Reformationen och jesuitordens utbildningsstrategi

Oskar Garsteins jättelika studie i fyra volymer Rome and the Counter-Reformationen in Scandinavia belystes i Signum 1992:4 av Magnus Nyman vad beträffar dess betydelse för den skandinaviska och i synnerhet den svenska reformationshistorien. Tredje volymen med underrubriken jesuit Educational Strategy 1533-1622 granskar under samma huvudrubrik jesuiternas ”utbildningsstrategi” i de skandinaviska länderna. Även om denna misslyckades i de nordiska länderna blev jesuitordens pedagogik en betydande faktor i den europeiska reformationshistorien och för det moderna katolska skol- och undervisningsarbetet.

Det spökar en klichéartad föreställning som trots att den saknar historiskt underlag tycks vara outrotlig. Ignatius skulle ha grundat jesuitorden för att bekämpa reformationen. I ordens grundläggande dokument finns inga som helst belägg för en sådan målsättning. Tvärtom låg tyngdpunkten i jesuitordens tidiga verksamhet främst i ”yttre mission” bl.a. i Indien, Östasien och Latinamerika. Först i andra hand kom Tyskland och den lutherska reformationen genom vissa omständigheter i ordens blickpunkt, inte minst på grund av det katastrofala läget för undervisningsväsendet och det katolska prästerskapets utbildning. Orden fick på så sätt även en tyngdpunkt i de inomkatolska reformsträvandena, konkret genom ett allt mer omfattande utbildningsoch skolarbete för prästkandidater och unga lekmän och i grundandet av kollegier och universitet runtom i Europa.

På grundval av omfattande arkivstudier granskar Garstein i den föreliggande volymen jesuiternas ”utbildningsstrategi” i och för Skandinavien. För dess betydelse och misslyckande har Magnus Nyman redogjort i ovan anförda arbete. Men vari låg det egentligt nya i denna pedagogiska strategi som utan tvekan satte en betydelsefull prägel på den s.k. notreformationen i de olika nordeuropeiska länderna?

Garstein vill inte skriva jesuiternas utbildningsanstalters historia (Birgittahuset i Rom, Collegium Germanicum likaså i Rom, Clementinum i Prag, Ferdinandeum i Graz, de påvliga seminarierna i Braunsberg, Olmutz och Vilnius och tolkskolan i Dorpat) utan han redogör enbart för andelen studenter från de enskilda skandinaviska länderna i dessa anstalter från 1553 till 1622 – drygt 500 – med studenternas namn, curriculum vitae och levnadsomständigheter såvida de än idag kan spåras i arkiven. Garstein har lagt ner ett minutiöst arbete i ett flertal europeiska arkiv varvid han också kunnat stödja sig på Kolsruds, Duins, Vello Helks och Metzlers samlingar. Utan tvivel ger just denna volym en särskilt levande bild av en eljest bortglömd sida i den skandinaviska och nordeuropeiska reformationshistorien.

Mitt i reformationstidens kyrko- och konfessionspolitiska uppgörelser låg tyngdpunkten i denna utbildningsstrategi för de nordeuropeiska länderna inte på det politiska utan på det religiösa planet. Visst kan enskilda aktörer såsom Laurentius Nikolaus Norvegus (”Klosterlasse”) inte frikännas från kyrkopolitiska ambitioner (som emellertid ingalunda fick stöd från ordensledningen i Rom). Men själva ordens insatser, dvs. grundandet av kollegier och universitet och deras arbete, syftade till en kvalificerad utbildning av katolska präster och lekmän som skulle kunna verka för den katolska tron i sina hemländer. Garstein ger en ytterst detaljrik inblick i detta arbete, dess inre svårigheter och konkreta resultat, dess chanser och utopier ända in på 1600-talet, och det slutliga misslyckandet när det 1604 i Danmark blev förbjudet för jesuitelever att få ämbeten och liksom i Sverige 1606 då studenter förbjöds att söka utbildning vid jesuitkollegierna utomlands. Slutligen vittnar Gustaf II Adolfs order under 30-åriga kriget att beslagta jesuitkollegiernas bibliotek (i synnerhet Braunsbergbiblioteket) om vilken hotbild som denna utbildning utgjorde för de styrande.

Återstår en fråga som Garstein knappast berör i sin framställning men som just i samband med den lutherska reformationen far en särskild relevans. Jesuitordens klassiska ”ratio studiorum”, dvs. ordens pedagogiska grundsyn, präglas av samtidens humanistiska studier såsom de bedrevs vid Parisuniversitetet under Ignatius studieår. Men den karaktäriseras också av en katolsk människosyn som har sin upprinnelse i ordensgrundarens ”Andliga övningar” och i hans ordenskonstitutioner. I en tid då en ny världsbild tar gestalt och enheten mellan tro och vetande börjar brytas isär försöker orden i sin pedagogik och utbildning utnyttja allt mänskligt värdefullt och gott och förmedla en syntes av en mänsklig-kristen helhetssyn som kan betecknas som 1600- och 1700-talets kristna humanism. Även musik, teater och idrott fick däri en plats vid sidan av de humanistiska studierna, av trosundervisningen, filosofin resp. teologin.

Ett annat drag i ordens pedagogik och undervisning var onekligen det ansvar som den ville väcka för tron, för Guds rike och för kyrkan i tidens stora uppgörelser. Visst drogs även jesuiterna in i den konfessionella polemiken och i dess kontroverser. Men djupast syftade insatsen till att hjälpa människorna i deras tro och i Herrens tjänst. Den grundläggande intentionen var inre an fördjupa konfessionella sår utan att vinna människor för tron och kyrkan. Det är av intresse att – mitt under de våldsamma reformatoriska uppgörelserna – upptäcka dokument i ordens som till och med vittnar om tolerans och förlikning (jfr bland annat också Possevinos verksamhet som påvlig delegat i Sverige).

Garsteins volym Jesuit Educational Strategy 1533-1622 ger en oväntad inblick i reformationstidens inre historia i de skandinaviska länderna.