Mystik och politik hos den heliga Birgitta

Vem var S:ta Birgitta, hon som nyligen, tillsammans med S:ta Katarina av Siena och S:ta Benedicta av Korset (bättre känd som Edith Stein) av påven har blivit utnämnd till en av Europas kvinnliga skyddspatroner? Vilket var hennes budskap, det som kanske kan vara hennes budskap till Sverige, Europa och världen också idag?

Birgitta Birgersdotter (1303–1373) var förvisso en mångsidig kvinna, och man måste egentligen ta i beaktande alla hennes sidor, om man riktigt vill förstå hennes väsen och betydelsen av hennes verk. Hon var helt visst en mystiker som mottog uppenbarelser, där hon tilltalades av – och förde samtal med – Kristus, hans moder Maria, änglar och olika helgon. Alla som har läst i hennes uppenbarelser kan vidare omvittna hennes storhet som författare. Dessa läsare måste också bli överväldigade av den djupa kunskap och den andliga visdom som blivit henne givna och av den teologiska kvaliteten i hennes skrifter. Det skulle väl därför inte förvåna dem om hon en dag, liksom andra kvinnor på senare tid, av kyrkan också blev utnämnd till kyrkolärare (doctor ecclesiae). Vidare är hon grundare av ett nytt slag av klosterliv i en ny orden, Ordo Sanctissimi Salvatoris, för vilken hon också skrev en regel, Regula Salvatoris. Och liturgiker är hon också, ty hon har, assisterad av sina medhjälpare, författat en ordning för nunnevigning och en ny tidegärd för klostersystrarna, kallad Cantus sororum. Dess 21 läsningar, som helhet kallad Sermo Angelicus, tre för var och en av veckans sju dagar, bär också hennes signatur. Vidare är hon den första svenska arkitekt som vi känner till namnet, ty en av hennes uppenbarelser innehåller en detaljerad beskrivning av och måtten till den blivande klosterkyrkan i Vadstena, sedermera byggd tämligen exakt efter dessa anvisningar.

En utåtriktad mystik

För att få en stabil grund vid försöket att förstå Birgittas budskap utgår jag nu från hennes mystik. Den kan sägas vara en profetisk, aktiv mystik, och den kommer till uttryck inte bara i några få, särskilt utvalda uppenbarelser, utan den präglar alla hennes skrifter och hela hennes livsverk. I mystiska uppenbarelser mottog hon budskap som, heter det uttryckligen, inte var menade bara för henne själv utan också för andra personer, höga och låga. Dessa budskap är profetiska i den meningen att de kallade dessa personer och hela det kristna samhället i hennes tid (och kanske också i vår) till omvändelse och reform. Den reformen kunde dock, enligt Birgitta, bli framgångsrik bara om den började i de enskildas hjärtan, bara om de gudomliga mysterierna där blev mottagna och först praktiserade. Ty även om Birgitta som profet i högsta grad var en politisk person trodde hon verkligen inte ett ögonblick att den förnyelse och de reformer hon förespråkade och arbetade för kunde genomföras bara genom yttre politiska medel och åtgärder.

