Vad är traditionalism?

Ordet tradition kan väcka mycket olikartade känslor. För somliga för det tanken till rotfasthet och identitet, till fest och gemenskap, medan andra föreställer sig förstelnade och döda kvarlevor som man bör göra sig kvitt. Särskilt i vår historieförnekande kultur har ordet ofta blivit belastat med negativa värderingar, och det fordrar ett visst civilkurage för att hålla på traditionen, modet att vara otidsenlig.

Oberoende av detta har begreppet tradition en specifik innebörd i katolskt språkbruk. Det är det menings- och livssammanhang inom kyrkan som genom tiderna förbinder oss med Jesus Kristus och apostlarna och som är en grundförutsättning för den kristna tron. Från detta måste man sedan skilja ”traditionerna” i pluralis, seder och bruk som kan växla i tid och rum men som inte är livsnödvändiga, även om de är älskade och omhuldade.

När det i nutiden så ofta talas om traditionalism har det givetvis med detta att göra. Traditionalist är den som håller på traditionen, men det betyder mer än så. Det handlar särskilt om någon som vill hålla fast vid äldre tänkesätt eller livsmönster när de tycks hotade av andra krafter eller överges av de flesta. Vi finner traditionalister inom alla de stora religionerna i nutiden men också inom politiska och ideologiska grupperingar, inom konst och arkitektur. Just i vår tid med dess snabba och inte sällan brutala förändringar finns rika förutsättningar för att ett traditionalistiskt motstånd skall uppstå.

Självklart är sådan traditionalism konservativ, om inte nödvändigtvis i politisk mening, och den kan ibland uppfattas som en form av fundamentalism (jfr Signum nr 7, 1994). Men här finns en viktig skillnad. Få människor vill i dag kalla sig själva för fundamentalister, men det finns däremot många som gärna kallar sig traditionalister. För många har ordet en positiv laddning: man ser sig som försvarare av hotade religiösa eller kulturella värden på samma sätt som andra kämpar mot miljöförstörelsen i naturen eller för att bevara hotade djurarter. Detta kan av andra vändas till något negativt, till försök att hålla en ofrånkomlig utveckling tillbaka, att försöka hålla kvar sådant som är ohjälpligt förlegat. Hur traditionalister bedöms beror i hög grad på vilket stöd de får i den allmänna opinionen, om samtiden ser deras motstånd som modigt eller enbart mossigt.

Förlorarnas historia

I religiösa sammanhang är traditionalisterna ofta detsamma som förlorarna, de minoriteter som har hållit fast vid det gamla, när majoriteten har gått andra vägar. Det har kunnat ge både gripande och patetiska resultat men har alltid handlat om ansträngningar att till det yttersta värna om det förlorade. En del har kunnat leva vidare i isolering, och det som en gång var en kanske perifer tvistefråga har då gärna blivit till den huvudsak som motiverar splittringen. Inom kristendomen är det framför allt politiska och liturgiska frågor som har gett upphov till detta slag av avvikande grupper. Här några exempel.

När Storbritanniens kung Jakob II, den siste av stuartarna, avsattes 1688, och Vilhelm av Oranien och hans gemål (William and Mary) kom till makten genom ”den ärorika revolutionen”, måste de anglikanska biskoparna och prästerna avlägga trohetsed till dem. Men åtta engelska biskopar (bland dem ärkebiskopen av Canterbury) och fyrahundra präster vägrade att avlägga eden, liksom sju av de nio biskoparna i Skottland. De ansåg sig bundna av sin ed till Jakob II och därför förhindrade att visa de nya makthavarna lojalitet. De skotska biskoparna anpassade sig med i tiden, men i England levde schismen kvar genom hela 1700-talet, och biskoparna vigde nya efterträdare. Edsvägrarna, nonjurors, bildade ett separat samfund som hade egna kyrkor, bland annat i City of London. Mycket litet är känt om deras liv, men de utarbetade en ny gudstjänstordning som närmade sig den katolska. Omkring 1800 dog rörelsen efter hand ut; den siste biskopen var urmakare till vardags.

