Muslimska kvinnor i den moderna världen

Muslimernas särart utmärks av att man lyder den religiösa lag som grundas på ”Guds ord”, Koranen, och ”traditionen” från Muhammed, islams profet. Kravet att återställa en muslimsk identitet tillämpas i dag konkret i samhällslivet. I den moderna muslimska världen präglar detta krav alla de offentliga

diskussionerna när man planerar ett specifikt samhälle. Detta har stor relevans även när det gäller att bestämma kvinnans moraliska och juridiska ställning.

Situationen är mycket komplexare än man skulle kunna tro när man ser vilka positioner som intas av förkämparna för en totalitär och allomfattande islam eller, vid den motsatta polen, sekulariseringsförespråkarna som lockas av den västerländska feminismens modell. Det är mycket som står på spel: det gäller för de uppriktigt troende att praktisera sin tro helt och fullt i ett sammanhang som starkt präglas av en religiös modernism, som fäster stort värde vid en fri prövning och som vill ge ”det profana” full autonomi i förhållande till ”det religiösa”.

En stor del av det som på annat håll i världen hör till den privata sfären dras nu in i den offentliga diskussionen om hur man bör ge uttryck åt sin tro. I Maghrebländerna blir det tydligt genom både gatudemonstrationer och media hur man för två slags resonemang. Det ena är ”reformistiskt”.’ Det förs av både kvinnor och män, på arabiska oftare än på franska. Det åberopar med kraft den islamiska moralens klassiska värden, och det misstror varje glidning åt Västerlandet vilket betraktas som hedniskt, det vill säga i avsaknad av såväl tro som religiös lag. Detta resonemang kännetecknas av sin apologi för idealet dvs. den ursprungliga guldåldern, och avvisar den modernism som tenderar att blandas in i den samtida sociala verkligheten. Det andra resonemanget är ”progressivt”. Det förs av kvinnor men också av män, på franska oftare än på arabiska. Det är aldrig antimuslimskt, tvärtom, men det stöder sig ändå på de nya och religiöst neutrala begreppen demokrati, frigörelse, jämlikhet och medborgarskap. För det första lägret är kvinnans ställning i islam fullkomlig, därför att den har inspirerats av Gud. Det andra lägret anser att man måste skilja mellan tro och samhälle, om man vill leva i den moderna världen. I praktiken slits många troende muslimer mellan dessa båda läger och försöker finna en ”rätt medelväg” mellan dem, nämligen den som Koranen säger bör känneteckna den muslimska gemenskapen (Koranen 2:143).

En särskilt känslig fråga gäller kvinnans ställning i den muslimska världen. Är det då inte hon som av tradition är bärare av familjens heder, först sin fars och sedan sin makes? I dag har hon hamnat i bakgrunden i den politiska och religiösa diskussionen om förhållandet mellan islam och den moderna världen. Denna fråga är likväl inte ny. Men förutsättningarna för de kulturella kontakterna mellan det arabisk-muslimska Österlandet och Västerlandet har förändrats avsevärt om man jämför med tiden för Napoleons intåg i Egypten. När egyptiska intellektuella, som tillfälligt vistades i Europa, med förvåning upptäckte den europeiska kvinnan, så öppnade denna syn portarna för den tidens feminister. Stridsäpplet blev den rättsliga jämlikheten mellan man och kvinna. Ville man att de muslimska samhällena skulle få bli en del av den moderna världen? Den västerländska synen väcker ofta motvilja då den ses som en avvikelse på det etiska och religiösa planet och därmed ger den upphov till motstånd hos ett stort antal troende. Detta motstånd blir starkare i proportion till hur mycket man tror sig finna en ny kulturell aggression från de forna europeiska kolonialmakternas sida.

Omprövningen av en helig lag

Det är i själva verket en hel tankevärld som i dag måste omprövas. I synnerhet gäller det hur man uppfattar sambandet med den uppenbarelse som har förmedlats genom Koranen och dagens värld. Om modernisterna försöker skilja kvinnans ställning från den religiösa sfären så finns det många fler män och kvinnor, för vilka varje rubbande av kvinnans traditionella ställning är ett angrepp mot Guds uppenbarade lag, den ”heliga lag” som utgör den sammanhängande struktur vilken ger kulturell identitet.

Ett av nyckelorden i den aktuella debatten är ”jämlikhet” mellan män och kvinnor. Detta begrepp har så mycket större betydelse för oss i detta sammanhang som det tydligt utmärker klyftan mellan de olika sociala idéerna å ena sidan i Västerlandet, från början kristet inspirerade, och å andra sidan i den muslimska världen.

Många muslimer anser att Koranen utvecklar ett resonemang som ger kvinnan ett nytt värde. Islam skyddar henne, säger man, och tillerkänner henne de rättigheter som den anti-islamiska perioden förvägrade henne. Det är också sant att i jämförelse med kvinnans ställning i de gamla patriarkaliska samhällena, så får hon ett högre värde i Koranen såsom profeten Muhammed förkunnade det mellan år 612 och 632.

