Sexuell fostran i vår tid

Vid två tillfällen uppmanade andra Vatikankonciliet kyrkan att engagera sig i den sexuella fostran av barn och unga. Först i dokumentet Gravissimum educationis nr 1 och i dokumentet om kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes nr 29. Pius XI och Pius XII hade redan tidigare dragit upp vissa riktlinjer i ett pastoralt perspektiv och efter andra Vatikankonciliet Paulus VI. Många katolska lokalkyrkor inledde på eget initiativ samtal i dessa frågor med regeringarna. Johannes Paulus II:s encyklika Redemptor Hominis behandlar människans väg till frälsning. Redan som ärkebiskop hade påven ägnat en lång studie åt en aspekt av frågan, i sin bok Kärlek och ansvar. Det är i linje med encyklikans grundtankar följande reflexioner skall ses.

Sexualiteten och samhället

Den centrala frågan utgörs av uppfostran i dess helhet och häri innefattas då också sexualuppfostran. UNESCO-rapporten från 1972 behandlade hela komplexet. Redan titeln Apprendre a etre visar på människan inför en skiljeväg där ‘ha’ eller ‘vara’ blir hennes ledstjärna. ‘Vilja ha’ innebar en fixering till samhällets utbud, medan däremot ‘vilja vara’ är en öppning mot altruism, med utvecklingsmöjligheter i relationen individen – nästan.

En ny människa och ett nytt samhälle

Det är vad uppfostran måste satsa på, inte minst den sexuella fostran. Om samhället i sin fostrarroll går in för en fördjupning av ”varat” (i överensstämmelse med rapporten) måste det acceptera konsekvenserna härav också på sexualuppfostrans område, precis som den andra attityden också måste få konsekvenser för inställningen till sexualiteten. Frågan rör hela samhället. Det kan man få dagliga påminnelser om; ingen samhällssektor, vare sig kultur, uppfostran, social verksamhet, rättsväsende, fritid, familj eller idrott undgår att ta ställning till olika aspekter på sexualiteten.

I parlamentariska debatter återkommer ständigt ämnen som abort, skilsmässa och jämställdhet mellan män och kvinnor och de återfinns också i partiprogrammen. En politiker med självaktning måste bilda sig en personlig uppfattning i vissa ämnen, kunna ge besked och försvara sina åsikter offentligt. Också teknokraterna befinner sig mitt uppe i problematiken, då de ju utarbetar våra lagar och följer upp deras tillämpning. Det finns länder där staten ikläder sig rollen av kontrollant, då man i sexuallivet ser en dynamism som man vill kanalisera i överensstämmelse med egna intressen. Så har det varit i alla tider. Det finns därtill idag en speciell lust att från samhällets ledning tränga in i medborgarens mest intima livsyttringar. Det som verkar vara tolerans är ofta styrt och medvetet. Permissiviteten är bara ett nytt sätt att vilja påverka.

Det finns ingenting av gemyt över en sådan tolerans. Man kan konstatera en större vidsynthet gentemot de homosexuella, en ny syn på äktenskapsbrott, öppen preventivmedelshandel osv, och vem skulle kunna hävda något annat än det bottnar i en ny medveten människosyn?

Det är inte bara totalitära regimer som har monopol på dogmer och tillgång till doktrinär expertis. Också liberala stater har sina teoretiker, försvarare och lagstiftare. Sexualuppfostran är därmed en väsentlig del av strävan att integrera samtidsmänniskan i samhällssystemet. Men vill man värna om livskvaliteten måste man slå vakt om den enskildes frihet. Man kan härvid urskilja två grundinställningar gentemot utvecklingen: å ena sidan den som utgör en fortsättning av industrisamhällets rationalism, å andra sidan den som bryter med denna. Den första inställningen, som är pragmatisk, syftar främst till att få bukt med allt som kan tänkas hämma dynamiken i den kapitalistiska tillväxten. Den bebådar överflödssamhället med stora frihetsmarginaler för den enskilde. Den andra ifrågasätter konsumtionssamhället. Den inser det motsägelsefulla som ligger mellan å ena sidan den ekonomiska rationalismen, de värden industrisamhället propagerar för, å andra sidan själva livskvaliteten. Den söker efter ett nytt livsmönster, ett nytt handlingsprogram, till fromma för en ny civilisation.