En fransk motsvarighet finner vi i de katolska biskopar och präster som motsatte sig Pius VII:s konkordat med Napoleon 1801. De var anhängare till bourbonerna och kunde inte tänka sig ett samröre med uppkomlingen Napoleon. I detta fall blev det inte någon biskoplig succession inom oppositionsgruppen. När den siste biskopen avled 1829, kunde inga nya präster vigas, och 1847 förlorade man också sin sista präst. Petite-Église (”lilla kyrkan”), som rörelsen kallades, fortsatte nu som ett lekmannalett samfund och hade anhängare på många håll på den franska landsbygden. Deras kyrkor byggdes påfallande stora och vittnar om att anslutningen en tid var betydande. Dopen förrättades av församlingsäldste, som också ”konstaterade” ingångna äktenskap. Mässan kunde inte firas, men före söndagsgudstjänsten (som naturligtvis förrättades på latin) lade man ut prästens skrud på altaret som en påminnelse om hans frånvaro. Ännu på 1960-talet fanns rörelsen kvar i olika trakter av Frankrike, men genom en omfattande kampanj fick den katolska kyrkan de flesta att återvända till den. Det behövdes ingen form av upptagning i kyrkan, det var bara att inställa sig till mässan. Men det är möjligt att några rester ännu återstår.

Vanligare är nog de grupper som har skiljt sig från sitt eget samfund av liturgiska skäl. Förändringar i gudstjänsten är för de flesta en känslig sak och har ofta lett till våldsamma protester som ibland har kunnat sluta i schism.

Det klassiska exemplet är de gammaltroende (starovertsy) i Ryssland. Bakgrunden till schismen var de reformer som genomfördes av patriarken Nikon 1653. Han upptäckte att en hel del liturgiska bruk i Ryssland skilde sig från de bysantinska och bestämde sig att normalisera dem efter bysantinsk förebild. Det gällde bland annat om man skulle göra korstecken med två eller tre fingrar och andra sådana mindre detaljer. Men detta gav upphov till en våldsam reaktion. Många såg i reformen ett avfall från den ortodoxa tron. Allvarligaste var kanske att man ville ändra stavningen av Jesu namn, och ryktet spreds att det nya namnet inte alls betecknade Jesus utan Satan. Men patriarken och tsaren höll samman, och reformen genomfördes med våld. Oppositionens ledare blev prästen Avvakum, som fick utstå oerhörda lidanden innan han till slut brändes på bål. Men de gammaltroende har överlevt både tsardömet och sovjettiden, ofta i glesbebyggda trakter där kontrollen var mindre sträng, och någon miljon finns troligen kvar, många kring den lettiska gränsen mot Ryssland. De har en egen biskoplig hierarki, som på senare år har fått förbättrade relationer med Moskvapatriarkatet, men det finns också en prästlös gren (bespopovtsy), med en ordning som påminner om Petite-Église. Ingen eukaristi firas och kyrkorna saknar därför altare; kyrkorummet avslutas med ikonostasen. I detta fall har schismen inte varit helt utan positiva följder. De gammaltroende har bevarat det traditionella ikonmåleriet och den gamla kyrkosången bättre än den officiella kyrkan, och genom deras förmedling har dessa kunnat pånyttfödas i vår tid.

En liknande liturgisk tvist har lett till ortodox splittring under 1900-talet, men det gäller denna gång kalenderfrågan. Under medeltiden följde de flesta kristna den julianska kalendern, införd av Julius Caesar, där vart fjärde år är skottår. Men med tiden visade det sig att detta var otillräckligt, och att det efter hand blev det en allt större förskjutning mellan almanackan och solens verkliga ställning. På påven Gregorius XIII:s initiativ infördes 1582 den så kallade gregorianska kalendern, som liknar den julianska med tillägget att sekelskiftesårtalen inte räknas som skottår annat än i de fall då de två första siffrorna bildar ett tal, delbart med fyra (som år 2000). Detta är en utomordentligt praktisk lösning, men problemet var att initiativet kom från en påve; kunde man rätta sig efter påven om man inte var katolik? I Sverige dröjde man till 1753 med reformen, i Ryssland till revolutionen, och även sedan den nya kalendern efter hand infördes i det civila samhället höll man för kyrkligt bruk gärna kvar vid den gamla. Genom ytterligare förskjutningar ligger den julianska kalendern i dag tretton dagar efter den gregorianska, och juldagen infaller, efter vårt sätt att se, den 7 januari. Den gamla kalendern följs alltjämt av den ryska och den serbiska kyrkan, av det grekiska patriarkatet i Jerusalem, av munkarna på berget Athos och i Katarinaklostret på Sinaihalvön. Dessutom firar alla ortodoxa (utom den finska ortodoxa kyrkan) påsken enligt juliansk kalender.

