Religionerna och freden

”… så bemödar sig alla religioner att möta människohjärtats oro… ” (Vat. II).

Den 27 oktober 1986 stod påven Johannes Paulus 11 som värd i Assisi för ca 200 religiösa ledare och representanter för alla världens religioner. Man hade kommit till Assisi för att be för fred – inte med samma ord eller samma förutsättningar. Man ville inför världen manifestera att alla folk vill fred, att alla folk längtar efter fred.

Förutom påven kom Dalai Lama, buddhister från Thailand, hinduer, jainister och parser och sikher från Indien, muslimer från nio länder i Asien och Afrika, representanter för de traditionella religionerna i Afrika och Nordamerika, judar med överrabbinen i Rom i spetsen. Vidare kom kyrkor och samfund med kristen tradition: ortodoxa från sju länder, inklusive Sovjet och Finland, orientaliska kyrkor, gammalkatoliker, reformerta, metodister, lutheraner (med norrmannen Gunnar Staalsett i spetsen), kväkare, menoiter och många fler. Tillsammans representerade dessa religiösa ledare tre fjärdedelar av jordens befolkning.

Denna färggranna samling representanter för alla världens religioner (inför 800 journalister och surrande tv-kameror) gav intrycket av ett ”religionernas koncilium” – ett förslag som de facto tidigare hade väckts av den tyske filosofen och fysikern C.F. von Weizsäcker, brodern till västtyske förbundspresidenten.

Associationerna kunde rent av gå tillbaka till den sena medeltiden då den lärde kardinalen Nicolaus Cusanus för att råda bot på tidens politiska och religiösa splittring (1400-talet!) skrev en dialog om trosfreden (De pace fidei, nu översatt till svenska och norska, se Signum 1985, 277). Han låter där Jesus Kristus samt Petrus och Paulus och en ärkeängel överlägga om fred och enhet mellan jordens folk och religioner med representanter för tidens främsta folk, kristna och ickekristna.

Mötet i Assisi var i själva verket fjärran från denna utopi. I sitt hälsningsanförande förtydligade Johannes Paulus II mötets syfte: ”Som religiösa ledare har ni inte samlats här för att hålla en interkonfessionell konferens om fred, eller för att dryfta planer för gemensamma aktioner…, utan vi har samlats för att visa upp en annan dimension av freden, ett annat sätt att främja den, ett sätt som inte är resultat av förhandlingar, politiska kompromisser eller ekonomiska avtal, utan som är ett resultat av bönen, som vittnar om vårt förhållande till en högre makt som överskrider våra mänskliga begränsningar.”

Påven fortsatte och förtydligade ytterligare: ”Avsikten med att vi samlats är inte att bland oss själva söka någon religiös konsensus eller diskutera våra egna religiösa övertygelser. Detta möte betyder inte att vi tar avstånd från våra egna övertygelser eller ser dem som mindre betydelsefulla: ty alla människor måste följa och lyda sitt samvete i avsikten att söka sanningen.

Detta mötes betydelse är följande: Alla människor måste i den svåra kampen för fred i världen – utifrån sina olika förutsättningar – ösa ur de djupa och levande källor som så starkt talar till alla människors samvete och i vilka deras moraliska handlande är grundlagt… I den mån freden finns i vår värld, är den mycket bräcklig. Eftersom den är hotad på många sätt med oförutsägbara följder måste vi anstränga oss att trygga den genom säkra fundament. Och förutom alla mänskliga medel behöver vi bönen och det som sammanhänger med bönen: meditation, tystnad och bot. Vi behöver göra bot för att omvandlas inifrån…”

Ett bönens korståg

Johannes Paulus II förklarade sedan varför han hade valt att inbjuda till Assisi: Det var i Assisi som Franciskus och hans bröder restaurerade ett litet förfallet kapell, Porziuncula, kring vilket kyrkan Santa Maria degli Angeli sedermera byggdes. Franciskus, som själv besökte sultanen för att tala om fred, ville nu skapa ett bönens korståg som alternativ och motvikt till det femte korståget mot Islam.

Senare under dagen, vid de kristnas möte och bön om fred påminde påven om att alla kristna först borde bekänna sin synd: ”När vi ber här i dag, får vi inte glömma bort att be om förlåtelse för att vi kristna varit så otillräckliga i att omsätta vårt uppdrag som budbärare för fred och försoning i verkligheten. Vi måste be om Guds hjälp att omvända våra sinnen så att vi blir sanna fredsstiftare.”