Med tanke på vad som idag brukar gälla för ”mystik” är det nödvändigt att redan från början betona en sak: det svenska helgonet var, för att uttrycka det brutalt, inte intresserad av några ytliga så kallade andliga upplevelser. Vad som var det viktiga för henne var att leva, och hjälpa andra att leva, i överensstämmelse med de så kallade teolog-iska dygderna, dvs. med tron, hoppet och kärleken. Uppenbarelserna gavs till henne, om vi kan lita på vad texterna säger, utan att hon själv sökte efter dem. De kom inte som resultat av något slags andlig teknik. De gavs henne, som sagt, inte bara för hennes egen skull, ty hon var, enligt den så kallade kallelsevisionen i Alvastra, utvald till att bli en kanal som skulle leda de gudomliga budskapen vidare till den värld och den kyrka vars medlemmar var i skriande behov av förnyelse och förbättring i överensstämmelse med det gudomliga budskapet. I en annan berömd uppenbarelse (11:15) säger Kristus till henne: ”Du undrar över varför jag [Kristus] visar dig alla dessa underbara ting. Men du tror väl inte att det är för din egen skull bara? Nej, det är för att andra skall uppbyggas och bli frälsta.” Inte bara Birgitta själv var alltså kallad att vara en kanal för Guds ord till andra. Gång på gång uppmanar hon också andra att dela med sig av tro och andlig insikt till medmänniskorna. Detta är huvudpoängen i den långa och berömda uppenbarelsen om det kontemplativa och aktiva livet [VI:65]. Martas syster Maria, som Birgitta i överensstämmelse med en lång tradition före henne, behandlar som en symbol för det kontemplativa livets människor, uppmanas där allvarligt att dela med sig av sitt andliga goda till andra. Även kontemplativa – och här åsyftas väl främst de blivande nunnorna i det kloster hon ville grunda – även de har ett uppdrag att, exempelvis genom undervisning, men framför allt genom sitt goda föredöme och sina böner, tjäna de andra, gemens-kapen. Det finns hos Birgitta ingen mystik ”för privat och enskilt bruk”.

Birgittas litterära uttryckssätt – nyckeln till hennes budskap

Yttranden av det slag som jag redan har anfört understryker ett av mina huvuda-rgument, nämligen att det vid studiet av Birgittas mystik är viktigt att man inte så mycket intresserar sig för de psykologiska fenomen som kan höra samman med upp-enbarelserna utan att man framför allt uppmärksammar vilka de budskap är som dessa uppenbarelsetexter kan innehålla. Vill man nu vända sig till själva innehållet i budskapen, bör man först och främst ta fasta på den språkliga dräkt de har – inte som om de vore en till intet förpliktande litteratur, men för att uppfatta innehållet i meddelandena. Det innehållet förmedlas i en form som ofta är höglitterär, i ett språk av liknelser och bilder. Birgittas sätt att tala liknar alltså de gammaltestamentliga profeternas, de evangeliska liknelsernas och Uppenbarelsebokens språk. Jag hävdar alltså att det är bara genom att ta hennes litterära uttryckssätt på allvar som vi kan komma åt den djupare meningen i hennes mystiska budskap och bli medvetna om deras betydelse för oss idag. Vi kan, med andra ord, inte komma henne närmare än genom att uppmärksamt lyssna till ordalagen och meditera över deras innebörd.

Birgittas ord är främst förmedlade till oss i bortåt 700 så kallade uppenbarelser, som blev översatta till latin och ordnade och publicerade i åtta så kallade böcker (plus en samling tilläggsuppenbarelser) av hennes sekreterare och biktfäder, här hemma i Sverige och senare i Rom. Till dem kan man alltså lägga den tidigare nämnda regeln och liturgin för hennes kloster, och dessutom en samling av fyra långa böner. Den moderna vetenskapliga upplagan av de birgittinska skrifterna i deras latinska form, som just har blivit fullbordad, fyller inte mindre än tolv band. Av Birgittas på svenska uttalade ord finns däremot bara några få brottstycken bevarade.

