När gregorianiken lämnar kyrkorummet

Varje gång någon av de större konfessionerna ger ut en ny psalmbok är detta alltid en relativt stor händelse: repertoaren anpassas, det som visat sig hålla måttet förs vidare, nya alster (som överensstämmer med samtidens smak) prövas ut, många ”gamla” sånger sorteras ut och inte så få ”ännu äldre” tas till nåder efter att ha saknats under flera decennier.

Innan den katolska kyrkan i Tyskland och Österrike tog sig an att ge ut en nybearbetning av den gemensamma bön- och psalmboken Gotteslob (som slutligen utkom 2013) lät man grundligt utvärdera den dåvarande boken som utkom 1975 – ett utomordentligt och tillika modigt företag! Det var många som såg fram emot denna utvärdering med stor spänning, även beträffande den gregorianska sången, vilken såsom ”särskilt lämpad för den romerska liturgin” (Sacrosanctum Concilium, art. 116) självklart skulle få en framträdande roll precis som tidigare.

Resultatet var något av en kalldusch och dessutom uppseendeväckande. Vi ska här inte ange exakta citat och procentangivelser som belägg för respektive positioner, men resultatet var entydigt och innebar en nära nog förintande dom: ute i församlingarna används inte den gregorianska sången längre under gudstjänsten. Visserligen föreslogs det att vissa sånger kunde ”kompletteras”, men det allmänna omdömet löd: ”… för gammal, alltför dammig, abstrakt och numera utan koppling till det liv människor lever …”. Om sångerna skulle komma att tryckas, så löd vissa av de svar man fick in, vore det bäst om de kunde samlas i ett och samma avsnitt så att det blev lättare att bläddra förbi dem. Dessutom kopplades den gregorianska sången uppenbarligen alltför ofta samman med det så kallade bekymret med de äldre herrarna: det vill säga hur äldre herrar sjöng gregoriansk sång som ett ackompanjemang till gudstjänster som uteslutande celebrerades av äldre herrar och som ett resultat av jämlikhetssträvanden främst besöktes av äldre damer. Var detta alltså slutet för den gamla ärevördiga sångstilen? Hade de konservativa kulturpessimisternas kraxande slutligen visat sig stämma, att Andra Vatikankonciliet hade lett till ”den gamla goda kyrkans” undergång?

Svaret är naturligtvis ”nej!” – det vore en alltför svartvit framställning som inte gör rättvisa åt den stora mångfald som präglar kyrkomusiken i verkligheten. En sådan framställning skulle till exempel inte harmoniera med den livskraftiga gregorianska musikscen som sedan 1980-talet har vuxit fram i Tyskland, Österrike och Beneluxländerna. Den tar sig uttryck i talrika kurser, tävlingar, festivaler och mycket välbesökta konserter. Dessutom ser inte den nya Gotteslob riktigt ut som man hade kunnat vänta sig utifrån utvärderingen som dess föregångare genomgick: repertoaren av gregorianska sånger har faktiskt blivit något större, och vissa stycken (som egentligen hör hemma i en professionell miljö) har bytts ut mot andra (enkla antifoner och hallelujarop som passar för en församling). Därtill har man spridit ut de gregorianska sångerna bland de andra psalmerna på ett tematiskt passande sätt och därmed räddat dem från en genremässig gettotillvaro.

Nu finns det förvisso ännu ingen omfattande statistik över hur många ordinarie mässor som firas med hjälp av gregoriansk sång; men det torde röra sig om ensiffriga procenttal som snarare avtar än växer. Går detta ihop? Och om det gör det: Hur då?

Om man har följt den gregorianska ”scenen” uppmärksamt under de gångna 25 åren kan man heller inte ha missat hur denna musik har etablerats grundligt även utanför kyrkan – även om det är fråga om skilda sammanhang som inte kan bedömas på ett likartat sätt. Hur var det nu en av de viktigaste affärskedjorna som ägnade sig åt skivförsäljning skrev för några årtionden sedan? ”Vår CD-serie Klosterklanger är en samling av de vackraste sångerna inom den gregorianska körmusiken och har inte blivit mindre fascinerande trots att det var många år sedan den lämnade kyrkan!” Om man nu jämför denna oavsiktligt komiska mening med verkligen, så finner man den utmaning som hela kyrkan står inför: när människor vill tillfredsställa sin längtan efter andlighet och söker svar på existentiella frågor lämnar de ofta det officiella utbudet utan anmärkning – i synnerhet när dessa institutioner ger svar på frågor som ingen egentligen har ställt. Det är nödvändigt att titta närmare på den andlighet i den gregorianska körsången som många längtar efter.