Ett nytt psykologiskt synsätt

Det skedde något av ett jordskred inom den moderna psykologin i och med Freud, Adler och Jung. Gränslinjerna för vad som kallas sexualitet sprängdes. Det omedvetna gjorde sitt inträde på scenen. Freud tog död på en traditionell uppfattning av barnet. Han skakade om den vuxne, kvinnan och mannen. Vad finns idag kvar av det man betraktade som den barnsliga oskulden? Vad menas med en ärbar man eller kvinna? Och vad är typiskt manligt och typiskt kvinnligt?

Mycket av vad som tagits för självklart etablerat visade sig sårbart, relativt. När gränser sprängs uppstår alltid en känsla av villrådighet, och det tar sin tid innan man kommer till insikt om att det rör sig om en befrielse. Människan sådan hon framställts av tidigare psykologiska riktningar framstod med ens artificiell; en gammal människouppfattning gick mot sin upplösning. Det gällde att bygga upp ett nytt synsätt från grunden.

Konsekvenserna upplever vi först idag i hela deras vidd; det märks när vi ser på äktenskapet, skilsmässorna, uppfostran i stort, och i synnerhet sexualuppfostran. Men allt har ännu inte smälts, det tar tid.

Det har funnits många som försökt bygga upp broar för att nå samförstånd t ex mellan marxismen och freudianismen. Det var Wilhelm Reichs målsättning. Proletariatets sexuella hämningar utgjorde, menade han, ett hinder för dess politiska medvetenhet. Enbart en befrielse i sexuellt avseende skulle kunna medföra ett förverkligande av arbetarklassens revolutionära ambitioner och historiska mission. Den sexuella revolutionen är enligt Reich förutsättningen för att man skall komma fram till ett ifrågasättande av samhället, ty det etablerade samhället åstadkommer enligt honom förbud och undertryckande av känslor, något som leder till ångest. Denna psykosociologiska uppfattning spelar fortfarande stor roll i den samtida kritiken av samhället.

En annan teoretiker bakom missnöjesgrupperna som spelade en så avgörande roll 1968 var Herbert Marcuse, framförallt genom boken Den endimensionella människan, en analys av det avancerade industrisamhället. Redan i Eros och civilisationen hade Marcuse utvecklat ett betraktelsesätt som grundade sig på Freuds samhällsfilosofi. Enligt Freud finns det ett motsatsförhållande mellan civilisation och lycka av den enkla anledningen att alla framsteg är baserade på ett undertryckande av instinkterna, dvs ett uppgivande av lyckan, av Eros. Från denna utgångspunkt frågade sig Marcuse om det inte skulle vara möjligt att – utan att uppge den marxistiska erfarenheten – få stånd till ett icke repressivt samhälle, där Eros-lyckan skulle återvinnas och ersätta konsumtionssamhällets hycklade ”lycka”.

I ett annat verk, Hän mot befrielsen, menar Marcuse att det inom den repressiva världen, vare sig den är kapitalistisk eller socialistisk, är möjligt att skönja en väg till befrielse bortom den endimensionella människan. Denna väg för över ett ständigt ifrågasättande och kunde tänkas få tekniska och teknologiska krafter inom kapitalismen och socialismen att förnya människans behov och tillfredställelse. På ett villkor: att de unga, arbetarklassen, Tredje världen, de olika ghetton som finns, upphör att låta sig manipuleras och kommer det repressiva spelets regler på skam.

Om Freud överdrev det sexuellas betydelse, så upptogs Jungs intresse huvudsakligen av det som låg bortom dess funktion på det personliga och biologiska planet för att så kunna förklara den del av människan som alltid fascinerat Freud, men som han ansett sig ur stånd att gripa, dess andliga dimension och dess lyskraft. För Jung är sexualiteten något som härrör ur jordens innandöme och som utgör den mörka sidan av gudsbilden.

