Möten med bibeln

Fem svenska teologer har skrivit en bok om möten med bibeln. De flesta tillhör Svenska kyrkan, en är baptist och en katolik. De representerar olika teologiska discipliner och endast två är exegeter. Titeln förklaras i inledningen på följande sätt: ”Det är vår förhoppning att den skall fungera som en öppning mellan bibelns verkligheter och vår.” Man lägger märke till pluralformen: verkligheter. Om något går som en röd tråd genom denna bok är det övertygelsen om en pluralism: bibeln är inte en bok utan många, den vittnar inte om en enda tolkning utan om många tolkningar av världen och Gud.

Det tyder på en sympatisk öppenhet och denna exemplifieras också i de sju olika kapitlen där vi möter rubriker som ”Att uthärda bibelns mångfald”, ”Att söka kärleken med bibelns hjälp” och ”Att kritisera bibeln”. Det markeras inte vilken författare som står för de olika avsnitten, utan alla har arbetat med alla kapitel. Mellan kapitlen finns korta stycken, tryckta i spaltform, av en mer litterär form och ofta mera provocerande. Här finns till exempel ett brev från Job, en feministisk läsning av Esters bok och ett stycke om Pontius Pilatus, denna så ofta nämnda men så litet dryftade person.

Som helhet är framställningen ett bra exempel på hur nutida teologi i Sverige ser på bibeln och diskuterar olika problem i samband med den. Man är noga med bibelordets historiska förankring och poängterar att en tidlös lära ingalunda kan utläsas ur bibelordet. Kanonproblematiken får en intressant behandling, varvid man skiljer mellan den större kristna bibeln (Septuaginta och Nya testamentet) och den mindre kristna bibeln (den hebreiska bibeln och Nya testamentet). Benämningen Gamla testamentet anses olämplig och i dess ställe lanseras – som så ofta numera – ”den hebreiska bibeln”, varvid man dock tar ställning i kanonfrågan och utskiljer de deuterokanoniska skrifterna (liksom, noga taget, halva Daniels bok som är på arameiska).

Två traditionella begrepp saknas helt: inspiration och auktoritet. ”Inspiration” och ”inspirerad” förekommer några gånger, men då endast som beskrivningar på hur människor kan bli inspirerade av bibelns berättelser. Om auktoriteten heter det, att om bibeln tillskrivs auktoritet kan det betyda att den görs till en av utgångspunkterna för reflektionen om Gud och livet (s. 155). Det behöver inte betyda att bibeln ses som en norm. Här tycks man nästan helt ha uppgivit tanken på en metafysisk förankring av bibelordet (nog så viktig för Luther): bibeln kan inspirera och ses som en auktoritet men inte på ett annorlunda sätt än vad som gäller för all annan litteratur.

Detta synsätt kan givetvis ses som ett komplement till det mera traditionella sättet inom kyrkan att se på bibeln och upplevs säkert som mera tillgängligt för dagens människor. Risken är endast att annan reduktionism kan följa med på köpet. I en – i övrigt tänkvärd – analys av Jesaja, kapitel 53 heter det att tjänaren visserligen lider ställföreträdande, men att detta inte får ses som ett offer. ”När Jesu död förstås som ett offer så är det utifrån hans radikala livshållning, där liv bara kan vinnas genom död” (s. 142). Här skulle man vilja komplettera med en hänvisning till instiftelseberättelsen, där det heter: ”Detta är min kropp som offras för er” (1 Kor 11:24). Och i Hebreerbrevet tolkas Jesu död i hög grad i offerkategorier.

Man saknar också i rätt hög grad några ord om hur bibeln fungerar i bön och gudstjänst. Det finns en intellektualistisk slagsida i framställningen. För kristna människor har bibeln dock aldrig varit enbart något man läser och diskuterar, den har varit något man ber med och genom. Det fjärde kapitlet (”Att söka kärleken med bibelns hjälp”) behandlar just ett mera existentiellt sätt att läsa bibeln, men inte heller där tas den liturgiska läsningen av bibeln upp.

Utifrån sina något begränsade förutsättningar är detta en utmärkt bok om bibeln. Det hade varit bra om några litteraturtips hade funnits med.