Mellan ”chill out-zoner” och ett klangfullt liturgiskt pluskvamperfekt

För ett tag sedan led författaren till denna text av svåra kramper i ryggen och rekommenderades av läkare att uppsöka en sjukgymnast. Denna mottog sin patient med frågan: ”Vad skulle du vilja lyssna på under massagen – valsång, tibetanska munkars klagosång eller gregoriansk körsång?” När jag då svarade att jag för att undvika ytterligare kramper helst inte skulle vilja ha någon bakgrundsmusik alls, svarade sjukgymnasten förvånat att de flesta brukade välja gregoriansk körsång – för att det hade ett så ”lugnande sound”. I detta sammanhang kan även ett tidningsreportage nämnas som publicerades för några år sedan. Där kunde man läsa hur man i vissa tyska technodiskotek spelar diskret gregoriansk musik i vilrummen (”chill out-zoner”), vilka är nödvändiga för att deltagarnas svårt ansträngda hörsel ska kunna återhämta sig. Detta var höjdpunkten av en våg som tog sin början under 1980-talet i och med den revival som Hildegard av Bingen genomgick: Hildegard-medicin, bakrecept, Hildegards lära om ädelstenar (en vulgär blandning av dinkelvälling och safirdamm) och dessutom även Hildegards kompositioner, som i synnerhet den esoteriska rörelsen tog till sig. Plötsligt var medeltiden ”på modet” – och de intresserade, men fram tills nu relativt isolerade, specialisterna kliade sig förvånat i huvudet inför allt det som skedde omkring dem: gregoriansk körsång på topplistorna, en ihopmixad sockersöt röra av syntetisk datormusik, saxofon och gregorianska sånger betitlad ”Sounds of Silence”, ”avslappningsmusik” eller använd som bakgrundsmusik i arkaiserande tv-serier och dataspel. Att på detta sätt reducera något till en viss klang (ett sound) som bär med sig associationer till en viss känsla eller tid samt en särskild samhällspolitisk ordning är ett arv från romantiken – något som dessutom är typiskt för den katolska kyrkan. Med början i 1800-talets revolutioner och sekularisering försökte hon positionera sig själv på nytt inom kulturens område, vilket helst skulle ske i kontrast till den värld som omgav henne. Kyrkan stod gentemot den sekulära världen och försökte hävda sin självständighet genom att göra en så tydlig åtskillnad som möjligt mellan dessa båda sfärer. Därför skulle – åtminstone enligt ideologernas föreställningar – kyrkomusiken vara lätt igenkännbar och stilmässigt helt annorlunda än världslig musik. Och därför präglades 1800-talet av ett sökande efter ett sakralt sound som å ena sidan skulle vara annorlunda än världsliga operor och symfonier och å den andra äga en ”tidlös giltighet” – en ytterligare viktig beståndsdel i romantikens syn på musik. Och den gregorianska körsången stod till förfogande: ur de gregorianska melodiernas arkaiserande toner försökte författare som R. de Chateaubriand, E.T.A. Hoffmann och A.J. Thibaut destillera fram något av en signaturmelodi för kyrkans pluskvamperfekt – ett botemedel mot det som de uppfattade som alltför modeinriktat och ytligt inom den musikaliska kultur som var förhärskande på deras tid. I sina grunddrag har detta romantiska (eller snarare: romantiserande) program ”räddat” sig in i vår tid och framträder även i våra dagar med jämna mellanrum inom kyrkan. Det kan knappast råda någon tvekan: med hjälp av blott en reminiscens av vissa liturgiska betingelser och en främst estetisk föreställning om gångna tider kan det på sin höjd bli tal om att tillfredsställa ett kultur­estetiskt behov, men inte att lösa ett enda av samtidens teologiska eller kyrkliga problem.

I detta sammanhang hör även Benedictus XVI:s beslut hemma när han 2007 gav tillåtelse att fira den tridentinska mässan igen och med eftertryck underströk vikten av den gregorianska körsången. Dessa åtgärder inväntar fortfarande en kritisk utvärdering i syfte att jämka samman dem med hur verkligheten faktiskt ter sig inom kyrkan, en verklighet som åtminstone i Tyskland kännetecknas av en horisontell skiljelinje som framträder allt tydligare: det som tänks ut, rekommenderas och beslutas ”där uppe” möts oftast av oförståelse eller ignoreras, eftersom det ofta har mycket lite med den levande verkligheten att göra. Folk röstar alltså med fötterna – och man gör rätt i att inte låta den gregorianska sångens öde vara en sak bara för den kyrkliga auktoriteten som befinner sig på något som kan liknas vi ett smältande isflak; snarare bör man låta den på nytt utifrån sig själv bevisa att den har en andlig, teologisk, vetenskaplig och praktisk relevans som hör hemma i framtiden. Man kan inte bara helt enkelt nöja sig med formuleringen i Andra Vatikankonciliets liturgi­konstitution, att den gregorianska körsången är ”särskilt lämpad för den romerska liturgin” (Sacrosanctum Concilium, art. 116).

