Utbildning: Verklighet, vägar, visioner

”Går det att på ett intelligent sätt formulera ideologin bakom katastrofutryckningar?” Någon som hört talas om att Signum gärna såg en artikel om utbildningssituationen i Stockholms katolska stift – med särskild tyngdpunkt lagd vid ideologin bakom de olika utbildningsansvariaas agerande – ställde den frågan. Den är inte obefogad. På tjugo år har antalet katoliker i stiftet flerdubblats (år 1965 beräknades i runt tal 40 000 i Sverige boende personer tillhöra den katolska kyrkan). Att det under sådana omständigheter inte alltid funits tid för målskrivning, att det långsiktiga arbetet ibland fatt ge vika för de akuta behoven, är – förhoppningsvis – begripligt.

Men en hel del kan ändå sägas – och skall sägas. Uppgiften är i själva verket både lätt och svår. Lätt, därför att det är relativt enkelt att redogöra för de påvliga skrivelser, biskopliga riktlinjer, dokument från Andra Vatikankonciliet etc., som har med utbildning att göra. Men svår, eftersom det ju nu handlar om att se och möta de konkreta behoven hos gudsfolket, i diasporan, i Sverige.

Först en ögonblicksbild av verkligheten – den verklighet som ideologi och visioner förhoppningsvis förankras i. Verkligheten i Stockholms stift är att vi inte kan ge något bestämt besked om hur många katoliker det egentligen finns i landet: församlingarnas medlemsförteckningar omfattade år 1985 60 267 personer (varav 18 634 födda i Sverige), och de så kallade nationella grupperna räknade 56 833 medlemmar, men därtill skall läggas ett okänt antal ”anonyma” katoliker. (140 000 döpta katoliker har nämnts som en möjlig siffra.) Verkligheten är att det finns församlingar med 50 olika nationaliteter representerade – och så tillvida skall Stockholms stift vara unikt jämfört med övriga katolska stift! Låt oss se på präster och systrar: av 97 präster (år 1985) är 12 födda i Sverige, vad gäller de 248 systrarna är motsvarande siffra 55. De stora avstånden i vårt land påverkar naturligtvis utbildningspolitiken: det finns katoliker i Sverige, som har mer än 500 kilometers resväg till församlingskyrkan. Eller – för att nämna ett exempel, som rimligen bör få ekumeniska konsekvenser: av de 218 äktenskap enligt katolsk ordning, som ingicks förra året, var i 82 av fallen båda makarna katoliker. Nog är behoven skriande i det katolska Sverige – och önskningarna kan sannerligen vara disparata. Hur svarar vi mot denna utmaning?

Det skall genast sägas att de exempel vi kommer att presentera i den här artikeln inte ger en ”heltäckande” bild av läget på utbildningsfronten. Vi kommer framför allt att uppehålla oss vid prästoch diakonutbildningen respektive vid det kateketiska arbete, som bedrivs i stiftet. Den kateketiska verksamheten berör på ett eller annat sätt det stora flertalet katoliker, präst- och diakonutbildningen vänder sig till en begränsad, men strategiskt viktig, grupp. Därtill är det från dessa områden, som vår egen erfarenhet härrör sig.

Präst- och diakonutbildningen

Våren 1985 inrättades en ny tjänst som studierektor för utbildningsfrågor vid biskopsämbetet i Stockholm. Det stod från början klart, att studierektor i ett inledningsskede skulle prioritera prästoch diakonutbildningen. Uppgiften har också inkluderat ett ”förarbete” – kurser kring kallelsen, där avsikten inte varit att ”fiska kallelser”, men väl att hjälpa människor att se sin väg.

Ett av de första konkreta resultaten av satsningen på präster och diakoner var det introduktionsår till pastoralt arbete, som tog sin början hösten 1985. Präster, som vuxit upp utanför Sverige, (i ett längre perspektiv också systrar etc.) har här möjlighet att lära känna sitt nya hemland. Kursen, som genomförts i samarbete med Sankt Eriks folkhögskola i Stockholm, ger undervisning i svenska, men också kännedom om Sveriges historia, politiska och sociala utveckling, kulturliv, religiösa bakgrund och så vidare – allt i syfte att ge referensramar, som kan underlätta mötet med och förståelsen för det svenska samhälle, i vilket Stockholms katolska stift har att vara surdeg.

