Möten mellan generationerna

Det svenska samhället är sedan några årtionden på väg in i en ny fas: det åldrande samhället. Vi går först men vi är inte ensamma. Den traditionella ålderspyramiden med många unga i botten och få gamla i toppen håller på att ersättas av en omvänd kon: alltfler lever till hög ålder, allt färre barn sätts till världen. Detta gäller i USA och Europa men det börjar också gälla i utomeuropeiska länder med sämre förutsättningar att lösa det åldrande samhällets problem. Framtiden kräver social kreativitet, om det åldrande samhället också skall vara det goda samhället för alla generationer.

Generationsbegreppets mångtydighet

Begreppet generation är inte entydigt. Därför är möten mellan generationer inte något självklart.

Generationer kan betyda de biologiska generationerna, då son och dotter följer far och mor och dessa följer farföräldrar och morföräldrar i led efter led. Vårt intresse för släkttavlor speglar de biologiska generationernas betydelse i ett traditionellt samhälle, där släkt och arv skapade stabilitet.

Men den biologiska systematiken – den genetiska generationsföljden – bröts ofta förr i tiden av döden och den döde/döda ersattes av styvföräldrar eller svärföräldrar eller fosterbarn eller adopterade barn. Det uppstod kvasibiologiska generationer för att säkra produktionen.

Även om det förekommer en viss kulturell variation har biologiska familjer tenderat att bilda traditionella hushåll fram till vår egen tid. Nu börjar det framträda nya, mera lösliga och rörliga hushållsformer efter skilsmässa och omgiften. Möten mellan generationerna är inte längre självklara.

Mötet mellan generationerna innebär delade resurser i mat, pengar och tid för omsorg. Ur omsorgen uppstår känslomässiga relationer – oftast kärlek men också förbittring när omsorgen uteblivit.

Det finns andra generationer än de biologiska. Demografiska generationer kan definieras som alla med samma erfarenhet, t.ex. alla levandefödda ett visst år eller ett visst årtionde. Ett exempel på en demografisk generation som fått stor betydelse i den praktiska diskursen är ”40-talisterna” – de stora årskullarna som anses representera efterkrigstidens optimism och framåtanda och som nu är på väg in i pensionsåldern. Selfish Generation (1991) har den kallats av historikern David Thomson från Nya Zeeland, en av de tidigaste välfärdsstaterna.

De demografiska kullarnas olika storlek skapar spänningar i det politiska och ekonomiska livet och påverkar framtidsplaneringen. Thomsons pessimistiska prognos är workers against pensioners. Men andra forskare är mer optimistiska och ser inte det demografiska generationsmötet som ett hot mot samhällets stabilitet. Vi har genom historien lärt oss att hantera motsättningar mellan de demografiska generationerna.

Man kan också tala om socialpolitiska generationer – kvinnor eller män som binds samman inte av födelseår eller biologi utan av ett gemensamt mål, t.ex. det tidiga 1900-talets generation av rösträttskvinnor eller vår tids ”stödstrumpor”. De hålls samman av gemensamma värderingar och mötet med andra socialpolitiska generationer har ofta karaktären av uttalade stridsåtgärder. När målet nåtts upplöses vanligen generationsgemenskapen.

Till slut kan man också tala om kulturella generationer – gruppbildningar som genom förnyelse i konst eller litteratur vill förändra kulturella uttrycksformer, t.ex. arbetarförfattarna eller dadaisterna. Eftersom kulturella uttrycksformer söker förnyelse är de kulturella generationernas möten med andra kulturella generationer utlösta av kreativitet. Möjligen kan vetenskapliga generationer räknas till de kulturella, där det kognitiva eller kunskapsfilosofiska elementet dominerar, t.ex. sociobiologer eller postmodernister. Dessa generationsmöten kan bli nog så dramatiska och gälla kampen om ”sanningen”.

Den slutsats vi kan dra är att generationers möten kan utlösa både förnyelse och konflikter.

Familjens ändrade struktur

Låt mig återvända till de biologiska generationerna, till familjerna som mötesplats. I ett historiskt perspektiv har familjen ändrat struktur under tidens gång. I det gamla agrarsamhället i vårt land var familjejordbruket platsen för både reproduktion och för produktion. Den centrala enheten var hushållet. I ”hustavlans värld” skulle hushållet idealt bestå av husfadern, som rådde över husmodern, barnen och tjänstefolket. Gamla föräldrar kunde också tillhöra hushållet eller vara försörjda av hushållets resurser genom undantagsavtal.

Men demografin störde idealet. Döden skördade hälften av de levandefödda barnen före 10 års ålder. Döden tog också husbönder i sjukdomar och arbetsolyckor och husmödrar i barnsäng och epidemier. Endast ett mindre antal morföräldrar och farföräldrar överlevde så länge att ett möte kunde uppstå med barnbarnen.

