Myter på museum

På Stockholms museer är myter det aktuella ämnet. Närmare bestämt har både Nationalmuseum och Historiska museet ordnat var sin brett upplagda utställning med namnet Myter. Visserligen far termen tas ganska fritt; det finns inte många ord som har missbrukats mer besynnerligt och kommit att användas i en betydelse mer avlägsen från sin traditionella innebörd.

Båda museer erbjuder en stimulerande och underhållande uppvisning. De har lånat in de mest olikartade ting och arrangerat sina egna samlingar annorlunda än vanligt, och resultatet blir just sådana oväntade möten som kan få betraktaren att bli förvånad och sedan road.

Historiska museet har två svenska konstnärers verk som höjdpunkter: dels Carl Larssons Midvinterblot, en väldig kartong till en aldrig utförd fresk, dels Bengt Lindströms målningar. Nationalmuseum har en mer blandad kompott att erbjuda. För att börja med begreppet ”myt” används det här någonstans mellan vulgärbetydelsen ”lögn, påhitt, värdering som den talande inte delar” och den religionshistoriska ”helig berättelse om händelser som gav världen dess nuvarande form”. Här rör det sig snarare om bilder ur religioners liv och begreppsvärld. På engelska kallas Nationalmuseums utställning ”Mythic images”, vilket är ett mer rättvisande uttryck. Den skulle för övrigt förmodligen blivit ungefär likadan om begreppet myter hade strukits helt och hållet och en annan titel fatt samla de fem avsnitt som behandlas med stor frihet och fantasi: den stora modern, tiden, tekniken, hjälten och slutligen konstnären. På Historiska museet har man valt att ge färg och must åt de sparsamma arkeologiska fynden genom att ställa ut dem – skickligt arrangerade – mot moderna bilder, där fantasin haft fritt spelrum att återskapa något av fornnordisk tro.

Det första åskådaren möter i båda utställningarna är en spegelvägg. Den vill antyda att myten är en spegling av människans djupaste skikt, de söm finns bakom och under det medvetna. Nationalmuseum har valt att presentera en katalog full av allehanda tankar om myten och dess funktion. Det är nog att befara att den som börjar med denna ganska svårsmälta text känner sig tvungen att betrakta hela utställningen med ett bistert allvar som inte alls motsvaras av den ofta lekfulla och ironiska uppställningen.

För den som tror sig vara i stånd att känna igen våra vanligare mytiska motiv är å andra sidan den röda tråden ganska tunn. En serie diabilder efter de undersköna målningarna i en tidegärdsbok från 1410-talet som dekorerades för hertigen av Berry, eller en rad pendyler från olika tider, eller fotografier av dramatiska ögonblick, mest av makabert slag, förefaller inte att ha mycket med myter att göra. Tiden är den beteckningen vi ger åt de förändringar vi iakttar.

Avsnittet om den stora modern har fört samman en stor mängd bilder av kvinnor, som faktiskt bara har sitt kön gemensamt, inte ens moderskapet. Jungfru Maria, en spinnande gumma av Ernst Josephson (som bör associeras med ödesgudinnorna), Bouchers rokokouppvisning av Venus triumf och Andy Warhols framställning av Marilyn Monroe i massupplaga utsäger knappast någonting som vore gemensamt för dem alla. Och mödrar är ingen myt, vilken betydelse vi än väljer att ge åt ordet. Men en vitsig, ibland elak hängning ger just den förvirrande effekt som kan vara stimulerande. En extatisk bebådelse-Maria från svensk 20-talsklassicism blickar mot en enorm anhopning av skära plastgrejor som återger en grotesk födelse, medan Sergels Venus vänder blicken mot sin vackra bakdel.

Den filosofiska paradoxen om Achilleus som aldrig kan hinna ifatt en sköldpadda, om den bara fatt något försprång, illustreras med en sköldpadda i stort format som är placerad framför en racerbil. Till yttermera visso hänger en futuristisk italiensk framställning av själva hastigheten ovanför. Lite lustigt men långsökt.

Somliga besökare letar frustrerat efter Ariadnetråden i denna brokiga labyrint, men tråden är skör och brister allt emellanåt. Ibland sker det en medveten överintolkning, kanske mest påtaglig i det lilla rum som ägnas Amor och Psyke. Både rokoko och nyantik producerade nog så sockersliskiga, bilder av motivet. Inte heller Sergels staty är alldeles fri från detta. För att ge en mörkare ton åt ämnet har då museet hängt en liten 1600-talsduk bredvid som föreställer ett stycke mark med en rad fjärilar och en framringlande orm. Psyke betyder både fjäril och själ, men med myten har detta inget uppfattbart att skaffa. Ändå vinner helheten mycket på denna ton av allvar.

