Polens kyrka i förvandling

Det polska samhället har bevittnat stora omvandlingar, som efter 1989 har berört praktiskt taget alla livets områden. Tydligast var kanske förvandlingen av det politiska systemet, där man med möda försökte bygga upp en demokrati som ersättning för en ideologisk enpartidiktatur. Men det har också förekommit betydande omdaningar inom näringslivet, inom kulturen och i försöken att skapa ett civilt samhälle. Även den katolska kyrkan måste anpassa sig efter de förändrade förutsättningarna, visserligen inte när det gällde de väsentliga grundsatserna och den sanning som hon förkunnar, men när det gällde hennes förvaltningsstrukturer och hennes metoder för själavården. Dessutom ställdes kyrkan plötsligt inför ett flertal alldeles nya frågor som den nyvunna friheten förde med sig: demokratin och dess pluralism, de snabba samhällsförändringarnas inverkan på seder och bruk och den nya masskulturen.

Allt detta visade sig inte med ens; vi har att göra med en förändringsprocess som kommer att pågå länge än. Det förefaller som om den förändrade situationen för kyrkan i Polen började med att man åter fick religionsfrihet – detta är en orubblig förutsättning för hennes inre förvandling. Men det dröjde tills denna frihet fick de absolut nödvändiga författningsmässiga garantierna och i praktiken blev av någon betydelse för vardagslivet. Sådana garantier gavs år 1989 när parlamentet förnyade den gamla författningen för folkrepubliken Polen av år 1952 och därefter i republiken Polens nya författning av år 1997.

Det viktigaste var att kyrkan fick möjlighet att fylla sin uppgift att evan-gelisera. Kyrkan måste utan hinder kunna framlägga evangeliets budskap för den enskilda människan och för församlingen. Utan tvivel kan man säga att alla förändringar, som har ägt rum i den polska kyrkan efter 1989, har sitt ursprung i den återvunna friheten. Det finns så många förändringar, att man inte kan nämna alla. Därför väljer jag ut dem som på ett eller annat sätt belyser storleken och dynamiken i de förvandlingar som har skett.

Från isolering till konkordat

Efter en isoleringsperiod från Rom på nästan 50 år – en isolering som dock år från år blev allt mindre påtaglig efter Andra Vatikankonciliet – fanns det framför allt ett trängande behov av att återuppta officiella diplomatiska förbindelser med Heliga stolen och att underteckna det konkordat som genom ett ensidigt beslut av de kommunistiska myndigheterna hade rivits upp år 1945. De diplomatiska förbindelserna återupptogs den 17 juli 1989, från Heliga stolens sida i form av en apostolisk nuntiatur och från folkrepubliken Polens sida genom en beskickning. Den 15 november 1989 kunde den påvlige nuntien överräcka sina kreditivbrev i Polen.

Sedan början av 1980-talet hade de kommunistiska myndigheterna i tankarna att förbereda ett avtal om ett konkordat. Texten till ett konkordatsförslag undertecknades från statens sida i april 1988, alltså medan Polen ännu var folkrepubliken Polen. Den 17 maj 1989, alldeles in-nan den kommunistiska regimen störtades, reglerade sejmen (parlamentet) i folkrepubliken Polen för första gången på 50 år de lagenliga förbindelserna mellan staten och den katolska kyrkan i deras helhet. Även om lagen innebar talrika eftergifter till förmån för kyrkan präglades den dock alltjämt av det totalitära systemet, och detta var orsaken till att man träffade ett avtal om konkordatet. Sedan makten hade övertagits av Solidaritetsregeringen förändrades livet för medborgarna i Polen på ett radikalt sätt till det bättre, en process som pågick under flera månader. Vad som inte var möjligt att uppnå 1989 var nu självklara krav. Förhandlingarna om konkordatet mellan Heliga stolen och Solidaritetsregeringen varade i tre månader. Den 28 juli 1993 kunde det undertecknas.