Gregoriansk semiologi skänker nytt liv

Ser man bara till den tyska kyrkans institutionella sida befinner sig den gregorianska körsången i ett läge där den å ena sidan blir alltmer irrelevant i praktiskt hänseende och där den å den andra sidan samtidigt haussas upp på ideologiska grunder. Men under 1980-talet uppstod likväl en spännande parallell rörelse, där grunden utgjordes dels av ett vetenskapligt studium av den gregorianska körsången, dels av ett utövande på (semi)professionell nivå. Kopplingen tillbaka till kyrkan var dock för det mesta mycket liten. Det var framför allt inom de internationella gregorianikkurserna (i bl.a. Essen, Münsterschwarzach), som grundats av benediktinmunken dom Eugène Cardine (Solesmes), som hundratals deltagare fick gedigna grund- och specialistkunskaper inom körsångens historia och läran om neumer. Cardine upptäckte att i anvisningarna till sångerna i de allra äldsta handskrifterna (från början av 900-talet) återspeglas melodiernas allra finaste agogiska nyanser; dessa handskrifter innehöll helt enkelt så kallade ”neumer” ovanför texten, vilka fungerade som en minneshjälp för den som var ansvarig för den liturgiska sången i ett medeltida kloster och som därmed i princip var tvungen att behärska allt detta utantill. Men Cardines forskning ledde även till mer grundläggande och viktigare insikter: tidigare hade man tänkt sig att dessa sånger skulle framföras med hjälp av en likformig meter, men Cardine kunde visa hur de mycket små rytmiska differentieringarna i första hand berodde på en önskan att få texten att ljuda på ett sätt som stämde överens med dess innehåll. Det var inte melodin som var det viktigaste; den var bara en form av språkrör, en ljudkropp för den text som utgjorde grundvalen och som för ett inte ringa antal sånger på nytt sammanställdes utifrån den heliga Skrift för att betona ett visst teologiskt budskap. Dessa insikter revolutionerade fullkomligt den gregorianska körsångens teori och praktik. I dag finns med största sannolikhet inte en enda utbildning inom kyrkomusik i Tyskland, där undervisningen inom ”gregorianik” inte är utformad i enlighet med Cardines insikter (som sedermera har utvecklats vidare av hans elever, som Godehard Joppich, Luigi Agustoni, Rupert Fischer och Johannes Berchmans Göschl).

Den ”gregorianska semiologi” (grek. tecken­lära) som Eugène Cardine grundlade utgör ett motdrag med nära nog explosiv sprängkraft. Den tar fasta på denna repertoars historiska rötter och rycker masken av alla esoteriskt motiverade försök att lägga beslag på gregorianiken och utför en reductio ad absurdum gentemot alla romantiserande ansatser att ”försköna” den eller de fundamentalistiska försöken att begränsa den.

Vilken roll kommer gregorianiken att spela i framtiden?

Det är verkligen förvånande: intresset för gregoriansk körsång är fortfarande levande, trots allt kulturpessimistiskt kraxande. Givetvis har den sökt sig till nya områden, vilket även har varit nödvändigt. År 1980 (då de första professurerna inrättades vid musikhögskolorna i Essen och München) stod det klart att det var i anslutning till de båda stora konfessionernas kyrkomusikerutbildningar som undervisningen inom gregorianik hade sin naturliga plats. Men om man i dag ser till antalet studerande och den strukturella och finansiella bantning, som har påbörjats och som kommer att fortsätta, så är det realistiskt att tänka sig att högst hälften (eller snarare en tredjedel) av femton tyska utbildningscentra inom kyrkomusik kommer att finnas kvar om femton år. Det är alltså nödvändigt att grundligt tänka igenom var man ska undervisa och utöva gregorianik i framtiden (utöver de tillfällen inom gudstjänsten då det givetvis fortfarande kommer att finnas ett behov).

Vetenskap

Sedan dess har ett litet antal högskolor börjat erbjuda utbildningar respektive certifierade program inom gregorianik. Då visar det sig nästan genast att det finns ett naturligt släktskap med musikvetenskapens område och dit har den gregorianska semiologin, såsom disciplin, fått tillträde. Men här döljer sig emellertid en dubbel utmaning: den ena riktar sig till musikvetenskapen som måste lära sig att det inte är tillräckligt att bara dela upp den gregorianska körsången i ”källstudier” och ”praktisk framställning”. Snarare hör det nära nog till dess väsen att överskrida gränserna för ämnen och discipliner, och utöver det att ställa musikvetenskapliga krav, och även teologiska och filologiska – vilket kräver mer expertis än vad musikvetenskapen vanligtvis kan tillhandahålla på egen hand.

