Religion och politik i Islams historia

Nyligen inträffade omvälvningar i Iran, Pakistan, Saudiarabien och andra delar av den islamiska världen kan knappast undgå att göra västerlänningar förvirrade, och om dessa är amerikaner har väl händelserna också fått dem att ilskna till. Om skolmagistrarna anno dazumal stökat undan islam som den där ”religionen som spreds med svärdet och som orsakade korstågen”, är det givet att de som suttit i sin bänk nu vet berätta: ”Ja minsann, nu är de igång igen!”

Vi västerlänningar har aldrig satt oss in i islam på den islamiska världens egna villkor. Nu mer än någonsin måste vi lägga manken till, det må sedan bära emot aldrig så mycket att svälja den förtret som fått många av oss att se islams folk som bovar. Muslimska huggvärjor talar lika litet för merparten av muslimerna som kristna seloter är ombud för kristenheten in toto. Många muslimer och kristna klargör utan vidare spisning att dylika frifräsare förverkat rätten till den religiösa utanskrift de berömmer sig av. Nåväl, hur kan vi hjälpligt få grepp om vad som är i görningen inom islam? Varför inte på samma sätt som Ibn Khaldun, den frejdade nordafrikanske 1300-talsmuslimen, genom att som han skriver, studera de ”sedernas upphov, statskonstens grunder, civilisationens natur och människosläktets förhållanden”, som har satt rubrikerna till kvällens rapport.

Eftersom händelserna i den islamiska världen inträffar i skrivande stund, är de allenastående och kan inte genom krympningsmetoden förklaras såsom blott och bart upprepningar av forna förhållanden. Men eftersom dessa händelser är, eller åtminstone gör anspråk på att vara ”islamiska” kan de endast begripas via det islamiska historiesammanhanget. Sannskyldiga historiska paralleller är sällsynta, men historiska analogier kan osökt dras fram ur islams 1400-åriga hävder. Jag skall här med några betecknade axplock bredda utsikterna för vår syn på islam, och jag skall nu bena upp några historiska samband mellan politiskt handlande och teologiskt rättfärdigande dels i den islamska historien dels i vår tid. Med risk att otillbörligt förenkla en sak med flera sidor, skall jag behandla ämnet i fyra avsnitt: 1) upprinnelsen till klyvnaden mellan den större sunnitiska (90%) och den mindre shiitiska grenen (10%) av islam; 2) Umayyad-dynastins fall år 750 som exempel på politisk revolution med religiösa undertoner, på ett talande sätt analogt med den iranska revolutionen; 3) nyckelideer i 900- och 1000-talens nyorientering i islams ”politiska teologi”; 4) uppkomsten av det safavidiska perserväldet år 1503 som exempel på ”klosterregemente” och den shiitiska islams framväxt som iransk nationalreligion.

1. Upprinnelsen till klyvnaden mellan sunna och shia

Islam är inte någon monolitisk religionsform och har aldrig varit det. Hos oss har vi velat ha islam till en dåsig och tunggumpad, grådaskig och klotsig skockning som tillfälligtvis brutit ut i ohelig vrede och på slagfältet lämnat efter sig en hög av de otrognas pyrande lik. Är det inte sådana trevligheter som får en ayatollah Ruhollah Khomeiny att gnugga händerna i otålig förtjusning? Kanske det. Ett studium av historien visar emellertid, att å ena sidan islam ända från sin instiftelse sjudit av liv, färg och mångfald. Å andra sidan bör ledare som velat gå över lik till paradiset för ingen del anses typiska för islam in toto. Vilken religiös tradition kan gör anspråk på att aldrig ha räknat en Savonarola bland sina mannar? Islams inre brokighet och dess sviktande motståndskraft mot religiöspolitisk fanatism står i nära inbördes samband, och båda daterar sig från sexhundratalet e.Kr. Innan vi kan se dagsläget klart, måste vi ta in 600-talets mitt.