Först nu började konkordatets verkliga lidandesväg. Den postkommunistiska koalitionen mellan SLD (Sojusz Lewiey Demokratycznej) och PSL (Polskie Stronietwo Ludowe, dvs. det polska bondepartiet) som hade erövrat makten i september 1993 blockerade framgångsrikt under fem år ratificeringen av konkordatet, huvudsakligen beroende på SLD. Man målade upp en apokalyptisk vision av ett Polen som i framtiden skulle vara fjättrat av konkordatet, ett Polen som skulle bli en intolerant, konfessionspräglad stat där den katolska kyrkan skulle få en privilegierad ställning. Argumenten mot överenskommelsen med Heliga sto-len påminde bokstavligen om de aggressiva artiklar, som man angripit kyrkan och religionen med under den kommunistiska tiden. Trots det-ta erkände den författning som antogs av denna koalition möjligheten att reglera förhållandet till Heliga stolen med hjälp av konkordatet. Solidaritetsregeringen, som återtog makten 1997, ratificerade äntligen konkordatet. Detta trädde i kraft i april 1998. Tvärtemot de pessimistiska prognoserna åstadkom det inte bara att även andra religiösa bekännelser drog nytta av de lösningar som den katolska kyrkan hade kommit fram till, utan det minskade generellt konfessionsproblemen i Polen. Det skapade nämligen ett system som tillät stegvisa lösningar på de konflikter som kunde uppstå på detta område, detta tack vare att kyrkan och regeringen inrättade en konkordatskommission. En av de första åtgärderna som vidtogs av denna statliga och kyrkliga konkordatskommission, bestod i att införa reglering av konkordatets artikel nummer 10, där de civilrättsliga följderna av att ingå ett kanoniskt äktenskap avhandlades.

Utbildningsområdet

Det var mycket angeläget för den katolska kyrkan, av pastorala skäl, att åter få inflytande över utbildningen av den unga generationen. Sedan religionsundervisningen hade tagits bort från skolorna av de kommunistiska myndigheterna (1961) hade den katolska kyrkan visserligen lyckats att skapa ett helt system av katekesundervisning, bedriven av präster. Fastän detta system stod öppet för alla barn och ungdomar förmådde det dock av olika skäl inte att verkligen nå alla barn och ungdomar. Hindren var exempelvis ideologiska påtryckningar och svårigheterna att genomföra denna undervisning som huvudsakligen bara kunde äga rum på eftermiddagarna. Ibland innebar det också svårigheter för barnen och ungdomarna att ta sig till kyrkan. Därför var ett av de första kraven från kyrkans sida att man skulle återuppta religionsundervisning i de offentliga skolorna. Detta lyckades redan år 1990 under premiärminister Tadeusz Mazowiecki.

Såväl införandet av religionsundervisning i skolorna som också formerna för att bedriva denna ledde till en tämligen bred diskussion och till kritik – till och med i katolsk läger. Dock, från 1991 deltog över 90 procent av barnen i grundskolan i religionsundervisningen och nästan 70 procent av eleverna i de högre klasserna. Principen för deltagande var full frihet. Religionsundervisningen blev alltså tillgänglig för en större krets. Denna operation medförde en betydande förändring för kyrkan, så till vida att även lekmän måste anlitas för religionsundervisningen, något som endast få stift hade gjort tidigare, och då endast i begränsad omfattning. Det ledde till ett betydande genombrott för förståelsen av lekmännens roll i kyrkan och för prästerskapets inställning till dem. Man blev dessutom medveten om att lekmännen måste förberedas för denna kateketfunktion på ett kvalificerat sätt. Man skapade därför nya former av lekmannautbildning och gjorde ett omfattande teologistudium tillgängligt för dem. Den kristendomsundervisning som dittills varit strängt konfessionellt bunden, måste i skolan öppna sig också för sådana elever som var sökare eller som tvivlade. Dessutom måste den religiösa undervisningen ta hänsyn till profana mål, sådana som hade fastlagts i skolprogrammen.

