Rörelse i tiden – Vår lösen 90 år

Tidskriften Vår lösen fyller 90 år och av den anledningen har en minnesskrift utkommit, Anne-Marie Thunberg (red.) Tradition i rörelse, Ett sekels kultursamtal i Vår lösen, Carlssons. Det år en tjock bok på 400 sidor med bidrag från ett dussin av tidskriftens medarbetare och redaktion. Innehållet spänner över ett helt sekels intellektuella reflexion och visar hur en kristen kultursyn utvecklas under motsvarande tid. Nittioåringens namn: Vår lösen, andas nationalromantik och folkkyrka. Omslaget pryddes från det första numret av mottot: Sveriges folk – ett Guds folk, som flankerar vinjetten med S:t Göran och draken i jugendstil. Utgivare till nummer 1/1909 är Kyrkliga frivilligkåren i Uppsala och den förste redaktören Manfred Björkquist är ungkyrklighetens pionjärgestalt.

Ett barn av ungkyrkorörelsen

Vår lösen var från första början ett barn av ungkyrkorörelsen. Denna rörelse inom Svenska kyrkan i början av 1900-talet och framåt var ett uttryck för en oro som en rad unga teologistudenter och prästkandidater i Uppsala drabbats av, när de i sina studier å ena sidan mötte en konservativ icke vetenskaplig teologi och å andra sidan en radikalare modern teologisk variant som saknade kallelsemedvetande och inre drivkraft. De unga kände ett behov av att konkret ge sig ut i samhället, vilket motiverades av övertygelsen om att Guds eget handlande ägde rum i nutidshistorien. I denna anda skulle studenterna föra en ”ridderlig kamp” för sina ideal med ”Sveriges folk – ett Guds folk” som lösenord, Vår lösen. Detta väckte en humanism till liv med ett speciellt intresse för människan, hennes kultur och frågor i vid bemärkelse. Svenska kyrkan får här en nationalistisk identitet som folkkyrka: ”Korset stod tecknat på fanan”, som J. A. Eklund diktar i sin programmatiska psalm Fädernas kyrka i Sveriges land och det är denna folkgemenskap som ungkyrkligheten fäster sina förhoppningar vid: ”Den enskilde står ej isolerad för sig, den enskilde står i ett stort historiskt sammanhang, instängd genom arv, uppfostran och omgivning inom vissa gränser. Han står under intryck av gängse sed, ordningar, idéer, historiska gestaltningar och makter. Han är en lem av sitt folk” (Vår lösen, nummer 4, 1910). Allt detta beskriver Lars Åstrand i sin artikel ”Nuets brusande liv. Om det humanistiska inslaget i Vår lösen 1910–19”. Det är en intressant läsning som kastar ljus över ”folkkyrkotanken” ända in i våra dagar. Även som ett svenskt trossamfund bland flera vill Svenska kyrkan bibehålla sin ställning som nationalkyrka.

Idealism och fred

”Kulturkampsfasen” kallar Lars Thunberg tidskriftens första epok. Det är en tid då en kristen humanism alltmer kommer att prägla idéinnehållet i Vår lösen med en kulturkritik som ibland var signerad av Manfred Björkquist och som uttryckte en idealism som gjorde front mot den moderna kulturen med ”kvantitetsdyrkan, mekanisering och produktionsdrift” och som ”visar vägen uppåt och inåt mot de eviga värdena, mot själens djup”. Det är bland annat utilism, naturalism, biologism som står som religionens fiender.

Världsfreden är ett annat viktigt tema under de första decennierna. Att Nobels fredspris tilldelades ärkebiskop Nathan Söderblom 1930 uppmärksammades givetvis i Vår lösen. Kyrkorna och freden var ett ämne som Nathan Söderblom decenniet innan behandlat. Under mottot ”Kyrkan och enheten” hävdar ärkebiskopen att bara inbördes eniga kunde kyrkorna bli ett avgörande instrument för den internationella fredssaken. Den sociala dimensionen i Söderbloms kristendomsuppfattning hade sina rötter i samtidens teologiska debatt om synen på Guds rike och hur detta förverkligas. I Vår lösen kommer detta till uttryck i referaten från det ekumeniska Stockholmsmötet 1925, där Life and Work-grenen av Kyrkornas världsråd med dess sociala inriktning inom ekumeniken organiserades. Även det tal som Söderblom höll vid Nationernas Förbunds möte i Genève följande år refereras i tidskriften. ”För Söderblom var internationell solidaritet under rättsliga former ett förverkligande av viktiga sidor i den gudsrikesvision som för honom bildade kärnan i Jesu förkunnelse. Kampen för internationell solidaritet var för Söderblom religiöst motiverad”, skriver Alf Tergel och Lars Thunberg i jubileumsboken. Det internationella och det ekumeniska draget utvecklas allt mer och når sin höjdpunkt på 1960-talet då u-landsfrågorna blir ett huvudtema i tidskriften som fallet är med rapporterna från Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968. Ekumeniken har ett eget kapitel i jubileumsboken, författat av Olle Engström med hemvist i Svenska missionsförbundet.