Den demografiska förändring som ägt rum från slutet av 1700-talet och till vår tid innebär att alltfler barn överlever småbarnsåldern. I gengäld föds allt färre barn i en familj. Barnen planeras omsorgsfullt för att få ett gott liv och alltfler överlever.

Vuxna människor lever också allt längre. Överlevnadskurvan rektangulariseras. Detta betyder att den biologiska familjen blir uttänjd vertikalt. Den reproduktiva generationen har ett önskat antal barn men har inte bara sina egna föräldrar kvar i livet utan kan också ha sina egna far- och morföräldrar. Fyra biologiska generationer lever samtidigt. Det kan även förekomma fem generationer samtidigt i en och samma biologiska familj. Vertikaliseringen är då uttänjd till sitt maximum.

I en vertikal biologisk familj blir generationernas möten självklart annorlunda än i den traditionella horisontella familjen. Frågan är om vi dragit konsekvenserna av dessa förändringar? Om små barns möten med två generationer gamla kan bli flera och om de skulle kunna bli ömsesidigt givande?

Generationsmötenas frekvens

Det finns en omfattande internationell litteratur om ”mötet” mellan den reproduktiva generationen och den gamla under välfärdsstatens förändrade villkor. Man har undersökt om samboendet minskat, hur den informella och formella vården fördelat omsorger, hur kraven som riktas mot samhället varierar när vård och omsorg behövs. Man har också studerat skilda attityder inom olika klassbundna livsformer till ansvaret för åldrande föräldrar. Välkända auktoriteter är Vern Bengtsson i USA och Leopold Rosenmayer i Österrike. Socialgerontologen Marianne Winquist har nyligen redovisat svenska resultat, viktiga för hur samhället skall kunna hantera vården och omsorgen av den växande kadern äldre över 85 år med ökande omsorgsbehov.

Mindre uppmärksamhet har riktats mot mötet mellan den yngsta generationen och den äldsta – vare sig man intresserar sig för det demografiska generationssystemet eller det biologiska. Det är detta möte mellan barnbarn och deras far- och morföräldrar jag avser att diskutera.

Sociologen Lars Tornstam i Uppsala genomförde under 1980-talet en serie enkäter för att belysa de demografiska generationernas relationer till varandra: attityder och kunskaper stod i centrum för intresset. Genom den statistiska bearbetningen av dessa enkäter framgår, att unga människor är okunniga om gamla människors livsförhållanden och ser de gamla som beklagansvärda och isolerade. I gengäld är gamla människor förbluffande okunniga om unga människors livssituation. Så är de t.ex. helt främmande för att unga människors ensamhetskänslor är vanligare än de gamlas känslor av ensamhet. Bristen på kunskap om de demografiska generationernas verklighet ersätts med stereotypier hämtade från massmedierna. Så tror t.ex. gamla människor att de är hotade av våld från unga, medan kriminalstatistiken visar att ungdomens våld främst är riktat mot andra unga. Okunnigheten om andra demografiska generationer tyder på att mötena är få och föga givande.

Tornstam fördjupade sin studie av de demografiska generationernas relationer genom djupintervjuer kring de biologiska generationsmötena. Denna studie fullföljdes aldrig men det statistiska materialet har ställts till andra forskares disposition. Av det framgår att mötena mellan gamla och deras barn i vår tid självfallet är mer vanliga än möten mellan de gamla och deras barnbarn. Men relationen äldre–barnbarn förekommer. Den tydligaste kvalitativa kontakten framträder mellan barnbarn och deras mormödrar. Denna strukturella iakttagelse har också gjorts i internationell forskning.

Den strukturella iakttagelsen kan fördjupas med fenomenologisk metod – genom att samla gamla människors berättelser om sin livssituation. I brev och dagböcker talar gamla eller döende kvinnor först och främst om sina barnbarn – om glädjen över att de finns, om sorgen att behöva skiljas från dem, om oron över att de skall skrämmas av lidande och död. Gamla människors kosmiska vishet uttrycks ofta i ett ökat intresse för generationernas ”förr, nu och i framtiden”.

Gunhild Hammarström inom Lars Tornstams forskargrupp har speciellt inriktat sig på relationer mellan generationerna och effekterna av dessa relationer. Ett av hennes arbeten heter Möten mellan generationer (1989) och behandlar äldre kvinnors relationer till barnbarnen. Både gamla kvinnor och barnbarn har fått svara på enkäter om solidaritetens innehåll. En beklaglig men metodologiskt nödvändig begränsning i arbetet är att barngruppen avgränsas nedåt vid 15 år. Eftersom relationernas emotionella innehåll minskar med barnbarnens växande ålder, hade gruppen barnbarn under 15 år varit av störst intresse. Tiden före 15 år är också en period i livet av avgörande betydelse för den känslomässiga och moraliska utvecklingen.