Nyordning i stiften

Den återvunna friheten gjorde det möjligt att skapa en ny förvaltningsstruktur i kyrkan i Polen. Det var nödvändigt därför att förskjutningen av landets gränser från öster till väster efter andra världskriget hade gjort att den indelning i stift och kyrkoprovinser som hade fastlagts år 1925, genom påven Pius IX:s bulla Vixdum Poloniae unitas (där hänsyn tagits till de gränser som rådde under förkrigstiden), nu hade blivit helt otidsenlig. Inte bara biskopssäten utan också större delen av det polska östliga stiftet befann sig utanför landets gränser. I områdena i väster och i norr, som hade tillfallit Polen efter kriget, hade man visserligen skapat en kyrklig förvaltning år 1972, men den hade en brist gemensam med andra polska stift som var till ytan alltför stora och omfattade alltför många troende. Påven Johannes Paulus II skapade med bullan Totus Tuus Poloniae populus av den 25 mars 1992 tretton nya stift och fem kyrkoprovinser. I stället för de dittillsvarande 25 stiften och fem kyrkoprovinserna har kyrkan i Polen nu fyrtio stift och tretton kyrkoprovinser med latinsk rit (däribland en professur för militärbiskopen och ett ärkestift som är direkt underställt Heliga stolen). Samtidigt skapade man ett stift för den bysantinsk-ukrainska riten. År 1998 upprättades en kyrkoprovins för denna rit, till vilken två stift hör.

Reformeringen av den administrativa strukturen dikterades av pastorala behov och krävde en betydande organisatorisk och finansiell ansträngning. De nya stiften måste bygga upp en egen administration: en central förvaltning, kyrkliga domstolar, prästseminarier. Allt detta skedde på relativt kort tid och har i själva verket varit till betydande hjälp för kyrkans arbete. Endast två av de nya stiften saknar ännu något eget seminarium. Det kommer dock ännu att dröja många år, innan man har utbildat tillräckligt antal ämneskompetenta personer. Det gäller särskilt medarbetare inom stiftsledningen och det kyrkliga domstolsväsendet samt lärare och professorer för prästseminarierna. De nya kyrkliga strukturernas gränser är inte anpassade efter den statliga förvaltningsindelningen, men detta medför inga svårigheter vare sig för arbetet i den kyrkliga administrationen eller för själavården.

Skolväsendet

Under det senaste årtiondet har vi blivit vittnen till hur ett katolskt skolväsen på alla nivåer åter har inrättats, från daghem över grundskolor och gymnasier till högskolor. Det visar sig att det finns ett behov i samhället för detta, bland annat därför att det inte bara handlar om konfessionella skolor utan om skolor som är öppna för alla. Det största hindret för att skapa sådana skolor är bristen på pengar. Trots detta skjuter daghem, som förestås av ordenssystrar, upp som svampar ur jorden medan antalet grundskolor och gymnasier idag uppgår till 400 och varje år tillkommer nya. (År 1989 fanns det bara 200: 54 grundskolor, 126 allmänna gymnasier och 20 yrkesskolor.) Det är inte mycket, men man måste vara medveten om att allt har börjat från noll. De skolor som har grundats och förestås av personer som står under kyrklig jurisdiktion, dvs. är tillsatta av respektive stifts biskop och ansvarar inför denne, får fullt bidrag från staten, förutsatt att det är fråga om offentliga skolor; om de inte är offentliga men har offentliga skolors rättigheter kan de endast få mindre än 50 % i bidrag.