Om det finns något som förenar Freud, Jung, Reich och Marcuse, så är det sökandet efter en ny människa, dvs just det som utgör det väsentliga temat i uppenbarelsen alltsedan Första Moseboken fram till Uppenbarelseboken. Ett annat tema av kristet ursprung är befrielsetemat. Samtliga söker efter en förlossning, en försoning, världslig eller icke världslig. Men det är inte allom givet att vara Frälsare!

Exploateringen av det sexuella

Man skulle om man vill uttrycka saken dramatiskt, kunna säga: man tror sig vara fri, men de som vill manipulera människan vet bättre besked, och därför bearbetar de inte direkt det medvetna, även om den möjligheten också utnyttjas, utan framförallt det omedvetna, för att nå egna syften men också för att efterkomma publika intressen. De som har kommersiella intressen att utvinna ur den kollektiva själen har inte behövt lång tid för att dra nytta av de lärdomar som kan hämtas från expertarbeten om det omedvetna: just från Freuds, Adlers och Jungs studier. Manipulationen av massan har för länge sedan passerat hantverksstadiet. Nu utnyttjar man psykologisk expertis, en raffinerad teknologi, som kortsluter de gängse försvarsmekanismerna. Låt oss bara ge ett exempel: Man studerar noggrant färgens effekt innan man bestämmer lay-outen av en bild eller en produkt. För den eller den färgen vet man appellerar till vissa ”arketypiska” skikt i det omedvetna.

Man får dagliga belägg för detta, i film, TV, press, inom popmusiken, m.m. Man kallar det för subliminal påverkan. Det gäller att kunna översätta Apokalypsen till dagens språk. Ett krasst vinstintresse, likgiltighet för mänskligt lidande, ett medvetet blundande för verkligheten, en gränslös eftergivenhet för sinnena, där har vi de mystiska ryttarna när de drar genom världen och får människorna på knä, antingen med piskrapp eller förförelse.

Det värsta är inte att man utnyttjas utan att det sker utan att man är medveten om det. Med hjälp av psykologiska data har man fått fram genomsnittsprofilen av den vanlige samhällsmedlemmen. Med hjälp av en specialkod spelar man på effekter och känslor för att till sist helt styra behoven. Bakom reklam och slogans döljer sig Freuds rationella analys av barnets utveckling – de orala och anala faserna, oidipuskomplexet, frustreringar och oro, Adlers teorier om mindervärdeskänslor och vägar att övervinna dem, eller Jungs idéer om symbolens betydelse i det vardagliga. Lägg därtill behaviorismens ”stimuli”, och man har i sin makt alla de medel som behövs för att styra människan dit man vill.

Man har alltså tyglat och tämt det omedvetna genom det kommersiella, och det sexuella har kommit att ingå som en fast beståndsdel i ”utbudet”. Sex har alltid sålts bra, och idag är utbudet mer varierat än någonsin tidigare; konsumenten vill inte ens längre diskutera det faktum att han är en lekboll i spekulativa intressens händer. Det enda man påstår är att sex är en del av livsmönstret och det finns därvid en uppenbar länk mellan konsumtionssamhället och banaliseringen av det sexuella. Sex är något som associeras till spektakel, något som är att likna vid slit och släng, ett tidsfördriv bland andra. Vilka är i första hand de utnyttjade? Mannen, barnet, men framförallt kvinnan.

En allvarlig fråga inställer sig genast, riktad till mannen av idag och hans samvete: hur länge tänker han utnyttja sin partner? Och hur länge kommer hon att finna sig i att vara under hans ok? Är det inte dags att räcka varandra handen för en ömsesidig sexuell befrielse? Kyrkan talar efter Andra Vatikankonciliet med rätta om nödvändigheten av en evangelisering av mannen och kvinnan i förhållande till massmedia. Den som ger sig in på detta verksamhetsfält skall veta att han befinner sig i en djungel.

Vår civilisation är grundad på en kult av friheten, ett arv från Aten, Jerusalem och Rom. Denna frihet är idag något förhatligt för många människor; man vill komma ifrån den. Detta kan man lyckas med på tre sätt: genom att bekänna sig till det auktoritära systemet, genom självförstörelse, eller genom att låta sig uppslukas av konformismen.