Den äktenskapliga gemenskapen mellan gudomligt och mänskligt

När man nu studerar texten till Birgittas uppenbarelser märker man genast att de har en typisk senmedeltida karaktär, i den meningen att här möter oss en mystik som, innehållsligt sett, kretsar kring två brännpunkter: kring Guds människoblivande i Kristus genom jungfrun Maria och kring denne Kristi, Guds sons lidande, död och uppståndelse – och vid båda dessa brännpunkter är förstås också Modern ständigt närvarande, som den födande och den medlidande. Vad det gäller ordval och uttryckssätt i Uppenbarelserna märker vi att det mycket ofta talas om bröllop och äktenskap. Birgitta hämtar gärna sina bilder från den mänskliga familjens liv. Nästan genomgående i Uppenbarelserna tilltalas Birgitta – och genom henne varje troende och älskande själ – som ”bruden”. Maria kallar henne ibland för ”min dotter”. Den grundläggande innebörden av dessa ”brudliga” ord är förstås enhet och förening, gemenskap. Men det är inte fråga om en förening, genom vilken Birgitta, kyrkan eller den enskilde kristne skulle tillintetgöras eller uppslukas som enskilda personer. Tvärtom: precis som i det jordiska äktenskapet handlar det om en dialog, en – om ni tillåter uttrycket – ”tvåhet”, om en förening där parterna bevarar sin egenskap av att vara skilda personer. Den himmelske Brudgummen förenar i Marias moderliv den mänskliga naturen med sig själv, för att ge människan del av sin härlighet och sina gåvor.

Den grundläggande ”äktenskapliga” gemenskapen är den mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, en gemenskap som sedan fortplantas i dem som inlemmas i gemenskapen med dem, förmedlad i kyrkan, som också hon blir en Kristi brud. Men det ”brudliga” uttryckssättet finns inte bara när det är tal om Guds människoblivande i Kristus, utan också vid den birgittinska mystikens andra brännpunkt, alltså när det är tal om korset och lidandet. Här blir uttryckssätten kanske litet svårbegripligare, men också i sin död framställs Kristus som brudgummen, som genom blodet från sin öppnade sida renar sin brud, kyrkan, hon som är den nya Eva. Det uttryckssättet är ju bibliskt och inte uppfunnet av medeltiden, eller av Birgitta. Men det är viktigt för henne att betona att gemenskapen med den himmelske brudgummen är en gemenskap också i smärtan och lidandet, erfaren av Maria och av varje allvarlig kristen. Det ”brudliga” språk som Birgitta använder har alltså ingenting med romantik och ljuvliga och till intet förpliktande känslor att göra. Birgitta känner inte bara till den smärta och de offer som kan höra med till jordiska äktenskap. Från de gammaltestamentliga profeterna (t.ex. Hosea) hade hon också lärt sig att äktenskap, även heliga äktenskap, kunde brytas sönder och att kärlek kan smutsas och perverteras.

Det finns en märklig uppenbarelse (VI:33), där det ”brudliga”, äktenskapliga bildspråket används i alla dessa betydelser och nyanser. Den himmelske Fadern kallar där sin Son för Brudgummen, som han har förmält med en skön brud, ren i sina seder. Sonen förde in henne i brudkammaren för att älska henne som han älskar sig själv. Detta syftar förstås på inkarnationen, människoblivandet, men också på hans lidande, ty det var på grund av sin kärlek till henne som han ville bli sårad och dödad för henne, för att på det sättet göra henne värdig att vara hans brud. Denna brud är förstås kyrkan, ty fast själarna är många är de ändå liksom en enda person, genom enheten med Kristus i tron och kärleken. Men uppenbarelsen fortsätter: många av dessa själar har begått äktenskapsbrott, ty de har kommit att älska världen och den egna viljan mer än den himmelske Brudgummen. De föraktar honom och i sina tankar vill de till och med döda honom, eftersom han visar sig för dem i en så enkel och ödmjuk gestalt, nämligen i det stycke bröd som de kan se på altaret under mässan. Men i sin skamlöshet tvekar de ändå inte att ta emot detta oansenliga sakrament, eftersom de inför andra vill framstå som fromma och inte öppet medge sin otro. På detta sätt dödar de den gudomlige Brudgummen i sina hjärtan. Men Fadern, som inte vill att hans Son skall vara utan en brud, sänder ut sina verkliga vänner för att finna en ny, vacker och värdig brud åt Sonen. Guds sanna vänner kommer då att för honom föreställa en ny brud för brudgummen, dvs. nya utvalda själar, och dem kommer han att föra in i sin härlighet.