När profeten Muhammed, stiftaren av den islamiska gemenskapen, dog år 632, mötte islam sin första ”regeringskris”. Vem skulle efterträda Muhammed som överhuvud för det 22-åriga samfundet? Som svar på frågan började en mängd partigrupper att formera sig. Ett parti hävdade att Muhammed inte hade utnämnt någon efterträdare, och därför valde de profetens farbroder Abu Bakr till förste kalif (arab. khalif betyder ställföreträdare). En annan grupp skulle senare framkomma med anspråket att Muhammed i själva verket utnämnt svärsonen Ali till sin kalif. Två i grund skilda politiska ståndpunkter började avsätta sig. Den ena hävdade att det islamiska huvudmannaskapet skulle avgöras genom val, den andra inskärpte nödvändigheten av ärftlig ämbetsföljd (eller åtminstone avgjord genom utnämning). Den första gruppenkom att kallas ”sunnas och samfundets folk” (sunna betyder tradition, dvs profetens föredöme) eller helt enkelt sunniterna; den andra gjorde sig bekant som shia eller Alis parti (shia betyder anhängarskara) eller shiiterna.

Fullt utbildade successionsteologier, och läror om de religiösa och genealogiska lämplighetsprövningarna för kalifatet, lyste länge än med sin frånvaro, eftersom man först bit för bit blev klar över att sunniter och shiiter var skilda saker. Knäckfrågan är en meningsbrytning om det politiska ledarskapet som uppstått redan vid själva tillkomsten av islam – en skiljaktighet som framdeles inlindades i ett otal teologiska skäl och motskäl från ömse håll.

Starkt förenklat är parterna dels traditions- eller samfundssidan (sunniterna) dels den karismatiska självhärskarsidan (shiiterna). Det hela avlöpte så att de fyra första kaliferna blev valda av samfundssidan, och dessa härskare erkännes av sunniterna som de kalifer ”som (av Allah) letts på rätta vägar”. Ali blev den fjärde kalifen, men shiiterna betraktar honom som den förste rättmätige kalifen. Eftersom Alis shiitiska anhängare tyckte att Ali hade blivit orättvist förbigången från början, har deras vägran att erkänna de första tre kaliferna alltid varit hallstämpeln för deras brytning med sunniterna. Ali blev prototypen för ledaren ”genom gudomlig successionsrätt” och fadern till en andlig familj från vilken bl.a. merparten av dagens iranska muslimer leder sitt upphov. Den iver med vilken många iranier har samlat sig kring ayatollah Khomeiny är helt i överensstämmelse med den traditionella shiitiska förkärleken för den karismatiska, gudomligt legitimerade ledaren hos vilken den religiösa och politiska makten är oskiljaktiga. Vi skall strax titta närmare på hur en sådan teologi har satts i verket längre fram i islams historia och hur den skiljer sig från sunnitisk politisk teologi.

Vad man en gång i tiden ej utan rätt betecknade som ”bysantisk oreda”, ser snart enklare ut för den som studerar islams tidiga historia. Det fanns parti inom parti inom parti, och varje grupp understödde sin kalifpretendent. Ironiskt nog slutade Alis våldsamma och lidelsefullt ifrågasatta femåriga tid vid makten i stor olycka i det att han lönnmördades i Kufa i Irak 661 av en bland sina förutvarande partihejdukar. En grupp känd som ”utbrytarna” hade skilts ut ur shia under ett fälttåg år 657. De hade gripits av vrede, då Ali vid ett tillfälle samtyckt till att foga sig i en mänsklig skiljedom för att dagtinga om utgången av en kraftmätning, varvid han slagit bort soldateskens lågande invändningar att Gud allena kunde fälla en rätt dom och att Koranen borde anlitas för en slutlig lösning. Alltfort finns grupper inom islam, åtskilliga anknutna till shiiternas huvudgrenar, som skulle betrakta ayatollah Khomeiny (för att inte säga Ali själv!) som alltför måttfulla. De 500 gerillasoldater som stormade och intog Stora mosken i Mecka för någon månad sedan, tvekade ju inte att med berått mod skjuta ihjäl sina muslimska trosförvanter. Illgärningsmännens anförare Muhammed bin Abdullah al-Qahtani utropade sig till mahdi (”den rätt ledde”) och inställde sig på detta sätt i en teologisk tradition av karismatiskt ledarskap och messiasdrömmar som räknar sin början från shiiternas och andra messianskt inriktade gruppers längstförsvunna dagar. Många sådana mahdist-sekter har förekommit under islams hela historia. Inte vid någon tidpunkt har de företrätt merparten av muslimerna. Tvärtom har sådana sekter ofta betraktat massan av muslimer som otrogna, icke värdiga att föra islams fana. År 930 företog sig sålunda ett slags hemligt broderskap av trosivrare som hette karmater i samband med andra tidiga shiitiska omtumlingar, att bemäktiga sig Mecka och rymma sin kos med den heliga svarta stenen i islams allraheligaste helgedom, Kaba.