Det allvarsamma världsläget på 1930-talet med diktaturregimer i Hitler-Tyskland, i det kommunistiska Sovjetunionen, det fascistiska Italien och det falangistiska Spanien ställer frågan om diktatur och demokrati på sin spets i Vår lösen. Endast en demokratisk ordning kunde garantera att de mänskliga rättigheterna upprätthålls. I detta sammanhang introducerar Vår lösen den schweiziske reformerte teologen Emil Brunner som i Vår lösen redan 1942 på ett mycket diffrentierat sätt skriver om människans särskilda värde: ”att varje människa är bärare av ett eget, inte vidare härledbart personvärde, att det därför existerar vissa oskrivna, oantastbara mänskliga grundrättigheter, som visserligen kan av staten undertryckas, men aldrig skapas eller avskaffas, som varken låter sig bevisas eller vederläggas, utan endast kan tros eller förnekas.[…] Dessa mänskliga rättigheter är av Guds och inte av statens nåde.” Värnandet om människovärdet går som en röd tråd genom Vår lösen också allt framgent. ”Kyrkan och de kristna idéerna uppfattades som ett nödvändigt och överlägset redskap för samhällets civilisering och humanisering”, som Anne-Marie Thunberg uttrycker i sin artikel om en sekellång socialetisk bevakning, i boken.

Det sociala och det sakramentala

I slutet av 1940-talet utvecklas Vår lösens kristet humanistiska grundhållning i en viss riktning i och med Olov Hartmans medarbetarskap. I centrum står alltjämt övertygelsen om en gemensam mänsklighet. Men begreppet ”kulturdiakoni” som myntas i Vår lösen innebär ytterligare en öppning mot omvärlden. Under sina år upprepar Hartman: ”Man får inte skilja det sociala från det sakramentala.[…] Hennes (den kristna kyrkans) sanna kyrklighet, hennes sakramentala kristusgemenskap kan leva endast i ett lidande broderskap mitt i mänskligheten.” Det gemensamt mänskliga förenar och spränger gränser. Gud är semper major, alltid större. Vår lösen värjer sig mot frestelsen att stänga in Gud i kyrkan. Under de år som följer vidgas medarbetarkretsen. Tidskriftens nära samband med Sigtunastiftelsen kom att i hög grad att påverka Vår lösens estetiska innehåll i presentationen av ord- och bildkonst. Det evangeliska kulturklimat som rådde på Sigtunastiftelsen rådde i högsta grad även i Vår lösen. Detta begränsade sig ingalunda till det bibliska. ”Inkarnationens religion känner inga gränser för Guds identifikation med det mänskliga” (Vår lösen nummer 2, 1972).

Under åren 1961–1998 var Anne-Marie Thunberg redaktör för Vår lösen. Hon står också för den mest initierade artikeln i jubileumsboken. ”Att resa Gudsrikets tecken”, som bland annat innehåller en intressant översikt över ”Arbetarrörelsen och kyrkan – ett spänningsfyllt förhållande”. Anne-Marie Thunberg gör en mycket intressant exposé över hur folkkyrkan, trots många goda krafters ingripande inte minst i Vår lösen, isolerades från arbetarrörelsens folkhem. Alf Ahlbergs medarbetarskap i tidskriften vittnar om en stark medvetenhet om kristendomens ansvar för de samhällsproblem som industrialismen skapat. Han hävdar 1939, hur nödvändigt det är för demokratin att redovisa sina värdepremisser. Själv kommer han till ”insikt om den moderna demokratins rötter äro att söka i kristendomen, hur litet den själv varit medveten om detta”. I en ledare 1949 tar man ytterligare ett steg då man hävdar ett samarbete trots att detta sker utifrån olika ideologiska motiveringar. Det är kampen för människan som är den gemensamma drivkraften.

