Oxfordrörelsen 150 år

”Följande söndag höll Keble tingspredikan i universitetskyrkan. Den publicerades under titeln Nationens avfall. Jag har alltid ansett denna dag vara början till 1833 års religiösa rörelse.”

Datum var 14 juli 1833, platsen Oxford. Orden är John Henry Newmans, i Apologia pro vita sua. Bakgrunden till den anglikanske prästen John Kebles predikan var ett regeringsbeslut i en kyrklig organisationsfråga. Beslutet tydde enligt Keble på att regeringen ansåg att kyrkan var helt beroende av statens göranden och låtanden. Samtidigt präglades England starkt av protestantisk liberalism, en våg som den nya rörelsens män skulle komma att karakterisera som rationalistisk. En rörelse föddes, som ville gärna om kyrkans självmedvetande och egenart – och ge växtmöjligheter för djupare andligt liv. Det första medlet, förutom en förnyad kyrklig praxis, blev att Newman startade utgivningen av en berömd serie traktater, som gav rörelsen dess namn i dåtiden: traktarianerna. Utan denna rörelse skulle den ekumeniska bilden i dag inte ha tett sig som den gör.

Rörelsen kunde gripa tillbaka på en äldre högkyrklig, katolicismen närstående tradition inom den engelska kyrkan. Till skillnad från inom lutherdomen hade en sådan ”katolsk” riktning fortlevt tvärs igenom den engelska reformationen. Men Oxfordrörelsen präglades också starkt av 1800-talets problematik. Den föddes i romantikens tidsålder. Ett av de mest fruktbärande utslagen av detta är det återvändande ”till källorna”, till den odelade fornkyrkan och dess tro och tänkande, som gav upphov till studier och översättning av kyrkofäderna i en omfattning som söker sin like. Det kom också till uttryck i filosofiskt tänkande och inte minst i den poesi, som är ett ofta förbisett uttryck för rörelsens andliga karaktär. Både Keble och Newman var poeter av klass. Vad Newman skrev kan vara värt att citera direkt i en tid när det poetiska språkets betydelse i samband med religionen åter uppmärksammas: ”Revealed religion should be especially poetical – and it is so in fact.” En nutida kännare (John Coulson) säger att Oxfordrörelsen ”var ett led i en större rörelse som åter förde in känsla och föreställningsförmåga (imagination) i det religiösa livet”.

Med tiden lade Oxfordrörelsen allt större rikt vid gudstjänstens yttre former, och dess väg genom det engelska 1800-talets kyrkohistoria kantas av ritualistiska strider. Men mera karakteristisk för grundarna var själva upplevelsen av och synen på det sakramentala livet synen ouppgivligt för kyrkan, något som gör kyrkan till kyrka.

Från mitten av 1840-talet skildes vägarna åt. Keble och Pusey och många med dem förblev anglikaner, medan Newman m.fl. drevs till slutsatsen att den anglikanska via media var omöjlig. De konverterade till den romersk-katolska kyrkan. Men bortom den gräns, som dessa konversioner drog upp (eller ”transplantationer”, som de icke-konverterande kunde kalla dem) förenades ändå alla Oxfordrörelsen förgrundsgestalter av vissa drag, som i dag i historiskt och ekumeniskt perspektiv ter sig betydelsefulla.

Till dessa drag hör visionen av kyrkan som en levande organism, inte bara bestående av präster utan Guds folk eller Kristi kropp. Den romersk-katolska kyrkan av idag bejakar i sin helhet den uppfattningen. Den gjorde det knappast då, men paralleller till Oxfordrörelsens kyrkosyn fanns också på kontinenten, särskilt hos J.A. Möhler i Tübingen.

Känd här i landet är väl 18- och 1900-talets anglikanska högkyrklighet mest för sitt framhävande av biskopsämbetet och den apostoliska successionen. Från början var detta ett medel att betona kyrkans egenart och självständighet. Först i andra hand har den kunnat ge upphov till ämbetsuppfattningar som även katoliker har svårt att identifiera sig med: successionen som ett slags pipe-line av gudomlig nåd genom historien som gör en kyrka till kyrka.

Värd att uppmärksammas är emellertid inte bara Oxfordrörelsens kyrko- och sakramentssyn, utan minst lika mycket dess ethos, dess andliga och moraliska profil. Typiskt nog kom företrädare för den att göra heroiska sociala insatser.

Newman anslöt sig så småningom till oratorianerna, en sammanslutning av katolska präster med gemensamt andligt liv, grundad på 1500-talet. Om grundaren, Philippo Neri, skrev han: ”Detta stora helgon påminner mig på så många sätt om Keble att jag kan föreställa mig vad Keble skulle ha varit om han fötts på en annan plats och i en annan tid: han präglades av samma slags yttersta hat mot all humbug och allt trams, av samma ömsinta kärlek till andra och samma stränga allvar som är utmärkande för Keble.”