Om Gud och världen

”(Thomas av Aquino) rekommenderar kättarbål … Det finns, på tal om det, inte någon bok i världshistorien – Hitlers Mein Kampf inräknad – som fått ge motiveringen för så många dödsdomar som Thomas’ Summa theologiae. ”

Omdömet finns i Rolf Lindborgs bok Om Gud och världen – Thomas ab Aquinos lära om skapelsen, som nu föreligger i en ny, omarbetad upplaga (Bodafors Doxa 1983 s.23). Det fälls visserligen liksom i förbigående, men att det är en viktig punkt för författaren kan man vara säker på när man läser den recension av min bok om Thomas av Aquino, där han skrev bl.a. att Thomas visserligen var ett barn av sin tid men att man kan fråga sig om ”inte också inkvisitionens verksamhet under århundranden som kom – dödsoffer blev många miljoner – var ett barn av den helige Thomas’ läror” (DN 22 feb. 1981).

Per Block uppmanade nyligen dominikan- och jesuitordens företrädare ”att skriva mer och öppnare om det som för oss vanliga svenskar är deras historiska belastning: inkvisitionen och motreformationen” (Ignatius inte den du tror, SvD 83-02-09). Låt mig åtminstone säga några ord till Rolf Lindborg angående det ansvar som han tillskriver Thomas för miljoner dödsdomar.

1) Inkvisitionen hade funnits i flera decennier, när Thomas skrev sin Summa. Den hade blivit omorganiserad för hela kyrkan av påven Gregorius IX mellan 1227-1235. De som mest ivrade för att kättarna skulle överlämnas till världslig dom var egentligen inte kyrkans män utan furstarna och kejsaren samt mycket ofta fanatiker i folkmassan, som inte brydde sig om något teologiskt resonemang. Inkvisitionen fungerade mycket väl före Thomas och kunde utan tvivel göra det lika bra efter honom utan honom. Dess verksamhet är bevisligen inget barn av hans lära.

2) Inkvisitionen var, när Thomas skrev, en institution som var accepterad i kyrkan. Thomas satte inte i fråga dess berättigande. Han var ju ett barn av sin tid och av sin tids kyrka. Som teolog sökte han bara argument för att förklara varför kyrkan – med rätta, som han trodde – handlade så. Vi kan beklaga det, vi kan kraftigt ta avstånd från dessa teologiska konklusioner – här om någonsin kan man tala om kontextuell och provisorisk teologi – men som historiker kan vi inte göra Thomas ansvarig för inkvisitionen.

3) För resten undrar man varifrån Rolf Lindborg har fått uppgifterna att dödsoffren blev många miljoner. Har han inte bättre historiska källor än Ingemar Hedenius, som citeras som motto på nya upplagans första sida? Han har tydligen inte observerat att hans påstående blivit vederlagt i DN (9 mars 1981 – visserligen daterar RL sitt manuskript Botdagen 1980, men ändå) av Olle Hellström som på goda grunder anger att det enligt seriösa forskare kunde vara fråga om c:a 32 000 dödsdömda under 300 år. Det är mycket nog givetvis. Men många miljoner? Den dystert berömde dominikanen Torquemada brände under den blodigaste spanska inkvisitionen under 1400-talet sista hälft c:a 2 000 människor. Tror månne Rolf Lindborg att det har funnits tusen inkvisitorer lika Torquemada? Historien borde känna till dem.

4) Thomas’ påtalade artiklar intar trots allt en mycket ringa plats i hans verk och rimmar ganska illa med hans människosyn i vilken den fria viljan är förutsättningen för varje mänsklig akt. Men nog därmed.

Det centrala ämnet för Om Gud och världen är den kamp som på 1200-talet utspelades å ena sidan mellan Thomas och averroismen – den radikala formen av aristotelismen – och å andra sidan mellan Thomas och den traditionalistiska teologin med franciskanen Bonaventura i spetsen. Kyrkans tro var i fara, då Aristoteles’ nyupptäckta böcker spreds i skolorna. Kyrkans första reaktion hade varit helt negativ: Aristoteles’ böcker hade förbjudits 1215. Sen hade den blivit mildare men en smula naiv: Den 23 april 1231 hade påven gett tre teologer i uppdrag att granska de farliga naturböckerna och att från dem rensa bort några villfarelser, varefter man skulle kunna få använda dem i den högre undervisningen. Uppdraget kunde givetvis aldrig fullföljas. Att klippa bort de anstötliga satserna från de hedniska böckerna och tro att den hedniska filosofin på detta sätt skulle kunna ”användas” och bli trons fogliga tjänarinna var uppenbarligen ogörligt. En konfrontation var ofrånkomlig.