En förnyelse av det kristna samhället

En uppenbarelse som denna – och andra av liknande slag – visar i all korthet hur rikt och sammansatt Birgittas ”brudliga” bildspråk är. Men den text jag refererade gör framför allt tydligt, att det svenska helgonets mystik är av ett aktivt, handlingsinspirerande slag (fast kontemplationen förstås är källan till aktiviteten). Den för Birgitta karakteristiska aktiviteten är, som jag har betonat, i den meningen profetisk att målet och meningen med den består i en förnyelse och en reform av hela det kristna samhället. Man skulle därför helt felbedöma hennes kallelse, om man ville utesluta det profetiska och kritiska från hennes mystik. Vi är tvärtom tvingade att betrakta Birgittas idéer om en samhällelig och kyrklig reform som själva kärnan i hennes mystiska kallelse.

Det är därför inte oriktigt att säga, att ”Idén om ett kristet samhälle” – för att nu citera titeln på en av nobelpristagaren T. S. Eliots böcker – också var Birgittas grundläggande idé och att arbetet för en reform av kyrka och samhälle i överensstämmelse med den idén var hennes allt annat överskuggande lidelse. Den sociala inriktningen i hennes budskap var naturligtvis förberedd redan genom hennes familjebakgrund. Hennes fader var en av de främsta männen i landet, lagman i Uppland, och han var en av dem som hade medverkat vid tillkomsten av Upplandslagen. Hennes ingifta morbror, hos vilken hon bodde sedan hennes egen mor hade dött, var Östergötlands lagman, och hennes egen man, Ulf Gudmarsson, blev lagman över Närke. Ämnen som lag, politik och samhällsordning måste därför ständigt ha varit på tal i hennes omedelbara omgivning alltifrån barndomen och givit Birgitta en särskild förståelse för sociala och politiska frågor. Men den reform som Birgitta eftersträvade innebar inte en förändring av kyrkans grundläggande struktur och av dess, som hon menade, gudomligt givna troslära, ty hon var obrottsligt och hängivet katolsk i sin övertygelse. Reform betydde för henne något helt annat, nämligen en de kristnas reform, så att de verkligen levde av och ur denna kyrkans katolska tro och praktiserade den.

Det vore därför fel att föreställa sig att steget skulle vara långt från Birgittas ”brudliga” mystik till hennes kallelse att vara en reformator av det kristna samhället. Det finns i själva verket någonting som mycket tydligt förenar de två: mystiken och politiken. Jag syftar just på det faktum att grundtanken i det ”brudliga” bildspråket, som jag har sammanfattat den, just är den organiska enhet som ligger i bröllops- och äktenskapsbilden.

Birgittas sociala vision – klostret som mikrokosmos

Vi kan närma oss Birgittas sociala vision genom att betrakta det kloster – och i synnerhet den klosterkyrka – som hon planerade och för vilket hon avfattade en regel och vilkets liturgiska liv hon bidrog till att utforma. Det klostret var helt visst menat att vara ett uttryck för hennes grundläggande sociala vision och ett verktyg för dess praktiska förverkligande. Klostret var tänkt att vara ett mikrokosmos – en förminskad bild – av det makrokosmiska kristna samhälle där det skulle ha sin plats. Det skulle vara den friska kärnan i ett dekadent samhälle och den goda surdegen i en kyrka, som i sina enskilda lemmar var i trängande behov av andlig och moralisk förnyelse. Hennes kloster skulle bli den nya vingården, den nova vinea som det heter i regeln, eftersom så många av de gamla hade ödelagts av själafienden.