2. Umayyad-dynastins fall

Revolution anstiftad av religiös glöd är ingalunda någon ny företeelse i islams historia. Den sorten har inträffat i snart sagt varje område av den islamiska världen. Dylika omstörtande rörelser har utmärkande nog varit riktade mot regeringar som bedömts vara irreligiösa, orättfärdiga och oislamiska; och många har drivits igenom eller blåsts under av kiliastiskt eller messianskt inriktade sekter. I de flesta fall skulle statsstrecken givetvis ha slagit illa ut om inte de upproriska kunnat uppbåda massivt stöd från en mangrann populas. Emellertid har det alltid funnits en motsatt meningsriktning inom det islamiska tänkandet, såsom man finner uttryckt hos historiografen Ibn Khaldun (född i Tunis 1332) som utarbetat en av vår världs förnämligaste historiefilosofier:

”Många religiösa människor som följer religionens vägar, kommer därhän att de gör uppror mot orättfärdiga emirer (härskare). De fördrar rättelse av, och förbud mot, skadligt bruk. De hoppas på en gudomlig belöning för det som de gör. De vinner många efterföljare och själsfränder bland folkets stora mängd, men de löper fara att bli slagna ihjäl, och de flesta av dem förgås mycket riktigt till följd av sina förehavanden såsom syndare, obelönade, emedan Gud icke bestämt dem till sådant. Han befaller, att sådana förehavanden må bedrivas blott där, varest makten finnes att bringa dem till en lyckosam ände. Muhammed sade: ‘Skulle någon av eder se skadliga bruk bedrivas, då må han rätta dem med sin hand. Om han icke kan göra det, då må han rätta dem med sin tunga. Och om han icke kan göra detta, då må han rätta dem med sitt hjärta.”‘

Ibn Khaldun uttrycker här en sunnitisk syn på förhållandet mellan religion och politik, och som vi nogsamt skall märka längre fram vet han vad han talar om när det gäller att utnyttja religionen för att underblåsa revolutionen. Men hans iakttagelse med avseende på den religiösa revolutionens samlade spännkraft är lika tillämplig på dagshändelserna som på det först antecknade fallet av denna sorts statsstreck i islams historia, Umayyaddynastins fall år 750.

Med Alis död år 661 kom den första islamiska ”dynastin” till makten och upprättade sin nya huvudstad i Damaskus. Umayyadernas imponerande framgångar med att utbreda väldet kontrasterade bjärt mot deras oförmåga att behålla bytet oförkränkt av en ofantlig uppsjö på särgrupper som hotade regeringens stabilitet från första början. Shiiterna var bland de viktigaste av de umayyad-fientliga krafterna, detta av många skäl. Framför allt kunde inte umayyaderna göra anspråk på härstamning i rakt nedstigande led från Muhammed genom Ali och var följaktligen ur stånd att uppfylla ett obetingat krav för legitimiteten enligt shiiternas mening. För det andra, och detta väger tyngre nu som då, var umayyaderna ansvariga för mordet på Alis son Husayn vid masslakten i Karbala i Irak 680. Enligt shiitisk tradition hade Husayn föredragit att dö genom att göra motstånd mot en irreligiös regim framför att skänka sitt tysta bifall åt en dylik icke-islamisk regering. Husayn blev på det sättet en protomartyr firad i Iran vid den årliga ashurafesten och det manande exemplet för den redobogenhet att lida martyrdöden som just nu griper omkring sig över hela Iran. Många iranier betraktar den avsatte schahens regim som ett motstycke till det kalifat som Husayn motarbetade intill döden. Hans martyrdöd inträffade den 10 moharram, den islamska kalenderns första månmånad, som började sistlidne 21 november. Händelsevis sammanfaller under året 1979 e.Kr. moharam början med ingången av islams 1400-årsdag räknat efter mån-år. Uppflammande schahfientliga och därtill anti-amerikanska religiösa Lidelser står i nära samband med händelser som inträffade på 600-talet.