Det manliga och det kvinnliga utgör en gemensam mänsklighet, män och kvinnor måste respekteras från befruktningsögonblicket. Deras liv är lika heliga. Kvinnan är människa med samma rättsgrund som mannen. Hon är underkastad samma religiösa och moraliska plikter som han, och hon har givits samma löften, eller som det står i en koranvers med viktig parallellism: ”De Gud undergivna, både män och kvinnor, de rättrogna, både män och kvinnor, de andaktsfulla, både män och kvinnor, de sannfärdiga, både män och kvinnor, de tåliga, både män och kvinnor, de ödmjuka, både män och kvinnor, de allmosegivande, både män och kvinnor, de fastande, både män och kvinnor, de kyska, både män och kvinnor, och dem, som flitigt åkalla Gud, både män och kvinnor, har Gud förvisso berett förlåtelse och stor lön” (Koranen 33:35, Zettersteens översättning).

Likväl måste man konstatera att Koranens jämlikhetstanke gäller helt endast i en eskatologisk framtid. I ett samhälle, där religionen uppfattas som ett förenande band mellan det profana och det religiösa livet, har många djupt troende muslimska kvinnor ganska svårt att stå ut med den underkastelse som både traditionen och lagen kräver av dem. I sin omsorg att skydda kvinnan lovordar Koranen henne i ordalag som i stor utsträckning formats av”omständigheterna kring uppenbarelsen”Det står till exempel:

”Kvinnorna har ock samma rättighet emot männen som männen emot dem, såsom tillbörligt är; dock äger männen företräde framför kvinnorna” (Koranen 2:228). Ty: ”Männen må vara kvinnornas föreståndare på grund av det företräde, Gud givit somliga framför andra, och de utgifter från sina ägodelar, som de har…” (Koranen 4:38.)

Den jämlikhet det handlar om är alltså snarare en form av ömsesidighet eller komplettering som grundas, enligt vad de auktoriserade korankommentatorerna förklarar än i dag, på en skillnad mellan mannens och kvinnans både fysiska och psykiska beskaffenhet. Mannen har alltså ett företräde, i kraft av Guds vilja.

Någon jämlikhet i vår mening är det alltså inte tal om. Med tanke på den traditionella ställning som Guds ord har i islam uppfattas kravet på en sådan jämlikhet, så som det framförs av modernisterna, av traditionalisterna som ett angrepp mot Guds rätt, och de försummar inte att med detta argument stärka det dåliga samvetet hos dem som försöker leva sin tro på ett nytt sätt.

”Åter till källorna”

Ropet att återvända till Koranen återkommer ständigt i tal och skrift hos traditionens försvarare. I ett samhälle som har fördärvats och ödelagts därför att det avvikit från sin tro är den enda möjliga utvägen att återvända till ”sanningens rötter”, förkunnar en ung kvinna i Algeriet i en insändare till en dagstidning. ”Den muslimska kvinnan måste alltså i sitt uppträdande rätta sig efter islam, som har tagit hand om henne.” En sådan återgång till islam förutsätter förvisso att man befriar det islamiska tänkandet från den hedniska tidens patriarkaliska tolkningar, som framförts på nytt under seklernas gång och som främjar en social praxis som nedvärderar kvinnan. Frigörelse alltså, men i betydelsen av ett återvändande till ursprungets bokstav och ande, och inte genom att ge efter för det moderna.

Fenomenet hijåb (en kvinnlig klädedräkt som består av en schal och en lång och vid klänning, som inte blottar några andra kroppsdelar än ansiktet och händerna) måste kommenteras i detta sammanhang. Denna dräkt står över modets svängningar, den har inspirerats från Iran eller av den saudiarabiska wahhabismen, och den hämtar sin legitimitet från två texter som ofta åberopas – den ena ur Koranen, den andra från den profetiska traditionen: ”Profet, säg till dina hustrur och döttrar och de rättrognas kvinnor, att de sveper sina kläder omkring sig! Detta är det bekvämaste sättet för dem att bliva igenkända, så att de inte förorättas…” (Koranen 35:59)

Detta utläggs i en hadith i den profetiska traditionen: ”När kvinnan är giftasvuxen får hon bara visa ansiktet och handflatorna.”

