Om dödsstraffet

När jag skriver detta, i juli 1992, förekommer det fortfarande att människor, runt om i världen, avrättas i lagens namn. I USA har inte mindre än 175 personer gått detta öde till mötes sedan dödsstraffet återinrättades 1976 och ytterligare omkring 2 000 människor sitter på death row i väntan på att deras dödsdom skall exekveras. I Kanada och på Nya Zeeland är dödsstraffet numera endast legitimt i krigstid medan det i Australien sedan 1985 helt avskaffats. I Sydamerika har i stort sett alla stater officiellt slopat dödsstraffet. Endast Chile har det fortfarande kvar i både freds- och krigstid och Argentina och Brasilien i krigstid. Verkligheten är emellertid en helt annan. Nästan dagligen förekommer det att människor i denna del av världen avrättas på grund av sina politiska åsikter. Även i Europa har nästan samtliga länder strukit dödsstraffet ur sitt straffregister och i de stater som ännu inte tagit detta steg – såsom exempelvis Belgien – tillämpas det alltmer sällan. I vissa delar av det forna Östeuropa fortsätter man dock, med oförminskad intensitet, att utdöma och verkställa dödsdomar. I Afrika är läget, om möjligt, ännu värre; samtliga länder förutom Kap Verdeöarna har kvar dödsstraffet i både krig och fred. Situationen i Asien är i stort sett densamma. Nästan alla stater har kvar och tillämpar dödsstraffet. I en del asiatiska länder förekommer till och med offentliga avrättningar.

Den aktuella situationen är således att en överväldigande majoritet av världens nationer fortfarande har dödsstraffet inskrivet i sin konstitution, vissa ”endast” i krigstid men många även i fredstid. Oavsett om det verkställs med elektriska stolen, giftgas eller dödliga injektioner som i USA, hängning som i Asien eller arkebusering som i Afrika och Sydamerika, rättfärdigas tillämpningen av detta olycksaliga straff på i allt relevant samma sätt.

Dödsstraffet som brottsförebyggande respektive brottsavskräckande åtgärd

Att avrätta exempelvis en mördare kan betraktas som en brottsförebyggande åtgärd om och endast om det är rimligt att anta att han kommer att begå nya brott och som brottsavskräckande om och endast om det förefaller plausibelt att anta att en avrättad mördare avskräcker potentiella mördare från att begå mord. Ett straff, såsom dödsstraffet, kan vara förebyggande utan att för den skull behöva vara avskräckande och på samma sätt kan det vara avskräckande utan att nödvändigtvis vara förebyggande. Det kan också vara både och eller ingetdera. Dessa effekter är således teoretiskt oberoende av varandra eftersom de verkar på vitt skilda sätt. Ett brott kan undvikas eller förebyggas genom att brottslingen exempelvis berövas sitt vapen, sätts i fängelse och/eller avrättas; potentiella brottslingar kan avskräckas genom fruktan för att bli arresterade, fällda och straffade om de begår brott.

Argumentet om dödsstraffets förebyggande eller preventiva effekt vilar på tanken att det är det enda verkliga sättet att försäkra sig om att en given brottsling inte begår brott även i framtiden. Resonemanget slår med ovedersäglig logik fast att till exempel en avrättad mördare för alltid är förhindrad från att mörda på nytt. Logiken är visserligen oantastbar men av det följer inte (nödvändigtvis) att argumentet är invändningsfritt.

Det vore givetvis felaktigt att påstå att det inte föreligger någon risk att en mördare upprepar sitt brott om han inte avrättas. Det är dock lika felaktigt att hävda att man genom att avrätta alla dömda mördare förhindrar många fasansfulla brott. Allt man vet är att några få sådana brott kommer att förhindras; man vet emellertid inte hur många eller vilka som skulle begå dem om dödsstraffet inte tillämpades. Faktum är ju att, enligt siffror presenterade i Amnesty Internationals rapport Dödsstraffet- mord i lagens namn, endast en dömd mördare på femhundra begår ett nytt mord. Att försöka fastställa vem den personen är eller kommer att vara ter sig lika omöjligt som att försöka peka ut vilka enskilda människor som gömmer sig bakom statistiken över andra dödsorsaker, såsom cancer, bilolyckor, drunkning et cetera. Eftersom ingen med säkerhet kan avgöra när, var och vem som kommer att drabbas av dessa dödliga händelser är det, enligt min mening, ett allt för stort ingrepp i den enskildes frihet att straffa henne för något som inte direkt angår henne. Därför har man från samhällets sida valt att skydda sina medborgare men inte alltid och under alla omständigheter och till vilket pris som helst. Vi har exempelvis livvakter i badhuset men det är inte förbjudet att bada, rökare varnas för nikotinets faror men det är inte förbjudet att röka. I analogi härmed anser jag att det vore fullständigt barockt att straffa även de 499 personer som inte begår ett nytt mord bara för att en återfaller till samma brott. Visst kommer detta att resultera i att någon oskyldig människa drabbas men så är ju även fallet med rökning, bilkörning, badande och mycket, mycket annat som vi betraktar som givna rättigheter.

