Något konstigt med mormor

”Underliga småsaker som man inte riktigt förstår glömmer man gärna bort, eller så tror man att man har fattat fel på något vis. Hos mormor skulle det vara lugnt och tryggt – inte konstigt!” Så står det på första sidan i Anna Dunérs bok Något konstigt med mormor.

Angelica är den som först märker att mormor inte är som vanligt. Det är svårt att förstå, svårt att vilja förstå att det inte bara är lite vanlig glömska. Angelica säger ingenting hemma om att mormor inte beter sig som hon brukar. När mamma eller pappa inte hörde på utan svarade rätt ut i luften, så brydde sig Angelica inte alls om det. ”De hade ofta tankarna på andra håll. Men mormor brukade lyssna på vad man sa och svara rätt. Det var det som gjorde det hela lite konstigt. Annars var allt som vanligt.”

Tiden går och det blir allt tydligare för alla att mormor har börjat bli dement. På ett inkännande men samtidigt osentimentalt sätt följer Anna Dunér utvecklingen och Angelicas reaktioner. När mormor bryter lårbenshalsen och hamnar på sjukhus, kan hon inte alls förstå varför hon är där och vill bara komma hem igen. När hon blivit så dålig att hon mest ligger medvetslös, sitter Angelica i alla fall ibland vid hennes säng och försöker prata med henne som hon skulle ha gjort, om mormor varit frisk.

I slutet av boken dör mormor. ”Det kändes så konstigt. Det kändes så mycket på en gång. På ett sätt borde de väl alla ha varit förberedda på det. Och hon visste ju att mormors liv inte var särskilt roligt längre. Men ändå … ändå var hon inte alls beredd.” Hon går ensam ut i skogen. Det är en solig höstdag, en sådan som både hon och mormor tyckt så mycket om. ”Luften var klar, löven höll på att gulna och rodna. Hon satt på en sten och grät ett tag. Sedan gick hon vidare och nästan njöt av luften och färgerna och den doftande, mjuka marken.” Livet går trots allt vidare. Även om en älskad gammal människa har dött.

På ett enkelt språk berättar denna bok, avsedd för barn från ca 9 år och uppåt, klokt men utan pekpinnar om hur det kan vara att upptäcka att en gammal människa blivit dement, hur man gradvis kommer till insikt om den bittra sanningen och beskriver hur man kan hantera situationen och hantera det faktum att man själv inte längre kan få stöd och tröst och hjälp utan att rollerna blivit ombytta. Det är en varm skildring, utan all sentimentalitet. Den förtjänar många läsare, inte bara 9-åringar.