Samtidigt utmanas även ”gregorianikscenen”, och dess arbete underkastar sig rigorösa vetenskapliga kriterier. Det gäller i synnerhet de omfattande försök att arbeta fram, respektive närma sig, den gregorianska melodins ”ursprungsversion” (vilken under århundradenas lopp delvis har utvecklats till några sinsemellan mycket avvikande varianter). De till viss del mycket spekulativa resultaten står inte sällan i motsättning till de vittnesbörd som man hittar i de tidigaste handskrifterna (vilka förvisso även de delvis skiljer sig väldigt mycket från varandra). Vill man vara vetenskapligt hederlig, måste man låta det förbli så och dokumentera både det som är gemensamt och det som är disparat. Annars riskerar man att ”komponera” melodier som man egentligen bara kan dra en relativt säker slutsats av: nämligen att så har de aldrig tidigare låtit! Man måste medge att de källstudier som har genomförts har varit både djupgående och oerhört intensiva, men resultatet i bokform är likväl inte helt övertygande, exempelvis den samlade repertoaren av gregorianska sånger för mässan (Graduale Novum, Liber Gradualis). Utöver dessa godtagbara officiella körboksutgåvor finns det flera andra rekonstruktionsförsök på marknaden, och det är inte svårt att förstå att det ligger i själva sakens natur att de inte alltid stämmer överens – något som inte underlättas av att det ofta är lekmän som ansvarar för framförandet.

Ekumenik

Den gregorianska körsången är en förkonfessionell repertoar (för att inte säga överkonfessionell) som nu för tiden har vunnit spridning även inom de protestantiska kyrkorna. Den olyckliga tudelningen mellan ”här, körsång – där, körsånger” är numera övervunnen, på samma sätt som åtskillnaden mellan ”en ordets kyrka” och ”en sakramentets kyrka”. I synnerhet på församlingsnivå finns det möjligheter att använda den gregorianska körsången för att slå ekumeniska broar: gemensamma skol- och musikandakter, konserter och ekumeniska gudstjänster … Man skulle kunna upptäcka och vidareutveckla många gemensamma beröringspunkter om man bara kan framhäva hur starkt bunden den gregorianska sången är till Bibelns ord och peka på att det finns ett inslag av förkunnelse.

Andlighet

Gregorianikforskningen och de som framför denna musik kommer i framtiden att ställas inför en särskilt viktig uppgift, nämligen att återvinna den andliga sprängkraft som vilar på gregorianikens existentiella koppling till Bibelns ord: det ofta mycket djärva urvalet av bibeltexter ger, bortom själva kompositionen, en tydlig bild av det som man försöker förmedla. Och det är inte dammiga lämningar från någon kyligt ”objektiv” liturgi som möter den förvånade betraktaren, utan ytterst personliga, ja ibland till och med emotionellt laddade utsagor; de har sitt ursprung och sitt mål i bedjande människors konkreta livsvärld. Naturligtvis krävs vissa hjälpmedel för att man ska kunna ta till sig och förstå sådana tolkningar, något som underbygger och gör dessa utsagor rimliga. Det skulle exempelvis kunna röra sig om ett studium av kyrkofäderna (t.ex. Augustinus och Gregorius den stores predikningar), den karolingiska tidens teologi (för att förstå hur man uppfattade vissa skriftställen och tillämpade dem på livet) och andlighetens utveckling inom klosterväsendet. Största delen av detta arbete återstår fortfarande – ty vad den gregorianska körsången i enlighet med sitt väsen egentligen är och vad den kan vara för oss i dag, det väntar ännu i stor utsträckning på att uppdagas. Om vi ger oss ut på denna väg, så kommer de gregorianska sångerna att komma oss till mötes med en existentiell kraft och aktualitet som väcker förundran och emellanåt till och med skrämmer. Och bakom allt detta döljer sig en högst levande syn på evangeliet (det glädjande budskapet) som skulle kunna vara lika inspirerade för oss som för de människor som skapade denna musik för tolv århundraden sedan.

När den 85-årige Godehard Joppich, som utan överdrift kan kallas den europeiska gregorianikens nestor, en gång tillfrågades vad han tyckte var det viktigaste när man kommer i kontakt med den gregorianska körsången, svarade han: ”… låt Bibelns ord, innan det har blivit till sång, verka inom dig själv!”

Det går inte att sammanfatta den gregorianska körsångens väsen och möjlighet på ett bättre sätt – och det går heller inte att få en klarare bild av den utomordentliga andliga provokation som visar sig här. Sett ur detta perspektiv gäller följande även för den gregorianska körsången: Verbum caro factum est, et habitavit in nobis – ”Ordet blev kött och tog sin boning bland oss.”

Översättning: Stefan Jarl

Stefan Klöckner är professor i musikvetenskap/kyrkomusikens historia och gregorianik vid Folkwang Unversität der Künste i Essen.