Detta ger kanske sken av att jag inte anser att brottslingar skall bestraffas. Inget är emellertid mer fel. Vad jag däremot inte kan förstå är varför de skall behöva plikta med sina liv. Faktum är ju att ett lika effektivt medel som dödsstraffet för att förhindra en mördare från att upprepa sitt brott är livstids fängelsestraff. Om mördaren är förpassad bakom lås och bom är han lika förhindrad från att mörda på nytt som om han vore död. Är det så att man trots detta faktum ändå framhåller dödsstraffet som det enda rättfärdiga straffet för att beivra allvarliga brott som till exempel mord, gör man sig skyldig till vad som, i rimlighetens namn, endast kan betraktas som ett utslag av ren och skär blodtörst.

Ett annat argument, som till viss del också bygger på prevention, är det som tar fasta på dödsstraffets (förväntade) avskräckande effekt. Vad skulle väl på ett mer effektivt sätt avskräcka potentiella brottslingar från att begå mord och/eller andra allvarliga brott än hotet om dödsstraff? Vid en första anblick förefaller detta argument plausibelt men vid en mer ingående undersökning finner man att det bygger på en hel del dubiösa antaganden.

Frågan huruvida dödsstraffet har en avskräckande effekt eller ej är en fråga om fakta, vilken endast kan avgöras av empiriska studier. Om argumentet är korrekt skulle man i undersökningar av sådana rättsordningar som tillämpar dödsstraffet finna att brott som bestraffas med döden förekommer mer sällan än i en jämförbar rättsordning där dödsstraffet inte praktiseras. På samma sätt skulle man där dödsstraffet avskaffats märka en ökning i frekvensen av de brott som tidigare varit belagda med dödsstraff. Faktum är dock att i stort alla större undersökningar som utförts har nått slutsatsen att inget sådant samband har kunnat fastställas.

Den första studien som undersökte denna fråga genomfördes, mig veterligen, av den amerikanske kriminologen Thorsten Sellin år 1959. Han jämförde där mordfrekvensen i två likartade delstater i USA, där den ena tillämpade dödsstraffet och den andra inte. Efter att ha gått igenom och komparerat tillgänglig brottsstatistik fann han att det ingalunda förelåg någon klar och entydig korrelation mellan avsaknaden respektivie förekomsten av dödsstraff och någon skillnad – uppåt eller nedåt – i frekvensen över allvarliga brott. Sellins konklusion har därefter fatt stöd i en lång rad undersökningar. I en omfattande studie för FN:s kommitté om förebyggande och kontroll av brott slog man till exempel år 1988 fast att ”det faktum att alla bevis även i fortsättningen pekar i samma riktning är ett övertygande belägg för att länder inte behöver frukta plötsliga och allvarliga förändringar i brottskurvan om de minskar sin tilltro till dödsstraff”.

Av detta kan man antingen sluta sig till att dödsstraffet ingalunda avskräcker mördare och andra grova brottslingar från att begå nya brott mer effektivt än mindre extrema straff eller (något försiktigare) att man inte med säkerhet kan avgöra huruvida dödsstraffets avskräckande effekt är bättre än till exempel långa fängelsestraff. Jag skall inte här försöka välja mellan dessa båda tolkningar, båda stöder nämligen uppfattningen att dödsstraffet inte går att rättfärdiga med hänvisning till att det skulle vara behäftat med en mer avskräckande effekt än andra straff. Dessutom är det ju faktiskt så att långt ifrån alla mord utförs efter att gärningsmannen förnuftsmässigt har övervägt och kalkylerat med olika handlingsalternativ och dess konsekvenser. Mord begås ofta i stunder av våldsam sinnesrörelse när förnuftet är satt ur spel. Vid andra tillfällen sker det under inflytande av alkohol och/eller andra droger. Brottslingen kan också vid det givna tillfället vara labil eller psykiskt sjuk och därmed oförmögen att adekvat överväga situationen. Detta ger vid handen att fruktan att dömas till döden åtminstone inte i dessa fall har någon avskräckande effekt.

Om det nu är så att dödsstraffet inte är mer avskräckande än andra mindre extrema fall, förefaller det minst sagt tveksamt att ändå framhålla dödsstraffet som den enda (och rätta) lösningen. Finns det inga goda skäl att välja ett hårdare straff (dödsstraff) framför ett mildare (ett långt fängelsestraff), torde det vara evident att man bör avstå från det. Denna princip borde tilltala alla som värdesätter mänskligt liv och som, allt annat lika, anser att mindre lidande är att föredra framför mer.

Dödsstraffet som vedergällning

Enligt det så kallade vedergällningsargumentet är dödsstraffet samhällets naturliga respons på allvarliga brott, såsom till exempel mord. Mördaren har kränkt både lag och moral och därmed förverkat sin rätt till mänsklig behandling. Det enda rätta är att ta av daga den som tagit av daga, ty så och endast så kan rättvisa skipas.

