Nattvarden

’Trons mysterium’ är utan tvekan den mest fulltoniga framställning jag läst om nattvarden! Rikedomen av aspekter hålls samman av en helhetssyn: ”nattvarden är . . . kyrkans allra heligaste, den är enheten och den mitt som håller ihop kyrkans mångfaldiga liv” (sid 13). Framställningen är elegant och flytande, föredömligt klar och koncentrerad.

I den konkreta behandlingen av ämnet utgår E. B. från inkarnationen. Sedan kan läsaren steg för steg komma i kontakt med de olika aspekterna: nattvarden som bordsgemenskap, nattvarden som sakramental måltid, Kristi reella närvaro, Jesu offer som aktualiseras i nattvarden – och vad det innebär för människans konkreta livsvillkor, nattvardsfirandets struktur, prästens roll, nattvardens frukter hos den enskilda och i gemenskapen. Det sista kapitlet är skrivet av H. Seiler och behandlar nattvarden som ’enhetens sakrament i en splittrad värld’ (särskild diskuteras här frågan om interkommunion).

”När kyrkan firar nattvard förkunnar hon hela frälsningsmysteriet … Nattvarden förutsätter Guds människoblivande, inkarnationen … Många människor undrar vad det är för mening med en gudomlig inkarnation . . .” (sid 11). Redan från det inledande kapitlet möter vi en central och fullödig undervisning i den kristna tron – som adekvata svar på frågor som sökande människor ställer.

Några kapitel ger en klargörande exegetisk genomgång av viktiga nattvardstexter i Nya Testamentet: instiftelseorden, Jesu undervisning om livets bröd i Joh. 6, nattvarden som ’uppståndelsens sakrament’ i Luk. 24. Här kommer vi nära urkyrkans syn på nattvarden och börjar också urskilja dess konkreta nattvardspraxis.

Att sedan följa utvecklingen från urkyrkans kamp mot gnosticismen och konciliernas definitioner genom århundradena fram till 2:a Vatikankonciliet – är stimulerande och spännande.

En läsare från Svenska kyrkan lyssnar gärna till den distinkta men opolemiska framställningen – både i behandlingen av det bibliska materialet och det kyrkohistoriska. Man noterar den starka samsyn som senast manifesterades i ’Das Herrenmahl’ (- detta ekumeniska dokument från 1978 borde översättas för att bli läst i vårt land!). Med särskild nyfikenhet tar man kanske del av författarens syn på sådana frågor som traditionellt ansetts vara kyrkosplittrande. En viss oenighet rådde ju mellan medeltidskyrkan och Luther beträffande sakramentets syfte och funktion, och i bl.a. ’De captivitate babylonica’ anförde reformatorn kritik på flera plan. Författaren karakteriserar med den fräschör som det långa perspektivet ger (sid 60), medeltidskyrkan som starkt statisk (där tillbedjan av sakramentet utanför mässan tenderade att stå mer i blickpunkten än kommunionen) och Luther som uteslutande dynamisk (med intresset inriktat på mottagandet). Bådadera förenas förstås i realpresensen.

En annan aspekt på ’den babyloniska fångenskapen’ var den medeltida seden med kommunionen under enbart brödets gestalt. Denna hade klar fornkyrklig hävd, men Luthers polemik på den punkten var oförsonlig. (Brilioth karakteriserar Luthers bittra kamp för lekmannakalken – i ’Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv’ sid 153 – som ”snarare en angreppspunkt som icke bör försummas, än tillvaratagandet av ett religiöst intresse”.) Författaren visar hur dessa frågor behandlats av katolska kyrkan från konciliet i Trient till vår egen tid – på ett sådant sätt att reformatorn, enligt min åsikt, skulle ha anledning att känna sig nöjd.

Inte heller offermotivet ter sig idag (jfr Das Herrenmahl sid 101 ff) särskilt kontroversiellt. Och E.B.:s framställning öppnar till större förståelse och instämmande.

Mycket klargörande är framställningen av transsubstantiationsläran. Författaren markerar att termen inte är biblisk utan ”bara ett försök till förklaring – varken mer eller mindre – för vad som sker i gåvornas förvandling. Ordet är . . . en tolkning av det som står i bibelns nattvardsberättelser” (sid 68). ”Problemet . . . består främst i att substansbegreppet har genomgått en betydelseförändring . . . Ursprungligen avsåg substansbegreppet en metafysisk verklighet . . ., idag är det en fysisk verklighet.” Substansbegreppet i vår tid syftar alltså till det som i förvandlingen av nattvardsgåvorna inte förvandlas! ”Ur den synpunkten är vår verklighetstolkning inte långt från Luthers ’konsubstantiation’, säger författaren och citerar kardinal Ratzinger som skriver att ”transsubstantiation inte står i motsats till konsubstantiation” (sid 70).

Själavård i verkligt god mening möter vi på flera håll i boken, t.ex. i kapitlet om Jesu offer och människans lidande. Där upptäcker vi också varför eukaristin (t.ex. i Latinamerika) kan bli ”ett socialt och samhälleligt befrielseinstrument”. I kapitlet ”Nattvardens frukter” finns en fin balans mellan den enskilda människans behov av helgelse (”varje människa har ett . . . territorium inom sig som ännu inte är befriat” och där ”Gud vill inkarneras” sid 107) och gemenskapens (”När kyrkan delar ut Kristi lekamen och blod” ges ”enhetens ande” för att gemenskapen ”alltmera och djupare skall bli Guds förbundsfolk” sid 111).

Ämbetets uppgift – främst ”att leda den kyrkliga gemenskapen för att främja och bevara enheten bland de troende” (sid 90) – och vad det innebär att prästen i nattvarden ”representerar Kristus” utvecklas i kapitlet om ’prästen och den nattvardsfirande kyrkan’. Nattvardsliturgins historia framställs sedan mycket koncentrerat och överskådligt.

I det sista kapitlet, där frågan om interkommunion behandlas, görs ett mycket viktigt påpekande: ”Man kan inte förstå den katolska kyrkans inställning i interkommunionsfrågan, om man inte tar hänsyn till den ställning som eukaristin intar i hela den katolska kyrkosynen.” Och fastän det är smärtsamt, känns den restriktiva hållningen ärlig och riktig: ”Interkommunionen får inte ge sken av en trosenhet som inte finns” (sid 122).

Med sin bok om nattvarden har E.B. lyckats med något så sällsynt som att återge katolsk tro med saklig anknytning till ett svenskt teologiskt sammanhang. Han utnyttjar inte bara koncilietexter och en rad av katolska kyrkan yppersta auktoriteter utan också svenska forskare och kyrkomän som Brilioth, Gärtner, Riesenfeld, Odeberg. Och i den svenska teologiutbildningen borde boken nu få en självklar plats. För oss som har ansvarsuppgifter i protestantiska kyrkosamfund borde det vara en ekumenisk plikt att läsa den! Och varje intresserad vill jag ge det rådet: Skaffa boken! Den håller att läsa många gånger!