Kanske är hjälterummet den roligaste avdelningen. Där har man inte bara hängt en rad välkända verk från skilda håll, t.ex. Richard Berghs Riddaren och jungfrun och von Rosens grandiosa porträtt av upptäcksresanden Nordenskiöld på ismassorna. Också vår tids hjältesagor har fatt sin beskärda plats, i form av affischer för mängder av fantasifulla äventyrsfilmer typ Stjärnornas krig. Över dem ringlar sig ett magnifikt drakhuvud av ostindisk typ, men han visar sig vara galjonsfigur till en svensk af Chapman-slup. Bredvid en barockgravyr av Herakles med Telefos-barnet hänger en affisch för pappaledighet, där en muskelsvällande idrottsman håller en baby i famnen. Sådana vitsiga kombinationer är en viktig del av utställningens karaktär.

Besökaren på Nationalmuseum ökar kanske inte sin kunskap om myter men far chansen att se en rad vackra eller intressanta verk som har lånats in för tillfället eller tagits fram ur magasinen, från en utomordentlig blomsterbild av Daniel Seghers till Dardels charmiga Svarta Diana och Delvauxs säregna lövhåriga kvinnor som den tidningsläsande mannen på tavlan inte har några ögon för. Hängningen är medvetet stilbrytande, representanter för helt olika bildstilar står bredvid varandra på ett sätt som kan verka fräscht och befriande respektlöst – förutsatt att det inte skulle bli en ny konvention.

I katalogen kan man inhämta diverse påståenden om kristendomen som hittills varit obekanta för teologin. ”Madonnans största uppgift i den katolska kyrkan är att befria syndarna från lidande efter döden. Liksom Isis som helade Osiris’ lemlästade kropp och födde hans barn blev Maria odödlig genom jungfrufödseln och genom att delta i sonens återuppståndelse” (s 61). ”Maria, som föder den gudomlige sonen genom den helige ande, är ett eko av alla klassiska myter om den dödliga kvinnan som befruktas av solguden. Semele blir mor till Bacchus efter ett besök av Jupiter. Danae och guldregnet är en parallell till Bebådelsen – här i Sigrid Blombergs version” (s 73). Angående motivet om Hercules vid skiljevägen mellan dygd och last får vi veta ”Medeltiden som frånkände människan varje individuellt val mellan ont och gott – det var en gång förutbestämt genom utgången av Guds kamp mot djävulen om hennes själ – tog inte heller upp det” (s 161).

Historiska museet förmedlar på ett helt annat sätt en intensiv atmosfär av forntid, av sprakande vitalitet och grymma riter. Bengt Lindströms enorma dukar framställer ansikten som målaren ibland uttryckligen associerar med nordiska gudar. Grova linjer, tjockt pålagd färg i skärande kontraster återskapar något av stämningen kring de stora offren på germanskt territorium. I stämningsfullt halvmörker flankerar de en rekonstruerad offervagn från en kult av den typ som Tacitus beskriver av Nerthus. Längre fram far mindre dukar av honom ge den blödiga stämningen kring de utställda fynden av djurben och andra offergåvor från mossar och sjöar. Vackrast är den väldiga rya som vävts upp efter Lindströms förlaga men är helt fri från de medvetet fula och äcklande dragen i hans måleri. Tyvärr är denna utomordentliga vävnad anonym, dvs. man far ingen uppgift om var den har tillverkats, vilket den vore värd. Tillsammans med Carl Larssons mångomskrivna Midvinterblot är den utställningens mästerverk.

För att illustrera Carl Larsson har museet tagit fram åtskilliga föremål som motsvarar vad han har framställt på sin kartong. Den skulle ju dekorera trapphuset i Nationalmuseum och utgöra ett fornnordiskt motstycke till den idylliska framställningen av Gustav Vasas intåg i Stockholm, men den refuserades och har aldrig fatt en fast plats. Den ansågs tydligen ha valt ett olyckligt ämne, offrandet av sveakungen, och var dessutom mycket fri i kombinationen av historiska detaljer. När den nu äntligen har fatt en talrik publik vore det ändå i hög grad önskvärt att ge den en offentlig plats någonstans, gärna mer synlig än den ursprungligen avsedda. För att belysa temat om människooffer visar museet ett bildspel i det rum som ägnats målningen. På tio minuter far åskådaren veta att människooffer förekom på många håll, i Norden, hos aztekerna, i Jesu död. Resultatet är ungefär lika svårsmält som uppläggningen är osmält.

Människan gör sig alltid bilder av det förflutna, och här har de mest skilda bilder förts samman med en inspiration från mytens eller trons värld som den sammanhållande faktorn. Historiska Muséet har på detta vis satt kött på benen, de ben som utställningen rent bokstavligt ställer ut, i montrar med en delvis högst raffinerad titthålsteknik. Den populärt hållna bildtidningen, Historiska Nyheter, återberättar de fornnordiska myterna, eller snarare sagt de fragment som bevarades på det kristna Island.

Besökarna på Nationalmuseum kan glädjas åt det stora uppbådet av bilder, inte minst från magasinen, och försöka följa mytens slingrande förgreningar. Båda utställningarna är väl värda att besöka, gärna i lugnt tempo. Om myter i religionshistorisk betydelse far man lära sig mer på annat sätt. De hör samman med riten och har överlevt i det nertecknade ordet. Bilden kan bara referera till dem. De förutsätts redan vara kända.