Några kompletterande funderingar

Först och främst skulle jag vilja uttrycka min glädje över hur dessa våra samtal om Bibeln som Guds ord steg för steg har lett till större klarhet och till ömsesidig förståelse. På båda håll tycks från början ha funnits en viss oskärpa i begreppen som nu rättats till i enskilda uttryckssätt och formuleringar. Men framförallt har det varit glädjande hur detta interdisciplinära samtal om svåra frågor kunnat föras både på ett engagerat och avspänt sätt där man har försökt lyssna på varandra och som jag tycker kommit en bra bit på vägen mot samförstånd. När Gunnar Hansson säger: ”(Jag noterar) att H S i sitt senaste bidrag till diskussionen har … formuleringar som jag uppfattar som väl förenliga med det kommunikationsperspektiv som jag har försökt beskriva” kan jag utan tvekan samtycka till detta påstående och till den förklaring och precisering som han sedan ger.

Har vi verkligen kommit till ett samförstånd? Jag skulle för min del tro att svaret på denna fråga inte i första hand ligger i en uppdelning mellan ”den vetenskapliga aspekten” och ”trosaspekten” utan snarare i själva insikten om hur man med olika infallsvinklar (i empirisk kommunikationsvetenskap och i teologi) ser och griper sig an frågan om bibeln, men där de båda betraktelsesätten inte bara tål att förenas sinsemellan utan till och med kan komplettera varandra.

För kommunikationsvetenskapen är ”läsningen och tolkningen av texterna … ett klart definierat forskningsobjekt”. Teologin bejakar helt och hållet detta betraktelsesätt. Men den frågar dessutom varför Skriften är Guds ord. Den frågar alltså inte bara hur vi vid läsningen av i bibeln kan höra och uppfatta Guds röst under den heliga Andens ledning, utan den frågar även: På vilket sätt är bibeln Guds ord? Och med anledning av denna fråga undersöker vi bibelns unika tillkomsthistoria. Vi konstaterar att den har tillkommit därigenom att GT:s gudsfolk och den kristna urkyrkan har mottagit ett budskap som de har erfarit som en den transcendente Gudens fria uppenbarelse som sedan har nedtecknats under Anders ledning och inverkan. Därför är bibeln Guds ord, dvs. väsentligen en bok av honom och en bok som vi läser i tro på honom. När icke-troende läser bibeltexter är de inte bara omedvetna om den heliga Andens ledning och kan därför inte heller höra Guds röst vid läsningen. De saknar framförallt medvetandet att Gud uppenbarar sig för människorna genom detta Guds ord.

Kommunikationsvetenskapen har en annan infallsvinkel. Den betraktar ”mottagarsituationen, läsningen och tolkningen av texterna, (som) blir ett klart definierat forskningsobjekt vid sidan av tillkomsthistorien” (min kurs.). Men jag noterar att inte heller Gunnar Hansson utesluter utan tvärtom bejakar att det finns en trons referensram när det gäller att läsa och tolka bibeln i den kristna trosgemenskapen.

Däremot är det också enligt min mening tvetydigt och otillfredsställande att säga att Guds röst finns nedlagd ”i texten” och ”att den kan avlyssnas just där i texten”.

Jag samtycker helt med Gunnar Hansson, att textforskaren inte kan nöja sig med det svaret, ty troende och icke-troende uppfattar faktiskt olika röster i texterna. Även för teologen är texten som sådan bara ett medium som återspeglar Guds uppenbarelses transcendenta dimension genom vilket läsaren hör eller inte hör Guds röst. Andens inverkan (inspiration) är så att säga bara en garanti för att kyrkan verkligen kan erfara och höra Guds uppenbarelses röst genom texten med Andens hjälp och efter noggrant och självfallet även vetenskapligt studium.

Så tror jag att litteratur- och textteori och teologi kan komplettera varandra beträffande bibeln. Just katolsk teologi ser här en principiell möjlighet till samförstånd mellan empirisk forskning och teologisk reflexion.

Men katolsk teologi ställer ytterligare en aktuell fråga som vi därför också skall beröra. Man frågar: Hur är det överhuvudtaget möjligt att människan kan uppfatta och motta den transcendente Gudens uppenbarelse?

Vi utgår här från en människosyn som ser människan som en öppen, . en mottagande och en lyssnande varelse.

Vi människor har en erfarenhet som oupplösligt sammanhänger med erfarenheten av vår ändlighet. Med hotet om intighet och det absurda erfar vi likväl då och då att tingen har en viss soliditet, att det finns sköna stunder, givande möten, att ”det lönar sig” att leva. Just därför att lyckan inte är självklar kan vi erfara lyckan som lycka. Att meningen finns är därför en oavvislig förutsättning för livet. Men om vi betänker att vår tillvaros mening hotas av intigheten och döden, kan vi inte härleda mening med vårt liv ur dess intighet. Den erfars som något som finns där utan skäl, något som bara finns där, som sist och slutligen förutsätts som en gåva och som endast kan förklaras genom en Gud som ville förläna oss denna gåva. På liknande sätt ser vi vårt djupaste väsen som öppenhet att kunna lyssna – en öppenhet att till och med kunna motta Guds uppenbarelse genom vilken Gud till sist i Jesus Kristus ville meddela sig själv så att vi därigenom finner vår innersta identitet. Karl Rahner, en av vår tids mest framstående katolska teologer, har därför definierat människan som ”Hörer des Wortes”, som Ordets hörare.

En sista tanke som katolsk teologi lägger stor vikt vid och som skiljer oss från kommunikationsvetenskapen som enbart utgår från mottagarsituationen i vilken den hittar helt olika tolkningar av bibeltexterna, ja kanske till och med bara mänskliga visdomsläror. Kristen trossyn och den teologiska reflexionen ser bibeln på ett väsentligt sätt knuten till den kristna gemenskapen, till kyrkan, Guds nya förbund, till vilken Guds ord har riktats för tolkning under den heliga Andens ledning och med hjälp av läroämbetet för att ge vittnesbörd om denna Guds uppenbarelse för dem som ännu inte har hittat vägen till tron. Jag menar att enbart i denna kristna gemenskap finner Guds ord sin fullödiga teologiska och andliga tolkning i oavbruten tillämpning på människornas frågor och nya situationer.

Men sist och slutligen skall jag än en gång betona: Denna skillnad i infallsvinkeln mellan kommunikationsvetenskap och teologi hindrar oss inte att komma till samförstånd. Den inbjuder oss tvärtom till att ömsesidigt komplettera varandra.