Sagan om det vatikanska Europa

Irritationen över Maastricht-avtalet som kom till uttryck i de knappa majoritetsresultaten både i det franska och det danska referendum tvingar den Europeiska gemenskapen att på nytt reflektera över den struktur och utformning som den kommande europeiska ordningen eller ”unionen” skall få. Den reservation och rädsla inför den föreslagna modellen eller mot vissa av dess element som finns i allt flera länder måste uppenbart övervinnas för att man skall kunna komma till ett bredare samförstånd i europafrågan.

När man uppmärksamt följer den europeiska integrationens historia mellan 1946-1947 och 1992 är en sådan paus ingenting nytt. Ideligen har under denna tidsperiod nya initiativ i denna riktning mött stora svårigheter, ja flera gånger tycktes processen ha blockerats eller helt ha avstannat, varvid den sedan mot all förmodan fortsatt med ny kraft. Utan tvekan är denna process, dvs. faktum att impulserna till en europeisk integration gång på gång har återupptagits och att de konkreta stegen dit trots alla hinder har fördjupats, ett av vårt århundrades mest positiva historiska fenomen.

I detta sammanhang är det av intresse vilka krafter som har påskyndat denna process men också vilka människor, rörelser och idéer som stod bakom.

Därvidlag tillhör sagan om ett vatikanskt Europa nästan ett vedertaget historiskt inventarium. Med syfte på de tre katolikerna Adenauer, Schuman och de Gasperi gav den sedermera franske presidenten Vincent Auriol redan tidigt på 50-talet uttryck för denna saga i ett bonmot.- tre huvuden under en prästhatt.

Pius XII mellan maktblocken

Onekligen är det en seriös historisk fråga hur stort det vatikanska inflytandet var på den europeiska integrationsprocessen från början. Frågan är inte lätt att besvara ty för denna period är det vatikanska arkivet ännu inte tillgängligt (om det nu överhuvudtaget innehåller substantiellt material i ämnet). En ung historiker, Philippe Chenaux, har i sin doktorsavhandling vid universitetet i Geneve forskat i ett imponerande och omfattande antal andra tillgängliga källor. Hans avhandling utkom under titeln Une Europe vaticane? Entre le Plan Marshall et les Traites de Rome (Editions Ciaco, Bruxelles 1990).

Chenaux har genomsökt en hel rad offentliga och privata arkiv, arbetat sig genom protokoll, tidningar och tidskrifter och intervjuat ännu levande samtida.

Resultatet av hans undersökning är entydigt: de katolska fäderna för det europeiska enandet har på intet sätt varit styrda av den vatikanska centralen. Visst tog Plus XII (d. 1958) ställning för den påbörjade samförståndsprocessen. Men påven satte inte denna process i rörelse och han styrde inte heller den. Betydligt mer påtaglig än ett begränsat stöd för tanken om ett vatikanskt Europa var Pius XII:s strävan att inte hamna mellan de stora maktblocken (Sovjetunionen och USA). Så visade han – trots skarpa motsättningar till kommunismen – vissa tecken på goodwill efter Stalins död (1953). Detta framkallade irritationer i Washington men utsatte honom samtidigt för en kommunistisk propaganda att han skulle vara en tjänare åt den amerikanska imperialismen.

Försoning som prioritet

Chenaux skiljer mellan två etapper i den period han undersökt. Den första kännetecknas främst av tanken att försvara den västerländska civilisationen (1946-1947 fram till våren 1952). Med den andra etappen inleds en fas där europatanken får sin första konstruktiva politiska form. Dess preliminära resultat är Romfördraget 1957.

Omedelbart efter Andra världskriget stod nationerna inför uppgiften att åter bygga upp länderna i Europa. Återställandet av la grande nation besjälade fransmännen. Närmast en europeisk ide stod nog tanken på en försoning med Tyskland för vilken en hel rad organisationer (t.ex. Pax Christi), men också kontaktorgan mellan kristna parlamentariker och intellektuella och inte minst tidskriften Documents och det centrum som jesuitpatern Jean du Riveau grundade i Offenburg för den fransk-tyska försoningen.

Under denna period, där man med trevande steg sökte nya former för statligt samarbete, intog Vatikanen en avvaktande hållning. Redan efter Första världskriget hade den Heliga stolen uteslutits från fredsförhandlingarna. Man kan visserligen återfinna fyrtio tal respektive ställningstaganden av påven syftande på Europa. Den europeiska rörelsen växer emellertid oavsett Vatikanen men med moraliskt stöd av påven. 1947 förklaras den helige Benedictus för Europas skyddshelgon.

Ingen enhetlig katolsk front

Den alltmera akuta kyrkoförföljelsen i de östeuropeiska länderna blev en utmaning för Vatikanen -kulmen var när kardinal Mindszenty 1949 dömdes till livslångt straffarbete. Den 1 juli samma år hotade Sanctum Officium alla katoliker som samarbetade med kommunistiska partier med axkommunikation. På grund av de hårdnade positionerna fick europatanken hos enskilda katolska grupperingar en utpräglad antikommunistisk kurs. Man trodde sig kunna besvärja europatanken med ett slags kristen kominform. Andra svårigheter yppade sig. Jean du Riveau blev återkallad av sina överordnade från Offenburg. I det tyska episkopatet tilltog rädslan för att den s.k. nouvelle tbeologie skulle infiltreras i Tyskland. Emmanuel Mounier yttrade öppet betänkligheter mot begrepp som civilisation chretienne eller christliches Abendland. Walter Dirks i Tyskland angrepp iden om ett ”kristet Europa” som skulle blockera alla realistiska planer på ett europeiskt enande. Att en gemensam tro skulle kunna leda till en gemensam kristen aktion visade sig vara en chimär. Man ville inte konfrontera komintern med en ”svart” international.

