Naturvetenskaplig mentalitet och tro

1. Håller ni med om att utvecklandet av en naturvetenskaplig mentalitet och av en metod att meddela kunskap i de positiva vetenskaperna leder en del människor till att förneka giltigheten av alla andra sorter av vetande, i synnerhet metafysiskt och religiöst vetande?

Svaret på den frågan är ett ja med modifikation. Tänkande naturvetare är medvetna om den vetenskapliga metodens begränsningar. Ofta nog har dock de naturvetenskapligt skolade bibringats bara en enkelbottnad verklighetsuppfattning. För dem vilkas andliga synkrets uteslutande begränsas till sådant som kan mätas och sättas på siffror, kan det inte finnas någon metafysisk eller religiös fråga att räkna med. Såtillvida beror svaret på vad man lägger in i uttrycket ”en naturvetenskaplig mentalitet”. Om därmed avses en mentalitet som betraktar endast det kvantifierbara som giltigt, så kan ju religiösa och metafysiska frågor inte framställa sig.

– Skulle ni i anslutning därtill vilja säga att det råder en skillnad mellan dels inställningen hos forskare och professorer dels den hos ingenjörer och tekniker?

Jag drar mig nog för att säga att det skulle finnas en klar skillnad i inställningen mellan forskare och ingenjörer m.fl. i USA. Jag vill inte göra gällande att det skulle finnas en skillnad mellan teoretiker och experimentalister på den nivån. Två av de mera uppenbara faktorerna här tror jag kan vara ålder och hittilldags en brist på samlande ideologi. Det har varit magert beställt med ideologin bland vetenskapsmännen. Men efter vad jag låtit mig berätta är ett marxistiskt inflytande under utbredning inom vetenskapsteorin. Se där en faktor av tilltagande betydelse. För tillfället tycks åldersfaktorn vara så mycket viktigare. De yngre naturvetarna, teknikerna m.fl. verkar mera sällan anfäktade av frågor som sträcker sig utöver den närmast föreliggande forskningsuppgiften. De ger sig sällan i kast ens med metodfrågor, och de kommer sällan ens antydningsvis in på frågor kring de antaganden som deras vetenskap bygger på. Jag råkade nyligen en ung naturforskare som med all säkerhet kommer att bli nobelpriskandidat för sitt arbete med hybrid-DNA. Han tillstod att han alldeles bestämt inte hade någon tid att uppbringa för något annat än det närmast föreliggande projekt han var i färd med. Det är en fastslagen sanning om vetenskapsidkandet, att de flesta epokgörande upptäckter görs av yngre forskare. När naturvetarna med tiden finner föret bli trögare i laboratorieverksamheten (eller i teoretisk utveckling) hänfaller de allt som oftast till dessa oformliga spörsmål som skjuter vattskott under rubriker som ”Hur naturvetenskapen formar samhället”. Ofta visar sig vederbörande illa rustade för att behandla sådana ämnen.

– Märker ni också en skillnad mellan dem som sysslar med matematiska vetenskaper eller positiva naturvetenskaper (t.ex. astronomi, biologi, kemi, fysik osv.) och dem som sysslar med vetenskaperna om människan (t.ex. nationalekonomi, psykologi, sociologi osv.)?

All tillgänglig statistik om religiös bakgrund och praktik när det gäller naturvetare i dagens USA, gör snarast troligt att det finns betydande skillnader mellan naturvetare och beteendeforskare när det gäller religiös anslutning. Statistiken påvisar en nedgång för religiös anslutning och i än högre grad för religiös praktik bland alla naturvetenskapliga kategorier. Men nedgången är vida större (intill 70%) bland beteendevetarna (antropologi, psykologi, sociologi m.m.) än bland naturvetarna (intill 30%). I själva verket förråder siffrorna snarast att de som främst dras till beteendevetenskaperna är folk som redan, osagt på vad grund, har övergivit såväl utövningen av sin tro som sin religiösa övertygelse. Jag är inte helt säker på varför beteendevetenskaperna skulle dra till sig sådant folk. Detta är en av de saker som ITEST hoppas kunna utforska under loppet av de närmaste två åren.

2. Vilka av de slutsatser som vår tids vetenskap kommit fram till, tycker ni erbjuder tron svårigheter (t.ex. världsalltets och människans uppkomst och utveckling; livets uppkomst; människans ställning i världsalltet o.a.)?

Fortfarande med tanke på Amerika tror jag inte att sådana frågor som vadan och varthän än så riksviktiga. De sätter bara känslorna i svallning bland grupper av bokstavstroende och är inte såvitt jag kan bedöma något egentligt hot mot kyrkan. Framför allt har skapelseteorin om ”den stora smällen” och dess vetenskapliga uppföljning, föranlett en krets av stjärnfysiker att uppmärksamma de snäva gränserna för vetenskapens möjligheter. För närvarande finns det stjärnfysiker som menar, att alla givna fakta tidigare än från den första tusendels sekunden efter den stora smällen har utplånats och att fasta utgångspunkter nu är oåterkalleligen förlorade. Således kan de i grund och botten inte berätta vad som skedde ”i begynnelsen”.

