Motsatser och enhet i Birgittas värld

Hur åtkomlig är den heliga Birgitta för oss sentida människor? Man behöver inte ha sysslat länge med henne för att inse svårigheterna. För att nalkas henne måste vi tränga oss igenom en snårskog av textkritiska problem, inte alldeles olika dem som bibelforskningen sysslar med. Också i fallet Birgitta vilar vår kunskap till stor del på vad som finns upptecknat i bevarade handskrifter, och dessa kan i sin tur vara bearbetningar av äldre texter. Birgittas himmelska uppenbarelser, processakterna och andra viktiga dokument finns i ett flertal texttraditioner, och ibland finns olika intrikata läsarter att ta ställning till.

Sedan tillkommer också språkliga problem. Birgitta dikterade sina uppenbarelser på (forn)svenska, och de upptecknades av de båda Petrus Olavi, som sedan översatte dem till latin. Av hennes egen hand finns bara några enstaka blad bevarade. I vad mån återger nu den latinska texten verkligen vad hon har sagt på svenska? Vi vet att Birgitta ägnade en del av sin tid i Rom åt att studera latin, och vi får anta att hon lärde sig så mycket att hon kunde kontrollera om man hade förstått henne rätt. Men en översättning är ändå alltid en översättning, och man kan alltid fråga sig om det muntliga framförandet på svenska har kommit till sin rätt i sin latinska språkdräkt.

Tycker man sig ha passerat dessa hinder möter man en mur av nya problem. Är texternas uppgifter trovärdiga? I vilken mån är de vinklade utifrån olika intressen? Processakterna är sammanställda för att bevisa hennes helgonskap, och mycket som skulle intressera oss har utelämnats som mindre relevant. Uppenbarelserna å sin sida rör sig i senmedeltidens föreställningsvärld, så olik vår egen. Här möter oss också samma typ av psykologiska problem, som gäller alla visionärer och profeter. I uppenbarelserna blir hennes inre upplevelser sammanvävda med tidigare sinnesintryck, minnen av möten med andra, bibelcitat och teologiska tankar, intryck av bilder hon tidigare har sett. Allt detta blir till en brokig gobeläng, där himmelskt, bibliskt, politiskt och personligt förenas till en ny och fascinerande helhet. Men att utifrån detta skapa sig en bild av Birgittas samtid, med dess myller av människor, historiska händelser och föreställningar, ford-rar dessvärre insikter utöver de vanliga.

Det är då inte förvånansvärt att Birgitta själv blivit så olika bedömd. Gudsuppfylld, profetisk, upptänd av sin lidelse för rätt och rättfärdighet, alltid medveten om sin roll som kanal för Guds budskap till människorna, samtidigt enastående praktiskt lagd med stor människokännedom. Budbärare för kärleken till Gud och nästan, men också obevekligt dömande mot dem hon ansåg hade handlat fel, ibland till synes hårdhjärtad och utan tvivel bördsstolt. Ur det rika materialet kan man finna mer än tillräckligt för att bygga upp sin egen personliga bild av Birgitta.

Tolkningarna av Birgittas personlighet – hos Verner von Heidenstam, Emilia Fogelklou, Toni Schmid, Sven Stolpe, Hjalmar Sundén, Hans Furuhagen och andra – går vitt i sär. Henrik Schücks och August Strindbergs hårda domar över henne lever kanske kvar i folkminnet, men inom den seriösa Birgittalitteraturen är man numera mindre snar till att reta sig på hennes anspråk och inser vikten av att relatera henne till hennes egen tid och miljö. Men allteftersom vår kunskap om Birgitta växer, tenderar den också att falla sönder i en mängd special-områden, och det blir allt svårare att fånga hennes personlighet i en helhetsbild.

Det fyrtiotal böcker om Birgitta som har getts ut under jubileumsåret ger oss en bredare kunskap om henne än vi någonsin tidigare har haft, med många nya infallsvinklar. Försöken att ge en helhetsbild av henne är dock kanske inte så många. Jag vill här särskilt nämna två, Helge Nordahls Den heliga Birgitta (översatt från norskan) och Lars Bergquists Birgitta i uppenbarelsernas spegelbild. De båda böckerna är mycket olika varandra, men de har det goda gemensamt att de inte fordrar några stora förkunskaper och därför fungerar väl som introduktion.

Nordahl – biografins form

Helge Nordahl, tidigare professor i franska i Oslo, har valt den berättande biografins enkla form. Han följer Birgitta genom hennes skiftesrika liv från födelsen till graven, och ger också inblickar i det följande skedet, hur Vadstena kloster upprättades och kanonisationen genomfördes. Många citat ur uppenbarelserna och processakterna för handlingen framåt och kommenterar den. Ett så osofistikerat skrivsätt kan uppfattas som ytligt och alltför bundet till källmaterialets uppgifter. Nordahl garderar sig emellertid väl genom att gång på gång ge resuméer av vad tidigare forskning kommit fram till, så att läsaren får en inblick i materialets mångtydighet och mängden av kontroversiella uppfattningar. Den läsare som ger sig tid att jämföra resuméerna kan lätt se hur varje forskare eller författare har bildat sig en grundföreställning om Birgitta, och hur denna sedan har fått orientera urval och bedömningar av materialet. Han ger en i grunden positiv bild av Birgitta, men diskuterar också de karaktärsdrag som har gjort henne så omstridd. Den norska originalversionen har några år på nacken, och de senaste årens forskning – särskilt jubileumsårets rikliga produktion – finns av förklarliga skäl inte medtagen.