Enligt historikern Bernard Lewis blev shiitisk islam under 600och 700-talen ”väsentligen uttrycket i religiösa termer för opposition mot staten och den rådande ordningen, och vars omfattande innebar anpassning till den sunnitiska … läran.” Det var också vid den tiden som staden Qom utbildades till ett av de betydande nästena för det shiitiska motståndet. Den staden är idag ayatollah Khomeinys hemvist och har förblivit en sinnebild för den shiitiska religiöstpolitiska ståndpunkten.

Av egen kraft skulle shiiterna aldrig ha kunnat störta Umayyaddynastin; många andra understödjande och enande krafter ville till. Emellertid bidrog shiiternas sak med det utslagsgivande inslaget, nämligen den religiösa propagandan i vars kölvatten de övriga stridiga elementen tids nog kunde uppbådas. Ibn Khaldun förklarar hur händelseutvecklingen kunde ta sig en sådan vändning:

”Religionspropagandan skänker åt en härskarätt vid dess tillträde en ytterligare makt i tillägg till den makt i form av gruppsolidaritet som den redan ägt efter måttet av antalet anhängare . . . Skälet härtill är att religionsbemantlingen överskyler inbördes misstänksamhet och avund bland människor som har del i en gruppkänsla, och framkallar samling kring sanningen . . . De är beredvilliga att dö för sina mål. Medlemmarna av den härskarätt de angriper må vara mångfalt talrikare än de. Men dessas syften går i sär . . . och (människorna i den världsliga härskarätten) kommer därhän att de lämnar varandra i sticket, eftersom de fruktar döden. Därför bjuder dessa intet motstånd mot (de människor som har en religiös bemantling) . . .”

Man behöver inte förbehållslöst skriva under på Ibn Khalduns analys för att med utbyte ta del av en muslimskt vinklad lägesredovisning. Han satte detta på pränt år 1377, men han kunde lika gärna ha fört pennan idag. Och därför föll Umayyaddynastin, väl icke fullt så skändlig som omstörtarna velat ha den till; de shiitiska abbasiderna som lyckats slå mynt av den religiösa känslan, hamnade på kalifens tron. De nya herrarna skulle visa sig vida mindre gudaktiga än de lovat att bli.

3. Uppkomsten av islams politiska teologi

inom mindre än ett århundrade efter det att umayyaderna tillintetgjorts, hade efterträdarna redan börjat finna ett välde, som räckte från Spanien till Indien, alltför vidsträckt att hålla samman. Vid mitten av 900-talet hade icke mindre än tre shiitdynastier kommit till makten i storväldets hjärtländer: fatimiderna i sin nygrundade stad Kairo, abbasiderna i Bagdad och hamdaniderna i Syrien. Bland de talrika shiitiska delsekter som uppstått under loppet av de föregående 300 åren ungefär, började två sekter att framstå som mest markerade och tungviktiga. Återigen var det en tvist om det rättmätiga ledarskapet som delade shiiterna inbördes, alldeles som det långt tidigare kommit till en brytning mellan sunniter och shiiter.