Friheten uppfattas som något tomt, utan fasta hållpunkter. Den alltmer utbredda permissiviteten som behärskar våra västerländska samhällen är en sorts reträtt. En minoritet påtvingar en majoritet ett livsmönster som denna blint accepterar. Med andra ord: en ny konformism istället för nya utvecklingsbara alternativ.

Kroppens allt viktigare roll

Intresset för kroppen är inget nytt. Dess skönhet uppskattades också av folk som inte hade böcker, monument, städer. Då de inte kunde skriva ner sina levnadsregler och tankar på lera, brons eller papper, tecknade de vad de kände och upplevde på sina egna kroppar. Civilisationens landvinningar har inte förmått reducera kroppens betydelse. Enormt många av den moderna människans aktiviteter har kroppen i centrum. Är det ett uttryck för materialism? Inte nödvändigtvis.

Kroppen vittnar om Guds skapelse, om människans väg till Gud, om Guds närvaro i världen. Även i himmelen är det enligt Thomas av Aquino som vi kan se Gud tack vare ordet som blev kött. Och visst talar vår kropp sitt språk. Den som slår näven i bordet ger klart uttryck för vad han känner. Det finns blickar som ler, blickar som uttrycker kärlek. Ansikten som öppnas eller slutes talar sitt tydliga språk.

Kroppen strävar efter att uttrycka något. Och i den vardagsnära kontakten lär man sig uttolka dessa snabba antydningar. I vila, i kamp, i framgång, i hälsa, i sjukdom är det kroppen som involveras, och dess språk är oändligt. Våra gester och attityder i egenskap av män och kvinnor avslöjas genom kroppen, genom det sexuella språket.

Uppenbarelsen har i alla tider använt kärlekens och lidelsens ord för att tala om Guds kärlek. Den gudomliga kärleken har gett en mening åt vårt sexualliv.

Människan består av kropp och själ. Är det en ny upptäckt? Puritanerna, det viktorianska tidevarvet tycktes vilja glömma kroppen, och teologin trodde sig rädda själen genom att bortse från människan som helhet. Vi måste acceptera vår tillhörighet till det jordiska, liksom vår fysiska människa, för att rätt förstå oss själva. Bortser man från något som utgör själva grunden, spricker helhetsbilden och resultatet blir kaos.

Om kroppen idag beter sig kaotiskt, vems är felet?

På vad som observeras av kroppen har man delvis byggt upp den sociala och antropologiska basen för människans sexuella beteende. Det sexuella rollspelet ses i ett nytt perspektiv. Äktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser studeras. Förhållandet mellan samhällsmoral och samhälle har analyserats. Man studerar sexualiteten för att få fram en sociologi på dess basis. Man har genom ett förfinat studium av instinkternas mekanism kommit fram till en större insikt om skillnaden mellan människans och djurets sexualliv. Den lusta som finns inbyggd hos människan kan vara ett mål i sig för det sexuella beteendet. Det kan ge upphov till tygellös promiskuitet av primitivt slag och närmast förefalla vara ett biologiskt förfall, men samtidigt är den ett tecken på människans frihet, människans adelsmärke. Likaväl som människan befriats från tvång som dikterats av yttre omständigheter, så kan hon befria sig från instinktens blinda automatism. Människan är inget djur. Hon kan med sin vilja styra sina impulser. Den kulturförankrade struktureringen av dessa impulser bör ses som ett av de allra första uttrycken för civilisation vid sidan om redskapen och språket.

Kvinnorörelsen

I kvinnorörelsen återspeglas de successiva resultaten av den revolution som skett inom psykologin, klasskampen, avkoloniseringen, demokratin, människans rättigheter, maoismen osv.