Genom att bära denna speciella klädsel ger ett stort antal troende i ålderna 20–30 år uttryck åt sin vilja att lyda Guds lag och att delta i islamiseringen av den moderna världen. De är ofta militanta, de fördjupar sin tro genom att studera de heliga källorna – Koranen och den profetiska traditionen – genom att delta i den gemensamma bönen och så vidare. De engagerar sig i förhållande till de andra kvinnorna genom att mana dem till omvändelse och genom att undervisa dem i deras religion. Deras militanta inställning, som är inspirerad av rörelserna för islamisk restaurering i Mellanöstern, kommer också till uttryck i social och politisk handling. De är djupt troende och vill på detta sätt återfinna känslan för ett liv byggt ”i Koranens skugga”, och återupprätta de traditionella värden som blivit illa åtgångna av de sociala förändringarna. Av alla dessa skäl bärs hijåb som ett synligt, och till och med provocerande, tecken på att man hör till islam. Att inte bära dräkten, i synnerhet offentligt, är något som väcker allt större anstöt som en uttrycklig vägran att visa sin tro. Den allmänna uppfattningen är nämligen att religionstillhörigheten måste synas, ty islam, den religion som Gud enligt Koranen själv har önskat (jämför Koranen 3:19), upplevs i högsta grad som en odelbar helhet som omsluter livets alla aspekter: den religiösa (din), den politiska (dawla) och den vardagliga (dunya). Ingen kan legitimt förändra någonting som helst, inte ens det som beror på omständigheterna.4

Att följa ”den rätta medelvägen”

Traditionalisternas resonemang och praxis, som i stor utsträckning spritts bland unga troende som fått sin utbildning i det nationella skolväsendet, förkastar varje omtolkning av Guds ord. Detta passar inte alls äldre kvinnor, vilkas tro snarare har formats av deras vanor och övertygelse som mödrar eller familjemedlemmar. Dessa glömmer heller inte bort den period då den moderna världen vann inträde, en tid som för dem och för de äldre präglades av kampen mot kolonialmakterna. Traditionalismens uppgång får dem snarare, till och med om de saknar högre utbildning, att ifrågasätta en rörelse vars reella trosvärden riskerar att diskvalificeras av anhängarnas intolerans, och även ställa frågor om sin egen religösa praxis, för att kunna reflektera över den, fördjupa den och återfinna anden i en bokstav som de ändå fortfarande vördar, då de har mottagit den som en uppenbarad text.

Kvinnorna är motiverade av sin önskan att kunna praktisera sin tro i ett samhälle som är öppet för det moderna. Som intellektuella kvinnor börjar de en förnyad reflexion över den muslimska trons källtexter. Återvändandet till källorna får för dem inte bli en ren upprepning, under åberopande av myten om den ursprungliga guldåldern. Det är nuet det gäller, ett muslimskt nu med nya värderingar som måste integreras i en ny sammanhängande helhet.

”Vill vi angripa religionen?” frågar sig ett kollektiv av militanta algeriska studentskor som vill omforma hela familjelagen, och som uppfattas som anarkistiska. ”Nej, inte alls. Några som yttrat sig vid en sammankomst har givit uttryck åt sin djupa religiösa känsla för islam, men de accepterar inte för den skull att deras män tar sig en andra hustru.” 5

Dessa kvinnor är i första hand muslimer, och det vill de fortsätta att vara utöver sin kulturella tillhörighet. De upplever sin tro på Gud som unik, med dess etiska konsekvenser, en väg till frälsning och till jämvikt i vardagslivet. Utan några stora åtbörder återupptäcker de den rituella bönen, den andra av islams fem pelare, efter trosbekännelsen på ”en enda Gud och hans sändebud Muhammed”. De förstår framför allt, och dessutom, att behålla en förbindelse mellan den kult som den religiösa lagen föreskriver och de sociala värden som islam gör anspråk på som sina: tolerans och öppenhet mot varandra, närvaro bland de fattiga, tålamod i prövningar, trohet mot familjen och så vidare.

I dialogen mellan kristna och muslimer ligger det nära till hands att uppfatta denna inre förnyelse som ett prov på andens verksamhet överallt i världen. Är det inte anden som öppnar människorna för den inre friheten, även om andra som lever under samma islamiska lag genom ett pedantiskt iakttagande av bokstaven riskerar gemenskapen kring denna lag?

Övers. Gunnar Gällmo

Noter

1 Reformismen, på arabiska islah, är en rörelse för förnyelse av den muslimska religionen både i dess kulturella och sociala praktik. Den vill definiera islam uteslutande genom att hänvisa till dess autentiska källor (Koranen och profeten Muhammeds tradition), och se till att muslimernas personliga och sociala liv stämmer överens med islams normer och värderingar. 1900-talets reformistiska rörelser har fötts ur utmaningen från den moderna världen.

2 En teknisk term som används av Koranens kommentatorer. Den påminner om att Koranen uppenbarades styckvis och tar hänsyn till de sociala omständigheterna, samhällets behov och de händelser som rörde profeten Muhammeds liv eller hans gemenskap.

3 För att citera titeln på den välkända Korankommentaren av egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966), granskad och presenterad på franska av Olivier Carte: A Combre du Coran. Mystique et Politique, Lecture revolutionnaire du Coran par Sayyid Qutb, Frere Musulman radical, Paris, Cerf 1984, 248 sidor.

4 Man finner samma problematik i fråga om polygamin, i fråga om mannens rätt att ensidigt förskjuta sin hustru och så vidare.

5 Les Femmes s’expriment, Alger den 1 jan. 1989.