Fortfarande sker så gott som all prästutbildning, också av i Sverige födda präster, utanför Sveriges gränser. Men ett i svensk mylla grundat prästseminarium finns med bland visionerna, och kanske har grunden redan lagts. Från och med vårterminen 1987 kommer, om underlag finns, en god del av prästutbildningen att äga rum här i landet – samtidigt som kontakten med världskyrkan garanteras bland annat genom nära kontakt med Allen Hall och Heythrop College i London. Denna ”nya” prästutbildning inleds med ett propedeutiskt år, som tillbringas i Sverige och omfattar andlig vägledning, teoretisk utbildning (sociologiska, psykosociala, historiska och grundläggande teologiska studier) samt praktik, såväl i församlingar som ute i samhället.

De filosofisk/teologiska studierna äger fortfarande i huvudsak rum utomlands. Under ferierna, som tillbringas i Sverige, ges praktisk pastoralutbildning genom praktikperioder i stift och församling. Studierna i filosofi/teologi följs av det praktiskt pastorala året. Som regel är prästkandidaten diakonvigd, när kursåret börjar, och prästvigs efter halva året. Den blivande/nyvigde prästen tjänstgör under handledning i en församling. Vid fyra-fem tillfällen sammanstrålar han med övriga blivande/nyblivna präster för att gå igenom och reflektera över sina erfarenheter och för att fördjupa sig i olika praktiskt-homiletiska ämnen som biktpraxis, homiletik eller invandrarfrågor. Det praktisktpastorala året erbjuds redan i höst de prästkandidater och nyprästvigda, som nu är klara med sin utbildning.

En kompletterande utbildning för gifta präster, som konverterat från den lutherska kyrkan, har påbörjats. Denna utbildning vänder sig till dem som har fått eller kommer att fa dispens från celibatsbudet och som önskar bli präster i Stockholms katolska stift. Utbildningen tar tre år. Deltagarna samlas varje sommar till fyra veckors, och kring nyåret till en veckas intensivundervisning. Studierna i övrigt sker individuellt, med särskild handledare.

Sju kandidater för det ständiga diakonatet genomgår just första året av en diakonutbildning på tre år. Diakonkandidaterna samlas med jämna mellanrum till gemensamma seminarier (bland annat i Vadstena). Vid sidan av seminarierna får deltagarna varje månad ett ”brev” med arbetsuppgifter.

Slutligen skall också de planerade kortkurserna om aktuella samhällsfrågor nämnas. Kortkurserna (2-5dagar) är tänkta i första hand för präster och systrar, som inte är födda i Sverige men som tillbringat några år i landet, och tar upp ämnen som till exempel socialförsäkringslagen, flyktinglagstiftning eller sociallagstiftning. Kurserna kommer att stå öppna också för övriga intresserade.

Katolska Pedagogiska Nämnden

Nästan på dagen 20 år innan Stockholms stift erhöll den nyss nämnde studierektorn för utbild-

ningsfrågor, den 23 mars 1965, upprättade biskop Taylor Katolska Pedagogiska Nämnden (KPN) som en permanent pedagogisk nämnd för stiftet. KPN, med Kateketcentralen i Stockholm som verkställande organ, ansvarar för den kateketiska verksamheten i stiftet, men nämnden har också viktiga utomkyrkliga kontakter. (KPN bidrar bland annat vid granskningen av skolans läromedel i religionskunskap.)

Det arbete, som utförs via Kateketcentralen, regleras av den år 1982 utgivna Katolska Kyrkans riktlinjer för katekesen i Norden – ordet katekes översätts här lämpligen med ”trosundervisning”. Riktlinjerna, som är ett försök att anpassa de allmänna bestämmelserna i Kleruskongregationens Directorim Catechisticum Generale (DCG) till de lokala förhållandena i Norden, har utarbetats av den nordiska biskopskonferensen i samarbete med de kateketcentraler som, förutom i Stockholm, finns i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Reykjavik.’

”Tron behöver … ständig vidareutveckling” heter det i Riktlinjer apropå trosundervisning för vuxna. I direktoriet har det formulerats ännu starkare: ”Den viktigaste formen av katekesen är vuxenkatekesen som riktas till människor som kan ge sitt fulla bifall. Andra former är också nödvändiga men de är slutligen inriktade på vuxenkatekesen” (DCG 20). Vi skall återkomma till vuxenkatekesen i stiftet men vill först säga något om den undervisning som bedrivs bland övriga grupper. Också kateketutbildningen tas upp i detta sammanhang.

