Trösta … med vad?

Tragedin i Indiska oceanen kommer, liksom digerdöden (år 1349–50), Poltava (år 1709), spanska sjukan (år 1918–20) och Estoniakatastrofen att lämna djupa spår i den svenska folksjälen. Endast en övertygande tröstegrund kan underlätta det fortsatta sorgearbetet.

Flodvågorna drabbade såväl barn som vuxna, välutbildade som analfabeter. Alla delar plötsligt samma livsvillkor, inte bara i teorin utan hudnära. Situationen är också unik därigenom att Sverige har råkat ut för ett multitrauma, ett mångfasetterat sammanbrott. Förlusten av en vän eller anhörig är svår nog att bära under odramatiska omständigheter. De obehagliga intrycken av otaliga döda kroppar och svårigheterna att ge dem ett värdigt omhändertagande förvärrar. Naturens vidunderliga krafter gör sig brutalt påminda och raserar obarmhärtigt varje naiv syn på liv och död. Till råga på allt kommer en stor förvåning och frustration över samhällets oförmåga att agera.

Hur skall vi finna tröst i denna situation? Samtal och tårar hjälper, en omfamning lindrar. Vi kan även uttrycka vår sorg genom att tända ett ljus. Försöken att så småningom acceptera och försona sig med tillvaron kräver dock starkare mediciner. Medborgarnas världsbild och gudsbild har ju kommit i gungning. Verklighetsuppfattningen har fått sig en törn.

På DN debatt den 2 januari söker Sverker Sörlin få proportion på det inträffade. Hur klargörande och tankeväckande Sörlins bidrag än är, vittnar hans resonemang om hjälplöshet, när han utbrister: ”Nu är det enda mänskliga att tvivla på all mening.” Global solidaritet och social ingenjörskonst är enda utvägen. Ett rent sekulärt program stöter uppenbarligen här på besvärande gränser.

Utan anspråk på ett heltäckande svar, tror jag att ett kristet perspektiv kan fungera som ett alternativ. Ett sådant utgår från att evolutionen pågår och att det finns brister i universum. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”, som Paulus uttrycker det (Rom 8:22). Gud är inte färdig med sin skapelse och människan får finna sig i att inte ha total kontroll. Det onda då? De flesta filosofer och teologer medger visserligen att det s.k. teodicéproblemet (förekomsten av det onda trots en god Skapare) ännu inte fått en tillfredsställande behandling. Men svaret lutar åt att det onda i själva verket är en brist på någonting. Det gäller då för oss människor att försöka leva med bristerna, må det vara våra egna, samhällets eller naturens. Förutom en yttre katastrofberedskap behövs en inre, existentiell, beredskap att förhålla sig till de risker som den spruckna tillvaron medför. En inre styrka kan dämpa dödsångesten och därmed göra oss mindre rädda för livet.

Genom att själv bli människa har Gud gjort sig sårbar och utsatt sig för lidanden, vilket Mel Gibson illustrerade i filmen The Passion of The Christ. Vad filmen tyvärr bara antydde är att allting inte tar slut i och med att jordelivet är över. Maria, dramats centralgestalt, vägrar låta den extrema påfrestningen omintetgöra hoppet. Efter Jesu död vakade hon troget med lärjungarna i ständig bön (Apg 1:14) och kristendomen växte fram tack vare övertygelsen om ett evigt liv. Upptäckten av ett större sammanhang bortom de egna referensramarna gav en mening. En öppning för oss nu kan vara att mitt i allt elände förundras över alla goda krafter som motarbetar hopplösheten. Vi kan trösta varandra genom att stilla undra över varifrån denna godhet kommer.