Tvärvetenskaplig etisk dialog

Den religionssociologiska ansatsen kom att prägla de följande decenniernas analys av socialetiska frågor. På 1970-talet aktualiseras frågan om den nya teknologins betydelse för människans grundvillkor. Här kommer en ny och fruktbar ansats in i bilden, nämligen frågan om ”alternativa framtider”. Utvecklingen är inte obönhörlig. Det finns möjligheter att välja ”alternativa teknologier”. Den etiska dialogen blir ett signum för Vår lösen. Den må gälla socialpolitiken eller genetiken. Som en kristen humanistisk idétidskrift närmar sig Vår lösen alltmer både de fördelningsfrågor och de forskningsetiska problemställningar som framstår som allt mer intrikata under 1990-talet i den ekonomiska krisens kölvatten. ”Var grunden för vad vi antagit, var samhällets gemensamma värdegrund så bräcklig, att den lät sig urholkas av ändrade ekonomiska villkor?” frågar sig Anne-Marie Thunberg, hela tiden med blicken riktad på hur synen på samhället håller på att förändras.

På ett annat fält där människovärdet aktualiserats har Vår lösen kunnat leverera skarpa etiska analyser, nämligen inom det biomedicinska. Den medicinska vetenskapens landvinningar på detta område har gjort det möjligt att sortera människor på ett sätt som rasbiologerna på 1930-talet knappast kunde ana. Graden av valfrihet bestäms av det sociala rum som samhället utgör. Försvaret för människovärdet måste ta hänsyn till det hot som finns i rådande samhällsklimat. Tyvärr finns en tendens att etiken ”kommer en postgång för sent.” Man kan hävda att en etisk framförhållning har varit utmärkande för Vår lösen, vilket kommit till uttryck i många av de fullmatade temanummer som publicerats. Dessa har genom sin tvärvetenskapliga bredd visat dialogens betydelse för den etiska ”vakthållningen”. Det är tilltron till dialogen som varit styrkan i den kristet humanistiska idétidskriften. ”Oavsett sammanhang och oberoende av tros/icketrostillhörighet har jag gjort erfarenheten att det är möjligt att finna en gemensam värdegrund och ett gemensamt språk. Utbytet av erfarenheter och kunskap har alltmer framstått som en källa till insikt, ett utbyte i vilket också samspelet med det förflutna spelar stor roll”, skriver Anne-Marie Thunberg i sin intressanta översikt över de etiska frågor som 90-åringen Vår lösen behandlat under ett helt sekel.

En ny identitet

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest.” Så uttrycker andra Vatikankonciliet kyrkans nära samhörighet med hela den mänskliga gemenskapen i pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag. En sådan anda av solidaritet med mänskligheten har också alltmer kommit att prägla Vår lösen under dess 90-åriga historia.

Tyvärr fastnar de välförtjänta gratulationerna till vår kollega i halsen, när det i en artikel i Svenska kyrkans tidning (2001-02-08) framkommer att Vår lösen skall läggas i ”malpåse”. Har Sigtunastiftelsen och Svenska kyrkans kulturråd, som tidskriftens huvudmän, verkligen råd att bryta denna tradition som befunnit sig i rörelse under ett helt sekel och som speglat så många viktiga frågor i kyrka och samhälle? Att det krävs krafttag för att rekonstruera Vår lösen framgår tydligt av intervjun i Svenska kyrkans tidning med Anders Mellbourn, som är ordförande i stiftelsen Vår lösens styrelse. Det är inte bara ekonomiska problem som måste lösas. Det gäller också att samla den kompetens som krävs.

Till en tidskrifts räntabla kapital hör det samtal som förs i kretsen kring redaktionen, ett kontinuerligt och eftertänksamt samtal. Det tar sin tid att bygga upp ett gynnsamt samtalsklimat. I vår tid som präglas av ett snabbt informationsflöde och en massmedial snuttifiering är det nödvändigt med motvikter. Vår lösen har varit en sådan motvikt. Inte kan det väl var så illa beställt att folk inte längre anser sig ha tid att fördjupa sig i kulturfrågorna. Idag kanske mer än någonsin hopar sig det offentliga livets frågor exempelvis inom genteknikens område, där de etiska frågorna om människans syn på sig själv och naturen blir allt svårare och kräver en alltmer eftertänksam dialog. En kristen humanism tror på människans förmåga att kritiskt granska och påverka den kultur som hon är med och skapar. Förhoppningsvis finns denna insikt hos dem som har ansvar för Vår lösens framtid.