Två etapper kan urskiljas: den första innebar en kamp för demokratiska rättigheter för kvinnan i ett kapitalistiskt samhälle: rösträtt, lika lön, samma rättigheter i äktenskapet och i förhållande till barnen. Man gjorde sig gällande genom föredrag, generalförsamlingar, precis som andra påtryckningsgrupper. Den andra präglas av en rörelse som yrkar på en radikalisering av kvinnorna. Det är inte längre krav på ett förverkligande av icke uppfyllda löften för att den borgerliga kvinnan skall få sin frigörelse, det gäller nu i stället kvinnan som klass, kast, som ett utnyttjat och förtryckt kön. Denna radikaliseringsprocess har fått hjälp allteftersom länderna har en tidigare revolutionär tradition att falla tillbaka på. Den är också beroende av den allmänna revolutionära trenden, rent internationellt sett.

Allt större grupper tillkommer, inom företagen, universiteten, i kvartersgemenskapen, i facket, i skolorna, som uttryck för ett allt större medvetande bland kvinnliga arbetare, studentskor, hemmafruar, som tidigare inte känt sig berörda av dessa ambitioner. I centrum står Rörelsen för kvinnans frigörelse.

Denna radikalisering har trängt in uppfostran, där facken hävdar en ny ideologi inte minst på det sexuella området, ty i överensstämmelse med den logik som tidigare talats om är befrielsen av kvinnan intimt förbunden med produktion och barnalstring.

Diskrimineringen ligger på bägge planen och det ena är beroende av det andra. Kvinnan är i allo i ett underläge i förhållande till mannen. Enligt den radikala falangen måste man därför i grund ompröva kvinnans plats i familjen liksom i det samhälle där hon utnyttjas. Härav följer hennes krav på rätt att ”bestämma över sin kropp”, rätten till fri abort och tillgång till preventivmedel.

Finns det då någon länk mellan dessa bägge former av kvinnorörelse? Den radikala grenen hävdar att den liberala riktningen bland borgerskapets kvinnor visst kan tänkas ifrågasätta könsrollerna när det gäller arbetsfördelningen i hemmet. Men samtidigt anses den värna om sina privilegier gentemot arbetarklassen. Man måste härvid, menar den radikala riktningen, peka på att både de sexuella och de sociala orättvisorna härrör från kapitalismen. Det är lätt, menar man, att ställa krav på ett ideologiskt plan, men man angriper därmed inte själva grunden för systemet. Man ger sig på avarter, man pekar på en massa saker som inte perfektionerats. Det är en förhärskande ideologi man kommer åt på det viset där mannen dominerar, och det är honom man vill få på fall. Men det enda man gör är att man upphöjer kvinnan till en status där hon i sin tur skall kunna dominera. Och det är att ge upp på halva vägen. De privilegierade kvinnorna som upplever familjen som ett hinder för sin emancipation kan tillåta sig att ställa krav. Ty deras ekonomiska villkor tillåter dem att överlåta hushållsgöromål och barnuppfostran på andra. Men det är inte allom givet att ha det så, menar den radikala falangen. Kontorister, affärsbiträden, posttjänstemän och framförallt de icke fackligt anslutna befinner sig i en helt annan situation. Kampen för kvinnans frigörelse måste inbegripa att man kämpar för en utbyggd social kostnadsfri service, man måste få bukt med könsrollstänkandet när det gäller arbetsuppgifter på alla nivåer (i hemmet, vad gäller uppfostran och arbete), man måste få slut på arbeten som utnyttjar arbetskraften utan att stimulera arbetaren.

Den radikala falangen ställer upp sju krav för kvinnan: fri och kostnadsfri abort, organiserad och kostnadsfri barntillsyn, lika möjligheter till utbildning, ekonomiskt oberoende för kvinnan, avskaffande av allt som kan lägga hinder i vägen för jämställdhet, rätt till öppen homosexualitet, befrielse från varje slag av förslavning i hemmet.

I sina bägge former har kvinnorörelsen insett sitt behov av politiskt stöd för att nå sitt mål. Man löper risk att ut nyttjas. Liberala samhällssystem har integrerat rörelsen i sitt program, så också marxismen, maoismen mm.

Den nya sexuella ordningen

Vi står inför något alldeles nytt på det sexuella planet. Om kyrkans moralbegrepp har börjat släppa, har andra maktkoncentrationer trätt in: vetenskapen, medicinen, farmakologin, socialvården, filmindustrin, bokförlagen mm.