Familjehögtider och sommarstugor

Hammarströms resultat är att kontaktmönstren är ganska passiva och beroende av mellangenerationens länkfunktion. Två arenor för möten har särskild betydelse: familjehögtider och sommarstugor. Samtalsämnena gäller ofta livsproblemen. Byten av tjänster och pengar är däremot sällsynta. De gamlas känslomässiga behov av mötena är större än barnbarnens. Samhällsutvecklingen skapar frustrationer i relationen: olika utbildning, olika samhällsmentalitet, förändrade normer för uppfostran. Informationsteknologin i vår tid hotar att bilda ett oöverstigligt stängsel mellan generationerna – barnen kan sina datorer, de gamla har svårt att hantera dem. Det finns olika teorier om hur solidariteten inom den biologiska familjen skapas. Ur kulturell synvinkel pekar man på normerna i samhället som ålägger oss ett moraliskt ansvar för de svaga. Ur antropologisk synvinkel framhåller man utbytesteoretiska motiv som ligger djupt förankrade i gåvoekonomins krav på reciprocitet. Ur psykologisk synvinkel framhäver man den inbördes kärlek som utvecklas i relationer som baseras på vård och omsorg. Dessa teorier utesluter inte varandra utan kan vara kompletterande.

Vård och omsorg fick de gamla förr i tiden genom samboende med sina barn eller genom närboende i ”undantag”. Men redan på 1800-talet ökade gamla människors särboende och under välfärdsstatens tid har samboendet mellan gamla och deras vuxna barn sjunkit till några få procent. De gamla bor i eget boende eller på institution och samhället har övertagit flera av familjens funktioner. Men fortfarande ger familjens medlemmar mycket av informell omsorg och hjälp.

Märkligt liten uppmärksamhet har ägnats frågan om vilken betydelse vertikaliseringen av den biologiska familjen kan få för utbytet mellan generationerna. Den som främst uppmärksammat detta är den norsk-amerikanska gerontologen Gunhild Hagestad.

De gamla – de som behöver vård och omsorg – är i vår tid mycket gamla – mellan 85 och 100 år. Det betyder att deras egna barnbarn är i giftermålsåldern, medan deras barn redan är väletablerade och på väg in i pensionsåldern. Det är barnbarnsbarnen som främst är aktuella för generationsmötena. Vad har då barnbarnsbarn att erbjuda de mycket gamla? Och omvänt – vad kan de gamla ge de unga?

”Det goda livet” för den gamla människan består inte bara av mat, tryggt boende och omsorg. Det består också av kärleksfulla relationer och av lösning av de existentiella problemen vid åldrandet: självbilden, livshistorien, försummelserna, obotliga sjukdomar och döden.

”Det goda livet” för barn och för ungdomar är att bli sedda, att bli hörda och älskade, att introduceras i samhällets kulturella normsystem, att lära sig förstå livets mening.

Att skapa förutsättningar för det goda livet både för de gamla och för barn och unga kräver tid och omsorg. Det är uppenbart att dagens mellangeneration vill skapa det goda livet både för sina föräldrar och för sina barn. Ambitionen kan avläsas både i statistiska enkäter på individnivå och i politiska organisationsformer på samhällsnivå. Men tiden räcker inte till. Familjens konsumtionsbehov kräver två inkomster. Karriär och vidareutbildning kräver uppoffrad fritid. Politik och föreningsliv kräver sitt i en demokrati. Många gör trots detta heroiska insatser för att räcka till, inte minst då någon anhörig drabbats av sjukdom eller handikapp.

Låt mig nu ställa frågan: skulle man kunna vinna ett bättre liv både för de gamla och för de unga, om man skapade fler arenor för möten mellan generationerna? De gamla är i dagens samhälle förhållandevis väl försedda med tid, tid som inte behöver användas för att tjäna pengar utan som kan allokeras i omsorg. Barnen före 15 års ålder har ofta ett överskott av tid men behöver ge den ett meningsfullt innehåll. Borde inte detta dubbla överskott av tid kunna kopplas till en fruktbar utbytesrelation?

Socialgerontologisk forskning visar att mellangenerationen har en länkfunktion, som är avgörande för mötet mellan den gamla och den nya generationen. Detta innebär att gamla människor måste släppa skräcken för att ”lägga sig i” och föräldragenerationen måste lägga bort känslan av att inte räcka till, då gamlas tid och barns tid kopplas till ett meningsfullt möte. Mellangenerationen skulle ha mycket att vinna på att medvetet öka sin länkfunktion.

