Om Etiopien

För inte länge sedan råkade SIGNUM (1980 nr 9-10) ut för ett allvarligt olycksfall i arbetet, när den ville presentera ”Etiopien sex år efter revolutionen”. Tillåt mig därför att göra några korrigeringar.

Revolutionsförloppets första fas

”Myterierna” började inte i Asmera utan vid 4:e pansarbrigaden i Negelle (i januari 1974) och vid flygvapnet i Debne Zeyt (13 februari). Det var inte efter regeringens fall som arbetare och studenter ”satte igång att demonstrera”. Redan i mitten på februari hade strejker, demonstrationer och studentupplopp nått en sådan omfattning i Addis Abeba att polisen gav eld mot demonstranterna. Den stora demonstrationen i religionsfrihetsfrågan i april genomfördes av muslimer mot den etiopiska ortodoxa kyrkans privilegierade ställning, inte av kristna för bibehållandet av dessa privilegier – och armen inskred inte.

General Aman Andoms roll

Felaktigheter och missuppfattningar som de ovannämnda finns det gott om, men det är först när artikelförfattaren kommer in på general Amans roll som förvirringen blir total. Genom det enkla misstaget att förlänga Amans liv med ett år, blir det möjligt för författaren att utnämna honom till en ”militärdespot” som ägnade sig åt ”blodigt förtryck” i Addis Abeba och ”terroraktioner mot byar i norra Asmara” (?). I själva verket var de omkring två månader på hösten 1974, då Aman – åtminstone formellt – stod i spetsen för regeringen, kanske de lugnaste under revolutionens fem första år. Minst av allt sanktionerade Aman terroraktioner i Eritrea. Det var varken den allmänna opinionens tryck eller ”militära resningar” mot honom som ledde till hans fall, snarare motsättningar inom militärrådet där Aman representerade moderation i såväl Eritreafrågan som i fråga om hur den tidigare regimens ledande män skulle behandlas. I vad mån general Aman sökte tillvälla sig mera makt än militärrådet ville avstå vet bara verkligt initierade, men det är oansvarigt av en skribent att rekonstruera ett händelseförlopp och göra en karaktärsbedömning utan att kontrollera de enklaste fakta.

Svälten och dess bekämpande

Att utreda sanningen, respektive myterna, om hemlighållandet av hungersnöden i Wello och Tigray 1973-74, och frågan om vem som gjorde vad – och när – för att avhjälpa den, är inte möjligt i en kort artikel som denna. Helt klart är emellertid att etiopiska myndigheter slog larm till FN-organ och till Kyrkornas Världsråd omkring ett halvår innan svenska tidningar på hösten 1973 ”upptäckte” den ”hemliga” svältkatastrofen i Etiopien. Redan i mars 1973 vädjade chefen för ortodoxa kyrkans hjälporganisation, Gataneh Bogale, till Kyrkornas Världsråd om hjälp till 100 000 svältande inklusive ”hungry children all exhausted beyond endurance”. Resultatet blev USD 5 000. Två månader senare då de behövande beräknades till 700 000 hade den tyska hjälporganisationen ”Bröd åt världen” gett sitt första bidrag: DM 150 000. Jag har inga uppgifter tillgängliga om när eller med vilka summor den katolska kyrkan internationellt grep in, men det betyder mindre för min avsikt är inte att framhäva den ena på den andras bekostnad – utom i ett avseende. När Gataneh, ett år senare, från KV:s sida ombads bemöta ett Dimblebyangrepp på Etiopiens ortodoxa kyrka svarade han nej med motiveringen: ”Ingen kan komma undan helskinnad, minst av allt den etiopiska ortodoxa kyrkan . . . Jag känner det lika bittert som Du . . . men jag kämpar hellre när vi har den rustning som behövs för att vi skall kunna försvara oss.” Det finns ingen anledning för någon kyrka, minst av allt Västerlandets rika kyrkor, att tala om ”förtjänstfulla” insatser i samband med nöden och svälten i Östafrika, varken för åtta år sedan eller idag. Det är fortfarande bara fråga om smulorna från den rike mannens bord, vare sig det gäller kyrkornas insamlingar eller 1-procentsmålet. Låt oss åtminstone ha det klart för oss så att inte perspektivet går förlorat.