För de bägge huvudgrenarna av shia kommer det främst an på att det muslimska huvudmannaskapet fortplantas längs en obruten rad av andliga vägledare som kallas imamer, en kedja vars första länk är Ali och som fortsatt via hans söner. De bägge grupperna kom överens om vilka som var de sex första imamerna. Men hunna så långt blev de oense om vem som borde anses ha varit rättmätig efterträdare till den sjätte imamen. Den ena gruppen hyllade den sjätte imamens äldste son, Ismail, trots att sonen dött före fadern. Denna gren ansåg Ismail vara den siste i raden av imamer, och de är därför bekanta som sjusekten eller ismailiterna. Den andra gruppen hyllade som sjunde imam den man som den sjätte imamen utnämnt efter Ismails frånfälle. För denna gren skulle imamernas rad komma att fortsätta fram till den tolfte imamens försvinnande (ej hans död) som timade år 873 eller så omkring. Enligt traditionen fortfor han att meddela sig med sitt samfund genom mellanhänder fram till 940. Grenen kom att kallas tolvsekten eller imamiterna.

Med en ismailitdynasti vid makten i Kairo och imamitdynastier i Syrien och Bagdad var tiden mogen för utvecklandet och det slutliga utarbetandet av politiska teologier. Såväl ismailiterna (i våra dagar företrädda av Agha Khan) som imamiterna (den förhärskande trosriktningen i Iran, vars yttringar vi strax skall lyfta fram) förväntar den siste imamens återkomst, den sjundes eller tolftes respektive. Den andlige vägledaren tros aldrig ha dött utan leva obemärkt eller vara ibland oss i antagen skepnad. Den inre, andliga meningen i Koranen och i den religiösa lagen har av Gud anförtrotts endast åt Muhammed och åt hans rättmätiga, gudomligt förordnade andliga efterträdare, imamerna. Denna lag kan vidareföras och uttolkas endast av sådana religionslärare som står i förbindelse med den siste imamens ande.

Även om vi inte kan åberopa oss på några bergfasta uppgifter, antyder åtskilliga förljudanden som sipprat ut till västvärlden genom nyhetsförmedlingen, att om inte annat vissa delar av Irans allmänhet ser upp till ayatollah Khomeiny som till en efterlängtad andlig vägledare. Han har ännu så länge inte utropat sig till vare sig mahdi eller den återkomne siste imamen, men han betraktar sig tydligen som befriare och målsman för den kiliastiska rättvisan. Det minsta man kan säga är att shias politiska teologi uppvisar en stark benägenhet att sätta den andlige ledaren över lagen och att betrakta honom som ansvarig omedelbart och uteslutande inför Gud. Emotseendet av den siste imamens tillkommelse har alltid lämnat rum för att det eventuellt kan uppträda messiaspretendenter i stil med soldaten Muhammed bin Abdullah al-Qahtani, mannen som nyligen utropade sig till mahdi vid bemäktigandet av Stora mosken i Mecka. Och ayatollah Khomeiny synes obenägen att bestrida antydningar om att han kanske är den man förväntar. Sannerligen tar han inte i ny och nedan munnen full av apokalyptiska praktblommor på tal om den sataniske shahens ömkliga nedstörtande och om Förenta staterna som en helvetesmakt den där måtte utjagas i mörkret.

Hur än ayatollah Khomeinys avsikter tolkas utifrån shias sedvanliga politiska lära, måste vi betona att sunniternas religiöstpolitiska ideal nästan alltid vunnit allmännare anslutning i den islamiska världen. Under 1000-talets första hälft nedskrevs det viktigaste verket inom sunnitisk politisk teori. I sina ”Grundsatser för statsstyrelsen” sökte al-Mawardi (död 1058) vederlägga det shiitiska hävdandet att imamvärdigheten förlänas genom nedärvning av andlig innebörd, och att imamen innehar förmånsrätten att upphäva eller ogilla de högsta religiösa lagarna. Till stöd för sin lära om valmässigt ledarskap sammanställde författaren utförliga listor över nödvändiga egenskaper hos valmän, betingelser för valbarhet till kalif- och imamvärdigheterna, ledarens offentliga åligganden och begränsning av maktbefogenheterna för de olika ämbetsbärare vilka ledaren ägde att befullmäktiga.

