Reformatoriskt ordensliv

Under de senaste tio åren har kvinnligt ordensliv tilldragit sig ett växande intresse inom forskningen. Teologen Birgitta Laghés doktorsavhandling är ett utflöde av detta intresse, men till skillnad från det stora flertalet arbeten inom denna växande genre handlar det här om en ordensgemenskap som vuxit fram på reformatorisk, lågkyrklig grund och som senare förgrenat sig i en evangelisk-luthersk och en katolsk gren. Dessa båda grenar förenas i sin betoning av arvet från grundarinnan Gunvor Norman med ordensnamnet Paulina Mariadotter.

Syftet med undersökningen är att med utgångspunkt i Paulina Mariadotter och Mariadöttrarna klarlägga och analysera framväxten av kvinnligt klosterliv på reformatorisk grund under 1900-talet. Laghé utgår från en teoretisk analysram som tar fasta på spiritualitet, symbolisk ordning, liten och stor tradition samt den lutherska kallelseläran. Spiritualitet förstås här som det andliga liv som formas utifrån erfarenheter av mystik, även av profetisk art, och som låter sig struktureras i någon form av gemenskap. Den symboliska ordningen avser det meningsskapande system som människan ingår i och som präglar hennes förståelse av verkligheten. Den lilla traditionen syftar på religiösa gemenskaper på lokalplanet, medan den stora traditionen representeras av kyrkliga lärosystem och normativa ordningar. Genom den lutherska kallelseläran knöts kvinnan till make och hushåll och därmed till det biologiska moderskapet. Men under 1800-talet gjordes försök att omtolka denna kallelselära genom att vidga hushålls- och modersbegreppet. Med utgångspunkt i detta perspektiv analyseras Paulina Mariadotters syn på genusrelationer, kvinnlighet och frågan om kvinnans uppgift i kyrka och samhälle.

I avhandlingens första del ges en ingående skildring av Paulina Mariadotters andliga utveckling, systraskapets framväxt och successiva omvandling från en löslig religiös gemenskap till en fast strukturerad kongregation med ordensdräkt, konstitutioner, gemenskapstecken, ordensnamn och bindande löften. Det första systraskapet etablerades i Vallby utanför Enköping. Kongregationen etablerade sig också i Danmark, Tyskland och Finland. För Paulina Mariadotter, som i unga år arbetat som lärarinna på ett skyddshem för unga flickor, var frågan om den ogifta ”manlösa” kvinnans ställning i samhället en brännande fråga. I samband med en livskris 1937 mötte hon den karismatiska oxfordgrupprörelsen, vars betoning av omvändelse och personlig gudserfarenhet, etiska ideal och andliga metod gav hennes liv en ny riktning. Till detta bidrog också upplevelser av mystik art, framför allt då den vision som går under namnet ”Besöket” och som inträffade i mars 1949. Denna vision, vilken tog formen av ett möte med Jesus och jungfru Maria, kom att tolkas som ett gudomligt uppdrag att grunda en religiös gemenskap. Även i övrigt kom, enligt Laghé, Paulina Mariadotters mystika upplevelser att bli bestämmande för kongregationens utveckling och utbredning. Så var etableringen i Trier ett resultat av en vision att bistå Tysklands kvinnor. I Trier tog systraskapet starka intryck av katolskt ordensliv. Men till skillnad från de högkyrkliga ordensgemenskaperna aktade sig de närmast lågkyrkliga Mariadöttrarna för att kopiera det katolska ordenslivets regelverk och valde i stället att integrera element av katolsk spiritualitet i den egna ”lilla tradition” som höll på att formas.