– Vad beträffar landvinningarna inom biovetenskaperna i synnerhet – man kan nämna genetiken – tror ni att det förekommer rön som gör det svårt att ansluta sig till religionens moral och som rentav leder till avvisande av den kristna tron eller av andra, ickekristna trosövertygelser?

Man kan hellre säga, att biologiska upptäckter, bioteknologi och bioindustri ställer kyrkan inför den väldigaste utmaning den någonsin haft att möta. Redan i sig själva motsvarar de en hittills osedd teknologisk omvälvning. Vi skall just till att med berått mod lägga fast rodret för vår arts vidare utveckling. Lägg därtill, att dessa ofantligt skickelsedigra landvinningar inträffar i ett kultursammanhang som, åtminstone i Amerika, är nästan fullständigt dualistiskt i grundritningen. Häri ligger vår mest uppfordrande utmaning. Ett bekymmer av första ordningen är den kulturella dualism, som skall tas upp under punkt 3.

3. Skulle ni vara böjd att anse vissa tankemönster eller ideologier såsom sammanlänkade med vetenskapen (t.ex. nypositivismen, strukturalismen, marxismen, freudianismen o.a.) och bidragande till ett avvisande av tron och religionen?

Man kan som sagt iaktta en tilltagande marxistisk orientering i akademiska diskussioner om vetenskapsteorin i Amerika. Utvecklingsgången är väl värd att beaktas av Sekretariatet för de icke-troende.

Det finns ett annat problem – troligen inte utan samband härmed – som man ovägerligen måste gripa sig an. Den samtida kulturen i Förenta staterna domineras av dualistiska tendenser. I brist på en lämpligare beteckning kan vi kanske kalla det en på naturvetenskap baserad nygnosticism. Dess viktigaste drag med avseende på det biovetenskapliga framåtskridandet är dess syn på människokroppen som objekt. Detta har redan (i prevention och abortsamhället) utmynnat i att den mänskliga varelsen betraktas som objekt rätt och slätt. Låt mig bidra med ett exempel bara. Förenta staternas sjukvårdsdepartement har genomfört sakkunnigutfrågningar om den etiska sidan av en framställning som hänskjutits till departementet ang. laboratorie-forskning om befruktning. Forskningsföreskrifterna i fråga gäller laboratoriemässig befruktning av människoägg varefter många slags undersökningar skall utföras med blastocystan under två veckor, vid vilken tidpunkt ”undersökningsmaterialet” kommer att avdödas. Utfallet av expertintervjuerna med den ”etiska rådgivande nämnden” (vari ingick åtminstone en katolsk präst) blev ett gillande av forskningsföreskrifterna. Anslagsbevillningen är tämligen given. Detta är inte det första utan bara det senaste forskningsföretaget som använder mänskliga organismer som objekt för forskning. Läget kommer framgent att förvärras.

Här måste kyrkan bestämt ge sig i färd med att utföra en allvarligt menad läromässig teologi om människokroppens mening i frälsning och förhärligande. Till dess att en sådan teologi framskaffats, kommer kyrkan att sväva på målet i stället för att passande svara på dessa gräsligheter.

4. Kan omsorgen om materiell förkovran och utveckling tänkas förleda en eller annan till att lämna hithörande religiösa frågor ur räkningen och att befordra vetenskapen och teknologin till varje pris?

Jag föreställer mig att dylika farhågor har varit mera befogade än de är nutilldags. Men nog kan jag tänka mig, att många av dem som är invecklade i materiell förkovran helt enkelt inte får de religiösa frågorna klara för sig. Det rör sig hos oss inte så mycket om fientlighet mot eller avvisande av de religiösa frågor som har samband med vetenskapens och teknologins utveckling. De religiösa frågorna framställer sig bara inte. Den utslagsgivande faktorn härvidlag är troligtvis en närmast total religiös indifferentism.

– Kan överdriven förtröstan på vetenskapens och teknologins möjligheter (som ju en del forskare så smått genomskådar såsom skäligen begränsad) förleda en eller annan till att av dem vänta sig lösningar på mänsklighetens alla problem, nuvarande och kommande, utan hänsyn till moraliska och religiösa frågor?

Vid besvarandet av denna andra delfråga skall jag be att få hänvisa tillbaka till nr 3. Såsom vi där sade, kan vår kulturatmosfär till stor del betecknas som en på naturvetenskap baserad nygnosticism. Trots de tvivel som nyligen uppstått om vetenskapens möjligheter, betraktas den alltfort som något av ett frälsningsschema. Detta gäller läkevetenskapen i synnerhet. Trots åtskillig besvikelse på produkterna från en materiell kultur baserad på teknologier härrörande från fysik och kemi, finns det alltfort en överflödande ”tro” på medicinskt och biomedicinskt framåtskridande. I dessa dagar lägrar sig dubierna över läkemedel som är beteenderubbningsframkallande när de intas av havande kvinnor. Vad som ligger under är att ett växande statistiskt material tyder på att några läkemedel som intas under havandeskap inte förorsakar några mera påtagliga skavanker, men kan ge upphov till rubbningar i barnens beteendeutveckling. Detta faktum är nytt, och de stämmor som förmedlar det blir fortfarande nedhyssjade. Men blir det bekräftat, kommer denna trave av information med all sannolikhet att ytterligare ramponera ”tron” på den vetenskapliga landvinningen. Men det finns alltjämt en utbredd ”tro” i Amerika att vår ”frälsning” hänför sig till de förmåner som då skall vara att vänta från vetenskap och teknologi. Likväl är denna ”tro” inte fullt så utbredd, eller så absolut, som den var för tio år sedan.