Det är inte längre fortplantning för släktets fortbestånd som står i centrum för sexuallivet. Det har inordnats i politik och partikamp.

Det är i detta globala perspektiv som kyrkan måste ta upp hela komplexet på nytt. Antropologiskt är situationen mycket komplicerad i jämförelse med tidigare epoker. Det är inte längre någonting handgripligt eller enbart andligt. Det är inte bara kyrkan som måste ta ställning till vart radikaliseringen av kvinnorörelsen kan leda. Eller vad det innebär att kroppen står i centrum. Eller hur man skall förhålla sig till sexuell exploatering. Eller hur den moderna människan skall kunna integrera revolutionen i psykologin. Eller var sexualuppfostran skall komma in i den allmänna fostran av samhällsindividen.

Kyrkan som förvaltar insikten om människan och uppenbarelsen kan i dessa tidens tecken utläsa värden som redan finns nedskrivna i Första Moseboken: att kroppens värde inte står själens efter, den dynamiska enheten i allt mänskligt, mannen och kvinnan som komplement till varandra, deras medansvar i uppbyggnaden av vår värld. Här ställs kyrkan nödvändigtvis inför djupa meningskiljaktigheter. Man förebrår kyrkan för att agera endast som en följd av att utvecklingen driver på ett ställningstagande. Men kyrkan har alltid svarat att hon är underställd tiden och består av människor och att hon därför, precis som vetenskapen eller samhället, måste gå från mörker till klarhet, så också vad gäller de värden hon värnar om, vilka långsamt öppnar sig och så småningom slår ut i blom.

Visst är det viktigt med självrannsakan och fördelning av ansvaret. Men än viktigare är att kyrkan och samhället går till de väsentliga frågorna, till det som nu står på spel, så att man rycker psykologin ur materialismens grepp och återför den till den andliga dimension där den hör hemma. Man kan bara påminna om att det första problem Jung mötte i sin kontakt med Freud just var hur man skulle förhålla sig till det andliga mysteriet i studiet av människan. Under den vetenskapliga materialismens inflytande betraktas allt som inte kan ses med ögonen eller vidröras med händerna som metafysik och högst dubiöst. Man räknar bara med sådant som är materiellt och som kan hänföras till orsaker som kan upplevas med våra sinnen. Jung sade: själens metafysik har under 1800talet tvingats ge vika för materiens metafysik. Intellektuellt sett är det en lek med ord, men ur psykologisk synpunkt innebär det en oerhörd revolution i uppfattningen av världen: allt hinsides får sin plats härnere. Orsakssammanhang, uppställandet av mål, livets mening måste kunna kontrolleras empiriskt.

I encyklikan Redemptor hominis tecknar Johannes Paulus II de avgörande bakslag som väntar människan. Vad vill man önska sig för år 2000? En avhumaniserad värld eller en fri människa?

Att kyrkan så länge väntat med att ta ställning i uppfostringsfrågor på det sexuella området beror inte på konservatism rätt och slätt. Det var nödvändigt att vetenskapen först sade sitt. Det var också nödvändigt att materialismens grepp började släppa något och att ett nytt ljus gjorde det möjligt att se, och att nya relationer uppenbarades. Det var nödvändigt att splittringen som finns i människans samvete idag uppenbarades.

Ett behov av frälsning har åter öppnat människans blick för Jesus som om det gällde en ny tidsålder. I slutet av nedgångsperioder är det som om Frälsaren tog upp det som finns av äkthet i världens kaos. Det människoblivna Ordet leder till nya insikter. Bergson sade: ”Saligprisningarna kan sammanfattas i detta: du får aldrig stanna upp.” Och Jung pekade på att ”få något att gå ihop” är inte bara att förklara, återbringa till ordning, utan framförallt att hävda, påstå att något skapande har gett sig tillkänna.

Eftersom ju inte kyrkan ensam har att uttala sig i dessa frågor som rör ett så vitt fält, är det nödvändigt att hon är medveten om att det är hon som skall förse världen med den surdeg som finns i den kristna antropologin för att därigenom få de andra människouppfattningarna att höja sig.