Den starkaste reservationen mot ett samarbete med kristdemokratiska partier i andra länder kom från Mouvement republicain populaire i Frankrike. Fransmännen förblev länge i sin nationalistiska isolering, något som visade sig också i den franska vägran att ansluta sig till den europeiska försvarsgemenskapen. Denna avvisande hållning mötte man till och med i Frankrikes kristna fackföreningar fastän de hälsade den politiska integrationen välkommen. Däremot tycktes Vatikanen vid denna tidpunkt snarare ha önskat en kooperation på det militära försvarsplanet vid sidan om de politisk-institutionella sammanslutningarna. Indirekt blev Vatikanen aktiv först efter att fredsfördragen 1952 hade undertecknats och när vissa kris- och utmattningssymptom blev synliga. Faktum att fem av de sex regeringscheferna i det ”lilla” Europa var katoliker utgjorde onekligen en grogrund för sagan om ett vatikanskt Europa som hade rykte om sig att vara förtrollat av iden om ett nytt heligt romerskt rike. Kanske något mer också bidragit till sagan: Ju mera lockande fredsparollerna ljöd österifrån – som vann gehör särskilt i Frankrike, – desto ivrigare varnade Vatikanen för dem.

Enskilda kristna personligheter som pionjärer

Chenaux framställer Alcide de Gasperis bidrag som den starkaste kraften till det konkreta europeiska enandet. Först mycket sent blev Robert Schuman (1886-1963) och de Gasperi (1881-1954) bekanta med varandra. Men Schumans betydelse som symbolgestalt i samförståndsprocessen reduceras i själva verket i förhållande till italienarens. Chenaux konstaterar också en eklatant diskrepans mellan de katolikers insats som stod i spetsen för den europeiska rörelsen och den rådande inställningen hos ”gräsrötterna” där europatanken i ganska stor utsträckning präglades av ointresse och letargi. Den 19 augusti 1954 när Pierre Mendes-France skulle framlägga nya ändringsförslag i Bryssel dog de Gasperi i Sella di Valsugano. Av trojkan återstod endast Adenauer som fortsatte kampen.

Chenauxs verk är mycket mera än en framställning om vatikansk politik. Den omfattar hela det spektrum i vilket de europeiska integrationssträvandena tog sig uttryck under efterkrigstiden i katolska organisationer och hos ledande kristna personligheter. Lättläst och med nykter omdömesförmåga presenterar han en första syntes av de mångfasetterade strävandena i början av integrationsprocessen.

Chenauxs framställning ger emellertid också anledning till en aktuell reflexion.

Strukturproblem

En växande irritation över Maastricht-avtalet – även i Sverige – berör, om vi inte misstar oss, djupare mänskliga strukturproblem, som nyligen antytts i tidskriften Orientierung (1992:13-14): Att Maastrichtavtalet utan tvekan måste revideras och vidareutvecklas i riktning mot ett mera demokratiskt och mänskligt framtida Europa, där europafädernas tankar rörande solidaritet och subsidiaritet förverkligas i en alltmera pluralistisk humanistisk tradition och med stöd av de mänskliga rättigheterna, står utan allt tvivel. Detta är något helt annat än en ”konservativ” eller ”lyrisk” vision.

Europa måste gestaltas så att alla folk kan känna sig hemma i ett framtida Europa. – Olika folks gemensamma liv kan bara lyckas när det förankras i folkens mentalitet. Regionala bindningar förutsätts för en beredskap till mera omfattande bindningar. ”Varje folk i Europa har rättigheten men också plikten att identifiera sig med sin historia, att bevara och utveckla sin kultur och acceptera andra folks kultur. Detta gäller lika för alla folk, de stora och de små.”

Det krävs mer än enbart en europeisk hemmamarknad, mer än en valutaunion, mer än en ny agrarpolitik. ”Förändringen är en politisk, ekonomisk och social uppgift, men likaså en kulturell, en mänsklig och en andlig uppgift i en större helhetssyn.”

Europa är mer än EG. Mellan-, öst- och sydosteuropa hör till Europa. Det ”bortförda” Europa måste återvinnas. Därför torde ytterligare perspektiv beaktas för att kunna hjälpa dessa länder ekonomiskt, och inte desto mindre för att de överhuvudtaget kan finna sig själva. Maastricht far inte påtvingas. Därför behövs vissa nya ansatspunkter: ”Ett Europa med olika hastigheter och olika prioriteter”.

Mångfalden av länder och kulturer skall uppfattas och främjas som något i grunden positivt. Det skall inte hindra ett samarbete som behövs och där uppgifterna överstiger de enskilda staternas förmåga: för fred- och säkerhet, ekonomi och ekologi m.m.

Europa skall byggas som en öppen stad, där världsvid social rättvisa inte blir ett främmande ord: i asylfrågan, i skuldproblematiken, i utvecklingssamarbetet osv. En konsekvent attityd att dela med varandra torde vara oundviklig. ”Europa behöver Norden. Och vi behöver Europa. Men det Europa jag vill se är ett Europa som respekterar de nationella kulturerna […] Det skall inte styras från Bryssel och inte tillåtas att bryta sönder uråldriga kulturer” (Carl Lidbom, DN2419).