Vi måste dock vara på det klara över att Birgittas medeltida samhälle inte var vårt och inte styrdes av våra idéer. Om det moderna samhället är individualistiskt och ändå utslätat, ofta en anonym massa – var den medeltida samhällsbilden organisk och brokig i sin konkreta mångfald. Dess människor betraktades inte som alla lika varandra utan snarare som varandra olika. Naturligtvis hade de som av Gud skapade och återlösta varelser alla ett okränkbart värde inför Gud, men varje enskild människa ansågs ha sin alldeles speciella kallelse i den kyrkligt samhälleliga organismen. Inspirationskällan för denna tanke var för medeltiden förstås den bibliska idén om kroppen med dess olika lemmar, en idé som fått sitt mest kända uttryck i det tolfte kapitlet i Första Korintierbrevet.

De tre stånden – systrar, bröder och lekfolk

Låt oss då i vår föreställning närma oss detta Birgittas kloster, det som skulle vara ett mikrokosmos, en förminskad bild, av det stora, makrokosmiska samhället. Vi har ofta hört det sägas att Birgitta grundade ett ”dubbelkloster”, men som jag ser det är det riktigare att säga att det var ett kloster, inte för två utan för tre grupper, alltså ett trippelkloster. Vi kan se det alldeles tydligt, om vi med fantasins hjälp närmar oss klosterkyrkan i Vadstena och tänker på den så som den såg ut under klostertiden, dvs. före kyrkans förändringar genom reformationen. Vad ser vi där? Högt över golvet i kyrkans östra mittparti ser vi nunnornas läktare, som de nådde genom en gång från deras del av klostret. På den läktaren reciterade de sin nyskapade birgittinska tidegärd, Cantus sororum, och där lyssnade de till den mässa som firades för dem vid ett altare vid kyrkans östra gavel. Bröderna reciterade en annan tidegärd, den för alla klerker i Linköpings stift föreskrivna, och det skedde nere i brödrakoret i kyrkans västra ända, och de prästvigda bröderna celebrerade sina mässor vid olika altaren, utplacerade i koren och längs långsidorna av den stora kyrkan. Så fanns det ett järngaller som skilde detta prästerliga område från kyrkans mittskepp, vilket var avsett för en tredje grupp, för pilgrimerna, det tillströmmande folket.

Det fanns alltså i klosterkyrkan tre skilda rum, eller kanske bättre: tre zoner, för tre grupper av människor: för systrarna, för bröderna och för lekfolket, pilgrimerna.

Ett par viktiga saker bör vi här genast lägga märke till. Den första är att dessa tre grupper, som tillsammans representerade hela det kristna samhället, av den heliga Birgitta själv alla betraktades som tillhörande den församling som tjänade och dyrkade Gud i Vadstena klosterkyrka: (1) systrarna på sin läktare, (2) bröderna i sina kor, vid altarena och biktplatserna, och (3) lekmännen, pilgrimerna, i kyrkans mittskepp. De senare, pilgrimerna, var alltså inte bara, liksom i efterhand och som en eftergift, tillåtna att komma dit, utan de hörde verkligen med till den kristenhet som firade gudstjänst i kyrkan och där lyssnade till Guds ord.

Den andra viktiga punkten är att de två konventen av nunnor och bröder inte var av samma slag utan hade litet olika karaktär. Det var en skillnad inte bara till könet och med avseende på de liturgiska funktionerna. Nunnorna skulle enligt regeln leva ett kontemplativt liv i sträng klausur, på samma sätt som benediktiner och cistercienser gjorde. De birgittinska nunnorna är alltså verkligen monastiska i betydelsen: från världen avskilda, personer. Men så är det inte riktigt med det manliga konventets medlemmar. Det är sant att också de, och i synnerhet de prästvigda bland dem, enligt regeln var förpliktade till ett liv i bön, meditation och gudssökande, men de hade också andra och mera utåtriktade plikter: de skulle inte bara som präster och predikanter och själasörjare tjäna systrarna, utan de skulle också i samma funktioner betjäna pilgrimerna. Det innebär att de till sin typ snarast var besläktade med tiggarordnarnas folk och med andra slag av kaniker. Det var deras uppgift att förmedla frukterna av det kontemplativa livet innanför klostrets murar till dem som befann sig ute i världen och som kom till klostret som pilgrimer. Även om det blivit vanligt att kalla också de birgittinska bröderna för munkar, gjorde Birgitta själv aldrig det i sin regel, utan för henne var de bröder, fratres. Detta är inte bara en liten språklig finess, utan det är en antydan om att bröderna representerar ett annat stånd i den kyrkligt sociala organismen än nunnorna, liksom ett annat stånd än pilgrimerna. Vi kan alltså redan av detta se, att den birgittinska ordensbildningen enligt Birgittas vision var tänkt som ett hus för tre olika stånd. Tillsammans skulle de vara en spegelbild av det kristna samhället i stort.