Har nu detta med traditionalism att göra? Ja, i hög grad. Patriarkatet i Konstantinopel och den grekiska kyrkan har båda infört den nya kalendern, och det har väckt opposition på många håll. Det har bildats grupper av gammalkalendarister, som håller fast vid den julianska kalendern och betraktar kalenderreformen som ett avfall från den ortodoxa tron. Liksom de gammaltroende i Ryssland menar de sig också ha bevarat den äkta spiritualitet som gått förlorad i den officiella kyrkan. Gammalkalendaristerna har egen hierarki och egna kyrkor, och anser sig med viss rätt ha blivit förföljda i Grekland. Det finns nu gammalkalendaristiska kyrkor runtom i världen, också i Sverige, vanligen numerärt obetydliga men övertygade om att de för den sanna ortodoxa tron vidare. The Genuine Orthodox Church (GOC) kallar sig den största amerikanska grenen, men många småsamfund med än mera tvivelaktig kanonisk status kallar sig för gammalkalendarister för att skaffa sig legitimitet.

Inom lutherdomen i vårt eget land finner vi en schism med liknande förtecken. År 1811 infördes ny kyrkohandbok och evangeliebok, båda präglade av upplysningens anda. ”Nyböckren” väckte stark opposition, särskilt i väckelsekretsar, och detta gav med tiden upphov till separatistiska rörelser. Störst genomslag fick detta i trakten kring Piteå, och i Öjebyn har de så kallade bodellianerna sitt centrum och har intill nutiden brukat 1695 års psalmbok (i nytryck) och gamla översättningen av Luthers Huspostilla. De lutherska traditionalisterna skiljer sig från många andra genom att lägga vikten vid kyrkoläran och bibeltolkningen snarare än vid de liturgiska bruken. Äldst var S:t Martins evangelisk-lutherska församling i Stockholm (Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige), men efter grundaren, teol.dr Tom G. A. Hardts död 1998 har den inte hörts mycket av. Förutom Lutherska Bekännelsekyrkan (bildad 1975) och Lutherska Konkordiekyrkan (bildad 1984) finns flera andra mindre grupper. Alla dessa samfund har velat bevara den lutherska tron i en tid då Svenska kyrkan alltmer har förlorat sin lutherska karaktär, och de är i det avseendet typiskt traditionalistiska. Det finns också olika strängt lutherska grupper inom Svenska kyrkans ram men med en starkt kritisk hållning gentemot den officiella kyrkan.

Katolsk traditionalism

Traditionalism låter i ett katolskt sammanhang motsägelsefullt, eftersom traditionsbevarandet ingår i kyrkans egen struktur. Men också här har ordet kommit att beteckna konservativa oppositionsgrupper, särskilt de som inte vill acceptera Andra Vatikankonciliet och den nya mässordningen från 1970. Detta är främst en reaktion mot de liberala strömningar som följde i konciliets spår och fick ny fart genom studentrevolten 1968. Under de följande åren fanns mycken turbulens inom kyrkan som oroade både prästerskap och lekmän. Många menade att konciliet hade gått för fort fram och spolierat en stor del av sitt dyrbara arv genom reformerna, och att kyrkan nu måste återvända till de ordningar som rådde före konciliet.

Det var också här de liturgiska förändringarna som oroade mest, bland annat latinets försvinnande som gudstjänstspråk. Latinet är dock på inget sätt förbjudet, och i det svenska stiftet förekommer till synes mer latin än på många andra håll. Andra menade att den nya mässordningen från 1970 var otillfredsställande, inte alltid av helt klara skäl. Också här gällde det ofta yttre bruk, till exempel den nu vanliga ordningen att prästen står vänd mot folket (versus populum) under mässan.

Det har funnits ett tryck att få fira den tidigare, tridentinska mässan som alternativ till den nya, och detta är nu under vissa omständigheter möjligt. Men somliga har ansett att detta inte räcker, och att man helt måste återvända till den gamla latinska riten. Det gäller då också andra områden där man ogillar förändringarna under konciliet. Traditionalistiska grupper finns både inom kyrkan och inom en rad schismatiska samfund. Av inomkatolska grupperingar som står kritiska mot Andra Vatikankonciliet kan man främst nämna S:t Petri prästbrödraskap och den i USA aktiva Catholic Traditionalist Movement, som motsätter sig alla tendenser i liberal eller protestantiserande riktning. Det finns också åtskilliga kloster med mer eller mindre utpräglade traditionalistiska tendenser. Men många har inte nöjt sig med detta utan har hamnat i schism med kyrkan, och de utgör i dag ett oöverskådligt myller på samma sätt som de ortodoxa gammalkalendaristerna

