Trädgården och stjärnan

Den libanesiske författaren Georges Schehade debuterade litet i skymundan med den egensinniga pjäsen ”Monsieur Bob’le” på avantgardescenen Théâtre de la Huchette i Paris 1951. Det var först sedan JeanLouis Barrault tagit hand om hans skådespel som de började sitt segertåg över världen. Några av dem gjorde också en gir över Sverige i början av 60-talet.

För en förtjust publik framstod Schehade som en vemodigt älskvärd absurdist, en poetisk trollkarl, en orientalisk sagoförtäljare med en gäckande blick under turbanen. En del kanske ännu minns hans ”Resan”, den ironiska historien om Christopher som arbetade som biträde i en knapphandel i Bristols hamn, om hans stora havslängtan och de drömlika förvecklingar han råkade ut för. Den instängdes nomadhåg är ett återkommande motiv hos Schehade.

Schehade skrev en handfull sådana magiska skådespel, innan han försvann ur blickfältet lika plötsligt som han trätt in. När han dog 1989 blev det knappt noterat i pressen.

För dem som likväl ägnade Schehade några minnesord fanns det inte mycket att berätta om hans liv, mer än att han föddes 1907 i Alexandria, Egypten, i en libanesisk familj med grekisk-ortodox religion och fransk bildning, och att han under sitt vuxna liv ofta pendlade mellan Beirut och Paris. Under de sista åren blev den franska huvudstaden en mer permanent fristad för honom.

Anmodad av en litterär jury att tillhandahålla en levnadsbeskrivning förklarade den skygge författaren 1986: ”I likhet med lyckliga folk äger jag ingen historia, bara inre och följaktligen osynliga historier.” Till de lyckliga folken kan han emellertid inte ha räknat sitt eget, det libanesiska, i varje fall inte på senare år. Man kan bara ana den smärta som inbördeskriget måste ha vållat honom när det hemsökte hans barndoms paradis.

Försatta i en brutal eller bara trist och enformig verklighet söker Schehades personer efter hemliga flyktvägar, inte bara av yttre slag – som resor till fjärran länder – utan också i det inre, nattliga livet. ”Drömmen är ett vindsfönster”, heter det betecknande i ”Histoire de Vasco”.

Det inre livet far dock en mer subtil gestaltning i Georges Schehades dikter, som med tiden vunnit en exklusiv men trofast skara läsare. I motsats till de flyktiga teaterupplevelserna finns de poetiska synerna alltid till hands i hans böcker. De dikter som Schehade hade skrivit sedan 30-talet samlades 1952 i ”Les Poésies”, ett spensligt oeuvre som långt senare utökades med ännu en liten samling, ”Le nageur d’un seul amour”, som kom 1985.

Den senare, lätt naivistiska titeln anspelar, som Jacqueline Michel har framhållit, på ett av mystikens stora teman. Poeten har nu blivit en som simmande tar sig fram på den gudomliga kärlekens hav med dess omätbara djup.

I Paris kom poeten Schehade ett slag att räknas till surrealisternas yttre krets. Och nog finns det något besläktat i deras lyriska hållning, t.ex. tron på drömmen som ett bildskapande element. Den delar han dock med många andra själsfränder, t.ex. fules Supervielle som han en gång hyllat i en dikt som slutar så här: ”Du sover som en stor bilderbok.” Och Schehade bevarar hela tiden en naturlighet som surrealisterna – kanske med undantag för Eluard och någon till – saknar. Det finns hos libanesen en djup förundran över verkligheten, en orientalisk visshet att det vardagliga och det fantastiska gränsar till varandra.

Redan själva upptakten till den första boken
(”Poesies”) ger oss en nyckel till Schehades verk:

Nej, bakom rosorna finns det inga apor
Det finns ett barn med plågade ögon

Den som talar har lämnat den pastorala idyllen, samvaron med de skuldlösa djuren. Vuxenlivet tycks innebära ett ohjälpligt syndafall, ett oavbrutet svek mot barndomens Eden, som poeten likväl söker frambesvärja på nytt i sina dikter:

Stjärnan skall återvända
till den ödelagda trädgården
likt födelsernas vattendroppe

Schehade tycks också i benådade ögonblick återskapa den arkadiska eran, ”tingens oskuldsfulla tid”, då han känner samhörighet med allt – ”stunden då solen och vi båda bildar en ros” – då en sorts kosmisk intimitet omsluter det nära och det fjärran, ängen och berget, byn och vintergatan.

Vanligen vilar dock en slöja av melankoli över Schehades dikter, vävd av vetskapen att han förblir i ”landsflyktens fruktträdgårdar”. Rimbauds berömda ord ”Det sanna livet är frånvarande”, som ekar i så mycket modern poesi, återklingar även hos Schehade. Skimret blir snart ödsligt, verklighetens fogar tycks lossna, allt glider isär och blir ogripbart.

O min älskade det finns ingenting av det vi älskar
som inte är undflyende likt skuggan
likt dessa fjärran trakter där man mister sitt namn

Poeten inser så småningom att det förlorade paradiset också är en metafor för ett invärtes rike: ”Det är mitt hjärta som är mitt barn.” Omärkligt vänds saknaden efter det förlorade i längtan efter det ouppnådda, den eviga barndomen. För att uttrycka detta tillgriper han uppväxtårens religiösa bilder, ikonerna som fanns både i hemmet och i kyrkan, som var något på en gång förtroligt och sällsamt.

Dit hör Madonnan, som i minnet tycks smälta samman med diktarens egen mor och som symboliserar den nya födelsen, porten till det okända. ”Min mor var mer poet än jag”, utbrister Schehade nå

gonstans. Och i den heliga Jungfruns ögon – ”ödmjuka som natten och ännu mörkare” – läser han ”den dikt som ännu aldrig blivit skriven”.

I sitt spel mellan närvaro och frånvaro, mellan ordet och det outsägliga är Georges Schehades poesi på en gång enkel och svårgripbar. Även den blir till slut en hemlighetsfull ikon, sprungen ur vardagen och vänd mot det sublima. Den kan vara både meditativt stilla, ”det milda tålamodets ikon”, och stadd på mystisk resa i natten, en färd ”utan stav och väg”. En bild av det dunkla och ouppnåeliga och samtidigt, i själva sin längtan, en lysande ankomst:

Se i ett stort, genomskinligt moln
stjärnan som en gnista av hunger