Poetisk kraft med små medel

Författaren och litteraturkritikern Eva Ström har vid detta laget sju diktsamlingar och fyra prosaböcker bakom sig sedan debuten 1977. För sin förra diktsamling, Revbensstäderna, belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris. Omslaget till den nya diktsamlingen Rött vill till rött pryds av en målning av Ola Billgren, en målning som inte oväntat helt präglas av röd färg.

Rött är blodets färg och i flera av dikterna märks det att det är en läkare som för pennan. Blodets mångfaldiga symbolfunktion får talrika nedslag i dikterna. Det stannade blodomloppet signalerar död och ett par av de mest personliga dikterna handlar om moderns död, så i ”Moderspärlan” där en inventering av moderns efterlämnade saker avslutas med dessa rader: ”Det finns ett halsband, det är ett moderssmycke/med en enda sten, den röda/Vet du hur man säger:/Att rött vill till rött.” Men detta tema utvecklas – tyvärr – inte vidare och författaren hämtar i stället sin inspiration från andra håll.

En dikt heter ”Birgittasyner”, där den träskulptur i Blåkyrkan som brukar kallas den extatiska Birgitta ses som ”ett bakåtböjt smärtoansikte”. Andra kyrkor som nämns är Liebfrauenkirche i Trier och en kyrka i Vilnius. Det är inte utan att den passionsfromhet som präglar så mycket hos Birgitta kan igenkännas också hos Eva Ström. Korsfästelsen nämns ett par gånger, men framför allt är det den stora syndabekännelsen i bibeln, Psalm 51, som likt ett ledmotiv går genom nästan hela diktsamlingen. Verser från denna psalm citeras på olika språk och författaren tycks lita till sina läsares bibelkunskap. I de upplysningar som bifogats kan läsaren se att det är Arvo Pärts komposition Miserere som bildar en del av bakgrunden. Men också andra bibelställen möter, så till exempel Psalm 23 (”Herren är min herde”) och Rut, ”främmandekvinnan”.

Det finns tydliga influenser från Paul Celan hos Eva Ström, inte minst i slutdikten ”Motsatsens ros talar”. Här kommer också den judiska mystiken in, som i denna diktsamling är mera närvarande än den kristna. Hebreiska ord och namn förekommer och anspelningar på det judiska begravningsritualet. Någon klar väg till det gudomliga verkar dock inte denna influens från mystiken leda till. Men tragiken och döden får inte sista ordet. I många av dikterna finns överraskande starka uttryck för det sinnliga och kroppsnära.

Eva Ströms poesi är ganska metaforfattig, vilket i förening med de många citaten gör den tämligen svårläst. De många motiven i den till omfånget begränsade samlingen kan tyckas dra åt olika håll, men det är inte endast det röda som håller samman den till en enhet. Det är framför allt den poetiska kraften och fantasin som gör detta till en läsvärd diktsamling.