Den undervisningsmodell, som idag är vanligast förekommande i Stockholms stift, omtalas vanligtvis som familjekatekes eller intensivundervisning. Denna form av katekes engagerar barn, ungdomar, föräldrar och kateketer samtidigt och ges en gång i månaden på en skolfri dag, vanligen lördag (till skillnad från den traditionella ”veckovisa” katekesen – det är framför allt det faktum att många katolska familjer far resa så lång väg för att kunna delta i undervisningen, som gjort att flertalet församlingar föredrar denna form av ”koncentrerad” katekes). Barnen går under tre lektioner grundligt igenom ett visst tema, till exempel i form av grupparbete och skapande aktivitet. Undervisningsformen kräver av naturliga skäl en uppföljning mellan undervisningstillfällena, vilken i första hand bygger på föräldrarnas (den katolska förälderns) ansvar för sitt barns kristna fostran. Åtminstone en av föräldrarna förutsätts därför delta i den samtalsgrupp, som träffas parallellt med barnens undervisning, och där man – exempelvis – kan diskutera frågor som har med föräldrarollen att göra, eller tar upp ämnen som berör den egna tron. Familjekatekesen avslutas med en gemensam liturgi, som ofta förbereds av barn, föräldrar och kateketer gemensamt, och i vilken dagens undervisning sammanfattas. Undervisningen kompletteras med föräldrabrev, som ger exempel på hur man kan ”bearbeta” katekesen hemma (andaktsförslag, litteraturtips etc.).

Katolska barn förutsätts delta i någon form av trosundervisning från och med det år de börjar skolan. Oavsett vilken undervisningsmodell församlingarna använder sig av – den intresserade hänvisas till Riktlinjer – så läggs i det av den nordiska biskopskonferensen rekommenderade programmet stor vikt vid att barnen, så långt möjligt är, deltar i församlingens liturgi och vid en ”organisk integration” i församlingen.

”Vad får de egentligen lära sig?” undras det ibland. Under de sex första skolåren ges en systematisk katekes, som följs av en fördjupning och specialisering i konfirmationsförberedande grupper (bekräftelsens sakrament meddelas normalt i 15-16-årsåldern), Ungdomsföreningar etc. Vi vill ge en antydan om innehållet i undervisningen genom att ge fyra exempel på material som Katolska Pedagogiska Nämnden erbjuder dessa och andra grupper.

Nordiska katekesen, som ges ut av de nordiska kateketcentralerna i samarbete (böckerna trycks på svenska, danska, norska, finska och isländska), är den av den nordiska biskopskonferensen rekommenderade katekesen – för 7-12-åringarna (låg- och mellanstadiet). I del 1 (av sammanlagt 6 delar) ges en inledning till den kristna trons grundläggande sanningar och Treenighetens mysterium. En huvuduppgift är att undervisa barnen – i handling – om bönen. Dopets sakrament behandlas. I årskurs 2 förbereds barnet inför den första kommunionen. I de församlingar, där det är praxis att botens sakrament föregår första kommunionen, ges botkatekes. En mera ingående botkatekes ges i årskurs 3. Undervisningen detta år syftar också till att hjälpa barnet att upptäcka Kyrkan som en gemenskap, som vill samla alla människor på jorden. Barnet visas på möjligheten av en personlig relation till denna gemenskap. I årskurs 4 är målet att – utifrån Nya testamentet – lära känna Jesus som sann Gud och sann människa. Del 5 handlar om ”Kyrkans skepp som drivs av Andens vind”. Barnen far en fördjupad erfarenhet av Kyrkans katolicitet genom att bli medvetna om kontinuiteten bakåt (urkyrkan, kyrkohistoria) och utåt (missionshistoria, kristna i andra delar av världen). ”Trons hjältar” (helgonen, övriga förebilder) ägnas ett särskilt kapitel. Barnets eget ansvar för, Kyrkans väl och ve (”vi är Kyrkan”) betonas. Arbetet med bok 6 har just påbörjats. Enligt Riktlinjer skall katekesen detta år syfta till att ”fa tillstånd en syntes av den kristna trons huvudelement, såväl i förhållande till förstånd och kunskap som till trosvilja och personligt trosliv”.

Nordiska katekesen har hämtat inspiration och struktur från en kanadensisk katekes, men texten har skrivits och bilderna valts utifrån ”nordisk spiritualitet”

Något centralt producerat konfirmationsförberedande material finns inte idag. I vissa församlingar har man använt sig av det av KPN utgivna Detta är Kyrkan i världen av idag, en förenklad version av ”Gaudium et spes”.

