Selma Lagerlöfs liv och verk

I den ymniga litteraturen om Selma Lagerlöf har det hittills saknats en modern, lättillgänglig introduktion till hennes liv och verk. Sven Stolpes bok från 1984 är en utmärkt prestation, personligt och livfullt skriven, men tar inte i full utsträckning hänsyn till de senaste årens forskningar. Det gör emellertid den bok som här anmäls och som till följd av sitt behändiga format har alla utsikter att bli ett vademecum för läsaren av Selma Lagerlöfs verk.

Vivi Edström har varit professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och är sedan 1979 ordförande i Selma Lagerlöfsällskapet. Som erfaren lagerlöfforskare med arbeten om bl.a. Gösta Berling har hon haft alla förutsättningar att skriva en framställning av detta slag. Hon har dessutom haft den förmånen att kunna ta hänsyn till den nu tillgängliga brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. Ett urval med kommentarer omfattande 250 brev (av över 2 000) har för övrigt utgivits helt nyligen av Ying Toijer Nilsson under titeln Du lär mig att bli fri.

Det förefaller dock som om denna korrespondens inte nämnvärt skulle revidera bilden av Lagerlöf. Åtskilliga passager ur breven citeras i denna bok, och några belyser tydligt Selmas sätt att arbeta. Så t.ex. skriver hon i ett brev 1894 om ett samtal hon haft i Köpenhamn med en dansk författarinna. Denna hade frågat henne, om hon inte i Gösta Berlings saga sökt framkalla sitt barnsliga svärmeri och över huvud velat restaurera sitt barnaliv. ”Jag svarade, nej. Jag är en skeptisk, blaserad människa, sade jag, som med medveten konst diktade fram en författarpersonlighet som var nog överdriven och överspänd för att kunna skriva om dessa gamla saker så som man borde skriva om dem. Själv ser jag dem fullt klart och opoetiskt.”

Selma Lagerlöf som en skeptisk, blaserad människa – det är knappast så vi brukar se den värmländska sagoberätterskan. Men att hon i verkligheten var mycket komplicerad och hade en kritisk distans till sitt stoff, det har den moderna forskningen kring henne med all tydlighet visat. Det är därför mer än underligt att Sven Delblanc i fjärde delen av Den svenska litteraturen har presenterat en så föråldrad bild av henne. Enligt Delblanc behärskas hon helt av muntlig tradition och klarar endast av att berätta episodiskt och rapsodiskt, hon är helt enkelt en atavism.

Det anser med all tydlighet Vivi Edström inte att hon är. Hennes bok andas den största beundran för Selma Lagerlöfs författarskap, men romanen Bannlyst kan väl ingen kritiker i världen rädda. Också inför Antikrists mirakler är tonen ganska återhållsam, vilket till en del kan bero på att denna boks ytterst intressanta bild av den katolska socialetiken inte har uppfattats.

Till det mest värdefulla i denna bok hör en resonerande bibliografi. Här kritiseras bl.a. den danske kritikern Henrik Wivels bok om Selma Lagerlöf, Snödrottningen (anmäld i Signum 1990:6, s. 196). Wivel finner en genomgående dödsfixering hos författarinnan, men inser inte enligt Vivi Edström att döden hos Lagerlöf är en metod att så expressivt och reducerat som möjligt säga något väsentligt om livet. Hans tolkning kommer därför att likna en sjukbiografi.

Det sista ordet kommer säkert aldrig att bli sagt om ett så rikt och komplicerat verk som Selma Lagerlöfs. Tills vidare för oss emellertid Vivi Edström ett gott stycke fram på vägen.