När islamisk rätt blir statsrätt

”Sharia, det vill säga islams bud och förbud så som de framställs i den heliga Koranen och i Sunna, skall vara Pakistans högsta lag.” Så står det i lagen om anförandet av sharia, som beslutades av den pakistanska nationalförsamlingen den 16 maj 1991, i stor hast och under press från muslimska partier. Den islamiska religionsrätten eller ”kyrkorätten” blev därmed normerande statsrätt.

Konkret sett kräver lagen att det offentliga livets alla områden skall formas av islam. Staten åläggs till exempel att ”vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att anpassa Pakistans utbildningsväsen till islams värderingar i fråga om uppfostran, undervisning och karaktärsdanande” (par. 7.1). Även det ekonomiska systemet måste inrättas enligt islams ”ekonomiska målsättningar, principer och prioriteringar” (8.1). Pakistans finans- och skattelagstiftning måste granskas huruvida den överensstämmer med sharia (8.5). Räntan (riba) skall i allmänhet avskaffas (8.3). Massmedia är förpliktade att främja islamiska värderingar och avstå från alla program som strider mot sharia (par. 9). Hela rättsväsendet skall islamiseras (par. 14). Allmänt förpliktas staten att genom lämpliga lagar ”skydda Pakistans ideologi, solidaritet och integritet som islamisk stat” (par. 16).

Samtidigt ålägger sharialagen staten starka sociala förpliktelser med målsättningen att göra landet till ”islamisk välfärdsstat”. Den måste bättre skydda sina medborgares liv, frihet och egendom. Den måste inskrida mot mutor, korruption och andra sociala missförhållanden. Den måste bygga upp en samhällsfond (Balt-ul-Mal) för att stödja de fattigaste. Den skall också sörja för att ”obscenitet, brutalitet och andra laster utrotas”.

Svårt att genomföra

Hur svårt det blir att genomdriva den 1 100 år gamla islamiska rätten i det moderna Pakistan framgår av själva shariarätten. En rad bestämmelser, som delvis infördes alldeles före parlamentsomröstningen, gör undantag eller tryggar bestående rättigheter.

Till exempel får ”personlagarna, religionsfriheten samt den icke-muslimskå befolkningens seder och levnadssätt” inte lida men (par. 1.4). Och eftersom det i Pakistan inte finns någon enhetlig islam, utan flera islamiska trosgemenskaper eller sekter – till exempel 15–20 % shurer – så skall ”Koranen och Sunnd” gälla enligt de enskilda sekternas tolkning (2.3). Kvinnornas rättigheter, som garanteras i författningen, far man inte göra intrång på (20). Pakistans politiska system och nuvarande regeringsform får inte ändras, och den lagstiftande makten måste uteslutande ligga hos parlamentet (par. 3 och 21). Slutligen kvarstår alla ekonomiska förpliktelser, i synnerhet på internationell nivå, tills man finner en ny lösning som stämmer överens med den nya rätten (par. 18.19).

I enlighet med lagen tillsattes två expertkommissioner, som skulle lägga fram förslag till hur man gradvis skulle genomföra shariarätten: en utbildningskommission för ”att islamisera undervisningen” (par. 7) och en finanskommission för ”ekonomin” (par. 8). För övergångstiden har det inte beslutats om några frister. Den övergångstid på tre år för avskaffandet av räntan, som hade tagits med i lagförslaget, ströks före voteringen.

Hård kritik

Staten Pakistans existensberättigande var från början religiöst. Pakistan grundades 1947 för att ge muslimerna på den indiska subkontinenten, tidigare Brittiska Indien, ett land där de kunde leva enligt sin tro. Eftersom islam inte känner till någon ”privat” tro, utan bara en tro som även styr det offentliga livet och statsordningen, har den pakistanska politiken sedan staten grundades med skiftande framgång försökt harmonisera kraven på ett modernt statsväsen med en islamisk rättsordning. Det förekom författningsändringar, undersökningskommissioner, islamiska domstolar och ett högsta islamiskt rådgivande organ. Allt detta sammanfattades nu i den nya sharialagen.

Medan en stor del av den pakistanska allmänheten är nöjd med att den islamiska religionsrätten nu äntligen har blivit statsrätt, så riktar den mer eftertänksamma delen av befolkningen, även bland muslimerna, hård kritik mot lagen. De säger att den bara är ett sammandrag av fromma förhoppningar och vaga löften. De suddiga formuleringarna öppnar dörren på vid gavel för missbruk. Lagen hotar till exempel privatlivet, pressfriheten och rättssäkerheten. Den kommer att leda till ständiga stridigheter bland muslimerna själva om den rätta tolkningen av sharia. Enligt dem är sharia över huvud taget inte någon exakt definierad och kodifierad rätt, och man kan dessutom inte göra den till Pakistans högsta lag utan att först ändra författningen. Vad slutligen den nya lagen rymmer i fråga om positiva värden, målsättningar och förpliktelser skulle man också ha kunnat förverkliga redan för länge sedan även utan någon sharialag.