Förebedjare, försvarare och förvärvsarbetare

Det är då på tiden att jag försöker att förklara vad som här menas med ”stånd”. Vi befinner oss vid en kärnpunkt i det medeltida samhällstänkandet. Bland dess teoretiker fanns det, liksom hos Birgitta själv, flera sätt att beskriva de olika stånden i kyrka och samhälle. Den latinska term som jag har översatt med stånd är vanligen ordo, pluralis ordines. Ett gängse sätt alltsedan karolingisk tid var att säga, att det fanns de som bad för samhället (oratores), de som försvarade det mot dess fiender (bellatores) och slutligen kroppsarbetarna (laboratores). Nedslag av den ståndsindelningen och den terminologin kan man hitta också hos Birgitta.

Men när Birgitta beskriver sitt kloster förutsätter det en annan ståndsindelning, som har mycket gammal hävd i kyrkan, ty den går tillbaka på kyrkofäder som Augustinus och Gregorius den store, och båda dessa var inte bara teologer utan också politiska tänkare som har haft den allra största betydelse för den fortsatta historien. Som ett exempel på detta slag av tänkande och detta slag av terminologi skall jag kort referera vad Gregorius säger i en predikan över profeten Hesekiels bok. Han tolkar där profetens vision av templet i Jerusalem och han börjar med att tala om lekmännen, de vanligen gifta människorna (coniugati). De fullgör sina familjeplikter och de hjälper de behövande med sina barmhärtighetsverk. Sedan går påven vidare till att tala om de kontemplativa, munkarna och nunnorna i sina kloster. De har lämnat världen och har ingen åstundan efter livet i den, säger Gregorius. De övar sig i den kontemplativa bönen och går därigenom ut över det som hör denna världen till, de längtar efter den himmelska staden, den som är det slutliga målet för alla troende och som är uppfyllelsen av alla goda önskningar. Slutligen beskriver påven, själv tidigare munk i S:t Andreasklostret i Rom, det tredje ståndet, dem som han kallar för rectores, de styrande och ledande i kyrkan. Också dessa skall hämta sin näring ur kontemplationen, men av kärlek till sina medmänniskor tar de på sig tunga bördor i tjänst för dessa sina medmänniskor. De förkunnar ordet för dem och bistår dem i deras konkreta behov och bekymmer.

Påven Gregorius beskriver alltså här tre stånd, tre grupper av männi-skor, som var och en har sina särskilda uppgifter i den kyrkligt samhälleliga kroppen, men som alla är ömsesidigt beroende av varandra. Han beskriver här inte samhället som en maktpyramid, där de som befinner sig högre upp skulle ha någon rätt att förtrycka dem som befinner sig längre ner. Det är i denna organism inte så mycket fråga om att befalla och lyda, utan snarare om samarbete och ömsesidigt stöd. Detta är själva poängen i Gregorius’ tolkning av templet, som han betraktar som en bild av den kristna kyrkan, den som är en byggnad av levande tempelstenar. Och det utmärkande för dessa stenar är just att de alla bär varandra; den sten som bär andra stenar är själv buren av andra. Det är bara Kristus, grundstenen, som inte är buren av någon annan utan som själv bär hela den andliga byggnadens tyngd.