Vid det avslutande mötet på kvällen, där alla representanter åter samlades och där alla inför varandra bad på sitt sätt, framhävde påven ännu en gång: ”Alla religioner betonar samvetets betydelse. Det lär oss att sträva efter sanningen och att älska alla människor och alla folk. Detta är en grund för sann fred… Vi tror på bönens makt… Vi har här upplevt hur olika våra traditioner är. Men vi har också upplevt den utmaning som freden ställer oss alla inför: här talar våra samveten ett gemensamt språk. Låt oss hålla denna samvetets röst vaken och visa respekt för allt mänskligt liv – från modersskötet till dödsbädden, och särskilt för det fattiga och svaga. Men även om vi är medvetna om vår plikt och vår uppgift så vet vi att det endast är med hjälp av den Verklighet som finns bakom och över oss som vi kan hoppas på sann fred, för den är en gåva från ovan, och det är därför vi ber om den…”

Religionernas gemensamma ansvar

Johannes Paulus framförde sin inbjudan den 25 januari i samband med en ekumenisk gudstjänst i Rom. Det var på samma dag och samma ställe där hans företrädare Johannes XXIII utlyst det kyrkomöte som kom att heta Andra vatikankonciliet och som hölls 1962-1965. Konciliet som samlade drygt 2000 biskopar från hela världen och representanter från andra samfund och kyrkor som observatörer, blev av stor betydelse dels för det sätt som den katolska kyrkan försökte finna nya vägar i den moderna världen, dels för ett genombrott på det ekumeniska området.

Mötet i Assisi präglades av ett allvarligt faktum: freden är hotad i världen. Men det säger också åtskilligt om religionernas ställning i vår värld och till varandra.

Vi bevittnar i det sekulariserade västerlandet hur de stora religionerna fatt ny aktualitet och livskraft. För många människor ter sig tillvaron meningslös. Mot sin vilja tvingas många leva i ett andligt vakuum. Den mardröm som F. Nietzsche har skrivit om tycks för många blivit en verklighet: kylan från de oändliga rymderna har nått oss här på jorden.

Samtidigt kan man konstatera ett tydligt medvetande om att våra problem i fråga om fred, nedrustning och om vår livsmiljö har fått sådana dimensioner att de utgör ett hot mot människan själv och mot hennes värdighet. Religionernas andliga kraft och deras starka förankring i en Verklighet bortom livets aktualitet tycks i dag kunna utgöra ett starkt bålverk mot människans destruktiva krafter. Här finns starka moraliska och andliga krafter som vi behöver i vår tid.

För den katolska kyrkans del förhåller det sig onekligen så att Andra vatikankonciliet inneburit ett uppbrott mot en okänd framtid. Dess mest omdiskuterade deklarationer Om religionsfriheten och Om de icke-kristna religionerna börjar bära frukt i vår tid. Vad som i dessa texter har diskuterats och formulerats i början på 60-talet i ganska allmänna ordalag har i själva verket blivit början till en ny och överraskande utveckling, som nu visar sig tydligt.

I deklarationen om religionsfriheten säger Andra vatikankonciliet ”att personen har rätt till religiös frihet” och ”att rätten till religiös frihet har sin grund i själva den mänskliga personens värdighet…” (nr 2). 1 deklarationen Om de ickekristna religionerna säger konciliefäderna i nr 2: ”… Så bemödar sig även andra religioner (här buddhism och hinduism) överallt i världen att på olika sätt möta människohjärtats oro… Den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt… Med uppriktig aktning betraktar hon dess sätt att handla och leva…

Man har med rätta sagt, att dessa texter ter sig som ganska uddlösa, men i ett tjugoårsperspektiv

kan man verkligen konstatera en ny syn på religionerna. De har både inspirerat den teologiska debatten om religionerna (se t ex Signum 1985, 87) och de har starkt påverkat påven Johannes Paulus Il:s offentliga framträdande i t ex Indien, där han betygade sin djupa aktning för Indiens religioner (se Signum 1986, 61). Vid fredsmötet i Assisi kunde Johannes Paulus II också direkt anknyta till deklarationen Om de icke-kristna religionerna (nr 3): ”Människor förväntar av de olika religionerna svar på den mänskliga tillvarons dolda gåtor som i dag liksom fordom djupt oroar människans hjärta: Vad är människan? Vad är livets mål och mening? Vad är gott och vad är synd? Vad är lidandets ursprung och mening? Hur nå sann lycka? Vad är döden…? Vad är slutligen detta sista och outsägliga mysterium som vår existens innebär, som vi kommer ifrån och som vi strävar emot?”

För den katolska kyrkans förhållande till de ickekristna religionerna utgör Andra vatikankonciliet en vattendelare som far allt större betydelse. Vi ser tydliga spår av detta i högaktningen för människans samvete och hennes religiösa övertygelse. Även om kontakterna med Islam för närvarande har försvårats och om man då och då kan läsa om lokala bakslag i samtalen mellan religionerna så har man ändå beträtt en väg utan återvändo:

När människans värdighet alltmer hotas och när människan själv blir sin farligaste fiende i en värld där alla blir alltmer beroende av varandra, framstår religionernas andliga och moraliska kraft som en ovärderlig tillgång. Ty i religionernas ljus är världen inte föremål för människans härsklystnad utan en gåva att förvalta.

Enligt många bedömare kommer den katolska kyrkans mest betydande samtalspartner i framtiden inte att bli ateisterna utan de stora världsreligionerna.

Dessa perspektiv ger fredsmötet i Assisi 27 oktober 1986 mer betydelse för framtiden än vad de spektakulära tidningsrubrikerna kunde förmedla.