Leva livet är ett nyutkommet material kring kärlek, vänskap, sexualitet och äktenskap. Materialet vänder sig till äldre tonåringar och till unga par, som förbereder sig inför äktenskapet. Citat ur Andra Vatikankonciliets dokument, bibeltexter och skönlitterära texter kompletterar den resonerande texten.

En informationskurs om katolsk tro är under utarbetning i samarbete med katolska ekumeniska nämnden. Kursen, som kommer att bestå av 27 brev eller häften (varje häfte kan köpas separat) kan användas i församlingarnas ordinarie trosundervisning, i konvertitundervisningen eller av ”utanförstående” intresserade. Katoliker i förskingringen – långt från församlingskyrka och undervisning – är ytterligare en tänkbar målgrupp. Kursen bygger på en tysk förlaga men har bearbetats för att bättre passa förhållandena i Sverige. Brev 1-4 beräknas utkomma under våren, sedan följer ett brev i månaden (under terminerna). Hela kursen tar tre år i anspråk.(2)

Nationellt och internationellt

Vid sidan av den församlingarnas undervisning, som vi hitintills uppehållit oss vid bedrivs undervisning inom de nationella grupperna, där den polska gruppen – med 17 675 registrerade medlemmar – är den största. Undervisningen sker här på hemspråket och tar sin utgångspunkt i hemlandets kultur och traditioner. Katolska Pedagogiska Nämnden brukar rekommendera berörda barn och föräldrar att – också – delta i församlingarnas ordinarie undervisning (på svenska och med material som förankrats i nordisk spiritualitet), detta för att inte identifikationen polack (italienare, ungrare, spanjor … ) – katolik skall bli så stark att den katolska identiteten – eventuellt – ges upp den dag man känner sig hemmahörande i – Sverige. (Eller som en polsk mamma uttryckte det härförleden: ”Flickorna går i katolska skolan – men inte pojken. Han skall bli en riktig svensk!)

Innan vi lämnar katekesen för kateketerna skall det i och för sig självklara sägas, nämligen att de riktlinjer och modeller, att det material Katolska Pedagogiska Nämnden erbjuder olika grupper (och enskilda) inte skapas i ett tomrum. Mycket handlar om att ta tillvara och ”vara sluss” för det som sker ute i de enskilda församlingarna. Men – och det har redan framkommit – självklart också om att vända blickarna utåt, se vad världskyrkan, vad ”världen” har att lära oss – och att försöka anpassa det till behoven här hemma. Nordiska kateketkonferensen (med representanter för Kateketcentralerna i Norden),” Equipe Europeenne de Catechese (”frivilligt” samarbetsorgan för kateketiska centra i 18 europeiska länder) och det så kallade Directeurs nationaux, som utgörs av ledarna för Europas kateketcentraler och – bland annat – för dessas talan vid den vart tredje år återkommande biskopssynoden i Rom, är här viktiga samarbetspartners.

Trons pedagogik

Därmed över till kateketutbildningen. De 450 kateketerna utgör knappast någon homogen skara, snarare återspeglar gruppen rätt väl förhållandena i stiftet: invandrade hemmafruar, som kanske inte alltid har grundskolekompetens men desto större erfarenhet av att förmedla tron till barn, föräldrar ur någon av föräldragrupperna, högutbildade akademiker av alla de slag, systrar med diplom från något av de kateketiska instituten ute i Europa, stort kunnande – och ibland språksvårigheter. Trots att kateketernas erfarenhet och kunskaper är av olika art försöker KPN/Kateketcentralen hålla samman kateketutbildningen-fortbildningen, som sker genom studiedagar och studiematerial, främst brevkursen Trons pedagogik och tidskriften Kateket-Nytt (utkommer med tre nummer varje år). Trons pedagogik, som tagits fram i samarbete med flera av stiftets präster, består av 18 brev på vardera 30 sidor. Kursen är inte i första hand en systematisk introduktion till olika teologiska discipliner. Den vill i stället försöka lyfta fram de olika frågor, som under tidernas lopp har fatt Guds folk att reflektera över sin tro – och den vill samtidigt hjälpa kateketen att fundera över sin egen personliga tro. Kursen bygger i stor utsträckning på Andra Vatikankonciliets dokument. Vid sidan av den teologiska delen innehåller varje brev en pedagogisk del, som tar upp antropologi, pedagogisk-metodiska och didaktiska frågor. En andra och omarbetad upplaga av brevkursen (som i valda delar används också inom diakonutbildningen) utkommer i dagarna.(3)