De tre dörrarna i klosterkyrkan

Till sin grundtanke liknar nu påven Gregorius’ beskrivning av de tre stånden i sak mycket den birgittinska tanken. Det finns faktiskt en uppenbarelse som kommer nära påvens beskrivning av den andliga tempelbyggnaden. Den finns i den samling av uppenbarelser som kallas för Extravaganterna (kap. 31). Den texten är en utläggning av de tre dörrarna i den blivande klosterkyrkan. Det är först och främst frågan om den som kallas för förlåtelsens port (porta remissionis). Det är den port genom vilken pilgrimerna skall gå in i kyrkan. Var och en som går in genom den porten med botfärdigt hjärta och med en vilja att bättra sitt liv kommer att få hjälp i sina frestelser och styrka till att göra det goda, heter det. Den gudomliga kärleken och trons ljus kommer att ges åt alla dem som träder in i kyrkan genom den porten med det rätta sinnelaget. Här har vi alltså en bild av vad det troende folket skulle ha att hämta i klosterkyrkan, framför allt genom förmedling av de birgittinska prästbröderna.

Den andra porten i klosterkyrkan är till för dessa bröder. Den kallas för försoningens och benådandets port (porta reconciliacionis et propiciacionis). Genom den går bröderna in till sitt kor, och för deras böners och deras tros skull kan syndarna närma sig Gud och – detta är ett mycket karakteristiskt tillägg ”rikets tillstånd kommer därmed att förbättras och Guds vrede över folkets synder att mildras”. Vi kan återigen lägga märke till, att Birgitta inte bara tänker på de enskilda själarnas andliga tröst och förbättring, utan på hela samhällets. Birgitta glömmer aldrig att hennes kloster har en uppgift att fylla för hela den sociala och kyrkliga organismen. Och om jag inte misstar mig är den birgittinska klosterstiftelsen den första i hela kyrkans historia, där denna uppgift är inbyggd i själva den ursprungliga idén, i själva grundplanen. I varje fall finns det inget jämförbart i den benediktinska regeln – därmed naturligtvis inte sagt att benediktinerna i praktiken skulle ha svikit sina sociala plikter.

Men jag återvänder till uppenbarelsen om dörrarna. Den tredje dörren kallas där för nådens och härlighetens port (porta gracie et glorie). Det är den, genom vilken de kontemplativa nunnorna skall gå in i kyrkan. Varje syster, säger uppenbarelsetexten, som träder in i kyrkan med ett förkrossat hjärta och med den enda avsikten att behaga Gud kommer i detta livet att få nåd, så att hon kan gå från dygd till dygd. Hon kommer i tider av frestelser att hämta ny kraft och i det kommande livet att få del av härligheten. Alltså tillsammantaget: tre dörrar för representanterna av de tre stånden, som alla är inbjudna att ha sitt andliga hem i den kyrka som skall byggas i Vadstena.

Förhoppningsvis har jag lyckats att demonstrera ett grundläggande och väsentligt drag i Birgittas klostervision: Den nya vingård, som Kristus i en uppenbarelse befallde henne att bygga, skulle i sin trefaldiga struktur vara liksom en miniatyr av den kyrkliga och samhälleliga organismen. Det nya klostret skulle därigenom bli den hälsokälla, där detta samhälles sår skulle kunna helas. Där skulle de svaga och behövande få stöd och hjälp. Det är Birgittas politiska program i dess teori och tänkta praktik.