Trots detta är denna bok alltjämt den bästa introduktionen för den som vill skaffa sig en första bekantskap med Birgitta. Den är skriven med stor sakkunskap och ger många intressanta sidoupplysningar om historiska förhållanden. Jag har egentligen bara en saklig invändning: Birgitta har nog aldrig varit på Sicilien, och de orter som omtalas – Ortona, Amalfi och Salerno – ligger i själva verket på det italienska fastlandet.

Bergquist – genom uppenbarelsernas spegel

Lars Bergquist, tidigare svensk ambassadör vid Heliga stolen och Birgittajubileets generalsekreterare, har skrivit en bok av annan art. Som titeln anger är det uppenbarelserna som är hans utgångspunkt; de är för honom en spegelbild, där Birgittas porträtt framträder i hela sin komplexitet. Bergquist arbetar tematiskt och relaterar uppenbarelserna till olika drag i senmedeltidens samhälle och tankevärld.

Bergquist lägger tonvikten på uppenbarelsernas existentiella karaktär, på samspelet mellan Birgittas yttre och inre verklighet. Detta behöver verkligen framhållas i en tid när man så ofta kontrasterar en materialistiskt fattad yttervärld mot en vag och privat ”andlighet”. En sådan motsättning finns inte hos Birgitta. I den medeltida föreställningsvärlden finner vi ständiga motsvarigheter, korrespondenser, mellan himmelskt och jordiskt, ett tankemönster som har sina rötter i platonsk och skolastisk filosofi. Den himmelska världen, människan och naturen bildar en sammanhängande och komplex enhet, där de olika nivåerna belyser varandra. Karakteristiskt nog tar Birgitta gärna bilder ur naturen – björnar, vargar och bin – för att åskådliggöra människors karaktärsdrag och samhällsliv.

Klostret hon planerar är en ”vingård”, som samtidigt är en avspegling av paradiset. Hela kristenheten är med alla sina brister en avbild av den himmelska härligheten. Det är därför Birgitta blir så våldsamt upprörd över kungar och påvar som missbrukar sin makt eller försummar det ansvar de har fått sig tilldelat av Gud. Också pilgrimsvandringarna, som kom att spela en så central roll i Birgittas liv, återger människans inre livsväg mot sitt mål i Gud.

Här finns inte plats för någon flykt från världen, därför att det himmelska skall ständigt återspeglas i det jordiska. Både andliga och världsliga auktoriteter skall handla enligt Guds stränga rättvisa och hans överflödande kärlek. Det är en hierarkisk värld, och ett märkligt drag är den vikt Birgitta lägger vid riddarväsendet, en idealbildning som hon har haft med sig från barndomen. Ett särskilt riddarstånd skall bistå kungen i ”kristlig ödmjukhet och barmhärtighet” och försvara den goda ordningen.

Mot denna maskulina samhällsordning kontrasterar den stora vikt som Birgitta lägger vid jungfru Marias moderskap, hennes kärlek och barmhärtighet. Som Kristi moder har hon del i hans härlighet och skänker den vidare till människorna. Allt nutida prat om Maria som svag och underordnad kommer helt på skam i denna värld där Maria härskar. Detta kommer inte minst till uttryck i Birgittas matriarkala klosterprojekt, där inte enbart nunnorna utan också bröderna är underställda abbedissan som Marias representant. Systrarnas dagliga tidegärd är genomsyrad av mariansk fromhet.

Men Marias ständiga uppgift är att peka på sin Son, och hennes lydnad är en återspegling av Kristi lydnad mot Fadern. Den lidande Kristus intar en central plats i Birgittas visioner, den sargade och blödande Frälsaren, som vi så ofta möter i den samtida kyrkokonsten. Återigen är detta inte något som sker vid sidan om vår mänskliga existens. Vårt lidande är en del av Kristi lidande, så som redan Paulus säger, och vi bidrar till Kristi lidande genom våra synder. Vårt förhållande till honom är en livsgemenskap, som framför allt kommer till uttryck i det eukaristiska offret, där det förflutna blir närvarande i nutiden och det himmelska blir närvarande i brödets och vinets jordiska form. Genom honom sammanfattas allt i den gudomliga helheten.

Allt detta möter hos många av hennes samtida, men det typiska för Birgitta är hennes självklara sätt att hålla samman det andliga och det materiella, det visionära och det konkret praktiska. Det är väl detta som gör henne så svår att acceptera i dagens Sverige, där det andliga är förvisat till en särskild nisch vid sidan om den dagliga verkligheten. Detta perspektiv har fått en klar och inträngande analys i Bergquists lilla bok.