Vigningens sakrament ger inte självklar kompetens, vad gäller undervisning etc. A andra sidan har många kateketer efterlyst en ”bekräftelse” på det uppdrag som är deras. Kateketer, som gått igenom Trons pedagogik (om möjligt i studiecirkelform tillsammans med övriga kateketer och församlingens kyrkoherde), och som har dokumenterad undervisningserfarenhet, har möjlighet att – om kyrkoherden på orten tillstyrker detta – erhålla så kallad Missio canonica, biskopens bekräftelse av det uppdrag kateketen står i.

Vuxenkatekes i sikte

Ett inte obetydligt antal böcker och småskrifter om katolsk tro har tagits fram i Sverige under de senaste åren – de katolska bokförlagen svarar för merparten av utgivningen, men de står långt ifrån ensamma. En del äldre katekeser (mestadels översättningar) är fortfarande i svang. Men – och detta var det främsta skälet till att Pastoralrådet vid sitt första sammanträde, i april 1984, tillsatte ett särskilt ”utbildningsutskott” – någon mera utförlig sammanfattning av den katolska tron, en ”vuxenkatekes” skriven utifrån svenska förhållanden, finns knappast idag.

Utbildningsutskottet – sedermera katekesutskottet – fick i uppdrag att ”utreda möjligheterna av att utge en vuxenkatekes i stiftet”. En inventering av behoven utmynnade i ett arbetspapper, där uppgiften definieras som

att ”tillfredsställa” stiftets behov,

att ge skäl för tron,

att visa på att det inte finns några motsättningar mellan tro och förnuft,

att förmedla såväl yttre som inre strukturer av tron,

att föra kyrkans tradition vidare, det vill säga att ge grunden för den nuvarande och kommande kyrkan.

Katekesen skall, heter det vidare, vara ”förankrad i svensk miljö”, både såtillvida att läsaren skall kunna känna igen katekesens frågor som sina egna och i den mening att typiskt ”svenska” frågeställningar berörs: bibelsyn (bibel ”contra” kyrka), den överdimensionerade skuldfrågan, den utbredda likgiltigheten inför religiösa frågor hos många svenskar – för att bara nämna ett par exempel.

Idag fungerar katekesutskottet som redaktionsgrupp (texten skrivs av en person). Allteftersom arbetet framskrider kommer ”provtexter” att tillsändas särskilt utsedda personer och grupper för yttrande.

Ingen komplett bild

Att det i den här artikeln inte blir fråga om någon’ komplett redogörelse för den utbildning, som bedrivs i stiftet, har redan framgått. Sveriges Unga katoliker (SUK) svarar för en omfattande utbildningsverksamhet bland ungdomar (lägerverksamhet, material om fred och Latinamerika har just tagits fram) och ungdomsledare (ungdomsledare har möjlighet att delta i den ledarutbildning som varje år ges i Hamburg, utbildning på basnivå planeras i Sverige). Vid sidan av Katolska Pedagogiska Nämnden står ytterligare två nämnder med visst utbildningsansvar till biskopens och stiftets förfogande. Katolska Ekumeniska Nämnden (KEN) har att ”fungera som rådgivande organ åt stiftets ledning och att hjälpa församlingar, olika grupper och enskilda katoliker i deras relation till andra kyrkosamfund.” Katolska Liturgiska Nämnden ansvarar för utgivningen av stiftets liturgiska böcker och andra liturgiska frågor – den nya katolska psalmboken, som beräknas utkomma till påsken 1987, har under de senaste åren varit den uppgift som framför andra tagit nämndens tid i anspråk. Systrarnas arbetsgemenskap (SAGE) och Prästrådets utskott för utbildningsfrågor svarar för fortbildning av präster respektive systrar. Genom Katolska Kyrkans Studieråd (KKS, medlemsorganisation inom Sveriges Kyrkliga Studieförbund) har stiftets församlingar och organisationer möjlighet att fa statsbidrag till studie- och kulturverksamhet och till att producera katolskt studiematerial, anordna utbildningar och kurser osv. KKS tar också egna initiativ, vad gäller materialproduktion. Och Pastoralrådets betydelse, vad gäller utbildningsfrågor, har redan framskymtat. Bland mycket annat prioriterar man just nu ”äktenskapsskolor” och material om äktenskapet.