Ett kloster för alla

Den Birgitta som ville inrätta ett hus för nunnor och bröder glömde alltså inte ett ögonblick folket i det tredje ståndet, lekmännen. Man kan faktiskt utan överdrift påstå att det nya klostret i en bestämd mening var tänkt lika mycket för dem som i fysisk mening befann sig utanför klostermurarna som för de två konvent som skulle vara på deras innersida. Ingen som har läst i Birgittas uppenbarelser kan ha undgått att lägga märke till hennes önskan att tala ord till varning, tröst och upplysning till alla slags människor, oberoende av deras stånd och ställning. Och hennes budskap eller det gudomliga budskap som hon var kallad att framföra – var ofta strängt och förmanande; det kallade alla tillbaka till deras plikter som lemmar i den kyrkligt sociala organismen. Inte minst på grund av intensiteten och kraften i hennes ord har hon av flera forskare under senare tid kommit att bli betraktad som tillhörande den medeltida profetiska rörelsen, representerad inte minst av en rad välkända kvinnor: Hildegard av Bingen, Katarina av Siena och andra.

Den gifta kvinnan som förebild

Det sociala, för att inte säga politiska, engagemang som kommer till uttryck i så många av de birgittinska uppenbarelserna är kanske en överraskning för dem som hade trott att medeltida mystiker, och i synnerhet om de är kvinnor, mest var intresserade av sina egna inre, privata och känslomässiga upplevelser, men knappast av samhällsreform. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att påminna om den framträdande plats som också gifta kvinnor har hos Birgitta. En lärare och vän till henne, biskopen av Linköping Nicolaus Hermanni, ställde efter hennes död samman en tidegärd för den heliga Anna, Marias moder, och framställde henne där som en förebild just för gifta kvinnor i deras äktenskap. Mycket av textmaterialet i det officiet kunde biskopen hämta från Birgittas skrifter. Och Birgitta själv prisades av sina efterföljare just för sin fullkomlighet som kvinna: som jungfru, som maka och som änka, ty under sitt liv hade hon, hävdade man, varit föredömlig i alla dessa kvinnans möjliga stånd.

Inget för drömmare och excentriker

Fast Birgitta själv tillhörde en högaristokratisk familj var, som vi har märkt, hennes intressen inte begränsade till hennes sociala likar. Som avslutning vill jag hänvisa till vad hon kunde säga till den kroppsarbetande klassens människor. I den sjunde uppenbarelsen i den andra boken beskriver hon, för att nämna bara ett exempel, människor i olika yrken och stånd, alla tillhörande de vanligen gifta arbetarna, och det sker för att betona vikten av samarbete och ömsesidig tjänst åt medmänniskorna. En gång i världen, säger där Kristus till Birgitta, arbetade lekmannaståndets medlemmar på ett bra sätt: somliga odlade marken, andra seglade med sina skepp över haven och fraktade varor till andra länder, så att bördigheten och överf-lödet i en del av världen kunde bli till nytta och hjälp för andra delar. Några var hantverkare, och där fanns män som oegennyttigt var redo att försvara kyrkan mot hennes fiender. Men efter hand förföll detta system av grupper som samarbetade med varandra, eftersom folk inte längre ville tjäna andra. Riddarna, som en gång i tiden varit redo att ge sina liv för rättvisan, hade nu blivit uppfyllda av högmod och vinningslystnad. Detta är, enligt den nämnda uppenbarelsen, sammanfattningen av Kristi ord till Birgitta i denna sak. Dess läxa är klar och tydlig: ett organiskt tänkt och uppbyggt samhälle kan bara fungera väl, om och så länge som människorna i deras olika stånd, och var och en på sin plats, fullgör de plikter och uppgifter – andliga och världsliga – som givits till var och en av Skaparen.

Detta är, menar jag, själva summan av det sociala budskap som det svenska helgonet förmedlade. Jag har försökt att visa att Birgittas allt överskuggande lidelse var det kristna samhällets reform och goda ordning, och att denna vision var en frukt av hennes mystiska kontemplation. Hennes mystik – om det nu är det rätta ordet – har den inre eld som uppmuntrade henne att tala och verka profetiskt på det sätt som hon gjorde. Det kloster som hon ville se byggas var inte avsett att bli ett tillhåll för drömmare och excentriker, utan en ny vingård, anlagd för att inspirera till andlig reform och samhälleligt tillfrisknande – det är Birgittas mystik och politik i skön före-ning.