I synnerhet det kyrkliga högskoleväsendet har dragit nytta av förändringarna i Polen. Fram till 1989 erkände staten endast det katolska universitetet i Lublin (som privat högskola) och den katolskt-teologiska akademin i Warszawa (som statlig högskola). Prästseminarierna behandlades praktiskt taget alltid som yrkesskolor. Teologiska kyrkorättsliga fakulteter existerade: i Kraków (stadfäst av Heliga stolen 1959), i Wroclaw/Breslau (från 1968), i Poznan/Posen (från 1969), i Warszawa jesuiternas ”Bobolanum” (från 1968) och i Kraków jesuiternas filosofiska fakultet (från 1985). I stället för den dittillsvarande påvliga teologiska fakulteten upprättade påven Johannes Paulus II år 1981 med bullan Beata Hedvigis den ”påvliga teologiska akademin i Kraków”, med en teologisk fakultet, en filosofisk fakultet och en fakultet för kyrkorätt.

De tre fakulteterna i Kraków, i Wroclaw/Breslau och i Poznan/Posen fick titeln ”påvlig” redan år 1974, den fjärde, den teologiska fakulteten i Warszawa, först 1985. Den rättsliga situationen för dessa fakulteter reglerades först den 30 juni 1989 genom ett särskilt avtal mellan folkrepubliken Polens regering och den polska biskopskonferensen, som hade fått fullmakt från Heliga stolen. Alla påvliga teologiska fakulteter erkändes som juridiska personer. Staten erkände i efterhand inte bara alla akademiska titlar och grader, som i det förgångna hade utfärdats av dessa fakulteter, utan tillerkände dem också rätten att utfärda sådana grader och titlar i framtiden. En förnyelse av detta avtal verkställdes den 1 juli 1999 genom konkordatskommissionen.

För de kyrkliga högskolorna började nu en ytterst gynnsam period. Det uppstod en rad teologiska fakulteter vid de statliga universiteten: 1996 vid universitetet i Opole/Oppeln, 1999 vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznan/Posen och vid universitetet i Olsztyn/Allen-stein. I juni 1999 omvandlades jesuiternas filosofiska fakultet i Kraków till den filosofisk-pedagogiska högskolan ”Ignatianum”, i september 1999 omvandlades den katolsk-teologiska akademin i Warszawa till Kardinal Stefan Wyszyñski-universitetet i Warszawa. År 2000 upprättades en teologisk fakultet vid det statliga schlesiska universitetet i Katowice/Kattowiz, 2001 vid det statliga Nikolaus Kopernikus-universitetet i Torun/Thorn. Andra teologiska studiecentra står på väntelistan.

De allvarligaste svårigheterna för att utveckla detta katolska hög-skolenät är den här gången inte bristen på pengar utan bristen på kvalificerad, akademisk personal. De statliga föreskrifter som kräver ett stort antal självständiga akademiska medarbetare som villkor för att skapa en ny högskola, skyddar även kyrkan från att förverkliga tvivelaktiga ambitioner, som skulle kunna leda till grundande av nya högskolor utan att det funnes tillräckliga garantier för den vetenskapliga standarden.

Kyrkliga föreningar

Det totalitära systemet hade förbjudit sammanslutningar att fritt organisera sig. Kyrkliga föreningar och organisationer avskaffades redan 1948, eftersom de betraktades som farliga för staten. Endast statsbärande organisationer och föreningar med masskaraktär var tillåtna, sådana som understödde statsnyttan och det bestående politiska samhällssystemet. När man på 1980-talet ville väcka föreningsinitiativ till liv igen, visade detta sig vara mycket svårt, framför allt därför att det totalitära kommandosystemet hade släckt ut all känsla och varje sinne för att ta egna ini-tiativ i föreningssammanhang, där medlemmarna skulle ha kunnat uppleva sig som verkliga handlande subjekt.

Snabbast i gång var de kyrkliga rörelser som redan tidigare hade funnits i Polen, men som hade måst verka i det fördolda. De kunde nu uppträda öppet och deras medlemsantal växte kolossalt fort. I dag uppger ungefär fyra procent av polackerna (ungefär 1,5 miljoner) att de tillhör dessa rörelser.

