveten motsättning mot den koncilienostalgi som finns på sina håll i kyrkan, ville påven också denna gång rikta blicken mot framtiden.
Encyklikan Redemptoris Mater 1987 tar upp temat ännu en gång. I kap. 3 angav påven varför han har gjort Jungfru Maria till ämne för en encyklika. Skälet är just att vi närmar oss år 2000. Maria blir aktuell därigenom att hon inför 2000-årsfirandet av Jesu födelse framstår som föregångerskan. Hon firas som sådan i adventstidens liturgi och lyser som morgonstjärnan när den förebådar Rättfärdighetens Sol. Därför är det särskilt viktigt att framhålla Marias roll just vid årtusendets slut.
Påvens starka intresse för tusenårsskiftet är förmodligen påverkat av den polska 1800-talsmessianismen, som han har haft nära beröring med. Från denna rörelse – som rymt både fantasterier och en mera solid katolsk fromhet – har han övertagit det framtidsoptimistiska draget, de positiva förväntningarna inför allt det som ligger framför mänskligheten och kyrkan. Hur påven själv tänker sig att detta skall förverkligas är inte lätt att veta, och han avstår klokt nog från mera specificerade framtidsdrömmar. Däremot framhåller han ständigt hur den kristna tron inte får nöja sig med att vara tillbakablickande, och hur också mänsklighetens framtid är innesluten i Guds frälsningsplan och i inkarnationens mysterium.
Det nya årtusendet ställer mänskligheten inför nya uppgifter men också inför nya möjligheter. Naturligtvis innebär inte tusenårsskiftet i sig något radikalt nytt. Vår tideräkning är en konvention, också i kristet perspektiv. Men i en tid då så mycket av mänskliga värden står på spel är det väsentligt att domedagsstämningarna inte tillåts att ta över. Kristen tro innebär inte enbart skepsis inför orealistiska framtidsdrömmar. Här finns också tilltron till Guds löften och till människors förmåga att skapa en framtid, präglad av omsorg och inbördes ansvar.