Berättelsens funktion i mötet mellan generationerna

Nyare kulturforskning har visat att berättelserna – myterna – haft en mycket viktig funktion i överföringen av moraliska och etiska normer i samhället. De har på ett lättbegripligt sätt visat hur konflikter och problem i mänsklig samlevnad bör hanteras. Antikens myter och bibelns berättelser innehåller – tolkade i vår tids samhällsstruktur – rättesnören för hur man blir människa. Men myter och berättelser är inte färdiga recept på lösningar. De kan snarare ses som diskussionsunderlag för reflexion och tolkning.

I Lukasevangeliets andra kapitel finns en berättelse om ett generationsmöte, som det finns anledning att stanna vid: de gamla Symeon och Hanna möter Jesusbarnet och föräldrarna Maria och Josef fyller sin länkfunktion. En relation mellan generationerna uppstod, som gav varje generation en framtidsriktad mening med mötet. Symeon och Hanna fick uppleva uppfyllelsen av sina innerligaste önskningar om Messias och kunde invänta döden med frid. Maria och Josef fick kunskap om det svärd som skulle gå genom Marias själ och kunde förbereda sig inför det öde som väntade. Och Jesus – barnet – mottog en profetia, som han skulle förverkliga i sitt vuxna liv.

Lukas’ berättelse om mötet i templet lär oss att generationers möten kan ge insikter och kraft att hantera framtiden.

Modern gerontologi har visat hur betydelsefullt det är för en god ålderdom att gamla människor får berätta om sitt liv – både om det goda och det onda, både om ödets nycker och om strategier för överlevnad. Den gamla människan kan möta åldrandets påfrestningar genom att återskapa sin egen coping-strategy – så bemästrade jag svåra kriser, så borde jag ha gjort.

Små barns intresse för berättelser är outtröttligt: hur var pappas barndom, vem bodde tidigare i sommarstugan, hur såg staden ut förr, hur fungerar myrstackar – frågorna är otaliga. Astrid Lindgren har på ett underbart sätt fyllt detta behov i barns värld. Med sig ut i livet har lyssnarna till hennes berättelser fått tankar om livet, döden, kreativitetens dilemma, de utstötta, de blyga, samspelets betydelse och vårt ansvar för de svaga.

Berättelserna mellan generationerna skulle kunna bli en gåva och en gengåva, en länk av solidaritet mellan bärarna av själva livet. I vår kulturepok har myterna från antiken och berättelserna från bibeln börjat ersättas av TV-bilder från naturens obönhörliga kretslopp och stjärnornas krig i cyberspace. Men också vår tids myter och berättelser måste tolkas och förklaras för att inte bli destruktiva för vår kultur och vår framtid. Döden på bildskärmen är en lek och den dödade reser sig. Den liggande sparkas. Den annorlunda avhånas och mobbas. Detta är oacceptabelt. Gamla människor som nått vishetens överblick, som har tid att berätta om sitt liv, kan också förklara livets och dödens villkor för små barn på tröskeln till livet. Och små barn med dagens bilder på näthinnan kan utveckla framtidens risker och möjligheter för dem som inte kommer att vara med i framtidens förändrade värld. En dialog kan bli meningsfull.

Genom möten mellan generationer kan vi – för att använda Anders Piltz’ vackra formulering – ”utbildas till människor”. Medmänniskor. Medvandrare mot framtiden.

Artikelförfattaren är professor em. i historia vid Lunds universitet.

Referenser

V. L. Bengtsson, R. E. L. Roberts, ”Intergenerational solidarity in aging families” i Journal of Marriage and the Family, 53 (1991), November.

D. Gaunt, Familjeliv i Norden. Södertälje 1996.

G. Hagestad, ”Tanker om familiestruktur, tid og omsorgens mangfold” i Aldring & Ældre, 4, 1993.

G. Hammarström, Solidaritetsmönster mellan generationer. (Projektet Äldre i samhället – förr, nu och i framtiden. Arbetsrapport 27.) Uppsala 1986.

G. Kenyon, ”Guided autobiography: In search of ordinary wisdom” i G. Rowles, W. Schoenberg, eds., Qualitative gerontology. New York 2000.

R. S. Lazarus, Psychological stress and the coping process. New York 1966.

B. Odén, A. Svanborg, L. Tornstam, Att åldras i Sverige. Stockholm 1993.

L. Rosenmayer, E. Köckeis, ”Propositions for a sociological theory of aging and the family” i Unesco International Social Service Journal 1963.

L. Tornstam, Kunskaper och okunskaper om äldre. (Projektet Äldre i samhället – förr, nu och i framtiden. Arbetsrapport 13.) Uppsala 1983.

M. Winquist, Vuxna barn med hjälpbehövande föräldrar – en livsformsanalys. Uppsala 1999.

P. Öberg, Livet som berättelse. Om biografi och åldrande. Uppsala 1997.