Vid de katolska rörelsernas första kongress i juni 1997 deltog företrädare för 138 rörelser och föreningar. Idag finns det redan över 150 sådana rörelser: de tjänar den andliga förnyelsen och församlingslivets fortsatta växt, de betonar lekmännens roll och deras verksamhet i evangelisations-arbetet, de utformar det sociala livet på ett kristet sätt. Av de föreningar som startats under den kommunistiska tiden, finns följande kvar (efter omvandlingar): den katolska föreningen ”Civitas Christiana”, som har ungefär 11 000 medlemmar, fördelade på 228 avdelningar, och dessutom ungefär 80 klubbar för den katolska intelligentian, som har föredragsverksamhet särskilt i de större städerna. En stor roll spelar rörelsen Swiatlo-Zycie (Licht-Leben, att leva ljust), särskilt för utbildningen av präster och ordensfolk. Denna rörelse var aktiv under kommunisttiden, trots förföljelserna från myndigheternas sida. Rörelsen har varje år hittills samlat ungefär 70 000 ungdomar. Katolsk Aktion, som återupplivades 1998, kan glädja sig åt ett särskilt stöd från de polska biskoparnas sida. Den finns i 35 stift och har ungefär 35 000 medlemmar. Tämligen stark är också den katolska ungdomsföreningen, som har över 17 000 ungdomar i 1 006 församlingar och som har 59 miljögrupper. Som man kan se av dessa exempel är det fråga om en massrörelse. Ändå befinner sig de kyrkliga rörelserna bara i början av sin verksamhet och har goda utvecklingsmöjligheter.

En verklig framgång för den katolska kyrkan i Polen var återupprättandet av Caritas, som hade upplösts 1950. Caritas återuppstod 1990 under namnet Caritas Polska. I Polen hade karitativ verksamhet alltid bedrivits men hade i årtionden måst förlita sig på frivilliga krafter i församlingarna. Genom Försynens skickelse lyckades man att i varje stift organisera en grupp människor som kunde fördela inkommande gåvor, när betydande hjälp från utlandet började strömma in efter 1981. Detta bildade grundvalen för en välorganiserad karitativ hjälp, som utgjorde grunden för Caritas Polska. Framgången för denna organisation består framför allt i att den har gjort sig finansiellt självständig efter relativt kort tid och att den nu sedan flera år kan bistå såväl behövande i Polen som offer för krig och katastrofer i utlandet. Den har stort erkännande i samhället.

Medierna

Det har inte varit lätt för kyrkan i Polen att få tillgång till medierna: till att börja med därför att det var juridiskt komplicerat och att det därför dröjde ganska länge innan statens och partiets mediemonopol slogs sönder. Under de följande åren var det oklart på vilket sätt den katolska kyrkan skulle kunna ta del i tredje republikens ”fjärde statsmakt” utan att ha stora penningmedel till sitt förfogande. Försöken att år 1992 grunda en katolsk dagstidning misslyckades. Man försökte inte att skapa en katolsk radio utan bestämde sig för att starta drygt ett dussin lokala radiostationer, bundna till de olika stiften.

Grundaren av Radio Maryja träffade mitt i prick, när han 1992 satsade på en nationell radio. 1998 bidrog han på ett avgörande sätt till att dagstidningen Nasz Dziennik (Vårt dagblad) kunde grundas genom att han ständigt propagerade för tidningen i sina radioprogram. Tyvärr åstadkom detta inte mycket som var till nytta för kyrkan. De extrema politiska åsikter som företräddes av dessa medier, kastade en skugga över kyrkans nödvändiga aktiviteter; behovet av bön, av katekesundervisning och religiös utbildning. Inte bara deras inställning till Andra Vatikankonciliet är bekymmersam, särskilt när det gäller religionsfriheten, utan också deras extremt nationalistiska inställning. Under tiden har Radio Plus, som delvis sänds från stiftens radiostationer, nått ett betydande inflytande med sina dagliga program. Radio Plus är varken konfessionellt bunden eller präglad av konfessionella hänsyn men drivs av en kristen inspiration. En liknande karaktär har TV-kanalen Plus, som leds av franciskaner. Den har visserligen hittills endast begränsad räckvidd.