Den första och det tionde av ”imamens åligganden vid skötseln av offentliga angelägenheter” är särskilt belysande. Den första plikten innebär att ”vidmakthålla religionen i enlighet med rådande grundsatser och den allmänna samstämmigheten bland det första släktledet muslimer. Om en nyhetsmakare uppträder eller om någon tvivelaktig person avviker från detta, måste imamen klargöra för honom religionens besked, framställa det som är riktigt och inpränta hos honom de vederbörliga reglerna och straffen, på det att religionen må bevaras från orätten och samfundet tryggas för villfarelsen.” Lägg märke till den vikt som här fästes vid överensstämmelsen med den ursprungliga gemenskapens konsensus (ijma) – hallstämpeln för ”sunnas och samfundets folk”.

Imamens tionde plikt är ”att utan mellanhand vårda sig om tillsynen över allmänna ärenden och granskning av förhållanden, så att han personligen må styra samfundet, värna tron och icke giva sig till att överlåta myndighet i tanke att göra sig ledig vare sig för nöjes skull eller för andaktsövning, ty också den pålitlige kan svika och den ärlige bedraga. Gud har sagt: ‘O David, vi hava satt dig till att vara vår kalif på jorden; därför skall du ock döma med rättvisa bland människorna och icke följa din nyck, vilken kommer att föra dig vilse från Guds stig.”‘

Al-Mawardi är underkunnig om att en oinskränkt härskare som står ovanför lagen är lätt byte för högst personliga hugskott, och han skulle snegla misstroget mot ayatollah Khomeiny, som överväldigats av hämndbegär mot Pahlavidynastin, vilken han uppenbarligen håller ansvarig för sin egen landsförvisning till Frankrike och för sin fars och ena sons död.

Vad som började 632 som en politisk meningsskiljaktighet, hade vid 1000-talets mitt vidgats till en fullt utbildad juridisk och teologisk läroklyfta, och någonstans längs vägen gestaltade sig en ensartad sammansmältning av religion och politik. År 1055 återupprättade de sunnitiska seldjukturkarna segerstolt den sunnitiska islam i huvudstaden Bagdad sedan de utdrivit de shiitiska ajjubiderna. År 1171 vann den sunnitiske kurden Saladdin (Salah-al-Din) Egypten från de shiitiska fatimiderna. Och från 1500 och framåt rådde oförsonlig fiendskap mellan de sunnistiska ottomanturkarna och de shiitiska safavidperserna. Det blev nästan en oskriven lag att ett regeringsskifte genom en omvälvning av sig självt måste ges ett teologiskt berättigande därigenom att den nya styrelsen antingen förde i skölden, eller väl vid makten anslöt sig till, en form av islam som stod för religiös såväl som politisk revolution. Strider nyligen mellan sunniter och alaviter (Ali-hyllare, en shiitavledd sekt) i Turkiet, eller mellan kurder och iranier kan inte förklaras genom hänvisning till vare sig religionen eller politiken enbart. Där, liksom i Nordirland, ligger splitens rötter så djupt ned att ingen längre kommer ihåg hur den utsåddes.

Två århundraden efter al-Mawardis död intogs Bagdad av Djingis Khans efterföljare, och kalifämbetet fick motta dödsstöten.

Muslimerna övergav inte begreppet om religiöstpolitiskt ledarskap, icke heller upphörde utarbetandet av den politiska teologin helt och hållet. Men domarstyret i 1300-talets Damaskus vittnar om en betydande eftergift åt de politiska realiteterna och är uttryck för en ståndpunkt som kom att utmärka sunna:

”Härskaren äger rätt att styra till dess att någon annan och starkare skall driva honom bort från makten och härska i hans ställe. Denne kommer att vara härskare till namn och värdighet och måste ägnas erkännande på dessa grunder; ty en regering, om än aldrig så tvivelaktig, är bättre än ingen alls; och av två onda ting väljer vi det minst onda.”