Det är denna konfrontation på en väsentlig punkt som Rolf Lindborg i sin i denna fråga otroligt väl dokumenterade bok berättar om: Är världen evig (aristotelism) eller har den blivit skapad av Gud (kristen tro)? Det säges ofta att Thomas lyckades harmoniera det aristoteliska förnuftet med den kristna tron. Så enkelt är det inte. Påståendet ska inte accepteras utan modifikation. Det blir man övertygad om när man läser Lindborg. Den kritik som första upplagan rönt ger honom anledning till några välkomna klargöranden och kompletteringar. Han skriver till exempel: ”(Thomas) lägger fram allt tillgängligt vetande, allt man på hans tid visste om himmelska och jordiska ting, och förklarar på vad sätt den kristna läran punkt efter punkt är hållbar inför allt detta vetande” (s. 32), och han förnekar att han någonsin menat – så hade jag missförstått honom – att Thomas i förekommande fall varit tvungen att avstå från allt ”sunt förnuft” (s. 35). Och han hänvisar till det som han skrev redan i den första upplagan: ”Om Thomas över huvud bjuder någonting att tystna så är det sannerligen inte förnuftet.” Vi tar gärna detta ad notam.

Hans tes är i stället följande: Averroisterna, som representerade det aristoteliska förnuftet menade att, om man följer filosofernas allmänna mening: Av intet blir intet, måste världen sägas vara evig. Thomas accepterar delvis deras resonemang. För honom kan inte förnuftet bevisa demonstrativt att världen icke alltid funnits. Emellertid är det en trossak att världen har börjat i tiden. Frågan var alltså: kunde man genom förnuftet anta att världen alltid funnits och samtidigt bekänna kyrkans tro att världen har skapats? Thomas svarade: att anta att världen är evig är inte alls oförnuftigt, men det är inte nödvändigt. Det är så att förnuftet härvidlag varken kan bevisa eller motbevisa. Och tron försäkrar oss om att världen har börjat. Vi håller oss till tron som har löftet om det eviga livet. Thomas höll isär de två kunskapsområdena. Han litade på förnuftet men han tillät inte förnuftet att göra alltför stora intrång på trons område. Inkvisitionen dömde fel när den misstänkte hans läror för att komma för nära de hedniska filosofernas.

Den nya upplagan dokumenterar Thomas’ diskussion med både filosoferna från artesfakulteten och de traditionalistiska teologerna med översättningen av inte bara en utan av två artiklar ur Summa theologiae, vilket onekligen möjliggör en mera balanserad bedömning av Thomas’ syn på skapelseproblemet, Objektivitet är just det som författaren har strävat efter. Och jag medger att jag uttalat mig något lättvindigt när jag i min tidigare recension (Lumen n. 57 1976/3) påstått att ”tuffhet mer än en gång fatt gälla för vetenskaplig saklighet”.

Nu är det en annan sak att Rolf Lindborg kanske inte har lyckats nå en riktig förståelse för det djupaste i Thomas’ skapelsetanke. Jag menar inte bara skapelsen i världens begynnelse som trons föremål utan själva begreppet skapelse. Lindborg har visserligen analyserat med skarpsinne de olika idéhistoriska komponenterna i de kristna idéerna om Gud (se s. 61-64 och en uppsats i Filosofisk tidskrift årg. 2 sept. 1981 113 Guds idéer och idéerna om Gud). Men jag saknar dock hos honom det centrala i Thomas’ tanke, begreppet ”vara”. Skapelsebegreppet, som är av religiöst ursprung, har av Thomas blivit utarbetat och fatt en metafysisk (varken aristotelisk eller platonsk) behandling. Det hänger samman med Thomas’ lära om Gud som ipsum esse per se subsistens. Per Erik Persson har visat vilken viktig idéhistorisk insats Thomas gjort genom att i den teologiska spekulationen införa detta uttryck, som han föreslår att översätta med ”själva existerandets akt”. Det kan inte här vara fråga om att ens i korthet utlägga detta uttryck. Jag ansluter mig bara till det som Per Erik Persson skriver: ”Därmed förändras själva Gudsbilden i grunden – ”Gud” blir inte en av världen oberörd vilande punkt av fullkomlighet, utan är direkt inblandad i allt som sker och är i och med själva det urfaktum att något existerar och är till” (Thomas av Aquino – Hans betydelse för aktuell debatt om den kristna gudstrons innebörd, i Vardag och evighet Festskrift till Hampus Lyttkens Doxa 1981 s. 217. Kursiveringen är min). Och det är det som gör att Thomas rör sig utan svårighet bland artesfakultetens lärare och elever och delar deras intresse för den fysiska världen och empiriska fakta. Ingen riktig forskning om universum kan vara farlig för tron på Gud, utan vilken det varken skulle finnas ett universum eller kunskap om detta universum.

Diskussionerna om tiden för skapelsen är således egentligen inte av primär betydelse. Men att de intog en stor plats i Parisuniversitetets debatter i mitten av 1200-talet visar Rolf Lindborgs bok och gör dessa teologisk-filosofiska sammandrabbningar mycket levande för oss. Sällan läser man en bok som på samma gång är så väl dokumenterad och presenterad med en sådan intensitet att den glatt uppmanar till ytterligare debatter.