”Medan vår ekonomiska situation blir allt sämre, stiftar vi drakoniska lagar i sharias namn”, sade Benazir Bhutto, den avsatta och bortvalda premiärministern. ”Sedan 1973 års författning hade antagits, som var en demokratisk, representativ, enhälligt antagen och islamisk författning, fanns det över huvud taget inte något behov av de ytterligare lagar som sedan tillades” (al-mushir,. 1991:4, s. 109).

De kristnas invändningar

Det är förståeligt att de religiösa minoriteterna i Pakistan, och framför allt de kristna, följde tillkomsten av denna lag med stor oro. De katolska biskoparna och biskoparna i den anglikanska Church of Pakistan skrev redan i december 1990 ett gemensamt brev till premiärminister Mawaz Sharif och gjorde denne uppmärksam på i vilka avseenden lagförslaget hotade de religiösa minoriteternas rättigheter. Ännu under nationalförsamlingens överläggningar kom det ytterligare ett brev, som med största eftertryck bad att man måtte ta hänsyn till de kristnas betänkligheter.

En del av detta togs i sista minuten in i lagen, till exempel formuleringen av minoritetsskyddet i paragraf 1.4, men det centrala problemet återstod. Det gällde inte bara garantier för minoriteternas religiösa existens, utan också och framför allt för deras likhet inför lagen, för deras fulla jämlikhet som medborgare i landet. Om sharia är landets högsta lag, och om denna lag gör skillnad mellan muslimer och icke muslimer, så kan de kristna aldrig bli likaberättigade. Diskrimineringen är förprogrammerad i lagen.

Ett uttryck för denna principiella diskriminering är vallagen, som gäller i Pakistan sedan 1985. Enligt denna finns det inte några enhetliga vallängder. De kristna kan inte välja några muslimer, och muslimerna kan inte välja några kristna. Av de 237 mandaten i nationalförsamlingen är 10 reserverade för icke-muslimerna, som måste välja dessa ur egna, åtskilda listor.

En annan diskriminering, som väger ännu tyngre i vardagslivet, finns i rättsväsendet. Där ett eller två muslimska vittnen är nog, krävs det två respektive fyra icke-muslimer i motsvarande mål. För fällande dom i våldtäktsmål krävs minst fyra muslimska vittnen. Kristna vittnen duger över huvud taget inte i sådana sammanhang. Vad betyder alltså ”erkännandet av minoriteternas rättigheter”, undrar de kristna, när dessa rättigheter redan på förhand har halverats eller starkt inskränkts? Det betyder ingenting annat än ett befästande av ojämlikheten.

Våldsutbrott

Med tanke på denna principiella diskriminering är det inte att undra på att fientligheten mot de kristna tilltar allt mer även i vardagslivet. Kyrkor förstörs och biblar bränns. Kristna blir av minsta anledning gripna, torterade och dödade. Särskilt lätt är det i detta sammanhang att anklaga en kristen för ”smädande” av profeten Muhammed, ett brott för vilket senaten nyligen har beslutat om dödsstraff. De enkla kristna på gatan blir föraktade, kristna tegelbruksarbetare blir utsugna och slagna. I massmedia hånas de kristna. Kriget vid Persiska viken framställdes som de kristnas religionskrig mot muslimerna och var ett särskilt välkommet tillfälle att hetsa mot dem och framställa dem som utländska agenter och fosterlandets fiender.

Mot denna bakgrund är det också förståeligt att ett meddelande från presidenten väckte stor oro hos de kristna. Han förklarade att legitimationskorten i framtiden också skulle ange religionstillhörigheten. Efter alla erfarenheter kan man föreställa sig hur det då kommer att gå för de kristna när de måste legitimera sig.

Biskop John Joseph av Faisalabad reagerade också på detta meddelande med ett skarpt ställningstagande. ”Vi kräver uttryckligen att legitimationskortet förblir det som det nu är, nämligen en nationell legitimationshandling, och att det inte förvandlas till en religiös legitimationshandling.” Följderna av en sådan förändring skulle bara bli ytterligare splittring av det pakistanska folket och en ny anledning till religiös diskriminering och ömsesidigt hat. Att fastställa religiös tillhörighet bör vara de religiösa ledarnas sak. ”Presidenten bör ägna sig åt regeringssysslorna och överlåta de religiösa plikterna åt de religiösa ledarna”Sedan uppmanar biskopen Pakistans alla medborgare”att stödja alla åtgärder för att gynna den nationella solidariteten i landet och avvisa alla dessa hävdanden av motstridiga krav”.

Kvinnornas rättslöshet

En bundsförvant i kampen för sina rättigheter har de religiösa minoriteterna fått i den pakistanska kvinnorörelsen, som vill befria kvinnorna från den traditionella islams ok. De försvarslösa – också muslimska – kvinnorna har det i själva verket inte bättre än de hjälplösa kristna och hinduerna.