5. Med bortseende från att det vetenskapliga tänkandet helt visst låter ana synvidder som sträcker sig långt utöver den positivistiska och materialistiska åskådningen – håller ni med om att spekulationer, som utvecklats från en naturvetenskaplig utgångspunkt, icke utmynnar i en bekräftelse av den verkliga transcendensen?

Gäller det en skönjbar trend, tror jag svaret måste bli ja. Men den trenden återspeglar icke minst ett tillkortakommande å kyrkans sida. Inte ens med uppbjudande av den mest rosenrasande infallsrikedom kan det göras gällande, att kyrkan skulle ha del i naturforskningens utvecklingslinjer under nyare tid. Låt oss vara ärliga! Kyrkan har haft mycket litet befattning med eller intresse för naturvetenskapliga ambitioner. I sitt sätt att tänka lever kyrkan alltjämt på det hela taget i en föreinsteinsk, förgenmanipulativ värld. Våra teologer har såvitt man kan se kringgått de verkligt svåra frågorna. Dessutom finns det för närvarande ingen kyrklig instans som kan ta sig an dessa frågor. Frånsett det oundgängligen behövliga arbete som tacknämligt utförs av Sekretariatet för de icke-troende, på vilket annat håll äger en diskussion rum på officiell nivå? Hur skulle naturvetare som är oskolade i såväl filosofi som teologi, kunna nå fram till en bekräftelse på transcendensen?

Jag tror att tragiken i fallet Galilei – även om fallet obestridligen har överdrivits på ett vilseledande sätt – inte är att naturvetare har förlorat tron. Den verkliga tragedin är att kyrkan gått miste om den omedelbara och förtroliga kontakten med naturvetenskapen. På några få undantag när har katolska universitet inte varit kyrkan till stor hjälp härvidlag. Lika litet har de f.ö. varit naturvetarna till stor hjälp. Men sådan kritik är troligen till föga nytta utom att den framhåller ett av skälen till att spekulation som utvecklas från en naturvetenskaplig utgångspunkt, inte har utmynnat i någon verklig bekräftelse av transcendensen. Vi katoliker har inte på allvar givit oss in i någon varaktig och givande dialog med naturvetare – detta sagt utan vilja att på minsta vis förringa vissa framgångsrika personliga initiativ som har förekommit. Kort sagt, det är svårt att aprioriskt påstå att dessa spekulationer kan eller inte kan leda till en bekräftelse på transcendensen. Vi har sanningen att säga inte försökt särskilt helhjärtat ännu.

6. Kan enligt er mening vetenskapen själv, rätt förstådd, på grund av sitt intresse för sanning och objektivitet, erbjuda en gynnsam grund för dialog med icke-troende naturvetare och för en mottaglig inställning till tron?

För det första: tillåt mig ge uttryck åt min fullständiga oförmåga att tro eller veta något alls om den saken. Jag är inte riktigt övertygad om att vår tids naturvetenskap är så särskilt intresserad av sanning och objektivitet. Jag tror att det är en myt inblandad här. Vetenskap bedrivs idag av alla slags bevekelsegrunder – och dessa har emellanåt föga att skaffa med objektivitet och sanning. Förutsatt att vetenskapsmän, i bästa fall, verkligen omfattar dessa syftemål, så kan vetenskapen kanske erbjuda en gynnsam grund för dialog. Men jag tror att man måste fara varsamt fram i början. Jag tror att det skulle vara en stor hjälp om kyrkan åtog sig att visa mycket mera intresse för vetenskapens metod och resultat i och för sig själva, såsom en del av vår allmänna insikt i den skapelse Gud har givit oss. Vad jag vill ha sagt är att ”kyrkan” borde få tillägna sig i grund vad naturvetarna har att säga om skapelsen – för kunskapens egen skull. Om vi gör det, då tror jag dialogen kan börja. Jag tror inte att vi kan vänta oss en mottaglig inställning till tron av de naturvetare som är icke-troende, tills vi har tydligt givit tillkänna en mottaglig inställning till deras upptäckter och prestationer. Om vi klart har visat en sådan sann öppenhet – såsom en nödvändig förutsättning – så kan naturvetenskapen erbjuda en gynnsam grund för den dialog ni föreslår. Men det är redan sent lidet för en sådan dialog. Den rådande tidsrörelsen kommer att omintetgöra en sådan dialog om vi inte börjar i denna stund. För vart ytterligare steg som tas utmed bioteknologins breda väg mot utbredd tillämpning av eugeniken, kommer det att bli allt svårare t.o.m. att väcka de rätta frågorna.

Ateismo e dialogo 14:3, 1979