Två projekt, som är eller kan bli av stor betydelse, vad gäller utbildningen i stiftet, vill vi avslutningsvis nämna för sig. Det första är lekfolkets år, det andra den katolska folkhögskola som – om inga oförutsedda hinder dyker upp – skulle kunna bli verklighet hösten 1987.

Lekfolkets år, som inleddes med ett upptaktsmöte på Marielund i augusti, är ytterligare ett initiativ från Pastoralrådet. Året syftar till att förse dem som kommer att representera de nordiska kyrkorna vid nästkommande års biskopssynod i Rom ”kring lekfolkets kallelse och sändning i Kyrkan och världen” med synpunkter och material från lekmännen själva. Å andra sidan – eller just därför – handlar det om den egna identiteten: det gemensamma sökandet efter svar på frågorna om vad det innebär att ”leva katolskt” i Sverige – inte som ”religiösa specialister” utan som människor som söker Guds vilja i skapelsen och i sina liv. Till hjälp finns det inom Pastoralrådet producerade materialet Ett heligt folk som nu används, i någon form, i de flesta av stiftets församlingar. (25 registrerade studiecirklar i oktober).(4)

Det sägs ibland att de ”vanliga” katolikerna, och framför allt då invandrargrupperna, tenderar att glömmas bort, när utbildning och fortbildning kommer på tal. Folkhögskoleprojektet är till dels ett svar på den kritiken.

Den interimsstyrelse, som numera ersätter den år 1979 bildade arbetsgruppen för en katolsk folkhögskola, har i en skrivelse till Skolöverstyrelsen motiverat projektet med att det skulle bidra till att ”stödja och stärka elevernas religiösa identitet, fördjupa deras katolska tro och träna deras färdigheter”. Skolan skall vara ”platsen för ett möte mellan människor med olika kulturella bakgrunder och för ett ömsesidigt informationsflöde”. Bland de behov inom stiftet, som en folkhögskola skulle kunna tillfredsställa, pekar interimsstyrelsen på

– grundutbildning i svenska, samhällskunskap, kultur etc. för invandrare,

– allmän kurs för andra generationens invandrare, utbildning av församlingsarbetare, kateketutbildning,

– kulturinformation för ordensfolk och präster,

– ungdomskurser.

Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet har i dagarna sagt ja till det skisserade projektet. När och om också finansdepartementet – den instans som ännu inte yttrat sig – ger klartecken, räknar interimsstyrelsen med att kunna starta med en ”extern” utbildning (ej internat) till hösten 1987. Merparten av utbildningen förläggs sannolikt till Stockholm, men om behov finnes kan utbildning ordnas också på andra orter.

Väg att vandra

Verklighet – vägar – visioner. En del av vägarna skall måhända visa sig vara stickspår. Projekt vi satsat tid och pengar i kan vara felsatsningar. Säkert är att det dröjer länge – om någonsin – innan de behov vi inledningsvis antydde är täckta.

Men kanske är det inte bara nackdelar med att befinna sig i ett uppbyggnadsskede. Kanske kan det till och med bli dygd av nödvändigheten: otillfredsställda behov, ständiga utmaningar – kanske är det vad Stockholms katolska stift behöver för att kunna vara Kyrka i uppbrott. Gudsfolk på vandring?

Att de ansvariga ser behoven, men också har blick för resurserna, ser det som springer fram – som utmaning och som möjlighet – i den konkreta församlingen eller gemenskapen, det ville vi till sist önska stiftet. Att också – självklart – de resurser hela den katolska kyrkan har att erbjuda tas till vara: erfarenhet, kunskap, nya infallsvinklar, mödosamt formulerad ideologi. Kan vi leva upp till den visionen – då skall man kanske också en dag, i historiens ljus, kunna konstatera att här och nu fanns utvecklingslinjer och ideinnehåll, som stämde överens med vad man då, i morgondagens kyrka, menar vara Gudsfolkets kallelse och uppgift.

1.Katolska Kyrkans riktlinjer för katekesen i Norden liksom Dirertorium Catechisticum Generale (det allmänna kateketiska direktoriet) kan rekvireras från Katolska Pedagogiska Nämnden, Box 4185, 102 62 Stockholm.

2 Det här presenterade materialet kan fås från Katolska Pedagogiska Nämnden.

3Detta och det i samband med lekmannaåret presenterade materialet kan erhållas från Åke Göransson, Katolska biskopsämbetet, Box 4098, 102 61 Stockholm.