Viktigast av de schismatiska grupperna är den som utgår från Marcel Lefebvre, ärkebiskop av Dakar (1905–91). Han betraktade Andra Vatikankonciliet som ett avfall från den traditionella katolska tron, och särskilt ogillade han den nya mässordningen. Hans motstånd organiserades i S:t Pius X:s prästbrödraskap, med prästseminarium i Ecône (Schweiz), och ett inte obetydligt antal församlingar och kloster anslöt sig till honom. Efter åratal av förhandlingar med Rom – som visade stort tålamod – inträffade den slutgiltiga schismen 1988, då Lefebvre mot påvens uttryckliga förbud vigde fyra biskopar och drabbades av exkommunikation. Rörelsen befinner sig sedan dess i schism, även om den inte har utformats till ett regelrätt kyrkosamfund. Utbredningen är i dag svår att överblicka; en del av Lefebvres efterföljare har nu återvänt till den katolska kyrkan.

Men Lefebvre har inte varit ensam i sitt slag. I USA finns S:t Pius V:s brödraskap, som på egendomliga vägar har skaffat sig en egen biskop, och till och med en grupp som har utsett en motpåve, kallad Pius XIII! Vi närmar oss här traditionalismens lunatic fringe som utgör ett oöverskådligt myller på samma sätt som gammalkalendaristerna. Många kallar sig sedisvakantister och anser att kyrkan sedan Pius XII:s död 1958 befinner sig i sedisvakans, utan någon påve, och att de senare påvarna bara är heretiska usurpatorer. Det gemensamma för dessa inbördes olika rörelser är att de följer den tridentinska mässordningen från 1570 och anser den vara den enda giltiga, till skillnad från den nuvarande som föraktfullt kallas Novus Ordo, ”den nya ordningen”. Detta är därför värt några särskilda reflexioner.

Den tridentinska mässan – en bland andra

Många av dem som i dag så fanatiskt ivrar för den tridentinska mässan tycks tro att den var allenarådande i den katolska kyrkan intill den senaste liturgireformen. Somliga kallar den också helt enkelt för ”den traditionella mässan”. Detta vittnar bara om liturgisk okunnighet.

I den tidiga kyrkan varierade gudstjänstordningen från plats till plats, eftersom det inte fanns någon central styrelse med makt att normera den. Grundstrukturen var genomgående densamma, men inom den kunde avvikelserna vara stora. Med tiden utkristalliserades ett antal liturgiska traditioner eller riter, som följs också i dag. Många uppstod i östern och kvarlever i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna, också hos dem som är unierade med Rom. I det svenska katolska stiftet förekommer åtta olika orientaliska riter.

Också i västerlandet fanns en mångfald av riter, och det första försöket till liturgisk enhet gjordes av Karl den store och hans hovteologer omkring år 800. Nu skapades vad vi har brukat kalla den romerska riten. Den byggde på den stadsromerska (alltså den som följdes i staden Rom) men hade också många gallikanska (franska) inslag som man försökt rensa bort vid den senaste liturgireformen för att återställa den romerska karaktären. Men allt inordnades inte under denna reform. Fortfarande finns två förkarolingiska riter inom den latinska kyrkan: den ambrosianska i provinsen Milano och den mozarabiska i Spanien. Den sistnämnda har varit så gott som utslocknad men har på senare år återuppväckts.

Den karolingiska liturgireformen ledde inte till någon uniformitet i kyrkan. De olika stiften kunde ha mycket varierande ordningar, som vi kan se också i medeltida svenska handskrifter. Något annat var inte heller möjligt så länge som de liturgiska böckerna skrevs för hand. Det var först boktryckarkonsten som gjorde en enhetlig liturgi möjlig genom Pius V 1570 och den så kallade tridentinska mässordningen. Man kan jämföra med förhållandena i England. Kort före reformationen hann boktryckaren William Haxton trycka gudstjänstordningen för Salisburystiftet (den så kallade Sarumriten), som sedan har betraktats av många anglikaner som den ”egentliga” engelska ordningen.

”Traditionalisterna” åberopar sig gärna på ett uttalande av Pius V att den tridentinska mässan skulle gälla för all framtid, men inte ens efter 1570 strävade man efter total uniformitet. Många stift fick behålla sina egna gudstjänstordningar, till exempel de starkt avvikande i Lyon (Frankrike) och Braga (Portugal). Dessutom tilläts många ordnar ha egna riter. Ännu på 1960-talet kunde man delta i mässan enligt dominikansk rit i Marie Bebådelse i Stockholm. De olika ordensriterna avskaffades vid liturgireformen, vilket kanske var en onödig uniformering. Men som framgår av allt detta är det nonsens då man påstår att den tridentinska mässan från 1570 har varit och är den enda giltiga inom den katolska kyrkan.