Den katolska kyrkan ger ut ungefär 3 000 tidskrifter och äger två procent av medierna i Polen, däribland tidskrifter, radiostationer och i begränsad omfattning TV-stationer, den katolska informationsagenturen, den katolska servern Opoka – men det visar sig inte i inflytande på den offentliga opinionen. Därför brottas kyrkan fortfarande med medieproblematiken, och detta så mycket mer som de polska biskoparna ännu inte besvarat den grundläggande frågan hur de skall ställa sig till de moderna, demokratiska och pluralistiska medierna.

Förverkligandet av Andra Vatikankonciliet

De betydelsefulla yttre förändringar som skett i den katolska kyrkan i Polen tack vare den uppnådda friheten, medför naturligtvis också inre förändringar. Kyrkans syn på sig själv förändras, hennes syn på samhället och på staten, som ju i sin tur själva har underkastats ytterst genomgripande omgestaltningar. Ett särskilt betydelsefullt problem är i vilken utsträckning den katolska kyrkan i Polen har tillägnat sig det pastorala arvet från Andra Vatikankonciliet och hur denna kyrka har lyckats förbereda sig för de nya betingelser som uppstått efter år 1989. Från början var man i Polen inte villig att acceptera Andra Vatikankonciliet. Ett stort

hinder var statens ideologiska profil, som inte bara skapade psykologiska hämningar utan även i hög grad yttre svårigheter. Till dessa hörde framför allt censuren, den strikt begränsade tilldelningen av papper och kyrkans bristande tillgång till massmedier.

Pastoralsynoden i ärkestiftet Kraków, som ägde rum åren 1971 till 1979, illustrerade dessa svårigheter. Under denna synod måste man skriva av konciliedokumentens texter för hand eller på skrivmaskin, för det fanns ingen möjlighet att mångfaldiga dem. Atmosfären i en kyrka som befann sig i ett konstant belägringstillstånd, befordrade just inte heller några tendenser att öppna sig för världen. Den gynnade tvärtom dem som ville bevara status quo. Vid sidan av några enskilda biskopar var det nog pastoralsynoderna i stiften som förde de troende i kontakt med konciliet. Idag är det ställt utom allt tvivel att just pastoralsynoden i ärkestiftet Kraków spelade en banbrytande roll i detta avseende. Den hade förberetts och genomförts av kardinal Karol Wojtyla och var en stor händelse inte bara för Polen när det gällde hur konciliet kunde förverkligas i en kyrka som stod under politiskt tryck.

Den polska biskopskonferensen tog denna synod som mönster, när den genomförde den andra polska plenarsynoden under åren 1991 till 1999. Arbetet under denna synod visade dock att inte hela Polen var förberett på den fördjupade reflexionen kring konciliet och inte heller var berett att anamma hela det pastorala budskapet från Andra Vatikankonciliet. Synodens förslag till en genomgripande pastoralplan blev inte allmänt accepterat. De dokument som antogs vid den polska biskopskonferensen i Gniezno/Gnesen den 23 april 1999 visar dock, att kyrkan i Polen är öppen för det samlade arvet från konciliet. Dessa dokument är särskilt värdefulla därför att de åtminstone strävar efter att se hur de läromässiga och pastorala vinster som konciliet tillkämpat sig, även kan gälla på ett konkret plan i Polen idag. Radio Maryja och Nasz Dziennik har sina egna visioner för kyrkan, visioner som avviker från dokumenten från den andra polska plenarsynoden. De gör också andra ställningstaganden när det gäller kyrkans sociallära och särskilt när det gäller det senaste konciliets principer för religionsfrihet. De orienterar sig de facto mot en katolsk modell som fanns före andra världskriget och är dessutom mycket starkt nationalistiskt präglade.