För att till fullo förstå detta resonemang är det nödvändigt att först betrakta dess teoretiska grundval, retributivismen. I sin mest klassiska formulering, framlagd av den tyske filosofen Immanuel Kant, framhåller den att ett straff endast kan rättfärdigas om den anklagade är skyldig till det brott han ställs till svars för. Om en person är skyldig till ett givet brott kräver rättvisan att han straffas (och omvänt, om personen i fråga är oskyldig kräver rättvisan att han inte straffas). Skuldfrågan är således ytterst viktig för retributivismen; skuld är både en nödvändig och tillräcklig förutsättning för att ett straff skall vara rättfärdigt. En annan viktig del i denna teori är att det utdömda straffet skall stå i proportion till det begångna brottet enligt den traditionella principen för vedergällning: ”Öga för öga, tand för tand” (lex talionis).

Retributivismen är således tillbakablickande i bemärkelsen att den syftar till att återställa rättvisan eller den ”moraliska balansen” i det skick den befann sig innan brottet begicks. Den är deontologisk eftersom den inte tar hänsyn till de konsekvenser – positiva eller negativa – som straffet genererar. Straffet uppfattas i stället som något i sig själv gott. Detta är, enligt min åsikt, en i grunden felaktig syn på straffet och dess roll i samhället. Straffet som sådant kan aldrig rättfärdigas utifrån något slags egenvärde. Värde erhåller det först då det sätts i relation till de effekter, goda eller dåliga, det medför, både för den enskilde individen och för samhället i stort. Dessutom förefaller kravet på straff för straffets skull som ett utslag av en obsolet moralsyn som ingen, varken brottsoffret, hans/hennes familj, brottslingen eller samhället drar nytta av. Det enda det möjligen skulle kunna tillfredsställa är den föga smickrande känsla av fullständigt meningslös blodtörst som brottsoffret och/eller dennes närmaste erfar i samband med tidpunkten för brottet. Med detta inte sagt att jag inte har förståelse för de människor som skriker burn baby burn när en nära anhörig har blivit utsatt för något vedervärdigt brott. Detta är emellertid en instinktiv reaktion som har föga att göra med vad som är moraliskt rätt eller fel, ty en psykologisk förklaring av våra känslor är ingalunda detsamma som ett moraliskt rättfärdigande av våra handlingar.

Dödsstraffet och rättssäkerheten

På grund av sin unika natur ställer dödsstraffet stora krav på varje rättssystem som väljer att använda sig av det. När man framhåller dödsstraffet som rättvisans främsta garant bortser man – avsiktligt eller oavsiktligt – från den orättvisa och det godtycke som i praktiken är inbyggd i dess tillämpning: De fördomar som florerar i varje rättsordning och bristfälligheten i människors omdömesförmåga. Dessa faktorer gör det omöjligt att skapa ett rättssystem som i varje enskilt fall utdömer straff absolut rättvist.

Den tidigare nämnde kriminologen Thorsten Sellin har i USA genomfört en studie av statistiken över åtal, fällande domar och exekverade avrättningar och därvid kommit fram till att dödsstraffsmål påverkas av externa omständigheter, det vill säga av faktorer som ligger utanför domstolens kontroll. Konsekvensen av detta blir att det oeftergivliga kravet att hänsyn endast skall tas till brottet, inte brottslingens karaktär och förflutna samt omständigheterna kring det givna brottet, inte efterlevs. Rättvisan blir på detta sätt en form av rättsligt lotteri. De brottslingar som avrättas är inte nödvändigtvis de som begått de värsta brotten utan de som (av olika anledningar) fatt nöja sig med mindre skickliga advokater, som konfronterats med duktiga åklagare, hårdare domare et cetera. En annan faktor som inte heller bör förringas är medias makt. Mycket publicitet och uppståndelse runt en rättegång kan i praktiken förskjuta uppmärksamheten från brottet till förövaren, med resultatet att brottslingen döms utifrån sin person i stället för sitt brott. Ett klart avsteg från en av rättssäkerhetens allra heligaste principer.

Avslutning

Under 1980-talet avrättades, enligt siffror från Amnesty International, närmare 16 000 människor runt om i världen. Med tanke på att detta är officiella siffror, torde det vara högst sannolikt att den reella siffran är mycket högre. Hur detta, med tanke på att de flesta av de länder som tillämpar dödsstraff anser sig bygga på en demokratisk och humanistisk grund, kan få fortsätta är för mig en gåta. Dödsstraffet är ju som straff, vilket jag hoppas har framgått av denna text, varken berättigat eller ändamålsenligt eller som den italienske rättsfilosofen Cesare Beccaria uttryckte saken i sin skrift Om brott och straff år 1770: ”Följaktligen är dödsstraffet ej grundat på någon rätt. Det kan endast betraktas som en nations krig mot en medborgare, vilkens röjande ur vägen den bedömer som nyttigt och nödvändigt för samhällets bestånd. Är jag alltså i stånd att bevisa att dödandet av en medborgare varken är nyttigt eller nödvändigt för samhällsordningen, har jag vunnit mitt humanitära mål…”

RICHARD OHLSSON Bibliotekarie och frilansskribent