Filosofisk traditionalism

De exempel som vi har gett här handlar alla om vissa bestämda traditioner som man med iver och ibland med fanatism har velat försvara. Men det finns också ideologiska riktningar som tillmäter traditionen ett värde i sig. De räknar då med någon form av förfallsteori: vad som sker i det historiska förloppet är en försämring av allt: det rätta tänkandet och de goda sederna finns inte mer annat än hos det fåtal som håller den gamla traditionen vid liv. Det är en tankemodell som implicit finns inom de rörelser som här har beskrivits men som också har fått ett mera generellt filosofiskt uttryck.

Man kan då särskilt tänka på den riktning som utgår från den franske filosofen René Guénon (1886–1951) och tidskriften Études traditionelles, som utges sedan 1928. Guénon och hans efterföljare brukar ofta kallas just för traditionalister, ett uttryck som de dock själva ogillade. Tanken är att det finns en ursprunglig tradition inom mänskligheten, en philosophia perennis (oförgänglig filosofi), som har förmedlats genom de stora religionerna och som vi nu måste upptäcka på nytt. Man finner detta särskilt i de olika formerna av mystik som enligt dessa traditionalister utgör den renaste formen av religion. Vår tid befinner sig i ett hopplöst förfall: individualism, materialism och principlöshet; ett ”kvantitetens välde”, säger Guénon, har lagt sig över den moderna kulturen och det gäller nu att återupptäcka en andlig verklighet och återvända till tänkesätt som den nya tiden har ratat. Det kan för många tyckas vara ett lockande program.

Inom denna traditionalism finns föga intresse för religionernas historiska dimension, och vid beskrivningar av kristendomen förbigår man inkarnationen. Den starkaste dragningen har man i stället till islam, som lättare kan beskrivas på ett överhistoriskt sätt. Guénon upptogs själv i en sufisk orden, förmodligen av den kände svenske konstnären Ivan Aguéli, som tillhörde samma orden. Den som brukar ses som Guénons främste efterföljare, schweizaren Frithiof Schuon (1907–98), har också närmat sig eller övergått till islam liksom deras svenske talesman, lektorn Kurt Almqvist (inte att förväxla med jungianen med samma namn). En liknande åskådning företrädde den kände indiske filosofen Ananda K. Coomaraswamy, som också medverkat i Études traditionelles. På svenskt håll kan man också jämföra med Tage Lindbom, som helt visst har läst Guénon och Schuon, men snarare tar sin utgångspunkt i den grekiska filosofin och som är en originell och läsvärd tänkare av eget slag. Mycket som sägs av alla dessa är värt att reflektera över, inte minst kritiken av de rådande tankemönstren, också inom teologin, men enligt min mening utmärks denna traditionalism alltför ofta av ett elitistiskt betraktelsesätt och en bristande förståelse av att också nutiden hör till historien. Här finns också länkar till traditionalism av sådant slag som tidigare har presenterats här. I Études traditionelles har förekommit flera artiklar av Coomaraswamys son Rama, där den nya katolska mässordningen på ett onyanserat och oriktigt sätt har fördömts som ett symptom på den nya tidens förfall. Ibland finner man också kopplingar till konservativa politiska strömningar som man nog bör ta sig i akt för.

Traditionalismen som sådan är en faktor att inte bara räkna med utan att också ta på stort allvar. Traditionslösheten och den bristande förståelsen för såväl transcendens som ett historiskt perspektiv är endemiska i dagens samhälle, och en reaktion mot detta är ofrånkomlig. Olyckligt är däremot om den tillåts slå över i politisk extremism eller i en frivillig och förlamande isolering från samtiden. Den katolska traditionen går här en helt annan väg som sedan länge är prövad och som undviker både en förstockad traditionalism och en förnuftslös progressism. Med traditionens hela tyngd bakom sig kan man möta tidens nya fordringar, som alltid har varit nya ända sedan den äldsta kristna tiden. Genom att på en gång vara fast rotad i traditionen och öppen för nya kreativa lösningar kan kyrkan med tillförsikt inrikta sig mot framtiden.

Litteratur

Bland de traditionalistiska filosofernas verk finns några utgivna på svenska:

René Guénon, I tjänst hos det Enda (texter i urval 1977)

Frithjof Schuon, Tidlös besinning i besinningslös tid (texter i urval 1973).

Kurt Almqvist, Livklädnaden som revs sönder (1967), Människan – det glömda templet (1984) och Ordet är dig nära (1994).