4. Irans shiitiska islam

I shiitiska kretsar å andra sidan, och i synnerhet bland sufiska klosterordnar med shiitiska böjelser, har föreställningen om ett band mellan dels härstamning från profeten dels politiskt ledarskap förblivit stark. En viss schejk Safi (död 1334) grundade en klosterorden i den azerbajdjanska staden Ardabil, tydligen utan någon baktanke att tillvälla sig politiskt inflytande. Safis sonson närde dock andra tankar. Han tilldrog sig Timur Lenks uppmärksamhet, han och ingen annan, och denne skänkte honom staden Ardabil som förläning åt orden. När denna efterhand blev allt mer politiskt anstucken, gav man sig till att förena stridshandlingar med andliga övningar i kamplysten hängivelse. Alltsedan de första mongoliska infallen under tidigt 1200-tal hade Iran styckevis behärskats av en rad vacklande shahdömen. Frampå 1400-talet hade safavidoren öppnat strid med dessa samt och synnerligen, och vid år 1500 befann sig det sista återstående av dessa spridda småriken på fallrepet. År 1503 kröntes den första shahen (pers. shah betyder konung) av den nya safavidiska härskarätten (uppkallad efter schejk Safi) i staden Tabriz. Inom kort hade den unge shahen Ismail tagit makten över större delen av nuvarande Iran och Irak, inberäknat Iraks allraheligaste helgedom i Karbala, där Alis son Husayn lidit martyrdöden år 680.

Ismail kungjorde att den imamitiska shiismen hädanefter var konungarikets statsreligion, och så har den förblivit till den dag idag är. Shahen betraktades alltfort som safavidorens ”fullkomlige andlige vägledare”. Åtminstone för en tid utformades hela statskroppen efter mönster av en klosterorden med Ismail som ”prior”. Nu hade Ismail från början litat till en maktgruppering av turkisk härkomst; och när så shahen utnämnde en perser till överbefälhavare för sina härar, kom det till skärmytslingar och rasmotsättningar som bröt ned den sammanhållande kraften i hans välde. Med ett ord sagt, ”klosterregementets” saga var all, hastigt och lustigt.

Safavidernas shiitiska styre fortlevde i Iran till dess en afghansk resning år 1722 vållade en tronledighet på 57 år. De persiska kungliga återtog makten med Kadjar-dynastin, vilken under sorger och bedrövelser fortlevde ända till 1924.

Därmed är vi framme vid tillträdet av Pahlavi-dynastin, varav den nyligen avsatte Muhammad Reza Shah blev den andre (och siste?) monarken. Muhammads fader Reza Shah kom till makten genom en revolution som han satte i verket genom att försäkra sig om ledningen av krigsmakten i början av 1920-talet. Han hyste allvarliga tankar på att formligen sekularisera den iranska staten, liksom Ataturk gjort i Turkiet kort tid dessförinnan. Men när de proislamiska lidelserna visade sig vara en övermäktig fiende till hans plan, fann Reza för gott att låta utropa sig till den förste Pahlavi-shahen år 1925 och efterträddes av sonen 1941.

Med denna breda utblick inför våra ögon kan vi åter knyta an till en enskildhet som vi nu ser tydligare inpassad i sitt sammanhang, nämligen den shiitiska islams prägling av det iranska skaplynnet. I sin tre band starka historiska studie ”The Venture of Islam” har Marshall Hodgson lyft fram en tankeretande analogi mellan det tidiga 1500-talets protestantism i Europa och den safavidiska shiismen. – För att bara nämna några få siktlinjer: bägge utvecklades de ur stundom kiliastiska proteströrelser från de föregående två århundradena, bägge tog de upp ett stärkande av kungastyrelsen, bägge påtvingades de hela folket av härskare, bägge var de till en början motställda herremännen men blev sedermera en grädda likafullt. Så visst som något: protestreligionen makar sig slutligen i läge för vad som yppar sig av trygga förhållanden (låt vara att sammanfallet i tiden, såsom Hodgson inflickar, är en ren tillfällighet). Alltnog, viktigast är här att shiismen vid 1900-talets ingång hade ätit sig djupt in i den iranska verkligheten.