Våldet mot kvinnor – antastanden, misshandel, våldtäkt, mord – har tilltagit i skrämmande omfattning, eller kanske skulle man säga att det som har funnits hela tiden mer och mer kommer i dagen. Kännare hävdar att det finns en särskild ”pakistansk form” av våldtäkt. Kvinnor blir inte bara överfallna av enskilda gärningsmän, utan kollektivt organiserade våldtäkter används medvetet som ett brutalt medel för att vanära, bestraffa eller skrämma hela familjer eller grupper, eller för att lära dem en läxa. ”Till exempel våldtar poliser rutinmässigt kvinnor från det nedersta samhällsskiktet för att skrämma dem. I provinsen Sindh har hemliga polisen använt kollektiva våldtäkter som politisk skrämselmetod” (Ch. Amjal-Ali i al-mushir, 1991:4, s. 132 f.).

Stort uppseende väckte fallet Veena Hyatt i november 1991. Hon kom från förnäma kretsar. På anstiftan av ledande politiker överfölls och våldtogs hon av flera män i sitt eget hus på grund av sina förbindelser med oppositionen.

Mot bakgrund av alla dessa våldsdåd växer även bland bildade muslimer en rörelse för skydd av de mänskliga rättigheterna, i synnerhet kvinnornas och (de religiösa) minoriteternas rättigheter. Dessa båda grupper nämns allt oftare i samma andetag. Därvid sägs också öppet att de mänskliga rättigheterna bara kan hävdas i Pakistan om den medeltida, obskurantistiska islam övervinns, om Pakistan tar avstånd från islam som statsreligion och sharia som statsrätt.

Modernisering av islam?

Asma Jehangir, muslim, advokat och medlem av pakistanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, sade vid en sammankomst om dessa rättigheter 1 oktober 1991: ”Författningen förklarar att islam är Pakistans religion. Det är som om man skulle säga att kristendomen är Pearl Continental Hotels religion. Organisationer, byggnader och länder har ingen religion. Religionen är någonting som angår människorna som lever där. Min religion är mänskligheten, och därnäst är jag muslim.” Och hon fortsätter: ”Bara i en verkligt demokratisk atmosfär kan kvinnornas och minoriteternas rättigheter skyddas. Det är bara där som vi kan leva i solidaritet med varandra. I en teokratisk stat finns det inte några mänskliga rättigheter. I ett land där sharia är lag har de mänskliga rättigheterna inte någon plats” (al-mushir, 1991:4, s. 127).

Förra premiärministern Benazir Bhutto önskade vid samma sammankomst åt Pakistan ”en liberal och upplyst islam som inte diskriminerar kvinnor i förhållande till män, som skyddar både muslimers och icke-muslimers rättigheter, en islam som verkar för de nedtrampade, för de förtryckta, för samhällets svagaste medlemmar” (al-mushir, 1991:4, s. 107). I en stat som har denna islam som grund skulle också de kristna gärna bo, men den staten får de vänta på länge.

Kristen gemenskap

De kristna är 1,6 % av Pakistans befolkning. Av dessa är ungefär hälften – knappt 900 000 – katoliker. De flesta är mycket fattiga. 80 % är analfabeter. De arbetar som tjänstefolk, gatsopare, lantbruksarbetare eller i fabrikerna. En liten medelklass har utvecklats: lärare, läkare, advokater och affärsmän. Den ständiga diskrimineringen hindrar dem dock att ta sig upp till de övre samhällsskikten.

Under årens lopp har tusentals kristna, som kunnat – däribland tjugo präster – utvandrat till USA, Kanada och England. De kristna som finns kvar i Pakistan har slutit sig närmare samman under det ständiga trycket. Det finns levande församlingar, modiga biskopar, ett pastoralinstitut i Multan med många initiativ och fortbildningsåtgärder. Prästseminariet är fullt. De ekumeniska relationerna är goda.

En framstående tjänst åt det pakistanska samhället gör de kristna skolor som finns kvar efter förstatligandet 1972. Den nuvarande premiärministern Nawaz Sharif gick i katolsk skola. De kristna sjukhusen håller hög standard. En katolsk ordenssyster och läkare, Ruth Pfau, har byggt upp en leprabekämpande verksamhet i hela Pakistan. I de små människornas vardagsliv finns det i allmänhet också goda grannkontakter mellan kristna och muslimer, den så kallade livets dialog. Den går så långt att man ber för och med varandra.

Om de muslimska hetsarna inte funnes, och om de kristna fick ge sitt bidrag till landets uppbyggnad i frihet, skulle krafterna förslå till att ge Pakistan en god framtid. Men innan det blir möjligt måste islam gå ännu mycket längre på reningens väg.

övers. Gunnar Gällmo