På 1960-talet flyttades kongregationens centrum från Danmark och Tyskland först till Vadstena och därefter åter till Vallby nära Enköping, där de evangeliska Mariadöttrarnas moderhus alltsedan dess befunnit sig. Laghé tar också upp den kris som uppstod då systrarna i Vadstena i slutet av 1970-talet tillkännagav att de ämnade konvertera till den katolska kyrkan. I detta läge framträder, menar hon, styrkan i Paulina Mariadotters ledarskap. Hon gav sitt stöd åt de systrar som övervägde att konvertera och lade därmed grunden till Mariadöttrarna som ett ekumeniskt systraskap med gemensamma rötter i ”Besöket” och den lilla tradition som formats utifrån hennes andliga erfarenheter och profetiska budskap. Hennes ställningstagande i kvinnoprästfrågan går i samma riktning. Hon bestämde att systrarna skulle underordna sig den kyrkliga ordningen i den kyrka de tillhörde. Laghés sammanfattande slutsats är att Paulina Mariadotter banade vägen för ordenslivets återkomst i Svenska kyrkan, vilket hon tolkar som ett uttryck för ett profetiskt uppdrag. Laghé bekräftar därmed Mariadöttrarnas egen tolkningstradition, vilken här sätts in i ett större historiskt och teologiskt sammanhang. Hon betonar här särskilt kopplingen till den lågkyrkliga traditionen inom lutherdomen och söker påvisa en linje tillbaka till Martin Luther, som i tidigare skrifter förordat församlingsanknutna, karitativt inriktade troendegemenskaper med temporära löften.

En styrka i avhandlingen är de klart formulerade teoretiska perspektiven, vilka genom att ha hämtats från flera olika håll skapar en intressant spänning. Ett exempel är analysen av mystika erfarenheter, där Laghé kopplat samman definitioner som fokuserar dessa erfarenheters betydelse för den enskilde med modeller som tar fasta på de i katolska kyrkan tillämpade kriterierna för att bedöma profetiska uppenbarelser. Från denna utgångspunkt kan Paulina Mariadotters mystika erfarenheter tolkas som ett profetiskt budskap till samtidens kvinnor om ordenslivet som en andlig väg att realisera moderskallelsen. Budskapet innebar samtidigt ett ifrågasättande av den lutherska kallelselärans ensidiga betoning av äktenskapet och det biologiska moderskapet. Laghé framhåller att Paulina Mariadotter utvecklade en form av ordensliv som kunde accepteras och vinna anklang i de nordiska kyrkorna. Detta bekräftas av det faktum att Mariadöttrarna är den enda ordensgemenskap inom Svenska kyrkan som växer och drar till sig unga aspiranter.

I de normerande texter som Paulina Mariadotter formulerade för systraskapet framträder påverkan från katolska författare, inte minst då från Getrude von Le Forts verk Die Ewige Frau, där jungfru Maria framställs som en metafysisk symbol och förebild för kvinnor. Men de starkaste influenserna kom från oxfordgrupprörelsen, vars religiösa livsomvandlingsprogram utgör det centrala fundamentet i hennes spiritualitet. Trots att Paulina Mariadotter på 1940-talet bröt med rörelsen, höll hon fast vid dess andliga program, spiritualistiska kyrkosyn och överkonfessionella allianskristendom. Som jag ser det representerade Mariadöttrarna den yttersta konsekvensen av oxfordgrupprörelsens religiösa ideologi. Rörelsens kärna utgjordes av celibatära ”lag” av manliga ”heltidsarbetare” som ägnade sig åt omvändelsearbete. Mariadöttrarnas växte fram ur ett sådant lag, men med den skillnaden att heltidsarbetarna uteslutande bestod av kvinnor. Paulina Mariadotter vidareutvecklade denna princip därhän att den inre kyrkan tog konkret gestalt i ordenslivet, vilket därmed kom att framstå som den egentliga basen för den kristna enhet, för vilken Mariadöttrarna skulle vara ett redskap. Detta för tankarna till den i katolska kyrkan fram till Andra Vatikankonciliet gängse uppfattningen av ordenslivet som det mest fulländade uttrycket för den katolska livsformen. Men från en ecklesiologisk utgångspunkt representerade detta något helt annat än den personalistiska och funktionella kyrkosyn som Paulina Mariadotter företrädde. Inom systraskapet fungerade systrarna i liturgiska och pastorala sammanhang, och Paulina Mariadotter fortsatte livet ut att tillämpa den form av ömsesidig bekännelse som utvecklats inom oxfordgrupprörelsen.

Birgitta Laghé har i sin välskrivna, välstrukturerade och teoretiskt avancerade doktorsavhandling på ett utmärkt sätt illustrerat den symboliska ordningens betydelse för framväxten av en ”liten tradition” och för samspelet mellan Mariadöttrarnas lilla tradition och den stora traditionen, vilken representeras av kyrkliga och religiösa metastrukturer av olika slag. Hon har vidare visat hur spiritualitetsbegreppet kan användas på ett fruktbart sätt och sist, men inte minst, på betydelsen av att lyfta fram genusfrågorna i forskning om ordensliv.