Demokratin och kyrkan

På frågan hur den katolska kyrkan skall förhålla sig i den nya situation, som tog sin början i och med att staten demokratiserades, kan man svara: steg för steg kommer kyrkans förhållande till den uppkomna verkligheten att analyseras. Här kan man ganska tydligt se hur kyrkan så småningom och inte utan svårigheter växer in i demokratin, något som framför allt blivit synligt i biskoparnas och det polska prästerskapets ställningstaganden i president- och parlamentsval. Här har från gång till gång skett förbättringar, även om det aldrig saknats upprörda känslor och kränkningar. Under åren 1989 till 2001 bildades de flesta regeringarna av partier som var förbundna med den politiska rörelsen Solidaritet, medan däremot regeringen från 1993 till 1997 och sedan 2001 bestått av socialdemokrater, som personligen och ideologiskt är förbundna med den kommunistiska vänstern. På grund av sina erfarenheter i det förgångna har kyrkan utan tvekan sympatiserat med högerpartierna och inte dolt sin aversion mot vänstern. Vänstern gav förvisso talrika anledningar till denna aversion genom att exempelvis vägra att betala ut löner till religionslärarna i skolorna och genom att blockera ratificeringen av konkordatet. Det tycks emellertid som om det mellan de grupperingar som är positivt respektive kritiskt inställda till kyrkan, har uppstått en annan politikerstil som allt bättre tar hänsyn till de fordringar som ställs av medborgare i en demokratisk stat.

Pluralism

Utan tvivel var det allra svårast för den katolska kyrkan att acceptera den moraliska pluralismen – inte som princip utan som ett faktum. Det är inte lätt att finna sig till rätta i ett läge, där den statliga lagstiftningen tillåter lösningar som står i motsats till den katolska moraluppfattningen och som överger den därmed förbundna moraliska normen. Frånsett detta visar det sig idag svårt att acceptera den kulturella pluralismen. Den utgör ett hot mot den religiösa och nationella identiteten. Det visade sig däremot vara relativt lätt att acceptera den konfessionella pluralismen.

Generellt sett vänjer sig den katolska kyrkan vid pluralismen, men det kommer att dröja innan en ny mentalitet mognar fram i dessa frågor. Kyrkan har under denna period aldrig ifrågasatt demokratiska val, även om hon inte alltid kunnat vara till freds med resultaten.

Europeisk integration

Särskild betydelsefullt är i dag den katolska kyrkans förhållande till den europeiska integrationen. Det är svårt att säga, om den katolska kyrkans inställning har genomgått någon utveckling på detta område. Utan tvivel har hon förändrats: från inledande okunnighet via ett svagt medvetande till en engagerad insats. Sedan 1998 uttalar sig de polska biskoparna bestämt för integrationen. Det betyder förvisso inte att de inte skulle ha några förbehåll mot de konkreta lösningar, som den europeiska unionen (EU) har föreslagit.

Jag har redan hänvisat till att det inom den katolska opinionen finns en strömning som bestämt är emot integrationen, eftersom man är rädd för att förlora den polska nationella och religiösa identiteten. Dessa farhågor luftas framför allt i Radio Maryja och i Nasz Dziennik. Sedan hösten 2001 – när det radikala högerpartiet Liga Polskich Rodzin (Den polska familjens förbund) som hade skapats av dessa medier, fick säte i det polska parlamentet med 42 platser – har oppositionen mot integrationen blivit starkare, så mycket mer som liknande åsikter kommer till uttryck hos Samoobrona (Självförsvar), som är det andra radikala bondepartiet vid sidan av PSL.

En enkätundersökning vid årsskiftet 1997/98 visade att 84 procent av prästerskapet i Polen bejakar ett inträde i EU. Under de gångna månaderna har den positiva inställningen avtagit något, men alltjämt är det en stor andel som förordar ett inträde. Folkomröstningen den 9 juni 2003 visade en tydlig övervikt för dem som vill att Polen skall gå med i EU. En isolering av landet från den europeiska strukturen är ingen lösning. Biskoparna har redan tidigare ofta uttalat sig för att Polen skall integreras i Europa.

Översättning: Elisabeth Stenborg