Men vid samma tid välvde Reza Shah planer på att följa Atatiirk i spåren för att bygga en sekulariserad islamisk stat, och han grep sig an att modernisera Iran med besked – bakstöten är nu i fullt sving. Reza Shah Pahlavi gick hårt fram för en omstuvning, som drevs på ytterligare av sonen, den just nu förjagade Muhammad Reza Shah: en nedstämning av de genljudande klagovisorna över blodsvittnet Husayn, påbjudet bortläggande av kvinnornas slöja, övergång till en ny solkalender (dock alltfort iransk och inte gregoriansk), allmännare bruk av västerländsk beklädnad och mera sådant. Mot bakgrund av den traditionella shiismens inflytande före Pahlavis uppstigande till makten, är känslosvallet bakom ayatollah Khomeinys motstöt desto mer förståelig, även med bortseende från de talrika brott varmed Pahlavi-ätten belastas.

Om läsaren efter denna flyktiga översikt av nu och då tycker sig lättare finna rim och reson i dagens villervalla inom den islamiska världen, har min uppbening fyllt sitt ändamål. – Låt mig runda av med ett par iakttagelser, den ena ur egen fatabur och den andra hämtad från Ibn Khaldun. För det första: det vore högst obilligt av oss västerlänningar att ha för sig att den rappakalja som tidningar och TV vräkt ut på sistone skulle säga det väsentliga om kynnen och lynnen hos islams folk på det hela taget, eller för den delen hos Irans folk i synnerhet. I denna svåra tid får vi ingenting höra om den inre rikedom och djupa mänsklighet som den islamiska världen är mäktig. Man ger oss en vanställd bild, sanna mina ord. Om det är den soppan som önskas, så håll till godo för all del; men det blir till att skylla sig själv i längden.

Ibn Khaldun, en av islams förnämsta lärde, undgår inte att märka hur läskarlar bland alla människor är de mest bortkomna i politikens irrgångar. Boksynta män, säger han, är böjda för allmänna omdömen och torra begrepp, så att deras slutsatser ”kan ha fog för sig på ett allmänt plan men inte när det gäller någon särskild sak, individ, ras, nation eller folkgrupp”. Icke desto mindre framhåller han ett allmänt kriterium, vilket här vidarebefordras till läsarens fria förfogande:

”Om någon helt sonika ger sig ut för att (genomföra nyordningar i religionen) i syfte att vinna (politiskt) ledarskap, är det rätt åt honom att han röner mothugg och går under. (Religiösa reformer) är en gudomlig sak som bara tar gestalt med Guds gottfinnande och medverkan, genom uppriktig hängivenhet för Honom och med hänsyn till goda avsikter mot muslimerna. Ingen muslim, ingen insiktsfull person kan tvivla på detta . . .”

Vad är en imam?

År 680 bad shia-gemenskapen i Kufa invid Bagdad, att Husayn (Alis näst äldste son och Muhammeds sonson) skulle lämna Mecka och bli deras imam. Yazid, den sunnitiske kalifen, utsände oroad sina styrkor för att genskjuta Husayn på ökenslätten Karbala, där de krävde att irramen skulle erkänna Yazid som islams ledare. Husayn vägrade. Efter tio dagar i öknen utan vatten blev Husayn och sjuttiotvå av hans ledsagare rådbråkade till döds, och kvarlevorna trampades ned i ökensanden.

Inalles har elva imamer mördats i Alis efterföljd, och den tolfte – som försvann under gåtfulla omständigheter – kommer enligt shiitisk tradition att vid tidens slut återkomma som messias eller mahdi.

Enligt shiitisk terminologi är en ayatollah en lärare, medan däremot en imam betraktas som en person som har uppnått ställningen som en Guds mellanhand. Ayatollah Khomeiny blev imam när han återvände till Iran.